Vi har typ 15 allvarliga konflikter om dagen, och det kan gälla precis vad som helst där våra åsikter går isär.
JAG tycker till exempel att det är helt otänkbart att bitas, slåss, rivas och nypas – för att ta några exempel.
HAN tycker att det finns flera vanligt förekommande situationer där den bästa lösningen är att göra just det, eller att kasta prylar i toan, spola vatten i kranen och blöta ner allt man kan i handfatet precis innan vi ska gå ut, eller kasta mat på pappa/bordet/golvet/whatever – för att ta några exempel.
Dessa dagliga konflikter är kämpiga för mig. Det är svårt som långsur vuxen att bli riktigt arg, men att sen klara av att släppa det. Jag måste ju släppa det när fighten är överstökad och vi är vänner igen, för annars skulle jag vara arg på honom jämt och det GÅR ju bara inte.
Han gör det lätt för mig, däremot, genom att vara fullständigt oemotståndlig minst en gång om dagen.
Igår morse till exempel så började han dagen med ett av sina ljusa ögonblick. Ett lite försenat födelsedagskort från morfar och marmor Pia väntade på honom på frukostbordet, och han blev så förtjust. Läste det fram och tillbaka, pekade på alla små figurer som marmor klistrat dit och tyckte INTE att var läge att släppa det när vi skulle äta.
Igår eftermiddag körde han en ljus stund till:
Det är så urbota sött, tycker jag, när man har en toddler som älskar grävskopor men inte kan hantera den så som det är avsett. Han gräver med den genom att hålla i själva skopan med båda händerna, och när han tröttnar på det undersöker han den en stund – inte genom att vända och vrida på den, utan genom att manövrera sig själv runt den.
Blev tvungen att filma skådespelet.