“Tvingarstolen” – ett hyss av storebror

Det här var ett av Simons snällare hyss, ett han rev av i fjällstugan i Kläppen samma kväll vi kom dit.

Vi hade som sagt precis kommit innanför dörren med all packning, och pojkarna inspekterade alla utrymmen i huset. Uppe på sovloftet, där Simon på studs stakade ut sitt revir, fanns en barnstol från Ikea. Du vet, den där som de flesta haft eller åtminstone sett på restaurang nån gång:

“Titta mamma, här finns en barnstol! Mamma, en barnstol, mamma! Titta!”

Jag tittade. Simon såg glad och nöjd ut: “Den kan Adrian sitta i.”

“Nja, alltså den där stolen är för lite mindre barn än dig och Adrian,” svarade jag. “Jag är inte ens säker på att Adrian får plats i den … och OM han kommer i den så kommer han nog inte ur den sen. Lek inte med den, den är inte våran och vi vill inte göra massa märken på väggarna.”

“Varför inte?”

“Därför att om vi gör massa märken på väggarna så blir familjen som äger huset inte glada och så får vi kanske inte hyra nåt mer. Vi är rädda om andras saker.”

“Varför?”

“För att då är andra rädda om våra saker.”

Simon begrundade detta i en hel sekund innan han släppte stolen och gick vidare till att gräva fram en babysäng ur en garderob, packa upp sin tunnel som han krävt att få ta med sig hemifrån, hitta en lös golvbräda bakom soffan samt lite annat smått och gott som man inte vill ta fram.

Björn och jag packade upp, och sen började vi med maten medan pojkarna lekte på loftet. Efter en stund kom Simon ner själv, och efter en liten stund till ropade Adrian på mig. Han var inte arg eller ledsen, det lät mer som ett ganska lugnt titta-vad-jag-har-hittat-rop.

“Jag kan inte komma till dig nu Adrian, jag lagar mat.”

Det var tyst ett ögonblick, sen ropade han igen. “Mamma? Mamma …!”

“Adrian, ni får leka själva nu, vi lagar mat,” svarade Björn mer bestämt.

“Men …” kom det från pojken på loftet. “Hallå! Jag … jag sitter fast.”

Jag la ifrån mig vad jag hade för händer och gick uppför den branta lofttrappan. Där uppe satt Adrian i barnstolen, fastspänd med remmar och allt. Helt fritt på golvet, där fanns ingenting i närheten som han kunnat klättra på så han måste verkligen han ansträngt sig för att ta sig dit.

“Varför sitter du där,” frågade jag och försökte att inte skratta högt. Adrian såg glad och bekymrad ut på samma gång.

“För att … faktiskt … att … att … faktiskt …” – sådär kan han låta ganska länge, så jag började försöka lirka ut honom. Då kom Simon.

“… faktiskt … att … att … Simon sa … äm, äm, Simon, Simon sa, äm, faktiskt …”

“Jag sa att han skulle sätta sig där!” ropade Simon lyckligt.

“Haha va? Jaha, så då gjorde du det, Adrian?”

“Ja!” svarade han lika lyckligt.

“Ville du se om det gick att sätta fast honom där, Simon?”

“Hehehe … ja.”

“Mhm, jo det gick ju. Hur ska vi få loss honom nu då, hade du tänkt?”

“Jag tänkte inte på det.”

Jag fick loss ungen i alla fall, efter en stunds lirkande, och när han väl var fri och jag rest stolen så skuttade Simon fram och tog tag i stolens framben. Han började skjuta den mot Adrian:

“Adrian, det här är en tvingarstol! Det är en speciell stol, få se om du kan sätta dig i den! Jag är inte säker på om du kan göra det igen.”

Det kändes som att titta på en repris av nåt man missat förut, och se pusselbitarna falla på plats. Och Adrian, uppdribblad på läktaren, svarade entusiastiskt med att börja klättra upp i stolen en gång till.

Simons jokerleende var så brett att mungiporna nästan möttes i nacken på honom.

Loftet.

Mammatrams fyllde 6 år

Min blogg fyllde 6 år den 3 februari och jag gjorde absolut ingenting.

Fan.

Den dagen – den 3 februari varje år, alltså – har jag utsett till min egen hemliga firardag, jag har det i min kalender såklart för annars skulle jag glömma det totalt. Den dagen går jag liksom runt och myser, ungefär så som jag gör inuti på min egen födelsedag, och kanske firar med nåt lämpligt nära till hands – bubbel/glass/smygätande av godis/ett bad (!!!)/vad som helst – och är på allmänt gott humör.

Den 3 februari i år var en onsdag, för två veckor sen. Björn vabbade med Simons avtagande magsjuka, jag hade mensvärk och kurs hela dagen, och på kvällen var jag själv med pojkarna för på onsdagkvällar är Björn på träning.

Jag glömde mysdagen i år.

“Men du kan väl mysa i efterhand?” tyckte problemlösaren Björn, men alltså det är ju inte riktigt samma sak ändå.

Grattis i efterskott.

Tack, Universum, för förskolan!

Jag står på den lilla träverandan vid förskoletrappan, det är redan kolsvart ute och det är minusgrader äntligen. Jag har vänt mig mot himlen, slagit vantarna över ansiktet och ropar nu genom det tjocka garnet:

“TACK, UNIVERSUM, FÖR FÖRSKOLAN!!”

Jag tar ett djupt andetag, inser att detta precis hände på riktigt och inte bara i min fantasi, och samlar mig. Den andra mamman tittar uppmärksamt på mig, så jag kan ju inte backa nu.

“Det ju är trist att säga så om sina egna barn, men vi är inte gjorda för att sitta instängda med dem och ha dem i ansiktet 24/7! Inte i tre veckor!”

Det hinner blänka till av oro för hur det här ska landa hos de, nu två, andra mammorna som precis som jag står och väntar på att få ut sina ungar från förskolan där vi inte längre får gå in, men en av dem ler igenkännande och delar med sig av att hon brukar räkna ner till slutet av semestern, inte till början av den.

Åh vad vi älskar våra ungar, det finns ingenting vi inte skulle göra för dem – men vad skönt det är när någon mer erkänner att när ungarna väl är installerade på rätt sidan om förskoledörren på morgonen, och vi tagit oss utom synhåll, så firas det med några glädjeskutt och/eller djupa andetag. I mitt fall är det både och.

De var tillbaka på förskolan redan i måndags, men det har tagit ett tag att fatta att det är sant. Den här julen var inte en av de bästa, men igår var det tjugondag knut så idag ryker granen med alla sina polare upp på vinden. Vi skulle ha gjort det med pojkarna igår, men … alltså det har varit så stökigt och jag hittar gärna sakerna igen nästa år. “Lugn och ro” är mina ledord nu på obestämd tid.

Simon passade på att tatuera sig under jullovet också. Den här var den sorten som var oväntat svårtvättad, för övrigt.

Adrian är lika klok som Madicken

Vi har ätit middag. Alla är klara, utom Simon som är inne på sin femtioelfte portion och nu tuggar på en smula i taget. De har blivit lovade varsitt torkat fikon efter maten, när alla har ätit klart förstås, och Adrian väntar otåligt. Han vill inte lämna köket så länge fikonet hägrar, så han cirkulerar kring bordet och pratar. Simon berättar om Loke på förskolan som han inte gillar. Adrian kommer och sätter sig i Björns knä, och deltar i diskussionen. Han håller upp ett undervisande pekfinger i luften och understryker varje stavelse med det:

“Jag ska sätta mig ner och samtala med Loke en vacker dag. Ja. Och då vet jag kanske vad jag ska säga. Jag kanske säger ‘du måste vara snäll mot Simon en vacker dag’ till Loke …” – han gör en paus medan vi andra andäktigt väntar på fortsättningen – “Eller så säger jag … FÖRSÖK Å TA MIG SNORUNGE!”

De har lyssnat på Astrid Lindgrens Madicken en hel del i veckan. Det förklarar tvärvändningen.

Riverdance i köket en lördagsmorgon före frukost

Bildkälla: Google
En ensidig dialog – men dialog icke desto mindre – utspelar sig mellan oss och Simon, en lördagsmorgon före frukost. Simon är pigg, hungrig, och på gott humör.

Björn: “Simon, vad vill du ha till frukost?”

Simon: ställer sig på huvud och fötter i soffan och springer på stället med fötterna.

Björn: “Simon? Jag undrar vad du vill ha till frukost.”

Simon: lyfter upp sitt rufsiga huvud med ett joker face över ansiktet, och vänder blicken mot Adrian.

Jag: fångar Simon i luften, mitt i kattsprånget som skulle ha landat på Adrian. Jag tar hans ansikte mellan mina händer, tittar honom i ögonen: “Simon. Frukost.”

Simon landar på fötterna, som den katt han nästan är, och steppar uppskruvat under tystnad bort mot trappan där han påbörjar nedstigningen på mage, med huvudet först och en hand och en fot mot väggen.

Jag följer efter på säkert avstånd. När han kommer ner i hallen reser han sig och kör riverdance* ut i köket – komplett med stela armar och viga skutt. Fötterna far över golvet så att de nästan blir suddiga.

“Vilken fart det är på dig, Simon! Snyggt!” hejar jag, speciellt som jag vet att här funkar det bara att driva på.

Simon stannar upp, och kontrollerar att han har min fulla uppmärksamhet. Sen klättrar han upp på pallen, lägger ena armen bakom ryggen som en stram kypare, och drar igång andra akten. Jag gör frukost under tiden som jag betraktar föreställningen.

Efter frukost får han ett återfall när Björn ber honom går upp och klä på sig. Fötterna börjar fara på honom igen och han rör sig över golvet som en flaska rör sig på en centrifugerande tvättmaskin. Björn håller fram en hand och styr om kursen mot trappan. Simon når sannolikt sina 10 000 steg innan han fått på sig byxorna den morgonen.

Sen gick vi ut; han hade massa energi över trots den starten.


*Riverdance, får du möjlighet att se dem på scen så ta den. Det är mäktigt. Vi var och såg dem i Globen nåt år efter att de slog igenom, se nedan:

Lucka #13 – Tipskalender 2020

Alla föräldrar sitter på sina egna föräldrahacks, du vet den där lilla lilla snilleblixten som underlättat vardagen markant, och alla önskar vi att 1) vi kommit på det tidigare och 2) att vi kunde komma på fler.

Trots det ser jag inte så mycket såna här småtips, och funderar på om möjligen jantelag, föräldratabu och föräldrahets gjort gemensamt slag i saken att dämpa glada tillrop. Den frågan är så komplex att jag inte gräver mer i den än så, men ändå. Att enkelt dela med sig av vad som funkar för just OSS borde inte få vara problematiskt. Det är INTE samma sak som att tala om för främlingar hur de borde göra.

#13: Brandmanspreppade vinterkläder i hallen

Ett av våra bästa tricks hemma är brandmanspreppad vinteroverall – funkar även med galon-/skal-/skidbyxor. Det här gör underverk för oss under vinterhalvåret under den kritiska stunden när vi ska ta oss ut ur huset:

Det är en gnutta meckigt att få till, men det är INGENTING mot hur meckigt det är att få till med en morgontrött förskolepojke – dvs en hjulande spaghetti – inuti.

En kort fråga på facebook resulterade i några tips från andra föräldrar:

  • Morgontävlingar: Om ni sätter på er kläderna så springer jag åtta varv runt köket under tiden och så ser vi vem som kommer först.
  • Trött fredag-efter-jobb/dagis, då kör vi “fuldans”, 10 min på hög volym, dansa loss till varsina låtar! Vi har dansat oss igenom Marcus&Martinus, shanbanan, up4noise … ??? Ingen blir piggare, men alla får skratta lite innan kvällsrutiner och trötthet tar över …
  • Tvinga dig glad o gör något galet en relativt lång stund. Ge barnet ett roligt minne för kvällen att tänka på när det skall sova. Tro inte att jag är någon optimal och ideal förälder bara för att jag skriver detta. Men vet att det funkar även om jag sällan orkar genomföra det, haha

När Simon försökte rädda mig från att få sparken

Tufft besked i tuffa tider

Yes, så kom turen till mig att få det där samtalet vars budskap rinner som isvatten över ryggen. 

“Lisa, tyvärr måste jag meddela att du är en av dem som måste lämna oss nu.”

Jag beundrar min chef, som hanterat det hela väldigt bra utifrån de förutsättningar han har. Det finns inga pengar; sist in, först ut. Det här kommer inte som en blixt från klar himmel, företaget har varit öppet med hur illa det är ställt (tack, corona) och vi visste att varsel var på gång, men jag hade ändå trott att jag skulle klara mig eftersom jag jobbar på en av få avdelningar som faktiskt går med vinst.

Hursomhelst, jag blev naturligtvis jätteledsen. Jag var arbetslös ganska länge ändå efter utbildningen och var så himla glad över det här jobbet. Ett perfekt jobb för mig, dessutom. Visst, jag fick inte göra allt jag hade velat, men det fanns utvecklingsmöjligheter i ett företag som strävar i framkant av mitt område. Det öppnade många dörrar för mig. Såklart blev jag ledsen, och det KAN hända att just NU är sämsta tillfället det här århundradet att förlora jobbet.

Jag fick det där samtalet den 2 november. Nu har jag repat mig. Fortfarande ledsen såklart, eftersom jag jobbar kvar till 16 december och det känns konstigt att jobba med vetskapen att inte få vara kvar, men det blir bättre.

Simon, min räddare

Hemma berättade jag för pojkarna att jag inte får vara kvar på jobbet, och att jag var lite ledsen för det. Jag berättade under middan, och de lyssnade och släppte det, så som barn gör. De har så att säga fullt upp med allt annat.

Den följande veckan jobbade jag inte så mycket, motivationen var i höjd med stövelkanten, och under den veckan började Simon hålla på med dumheter på förskolan. Personalen berättade att han kändes uppe i varv, frustrerad och uppskruvad, men det fick jag inte veta förrän i efterhand. 

Så en hel vecka efter att jag fått sparken, så fick jag höra hur det var på förskolan* och jag hade ett snack med honom igen. Den här gången bara han och jag, när jag skulle lägga honom. Vi hade läst färdigt sagan, släckt lampan, och låg i hans säng och småpratade. Jag berättade samma sak igen, att jag inte får vara kvar på jobbet, att jag är ledsen över det, men att det inte är jobbets fel, och absolut inte familjens fel. Eller mitt.

“De vill att jag ska stanna, men de har inga pengar kvar,” sa jag pedagogiskt, vilket ledde till följdfrågor och en något mindre pedagogisk redogörelse för hur pengaflödet ser ut i samhället och varför jag vill ha betalt för att jobba (dvs för att kunna gå på simning med Simon). 

Simon reagerade med att först bli väldigt arg på mitt jobb, och sen, när han fick klart för sig att det inte var jobbets fel, kastade han sig över mig och hetskramade, som för att skydda mig. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna honom, vilket bara det är en komplicerad balansgång, och sa sedan att det finns en bra sak med det här ändå.

“Vaddå?”

“Jo, jag kommer att ha mera tid till er. Då kan du få vara hemma från förskolan nån gång ibland utan att du är sjuk, och så gör vi roliga saker tillsammans bara du och jag. Och en annan dag gör jag likadant med Adrian.”

Det här är någonting som jag vet att Simon tycker mycket om, “bara du och jag”, och jag ser själv fram emot det. 

Morgonen därpå, när jag väckte honom, sa han att jag måste skynda mig till jobbet.

“Måste jag skynda mig till jobbet? Jasså, varför det?”

“Så att du kan ta hand om kunderna.”

“Mhm?”

“Ja, så att ni får pengar. Så att du kan få vara kvar på ditt jobb.”

Åh, hjärtat mitt! Så logiskt, så enkelt, så rätt egentligen. Han hade tänkt ut en lösning på mitt problem; han skulle hjälpa mig att komma i tid. Men … känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern. Det bar mig emot att på ett mjukt sätt behöva förklara att det var en superbra idé, om det inte hade varit för att jobbet redan hade bestämt sig och att vi säljer tjänster, inte varor; pengarna kommer in långt senare än säljögonblicket.

“Älskling, det är ingen fara med mig, det här kommer att gå bra ändå ska du se. Men du, tänk på att vi kommer kunna ha egna dagar tillsammans istället, bara du och jag, under tiden” sa jag finurligt. Simon log, gav mig en kort kram, studsade upp ur sängen och hojtade “FRUKOST!!”.

Det blev lugnare igen på förskolan efter det, och som vanligt är jag inte helt säker på vad som åstadkom förändringen åt vare sig ena eller andra hållet.

Varsågod, i brist på passande bilder visar jag en skittråkig bild. Passar i och för sig utmärkt till känslan över den här hösten.

*Det är inte förskolans fel, Simons dagsform kan variera väldigt och det krävs ett par dagar för att avgöra en generell förändring.

Höstens fram- och baksidor för barnfamiljen

“Vi borde göra det här oftare!”

För länge sedan, innan regnen kom – vilket de gjorde för kanske nån vecka sen – och löven rasslade i glödande färger på träden och solen fortfarande sken om dagarna, så gjorde vi på Simons initiativ en utflykt till skogen med matsäck. Det var kyligt, men väldigt friskt och vackert.

“Vi borde verkligen göra det här oftare,” sa Björn när vi klättrade omkring på stock och sten och klippor efter pojkarna som pinnade på som om de hade inbyggda elmotorer. Jag höll med.

Hösten är fantastisk – innan regnen gör entré. Novemberregnen, du vet. Bara utflykten till affären för att slänga på återvinningen blir liksom härlig.

Höstens baksidor

Höstens baksidor, förutom novemberregnen då, är flera. Oss barnfamiljer emellan bollar vi gärna förkylningar på löpande band under både höst och vinter, men så har vi de här lyckopillren också:

höstens baksidor för barnfamilj
Löss. (Falskt alarm den här gången.)
Springmask.

Hur man kollar sitt barn:
Enligt en av pedagogerna så kan man sätta en liten tejpbit i rumpan, läsa saga en stund och sen ta bort den igen. Finns det springmask så bör några ha fastnat på tejpen. Det är inte en teknik som 1177 nämner, kan jag tillägga.

Höstbonus

Adrian fick som sagt feber dagen efter sin födelsedag. Den höll i sig och sedan började han klia sig och sedan upptäckte vi en typisk borreliaring på huden bakom örat.

Oklart vad som orsakade reaktionen, enligt Adrian själv så var det ett djur i lövhögen som en kompis kastat över honom på förskolan. Vi kontaktade i alla fall läkare via en läkar-app och han skrev ut antibiotika samt app-återbesök efter 2 dagar. Borrelia bedömdes osannolikt på grund av att ringen uppkommit så snabbt efter bettet och nu är det bra igen, verkar det som, även om han säger att det fortfarande kliar på “pluppen” bakom örat.

Kalaset

Planerna fortskrider. Det har tagit en evighet att få tag på föräldrarnas kontaktuppgifter, och två har inte svarat alls så då vet vi ju inte om de inte sett lappen, eller tappat den eller nåt. I övrigt har vi nog allt vi behöver, så det är egentligen bara att sätta ett datum och hoppas på det bästa.