Som förälder till yngre barn behöver vi något att förhålla oss till

förälder till yngre barn tips och tricks
Är du trött på att varje dag upptäcka att det som funkade igår inte längre är aktuellt? 
Less på att hela tiden mötas av protester, demonstrationer, dramatiska sammanbrott och aggressiva utfall på tröskeln till vardagens mest basala aktiviteter? 
Blir du förvånad över plötsliga starka ställningstaganden mot förra timmens favoriter, välmenande omgivning eller personlig hygien? 
Välkommen i klubben! 

Att vara förälder till yngre barn

Visst är det märkligt ändå, hur man till exempel finner sig stå vid foten av en trappa intill en fullsatt busshållplats och ropa saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig 10 år tidigare, saker som “mina tänder sitter fast i min mun”, “sluta stoppa cigarettfimpar i munnen” eller “förlåt för att jag gick nedför trappan på fel sätt”.

Att vara förälder till yngre barn är liksom något som kräver nya sidor av ens personlighet. Gärna sidor som inte tar dramatiska dödstjut över fel färg på potatisen som ett personligt påhopp. Sidor som kan lyssna på en innehållslös evighetshistoria under extrem tidspress utan att tappa det, som kan uppskatta skönheten i spåren efter en penna som i hög fart fått spetsen mosad mot ett papper, eller som klarar av att inte gapskratta åt någon som helt nykter beter sig som en mycket onykter party-pelle. 

Att vara förälder till yngre barn är som en enda lång kedja av förvirring. 

Vi behöver något att förhålla oss till

Jag var på kurs i 7 Habits med jobbet för ett tag sedan. Vår chef, som jag inte alls känner, höll i kursen första dagen, och under avsnittet paradigms – vilket översätts i sitt sammanhang till typ förutfattade meningar, eller förväntningar filtrerade genom tidigare erfarenheter – tog han sina barn som exempel. Han pratade om hur de kan bete sig fullständigt irrationellt i helt oväntade situationer, och hur han kommit på sig själv med att ha förväntningar på dem som visat sig felaktiga. Han påminde om Björn i sitt resonemang. 

“Oooh!” ropade jag spontant och for upp med handen mitt i pågående utläggning, inför knäpptyst sal, om hur märkliga ungar är. “Då har jag ett tips till dig!”

Han tittade förvånat upp: “Okej?”

“Du borde se på dem som A L I E N S.”

Kurssalen ersatte tystnaden med gapskratt från alla håll. Han närmade sig för att höra bättre, och frågade om jag kunde utveckla det.

“Det är som att de inte ens tillhör det mänskliga släktet …” – Jag fick höja rösten för att höras över den muntra samlingen kollegor – “De förändras hela tiden. Det är ingen mening med att försöka förstå dem idag, för de kommer att ha ändrat sig till imorgon ändå.”

En kollega intill mig grät av skratt.

“Jamen jag menar att man får acceptera att man inte kan fatta nånting, och bara go with the flow!” ropade jag till allas vår chef – som stod med ansiktet i handen och tycktes anstränga sig för att ta sin främmande nyanställda på allvar – “Det är deras jobb att vara konstiga!!”

Jag funderade lite flyktigt på hur det här kunde provocera en sådan reaktion från både föräldrar och barnfria personer, när han samlade sig och glatt översatte:

“Expect the unexpected, alltså”. 

Jo, ungefär så. På lunchen kom han och frågade om hur jag kommit fram till “Alien- paradigmet”, så jag berättade om Björn och att chefens resonemang påmint mig om hans. Tanken på aliens har hjälpt Björn många gånger, och även mig. Nästan jämt, faktiskt, det är därför jag tycker det är så kul med ungar.

Nästa dag kom en kvinna fram till mig under fikapausen och tackade mig för att jag delat med mig av det där med aliens. Hon är mor till en tvååring, berättade hon. 

“Jag förstår precis vad du menar. Det är bara så skönt att höra från någon annan att det är svårt att förstå sig på dem.”

Baby Groot; toksöt, lite läskig och väldigt alien.

”Bättre att riva av allting på en gång” mvh storhetsvansinnig förskoleförälder

Senaste veckan har känts som när vi varit på nån av våra fail-semestrar (ta Björnrike till exempel, eller varför inte resan till Italien? Den var grann också); en utdragen kamp punkterad av ljusglimtar, som när man håller upp ett hålat durkslag mot en lampa. Det kunde såklart varit värre – å andra sidan kan det ALLTID bli värre, men jag menar ändå att vi haft det bitvis bra.
Lördagsprommis med Simon, ljusglimt 1 – inte så snyggt med fastfrusna plastlock, men vackert ändå, så som is är.

Turné på akuten

Det började förra helgen. Precis på tolvslaget mellan lördag och söndag knuffade Adrian upp dörren till vårt sovrum och pratade om att han behövde kissa. Jag hörde på rösten att han inte var ok, så jag gick upp. Han hade feber, så jag gav honom ipren och hjälpte honom i säng. Han hade ont i magen, sa han. Det går över med medicinen, sa jag, och kramade honom.

”Gå nu mamma, jag lovar jag ska inte dö,” sa han sen.

Ibland fattar jag inte var han får sina infall ifrån, jag har liksom aldrig bett honom att lova att inte dö, men jag tackade förvirrat för löftet och drumlade i säng jag med.

Du vet när man ligger och slappnar av, och hjärnan först då fattar vad som precis har hänt. Gnistan av oro som pyrt sedan han väckt oss slog ut i en våg av kalla ilningar i kroppen; jag var klarvaken. Han lovade att inte dö. Hm. Magont, sa han. Feber. Var inte magen lite spänd? Det kändes inte bra, tack och lov för 1177 som är en räddare i såna här lägen:

Kontakta genast en vårdcentral eller jouröppen mottagning om barnet har ett eller flera av följande besvär:
– Barnet har både ont i magen och andra symtom. Hen kan till exempel ha feber, 

Jag läste inte längre än så, jag ringde dem istället. Medan jag satt i telefonkön gick jag in till Adrian igen. Klappade och kände, pratade och myste. När det blev min tur sa damen i andra änden att om det fortfarande gjorde ont imorgon skulle vi åka till närakuten. Om det blev värre skulle vi åka till akuten direkt.

Adrian var helt med på planen. Jag flyttade in mitt täcke och kudde till utdragssängen i hans rum, och naturligtvis, efter 40 min, sa han plötsligt:

”Aj. Mamma, det är värre.”

”Japp, då åker vi till läkaren nu.”

Han var superglad över det här, vilket äventyr det var att sitta och åka bil till Astrid Lindgrens barnakut kl 1 på natten! Jag hakade på; visst var det spännande. Dessutom var jag ändå glad att komma iväg, jag gör hellre en sån nattlig bilresa än sover dåligt hemma med en oro som liksom äter upp en inuti.

Väl där behövde vi inte vänta länge, och hon som tog emot oss pratade med Adrian och tryckte och kände, lyssnade och skrattade och tog tempen och rådfrågade en kollega. Sen fick vi åka hem, hon sa att det inte alls verkade akut, men att vi skulle till närakuten kl 08 för att prata med en läkare.

På söndag morgon kl 7:15 gick Björn upp och tog med sig Adrian till läkaren. Sen kom de hem igen med remiss till ultraljudsröntgen kl 09 på måndag morgon, för misstänkt blindtarmsinflammation. Jag var inställd på att inte få nån sömn alls söndag natt, Adrian var uppe på 40,9 graders feber och vem fan kan slappna av då, men febern la sig faktiskt. Björn tog med honom till röntgen, och sen till akuten igen för provsvar och bedömning, medan jag försökte jobba hemifrån och Simon var i skolan. Sen kom de hem igen, Adrian berättade stolt om undersökningen och att det inte alls var läskigt, trots att han varit så orolig.

Sen blev han frisk, bara sådär. ”Körtelmage”, som det kallas, är inte farligt. För formens skull följde några dagas vab, där vi hade ganska mysigt ändå.

Ljusglimt av pärlande av halsband samt skapandet av framtidens stora konstverk (tusch och tidningspapper).

Covid

I tisdags började jag känna mig trött i kroppen, och Björn klagade på halsont. I onsdags tog vi varsitt självtest hemma som sa att det var covid. Jag brukar inte bli särskilt sjuk, men den här gången var det inget tveksamt halvdant kanske-trams. SÅ farligt var det inte, men tillräckligt för att man hett ska önska att inte behöva ta hand om nån annan.

Jag mailade förskolan för att förklara läget. I onsdags släppte restriktionerna men förskolan har haft svårt med personal på grund av smittspridningen tidigare och det är bättre att hålla sig väl med dem. De vädjade, inte helt oväntat, att vi skulle ha kvar Adrian hemma veckan ut, för säkerhets skull.

Hurra! Frisk unge hemma med sjuka föräldrar! Framgångsrecept!!

Toalettpyssel, inspirerat av Instagram. Sjukt passande (he he heeeeeh). Ingen av pojkarna märkte det, dessvärre.

Magsjuka

I torsdags morse vaknade Simon med magsjuka.

”Jippi …” suckade Björn tyst, efter att Simon bett om en skål att kräkas i bredvid sängen, innan någon av oss ens ätit frukost.

”Äsch,” tyckte jag, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen.”

Simon vände ut och in på sig själv fram till kl 14 i vanlig ordning – eller 14:30 blev det den här gången – medan jag rörde mig i triangel mellan hans säng, tvättstugan och köket, och Björn dribblade Adrian. Och sen var det nästan bra. Jag är inte säker på om det är så mycket värre att hålla på och ta hand om barnen när man själv är dålig – om man är kapabel att hålla sig upprätt, vill säga – för om man är i rörelse slipper man känna hur det står till i den egna kroppen, menar jag.

Så jag och Adrian gick ut. Adrian bockade av ett utbrott, sen tuggade vi grenar i grentuggen och sen skulle han åka pulka. Ännu ett utbrott, den här gången över att det inte fanns tillräckligt med snö, och sen jobbade han runt det med madrassen.

Ljusglimt.

Mensvärk

Jaaaaa varför inte, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen” som nåt pucko sa förut. Mensvärk, vi möts igen. Jag är redan fullt krigsrustad.

Jag medger att jag hade en kämpig eftermiddag i torsdags.

Jobbet (ljusglimt)

Självklart flyter inte saker och ting bara vidare på jobbet. Just de här dagarna skulle lite avgörande saker hända, som jag med min utloggade hjärna först försökte lösa. Det gick ganska dåligt, så jag LA NER – fatta vidden av det; jag SLÄPPTE det – och skyfflade över allt till min chef. Då försökte min hjärna ge mig uselt samvete för detta (den lyckades få mig att börja kolla jobbannonser på Linkedin innan jag insåg vad som pågick), men en kort check med Göran* bara så var det ur världen. Jag är så tacksam för mitt alternativa perspektiv Göran, du anar inte.

Videomöte med barnläkaren

I fredags hade vi videomöte med barnläkaren som har hand om pojkarnas astma- och allergibehandling. Hon berättade glatt att just magont och körtelmage är väldigt vanligt hos barn med covid, de symtomen drabbar tydligen runt 70% av alla barn med konstaterad covid. Med tanke på att Simon hade ont i magen även fredag förmiddag så sa hon att han bör vara hemma även måndag för säkerhets skull; det är vanligt att magbesvären kommer följda av förkylningssymtom.

Wiiiii.

Sammanfattning

Det ENDA som här hänt är att vi fått covid i huset. That’s it.

Sen kan jag konstatera två saker om mig själv; det ena är att jag inte gjort några som helst framsteg sen i julas i att ha is i magen när Adrian har runt 41° feber. Det andra är att jag fortfarande … ”skäms” är ett lite starkt ord här men i brist på annat så får jag säga att jag skäms lite över att vara sjuk. Visst, jag släppte det den här gången och det är en seger, men det här med att inte bära min egen vikt, att orsaka belastning för andra, är tydligen fortfarande svårt. Jag måste träna på det … den här veckan var bra träning, jag borde vara sjuk på riktigt lite oftare. Det är ju vrickat att inte kunna låta sig själv vara sjuk från jobbet.

Jag är inte så stolt över det där sista. Det är den Duktiga Flickan som talar, och vi drar inte längre jämnt hon och jag. Apropå det, kolla på det här videoklippet jag hittade när jag sjukscrollade i veckan. Det ringar in så fint vad många kvinnor brottas med:


*Göran; det går inte att sammanfatta begreppet, men det handlar om att se på sig själv eller sin situation med andra ögon. Läs om Göran här, och jag rekommenderar dig starkt att tänka ut ditt eget alternativa perspektiv, för att slippa ramla i dina egna fotspår.

Mammatrams 7 år

Jag glömde …! I år igen glömde jag. Och visst, jag glömde min fars födelsedag också i år, och det är definitivt värre. Jag skäms fortfarande gruvligt över det där. Det är löst nu, jag är förlåten och återupptagen i släktrullarna och så, men usch vad jobbigt. Och så bloggen på det.

FEM DAGAR FÖR SENT! Hur är det möjligt? Den 3 februari var i torsdags. Jag skulle ju fira in det åttonde bloggåret med ett glas bubbel och vara nöjd och dunka mig själv i ryggen hela kvällen.

Fan också. Grattis då, så viktigt var det tydligen.

Få barnen att hjälpa till hemma, med poängsystem

Prolog

Jag har jag berättat förr om vad vi har haft för inställning till godis för pojkarna – dvs inte en bit före 3 år och sen väldigt begränsat* – men också att vi mycket väl fattat att den inställningen inte kan bära för evigt. De blir äldre, det kommer födelsedagskalas och andra tillställningar där det vore både svårt att kontrollera och svårt att motivera att de inte ska få, när “alla andra” faktiskt får. 

Nu har de plockat upp det här med lördagsgodis. Det pratas väl i barngruppen, antar jag, och alla föräldrar är inte lika återhållsamma som vi varit (var och en gör på sitt sätt naturligtvis, och vi valde såhär) så godis har blivit nåt de liksom inte bara glömmer bort. Så då kapitulerar vi.

Inte släpper vi alla hämningar – men lördagsgodis? Javisst.

Godishysteri & lördagsgodis

Simon sockertrippar fort på sitt godis och han har ingen botten heller. Adrian däremot blir mätt på sitt efter ett tag och vill spara till nästa helg, vilket leder till att han ofta har mer än Simon eftersom han har sparat. Den som spar, han har. Då lirkar Simon med sin bror och kommer med det ena erbjudandet efter det andra, bara Adrian ger honom en godis. Och Adrian låter sig övertalas, så att Simon får vara hans hund och äta ur hans hand och allt vad de har för sig.

Nu är det så här att jag ogärna ger just Simon godis, av ovan nämnda anledningar men också för att han blir så speedad. Det blir stökigt – eller nej, det blir stökigaRE, rörigare och mer högljutt än vanligt och då utgår vi inte från en lugn stabil nollpunkt direkt. 

Här är apropå det en underbar video från ett konto jag följer på Insta. Igenkänningsfaktor på hög nivå:

Den genialiska idén

Då hände det. En idé, kläckt av Björn förra lördagen innan vi ens gått upp, som kom i självsvängning och utvecklade sig nästan på egen hand till ett förhållningssätt som vi nu ska testa ett tag, och se om det funkar för oss.

Det började med en länk från Lifehacker, en tipslista om att lära barnen “basic life skills” och i vilken ålder det är rimligt att lära dem vad. 

För att sammanfatta, så listar de för åldern 4-5 år bland annat

  • knyta skorna
  • cykla
  • tömma och ta ut soppåsen
  • röja på bordet
  • tömma diskmaskinen
  • simma
  • bära hem mat och ställa på sin plats hemma

För åldern 6-8 år listar de bland annat

  • göra sitt eget mellanmål
  • bada/duscha på egen hand
  • ställa in i diskmaskinen
  • lära sig klockan
  • vika tvätt
  • skära sitt eget käk
  • grundläggande pengahantering; spara, spendera, skänka

Det finns fler grejer på listan, det här är ett urval. Det kan för övrigt verka oklart varför man lär sig plocka ur diskmaskinen 1-2 år innan man lär sig plocka in i den, men vad vet jag. Det är kanske jättestor skillnad. Såna här listor ska nog ses mer som en fingervisning, för inspiration. 

Introduktion av konceptet att hjälpa till hemma

Hursomhelst. Förra lördagen, då. Redan före frukost klargjorde jag för pojkarna att från och med denna stund, så gör vi så att innan vi ser på film före maten så ska de, förutom att gå på toa och tvätta händerna i vanlig ordning, och plocka upp sina ytterkläder från golvet i hallen, också duka bordet. 

“Det är ju bara tallrikar, glas och bestick, och om ni hjälps åt så går det fort,” sa jag med en axelryckning. Till min förvåning köpte de det, kanske för att jag grundade med att berätta om listan och att de är stora nog att klara av att duka bordet nu.

Motivation för att hjälpa till hemma

Under dagen slog det mig att även om de är kapabla att lära sig både det ena och det andra, så kommer “arbetsuppgifter” hemma i bästa fall bara att vara intressant under inlärningen. Anledningen till att vi får dem att plocka upp sina kläder i hallen, ta undan sina tallrikar efter maten och annat sånt där, är att vi håller nåt de vill ha i gisslan. 

“Jag kommer inte att sätta på filmen förrän du har plockat upp dina grejer i hallen, det bara är så. Sen väljer ju DU om du vill se på film eller inte,” – så låter det ofta strax innan middan här hemma. Några gånger har de synat oss, och de gångerna har vi envisats. Det kostar mycket ett par gånger, men sen är det etablerat och idag är det här nästan aldrig en diskussion – bara påminnelse.

Men att sortera tvätten? Gå ut med soporna? Att hjälpa till hemma med saker som inte hänger ihop med deras egna prylar eller generell hygien? Det kommer bli svårare. De behöver en morot, en anledning, en belöning av något slag. Något som känns relevant för dem.

Poäng

Om vi inte vill ge dem lördagsgodis, men inte heller kan neka dem, så kan de få jobba för det genom att hjälpa till hemma. Så här; vi ger dem 3 godisbitar** på lördagar efter mellis, oavsett vad. Sen kan de få tjäna ihop poäng hemma under hela veckan, som de kan byta in mot fler godisbitar på lördagen. Vi måste ha ett godistak, annars kan det här gå överstyr (dvs, Simon kommer flyga fram som en raket till månen och vi måste städa upp kraschen), och de poäng som blir över kan sparas eller bytas in mot mynt. 

Nu återstod att sätta valutan;

  • Hur många godisar är en poäng värd?
  • Motsvarar poängen faktiska godisbitar eller godisvikt, i gram? Det vore rimligare.
  • Hur mycket pengar är en poäng?

Barnen är helt med på detta, de är eld och lågor – godis har gärna den effekten. I söndags bad de återkommande om jobb de kunde göra för att tjäna poäng, och Simon gjorde en lista som han tejpade upp på kylskåpet. Den listan är tre A4 lång, han tänker sig uppenbarligen att han ska tjäna ihop så han kan bada i godis. 

poänglista för att hjälpa till hemma

Utvärdering kommer

Vi får se hur det går. Den här veckan har de jobbat lite här och var, viljan att hjälpa till hemma har gått både upp och ner, men de är fortfarande väldigt positiva till det. 

Jag återkommer med systemet i sin helhet när det är inkört. Det blir bra att skriva ner det, så har vi nåt att förhålla oss till om vi skulle bli osäkra. 


*och, för övrigt, att vi som tack för besväret aldrig har fått ta ett vredesutbrott vid godishyllan i en mataffär. 

**Ja, det kan tyckas lite men det är relativt; de är vana vid att inte få alls men ibland får de ett par stycken.

Onormal vecka med Covid, personalbrist och mormor-dagis

Hemma igen

Det har varit en hektisk vecka efter att vi kom hem från Lindvallen. På förskolan härjar både misstänkt och bekräftad Covid-19 med tillhörande karantän bland personalstyrkan som nu är kraftigt decimerad. På grund av det vädjar de till familjer som kan hålla sina barn hemma att göra det, så att de ska slippa stänga helt. 

Min mor har räddat oss från vab den här veckan; hon har hämtat Adrian vid 8:30 varje dag och hållit honom sysselsatt fram till runt kl 16. Vi har henne att tacka för att vi får lön den här veckan.

Sen hörde skolan av sig och vädjade till alla föräldrar som kunde hämta tidigare att göra det, för att de skulle kunna få ihop verksamheten. Av den anledningen har vi hämtat Simon så tidigt det gått, och sen har han fått sköta sig själv en del tills vi varit klara med alla möten. Han har visserligen hälsat på i några stycken; mitt i videomöten och projektdiskussioner har Simon försiktigt kikat in från sidan, och då börjar alla vinka glatt. Sen har han kommit tillbaka med nån teckning eller annat alster som han smugit in i bild. Folk gillar såna avbrott, i alla fall första gången, barn är ju gulligt liksom, men sen räcker det. Jag har fått köra ut både honom och Adrian ur mina möten flera gånger den här veckan, men det är som det är. De tycker det är tråkigt att vara “ensamma” hemma, men det kan vara nyttigt också. Lyxen att få ha TRÅKIGT är inte något vi skämmer bort dem med.

Sammanfattning av Lindvallen

Valle i Lindvallen

Vi hade en fin vecka där. Sälenstugorna är mysiga och praktiska, men de ligger inte vid barnområdet och eftersom alla backar ligger bredvid varandra på rad åt samma håll, så blev vi tvungna att traversera större delen av liftsystemet för att komma dit och sånt tar ju lite tid. Det är inget fel på Lindvallen men det passar nog inte oss så bra, vi var överens om att vi inte behöver åka just dit fler gånger. 

Sen kan jag tillägga, som en parentes utan parentes, att Skistar inte lyckades så bra med sin information och kundservice som de gör på andra ställen. Ingen skada skedd, men en del mild irritation ändå över att tex ringa kundservice, bli satt i telefonkö utan att veta hur många som är före, bli erbjuden att bli uppringd och sen aldrig bli det, och till slut lösa problemet med att hitta rätt parkering genom att fråga grannarna. En del sånt. 

Vi har pratat om att åka en vecka till den här vintern, Björn var inne på att åka tåg till Åre Björnen, men jag tror att vi lugnt kan vänta med det till nästa år. 

Nyår 2021: Adrian slog personbästa i feber

barn feber

Adrian har varit sjuk länge

Den 26 december blev Adrian väldigt sjuk. Han var ju dålig över julafton redan men den här kvällen steg febern och för varje gång jag drog hudtermometern över pannan på honom så var han hetare. Björn brukar alltid säga att man inte ska vara så orolig för feber; febern är kroppens sätt att försvara sig mot bakterier och virus som får svårare att föröka sig i högre temperaturer, så vi väntade med att ge Adrian medicin. Taktiken brukar vara att ge honom när vi går och lägger oss, för att han ska ha över natten (och för att jag ska kunna slappna av). Men när jag mätte 40,8°, såg de digitala siffrorna lysa rött i mörkret vid sängkanten och kände oron börja sticka i huden på samma sätt som när foten har somnat, fast i ultrarapid, så struntade jag i taktiken och gav honom ändå. 

Jag var själv inte kry och Björn höll på att bli dålig han med. Efter att Adrian fått sin Ipren ringde jag 1177 för att be om råd, eftersom det står på deras hemsida att vid 41,0 så ska man söka läkarvård oavsett omständigheter. Jag fick sitta 45 min i telefonkö, och under tiden rasade febern ner till 38,2° så när jag väl kom fram tog känslorna över och jag gråtpratade med en sjuksköterska som gav tydliga råd för kommande dygn, samt försäkrade mig att det inte alls är säkert att man dör vid 42° feber. Hon sa att febern inte är farlig i sig, utan orsaken till den. 

Jag kunde såklart inte gå och lägga mig någon annanstans än i Adrians rum den kvällen, så jag sov på utdragssängen i 4 nätter. Den madrassen är ganska tunn, så nu är jag blåmärksöm på höften av det, men det var ganska lugnt. Efter tre nätter tänkte jag att det var dags att flytta tillbaka till min egen säng, men då fick Adrian 40° feber igen så det vara bara att lägga sig. 

Värst att bara se på

Det är alltid jobbigt när barnen är sjuka, men jag tycker det är absolut värst (av de saker som brukar hända, inte värst av allt jag kan komma på) när de får hög feber, för det kan man inte kontrollera. Det är bara att sitta bredvid och se det ha sin gång och vara beredd att åka till sjukan om det skulle visa sig vara farligt.

Nu är han frisk … ta i trä. Han var lite trött efter så många dagars feber, men det märks att det är ur kroppen på honom. Händer ingenting konstigt så får han gå till förskolan imorn och det ser han väldigt mycket fram emot. 

Nyår

Nyår blev med andra ord som vilken annan slö dag som helst, det enda som var extra i år var att Carina, Björns faster, tillbringat några dagar med oss när vi varit som sjukast. Än är hon frisk, men jag tror inte hon får vara det så länge till. Hon åkte hem igår eftermiddag, och jag hoppas verkligen att förkylningen blir lindrig för henne. 

Gott Nytt År!

2022 kommer jag att …

  • Lämna på förskolan för sista gången
  • Skola in Adrian i förskoleklass
  • Få en ettagluttare i huset
  • Planera ett uterum
  • Fira ett år på min nya arbetsplats

… och en massa annat. Har du funderat på om det väntar någon milstolpe för dig det här året? Om inte så gör det när du känner dig pigg; då känns det roligare.

En mors adventsbikt

Samvetskval

Jag har ljugit för mina barn. Inte på det där snälla stöttande sättet – vad fint du sjunger, din teckning ser verkligen ut som en drake, “jasså DÄR var du, jag såg inte dig!” – utan på det där andra sättet; det där lögnen ligger och skaver som ett sandlådekorn som inte går att skaka ur vinterstöveln, och jag vet inte vad jag ska göra av den. Känslan av att ha gjort nåt fult, och förnuftet som rättfärdigar och kör över den känslan, om du kan relatera till det.

“Mamma, har du satt dit nissens dörr?”

“Nej.” Iskallt.

“Lovar och svär du på hedersord att du inte har satt dit den?”

Ögonkontakt: “Ja, jag lovar.”

Iskall blålögn. I vanliga fall brukar jag styra om samtalet så att jag slipper uttala brutala lögner, men de trängde in mig i ett hörn och jag tvingades välja mellan julmagi och verklighet. Jag hade ju redan bestämt mig för att försöka skänka dem just julmagi i år, medan de fortfarande är små nog att tro – eller åtminstone undra – så jag tvekade inte ett ögonblick och ljög mig så blå jag kunde.

De trodde mig såklart; de vet att jag aldrig ljuger.

Ett samtal från okänt nummer

”Lisa?” svarar jag.

”Hej Lisa, jag heter Maj, och jag kan börja med att säga att jag inte kommer att försöka sälja nånting till dig.” Rösten är varm, vänlig, liksom hemtrevlig. Om röster kunde dofta så skulle den här ha luktat nybakade bullar.

”Haha, okej?”

”Jo det är så att jag ringer från Jehovas Vittnen, och jag ville bara fråga dig om du känner till bibelns budskap?”

”Jo, det gör jag nog,” svarar jag och hoppas att det är en pratbar Maj som ringt mig.

”Jaha du gör det redan? Känner du till Jehovas Vittnen kanske också?”

”Javisst. Det var så att jag fick besök av dina … vad säger man? Kollegor? Vänner? Ja, två från Jehovas Vittnen i alla fall som kom och ringde på hos mig för ett par år sen. Vi stod och pratade i två timmar i dörren och hann gå igenom ganska mycket. Det var trevligt, men vi var rörande överens om att vi har olika sätt att se på världen.”

Maj skrattar hjärtligt: ”Jaha ojdå, två timmar, det var länge! Vet du om att vi har en hemsida där man kan läsa mer, om det är så att man skulle vilja det?”

”Nej, men nu vet jag det ifall andan skulle falla på.” Maj gör en ansats att kasta upp mer info i luften, samtidigt som jag stillsamt fortsätter: ”Jag har studerat religionshistoria, jag har läst bibeln bland annat så jag vet vad den handlar om.”

Jag är beredd att ta diskussionen, beredd att släntra omkring i utkanten av ämnet och prata om Koranen, de tre broderreligionerna, det första konciliet i Nicaea år 325 (det där mötet där endast män träffades och sorterade vad som skulle ingå i den kristna trosläran, dvs Bibeln*), Matrix, livet efter döden och så vidare, men tyvärr så nappar inte Maj. Istället är hon respektfullt vänlig, hänvisar än en gång till hemsidan som såklart är öppen för alla, och önskar mig en trevlig kväll.

Jag kanske har bättre lycka nästa gång.

Bild från Sigtuna-retreaten, S:t Olofs kyrkas ruin.

*Och gärna, precis som under det där tvåtimmarsmötet vid min ytterdörr för länge sen nu, understryka hur mycket som sorterades bort – bland annat sånt där kvinnor bär en mer betydande roll. Tydligen finns det texter som styrker att Maria Magdalena ska ha varit en lärjunge, andra att hon var Jesus hustru – det är intressant ur flera perspektiv, men framför allt var det intressant att se hur mina ”favoritvittnen”, som jag kallade dem, tog sig an utmaningen att motargumentera. För det är ju trots allt så, att ingen av oss vet. Det är därför vi har tro – och forskning.
Möjligen hade de lika roligt som jag, där vi följdes åt över det brokiga landskap som religion ofta är; årtusenden av nedärvd tro från präster till följare och vidare igen, och som likt klippor vid havet format sig efter sitt folk som med tiden strömmat genom den. Hade det inte varit för det skrivna ordet hade den riskerat att ebba ut precis som viskleken. Den intressanta frågan, tycker jag, är vad som hann hända med berättelsen om Jesus under de 325 år som föregick konciliet i Nicaea. Den frågan lyckades vi inte förstå varandra i däremot.