Jag ska berätta om hur vi hade det i Kungsberget, men inte idag. Idag ventilerar jag förändringar. Inte mindre än tre massiva förändringar trädde i kraft den här veckan, och nu är jag lite trött. Ok, jag är svintrött.
Massiv förändring nr 1
Först och främst så har jag varit hemmamamma, ish, sedan i juni. Jag har haft det ganska lugnt och skönt, utom när jag var sjuk då, och ändå fyllt mina dagar med prylar så det har inte blivit tråkigt och det har absolut inte varit det där arbetslöshetsknutna hetstittandet på serier som vissa andra från min klass ägnat sig åt.
Nej, jag har haft det bra, och nu så går jag alltså från hemmafru till 100% heltid. Massiva förändringar för alla. Plötsligt så tvättade sig Björns vita t-tröjor inte sig själva mitt i veckan, plötsligt så tog barnens extrakläder på föris slut och köksgolvet blev väldigt fort väldigt smuligt.
Massiv förändring nr 2
Eftersom jag inte gick tillbaka till mitt gamla jobb utan gick på ett helt nytt, i en helt ny bransch, så måste vi räkna introduktionsperioden på nya jobb. Alla intryck, all information, alla namn som man genast glömmer bort och så allt detta socialiserande. Energidränerande är vad det är.
Massiv förändring nr 3
Terapin. Oh joy. För att komma igång träffades vi två gånger den här veckan. Första träffen hann jag inte ens nämna vad det var som fått mig att kontakta henne, vi fastnade i saker som jämförelsevis är petitesser men antagligen inte desto mindre viktiga. I fredags fick jag det ur mig i alla fall, och den urladdningen höll mig i tårar halva terapitimmen och sen hela vägen hem.
Jag vet om att terapi inte är en dans på rosor. Jag vet också att det ger mer än det tar, det är bara det att det nästan bara tar nu i början, och den där återbäringen dröjer till senare. Märklig känsla det är, för övrigt, med en främling som jag tillåter komma och veva runt i mitt allra innersta. Allt damm som dras upp och virvlar runt … det är känslor som förlorat sin plats och inte vet vart de ska ta vägen.
Helgen
Vi hade ingenting inplanerat. Jag var och simmade med Simon igår morse, på en annan kurs, på prov men det var ingen hit. För kallt för oss båda, det var ganska hemskt faktiskt.
Nu sitter jag i kölvattnet av den här första veckan och tänker att nästa vecka kommer att bli lite bättre. Dvs lugnare. Ingen terapi, jag hinner återhämta mig i en hel månad innan nästa brutala omruskning. Jag kan namnen på ganska många (för att vara mig) på jobbet nu. Jag hittar där jag behöver hitta, typ. Utom på cykelvägarna, så den utmaningen kvarstår.