Polismuseet: Att klättra eller inte klättra – det är frågan

Vi har varit på polismuseet med pojkarna. Det var bra, men jag kan inte låta bli att tänka att poliser, om några, vet hur folk är. Alltså hur folk verkligen är. Hur är det möjligt att de missar hur barn är?
polismuseet entre

Allmänt om Polismuseet

Vi var där för nån vecka sen, och det är absolut ett ställe värt ett besök en regnig söndag eftermiddag till exempel, men det är inte jättestort. Det finns en riktig pålad polishelikopter utanför entrén som vi gapade åt en liten stund innan vi gick in. Stället har krokar för ytterkläder och gratis förvaringsskåp, även om nyckeln som hör till sagda skåp sitter på en nyckelring som egentligen skulle behöva ett eget skåp.

Det finns bord och stolar för den som har med sig matsäck och så finns det automater med dryck och sånt för den som vill.

Berättelser med hörlurar och skärm

Pojkarna sprang raka vägen in på barnutställningen “Polis, polis…” och fastnade direkt vid sagorna. Det är förstås inte sagor som berättas, utan verkliga historier om juveltjuvar och sånt. Det finns en monter med prylar som hör till berättelsen, en skärm som visar berättaren och dramatiserade scener ur historien, samt 2 hörlurar så att 2 barn kan lyssna samtidigt.

Vi lyssnade på alla, sen gick sprang vi till rummet med polisbilen och polismotorcykeln.

Polisbil och polismotorcykel

Det är en riktig bil, naturligtvis modifierad för att barn ska kunna klättra runt i den och pilla på allt, och en riktig motorcykel. När vi kom in i rummet stod ett barn på polisbilens tak medan blåljusen snurrade och gav rummet discostämning. Inne i bilen for det runt några ungar till och på motorcykeln satt två stycken och tryckte på alla knappar som fanns.

Såhär är det med barn. Såhär gör de. Skulle det falla dem in att klättra på ett biltak någon annanstans? Möjligt, men de skulle aldrig få det. Ingen vuxen skulle tillåta en sån sak.

Att klättra, eller inte klättra – det är frågan

Simon såg på barnet på taket och, klättrare som han är, var snabbt däruppe så fort det blev ledigt.

polismuseet polisbil

Här finns det två ställningstaganden att göra som förälder:

  1. “Man får inte klättra på biltak, kom ned ögonblickligen!”
  2. “Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där.”

För dig som tycker att alternativ 1 är det enda självklara, betänk följande:

  • Det finns många lekparker som har gamla bilar ombyggda till klätterställningar.
  • Det är en barnutställning.
  • Bilen är uppenbarligen modifierad för att kunna hanteras riskfritt av barn.

Vidare, en mer subjektiv punkt, men ändå: Polisen har ett museum, för barn, med modifierade fordon. Naturligtvis har de inte underlåtit att sätta upp en skylt om att man inte får klättra på bilen därför att de förlitar sig på att vuxna ska fatta det själva. Det självklara i sammanhanget är att utgå från att de på polismuseet även förstärkt taket på bilen, därför att så fungerar människor. KAN man göra en grej, så finns det ALLTID någon som gör det och gör en, så gör flera. Finns det någon yrkesgrupp som vet om detta så är det poliser – liksom alla andra yrken som hanterar människor.

“Man får inte klättra på biltak, Simon. Kom ner!” sa Björn.

“Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där,” sa jag samtidigt.

Vi tittade på varandra, båda lika förvånade. Va? Det är klart att den är förstärkt, sa jag. Va? Det är klart att den inte är, det är ju en bil, sa Björn.

Serviceminded på polismuseet

Simon fick komma ner, och efter en liten stund till var det dags att åka hem. På väg förbi entrékassan frågade jag mannen med näsan i mobilen som stod där:

“Due … Får barnen klättra på polisbilen som står därinne? På taket, alltså?”

Han gav mig en blick som jag kände igen bara alltför väl. Det var den där blicken som jag tror att vanliga dödliga uppfattar som reserverad artighet, men som jag, efter 10 år i servicebranschen på hotell, känner igen som resultatet av ett noga behärskat mentalt utbrott av förakt inför hela mänsklighetens samlade idioti kombinerat med en het önskan om att byta jobb till skeppsbruten på en öde ö i Söderhavet. Den vanligaste tekniken är att avskärma sig och liksom zooma ut till hälften.

“Nej,” sa han kort.

“Ni vill kanske sätta upp en skylt,” sa jag.

“Vaddå?” sa han och bekräftade därmed misstanken om Söderhavet.

“Jag såg ingen skylt om att barnen inte får klättra på taket, så om ni har en, så vill ni nog flytta den så att den syns bättre.”

Han såg ut som Björn gjort för en stund sedan, när jag sa att taket var förstärkt, så jag upprepade samma sak igen:

“Det är ju en utställning för barn. Barn klättrar, särskilt våra. Det är deras grej. Om ni inte vill att de klättrar på taket på polisbilen, så måste ni sätta upp en skylt.”

Han vände lite på sig så att han stod med sidan mot mig, och den reserverade artigheten var, om möjligt, ännu kallare när han svarade:

“Jag ska framföra det.”

Tjena, tänkte jag.

polismuseet motorcykel

Kanske är jag ute och cyklar när jag tror att det är poliser inblandade i utställningen på polismuseet. Jag menar, riktiga poliser har sannolikt annat för sig än att ställa i ordning en utställning, men jag tänkte mig ändå att Polisen ligger bakom Polismuseet och Polisen består av poliser. Det var kanske inte helt genomtänkt. Hursomhelst så har jag mailat dem om skylten.

Hur hade du gjort, spontant? Hade du tänkt som jag, eller som Björn – eller kanske varken?

PMS med högkostnadsskydd

Jag har tänkt igen

Jag önskar att det fanns. Högkostnadsskydd alltså. Att man betalade fullt pris för sin PMS-provocerade galenskap i början, men att det vartefter kostade mindre och mindre, tills det till slut blev gratis för en viss tid. “Gratis” skulle i praktiken innebära typ känslomässig “mute” för alla andra, såhär:

I början skulle PMS-humöret kosta det som sånt alltid kostar – eventuella känslostormar, sneda smileys och allt däremellan – men sen, ju mer intensiv just PMS-influensen på humöret blev, desto mindre skulle omgivningen påverkas känslomässigt av det. 

På det stora hela så skulle ungefär samma mängd känslor som vanligt röra sig i rummet, om man betänker alla närvarande individer tillsammans, bara det att nu skulle alla andras känsloliv vara i princip opåverkade av PMS-monstret där borta vid spisen. 

Eller ännu bättre! Att PMS-monstret, istället för att hitta på egna mörka prylar, suger åt sig alla andras negativa känslor och tvingas hantera dem, alternativt misslyckas med att hantera dem, så att alla andra mår lite bättre än för en stund sen. 

Tänk vad bra det skulle vara. Personer som mår bra har energi över att trösta andra – till exempel ett PMS-monster som brutit ihop över att inte ha fått avsluta sin mening den här gången heller.


Bildkälla: Pixabay

Trots att jag mindes, så hade jag glömt

Precis som det är skillnad på att “veta” och “inse”, så är det skillnad på att minnas och minnas.

Jag har inte glömt hur det var att studera fulltid och ha småbarn hemma. Jag har inte glömt förra årets vabruari, frustrationen över att vabba från praktikplatsen på grund av en förkylning som aldrig verkade vilja ge sig, eller den dova känslan av chanslöshet att vara både en närvarande mor och en student på upploppet mot mållinjen.

Jag har inte glömt, och jag hoppas att jag aldrig gör det, men jag minns det mest i huvudet. Nu när jag börjat jobba igen, minns också hjärtat hur det kändes och jag kan meddela att det inte är ett angenämt minne direkt.

Jag återfinner obalansen i att vilja vara överallt; “Allting-genast.nu,” som min far säger, och “Välkommen till livet,” säger min mor rart.

Såhär kan jag förstås inte ha det, men det får ta sin runda lilla tid att hitta ett förhållningssätt till det livspussel som de allra flesta barnfamiljer antagligen brottas med, liksom en strategi för att alla ska trivas. JAG ska ju också trivas, här. Jag inser så sakta att det kanske inte handlar så mycket om att jag har dåligt samvete för min frånvaro, som att jag rätt och slätt saknar mina barn om dagarna.

Bild från i somras.

Som tur är verkar jag ha fått tag på ett jobb som är roligt, så det hjälper ju ganska mycket. Tänk om jag hade vantrivts, liksom. Ve och Fasa.

Ett påhitt och en livssanning avslöjas

Vid frukosten en torsdagmorgon. Adrian, 3 år och Simon, 4,5 år.

“Mamma, kan du hälla ditt te där?” frågar Adrian apropå precis ingenting och pekar utanför bordet.

“På golvet, menar du?”

“Ja,” svarar han och smilar upp sig till öronen.

“Javisst. Men då måste ju du torka upp det.”

Tystnaden sänker sig som en filt över bordet, men hade pojkarnas hjärnor varit ångmaskiner så skulle det ha pyst och visslat ur öronen nu. Simon samlar tankarna först och protesterar:

“Nähää! Det är den som häller ut som ska torka, faktiskt.”

Jag lägger huvudet lite på sned och tittar på honom: “Men, om du tappar din yoghurtskål i golvet så den går sönder, sådär som den gjorde för några dagar sen, då är det ju jag som plockar upp det.”

Jag möts av ny ångmaskinstystnad, och fortsätter:

“Ja, så då är det rättvist att om JAG häller teet på golvet för att ADRIAN vill det, då får Adrian torka upp.”

Tystnad à la ännu-en-livssanning-har-avslöjats. Jag håller min kopp över golvet där Adrian pekat:

“Adrian, vill du att jag ska hälla mitt te på golvet?”

Jag ler roat. Det är inte en retorisk fråga, säger han ja så kommer jag att hälla ut det – och han kommer att få torka upp.

Adrian känner mig. Hans blick vandrar kvickt mellan mig och temuggen, sedan håller han upp en förståndig hand i luften och säger “Nej mamma, gör inte det.”

3 massiva förändringar under första veckan som arbetande kvinna

Jag ska berätta om hur vi hade det i Kungsberget, men inte idag. Idag ventilerar jag förändringar. Inte mindre än tre massiva förändringar trädde i kraft den här veckan, och nu är jag lite trött. Ok, jag är svintrött.

förändringar till arbetslivet

Massiv förändring nr 1

Först och främst så har jag varit hemmamamma, ish, sedan i juni. Jag har haft det ganska lugnt och skönt, utom när jag var sjuk då, och ändå fyllt mina dagar med prylar så det har inte blivit tråkigt och det har absolut inte varit det där arbetslöshetsknutna hetstittandet på serier som vissa andra från min klass ägnat sig åt.

Nej, jag har haft det bra, och nu så går jag alltså från hemmafru till 100% heltid. Massiva förändringar för alla. Plötsligt så tvättade sig Björns vita t-tröjor inte sig själva mitt i veckan, plötsligt så tog barnens extrakläder på föris slut och köksgolvet blev väldigt fort väldigt smuligt.

Massiv förändring nr 2

Eftersom jag inte gick tillbaka till mitt gamla jobb utan gick på ett helt nytt, i en helt ny bransch, så måste vi räkna introduktionsperioden på nya jobb. Alla intryck, all information, alla namn som man genast glömmer bort och så allt detta socialiserande. Energidränerande är vad det är.

Massiv förändring nr 3

Terapin. Oh joy. För att komma igång träffades vi två gånger den här veckan. Första träffen hann jag inte ens nämna vad det var som fått mig att kontakta henne, vi fastnade i saker som jämförelsevis är petitesser men antagligen inte desto mindre viktiga. I fredags fick jag det ur mig i alla fall, och den urladdningen höll mig i tårar halva terapitimmen och sen hela vägen hem.

Jag vet om att terapi inte är en dans på rosor. Jag vet också att det ger mer än det tar, det är bara det att det nästan bara tar nu i början, och den där återbäringen dröjer till senare. Märklig känsla det är, för övrigt, med en främling som jag tillåter komma och veva runt i mitt allra innersta. Allt damm som dras upp och virvlar runt … det är känslor som förlorat sin plats och inte vet vart de ska ta vägen.

Helgen

Vi hade ingenting inplanerat. Jag var och simmade med Simon igår morse, på en annan kurs, på prov men det var ingen hit. För kallt för oss båda, det var ganska hemskt faktiskt.

Nu sitter jag i kölvattnet av den här första veckan och tänker att nästa vecka kommer att bli lite bättre. Dvs lugnare. Ingen terapi, jag hinner återhämta mig i en hel månad innan nästa brutala omruskning. Jag kan namnen på ganska många (för att vara mig) på jobbet nu. Jag hittar där jag behöver hitta, typ. Utom på cykelvägarna, så den utmaningen kvarstår.

Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

Vi var på dejt i söndags (!!!)

Som småbarnsföräldrar – något jag för övrigt undrar hur länge till vi kan kalla oss; de är trots allt 3 och 4,5 år nu – är det här med tid tillsammans UTAN BARNEN lite som vattenhål i öknen för parrelationen.

I söndags hade vi lyckats få till det med barnvakt med både min mamma och bror – alltid bäst att boka båda, ifall en blir sjuk, man vet aldrig – så jag och Björn knallade hemifrån 15:30 för att åka in till stan. Det är inte så viktigt vad vi gör med tiden, egentligen, så länge vi får vara ifred.

Vardagen under de tuffa småbarnsåren

Hemma hos oss är det så att ljudvolymen, energinivån och aktiviteten är ständigt uppskruvad. Det är klart att ingenting är helt konstant och det finns lugna stunder, men det svänger och växlar så pass fort att det ibland känns konstant. Pojkarna springer när de förflyttar sig, ropar och skriker när de pratar, leker yvigt och hårdhänt och, huvudregeln; de är aldrig stilla. Varannan sak vi som föräldrar hojtar vid matbordet är “SITT NER på stolen! Nej, på RUMPAN!” och “Torka av händerna om du ska hoppa ner!”

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns fortfarande inte. Vi hinner numera ostört (haha, “ostört”) avhandla korta frågor som rör hanteringen av vardagen, men varje försök till längre utläggning slutar fortfarande i en intensiv diskussion med en liten pojke om vad “avbryta” är, att alla har rätt att berätta saker ochnupraTARJAG!! Och att nu försöker jag berätta någonting för pappa och du måste vänta på din tur. Vänta, sa jag. Kom ihåg vad du vill säga och så säger du det när det blir din tur, hm?

På kvällarna då? Nix, inte det heller. På kvällarna sitter en av oss i soffan i allrummet uppe, som moraliskt stöd i “mörkret” – alltså det är inte mörkt alls men Simon har fått för sig det – och på vakt mot både monster och små pojkar som inte vill acceptera att dagen är slut och som behöver hjälp att hitta tillbaka till sina sängar. När båda med säkerhet somnat, är vi så trötta att givande samtal är svåra att ha.

Det här är anledningen till att vissa saker missas, för övrigt. Jag visste till exempel inte att Björn gått ner i arbetstid från 90% till 80% från och med nu i januari. (Jag blev för övrigt lite upprörd över det; det är förvisso en bra sak men det känns som nåt man upplyser sin livskamrat om. Vad hände med kommunikationen som vi gemensamt fastslagit som brutalt viktig, liksom? Nu trodde han visserligen att han hade sagt det – antagligen för att han försökt men blivit avbruten.)

Lugna söndagsreflektioner

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns, som sagt, fortfarande inte.

“Men det känns som att vi börjar komma ur den här jättelånga perioden där vi inte kan göra så mycket med dem,” sa Björn på den här dejten i söndags som jag egentligen satte mig här för att berätta om. “Nu fuskade vi i och för sig lite med skärmen när vi var på restaurangen igår*, men det kändes ändå lugnare än det gjorde sist vi var där till exempel.”

Det har han förhoppningsvis rätt i. Det här med att tänka medan man pratar, och därmed ha spontana diskussioner, ligger ännu långt borta. Vi har börjat kunna “berätta saker” för varandra när pojkarna är med, och det gäller att ha koll på vad man vill få sagt innan man öppnar munnen, men nu hör vi varandra i alla fall så pass att det blir som att skicka muntliga mail till varandra. Kanske är de tuffa småbarnsåren snart bakom oss (ta i trä)?

relationen under de tuffa småbarnsåren

Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

När jag genomförde min läsarundersökning i … när det nu var, april?, så var en av de frivilliga frågorna där om det fanns nånting som man vill läsa lite mer om. Ett av svaren löd:

Vore intressant att läsa mer om hur du och Björn får er relation att fungera så bra som möjligt under de tuffa småbarnsåren.

Jag gissar att det som intresserar dig/oss/alla är sådant som skulle kunna gå att översätta till andra relationer. Typ eran. Sånt vill jag också läsa, för övrigt.

Anyway … jag har tyvärr inga tips utom en enda klyscha som vi själva kämpar med att försöka följa:

Prata med varandra!

Se till att sätta ord på fräsandet er emellan, helst senare när barnen slipper lyssna och när känslostormen bedarrat något.

Av oss två så är jag den kommunikativa individen – ett faktum som jag ibland blir helt vansinnig på, eftersom jag inte sällan är lite upprörd när jag blir påmind om det – vilket innebär att det oftast är jag som öppnar mötet: “Jag TROR att det som hände var att … och att du tyckte … och då kände jag … bla bla bla och så vidare.”

Han lyssnar alltid, svarar alltid, och ibland blir det diskussion eftersom jag haft helt fel. Men i slutändan handlar det inte alls om vem som har rätt eller fel, utan om att bli förstådd. Kan du förstå varför jag blev provocerad? Kan du förklara vad tusan det var som hände? Om jag inte förstår vad som gick snett, eller hur det gick till, då kommer det hända igen och igen och ingen VILL ju bråka.

Tips från hjärtat:
Se till att ni får vara ensamma med varandra när ni båda är pigga nog, oftare än en gång i halvåret. Gå inte på bio/föreställningar/konserter/annan aktivitet där man slipper konversera med varandra, utan tvinga er själva att umgås. Inga telefoner. Inga polare. No nothing. Bara ni.

är de tuffa småbarnsåren snart över?

*Vi hade ingen mat hemma i lördags kväll så vi åkte buss med pojkarna till centrum och gick på en familjerestaurang där. Sist vi var där, förra året, var det ganska stökigt och problematiskt att få äta klart sin mat.

November & December 2019

November och december avslutar ett, i alla fall för mig och till stora delar följaktligen också för min familj, förvånansvärt KASST 2019. Jävla skit, har jag sagt fler gånger än jag kan räkna men nu ska jag inte gräva ner oss i neggiga ältanden över vad som varit. Det är redan gjort, och det hjälpte inte. Nu ska jag blicka uppåt och framåt; jag har fått jobb äntligen, och börjar den 20 januari. Då kommer min far upp från Skåne och hälsar på och hjälper till medan vi återigen sätter oss in i nya rutiner.

Jag listar de mest lästa inläggen för formens skull, men vägrar länka till En öppen relation eftersom det bara var en dröm och en katastrofneggig sådan dessutom.

November

1.
Barn är som fulla festprissar

Läs om attityden som (kanske) hjälper mot frustrationen.

2.
Sytt en del kläder i höst

Extra trevligt är det att kunna använda uttjänta vuxenkläder och göra grejer till pojkarna av det. Har ju haft lite tid över till sånt här i höst.

3.
Att tvingas in i en öppen relation

Supernegativ filmliknande dröm om när Björn gick in i en livskris deluxe och smyglämnade mig för en nyexad IT-snubbe. Ibland önskar jag att jag inte hade så livlig fantasi, eller vad det nu är som provocerar drömmar av den här kalibern. Jävla skit, som sagt. Moving on.

December

1.
När pojkarna välte granen

Det var faktiskt ganska kul, såhär i efterhand.

2.
Agnostikern som vacklade till

Det gäller att inte jinxa det.

3.
Semestern har sin gilla gång

Vem gillar inte att läsa om semesterlunket, liksom.

Julafton & Nyår – höjdpunkter och kommentarer

Julafton

Vi firade med Monikas (brorsans sambos) familj i år och träffade dem därmed för första gången och åååå vad mysigt det var! Jag gillar verkligen när det är många som samlas kring ett matbord, allra helst ska alla hjälpas åt med maten också men de har ett kök som inte medger så många kockar på samma gång, så … Totalt var vi 9 vuxna och 4 pojkar 3-5 år, och det blev jättebra.

Höjdpunkter:

Monika var tomte. Hon smet medan barnen distraherades, och kom sen trampande över gräsmattan och knackade på altandörren, vaggade in och förställde rösten otippat framgångsrikt:

“Ho ho ho! Finns det några snälla baaaarn här?” – Storögd och intensivt stirrande tystnad, med undantag av familjehundens morrande, mötte henne i vardagsrummet där alla satt. Det tog ett tag för pojkarna att våga sig fram och ta emot sina paket; som halvtama katter tvekade de sig fram mot tomten, tackade blygt och rusade sen tillbaka till säkert avstånd. Efter ett tag gick det bättre och det bästa var Simons blick på tomten, efter att han gått med på att krama honom (/henne); ett på samma gång snett, intresserat, tvivlande och förtjust leende spelade under en knivskarp blick över axeln medan han krabbade sig tillbaka till sin julklappsskatt. Älskade pojke.

Så fort tomten knallat iväg igen gick startskottet på julklappsöppningen. Papper och presentsnöre bokstavligen flög medan barnen slet upp paketen med båda händerna och mitt i tumultet, halvvägs genom ett paket, hojtade Adrian upphetsat:

“WOOOOW!! JAG KÄNNER KNAPPT MINA ÖGON!!!”

“Hahaha – eller va? Vad sa du?”

“JAG KÄNNER INTE MINA ÖGON!!!” vrålade min yngste son genom ett leende som nästan nådde örsnibbarna medan han stirrade på presenten han precis grävt fram ur pappret.

Det här är en typisk sak för Adrian att säga, ändå måste jag i mitt stilla sinne checka av att han verkar kunna se och följa med blicken. Det gjorde han.

“Menar du att du inte tror dina ögon?” frågade jag med en hand på hans arm och han nickade ivrigt. Över hans huvud mötte jag Monikas systers uppmärksamma blick (hon är de andra två pojkarnas mor och därmed så att säga yrkesskadad): “Vad menade han?” frågade hon som inte vågat skratta riktigt än, inte utan att vara säker på att det inte var fråga om en julklappsprovocerad neurologisk härdsmälta.

Adrian öppnar en annan julklapp. Om du undrar vems rumpa som syns där så var mammas hund Ella med, och hon löpte så för att provisoriskt skydda innemiljön fick hon låna en blöja.

Nyårsafton

Ingenting. Vi gjorde förstås lite saker – Björn var hemma sjuk, vi andra gick ut på promenad, pojkarna klättrade i träd allt högre så jag lockade ner dem med skumbad hemma, de badade, vi åt lunch, de sov, vi gick ut lite till, gick hem, åt mat, gick i kolmörker upp på kullen här i närheten och kollade på prematura fyrverkerier från folk som har otur när de tänker/inte kan klockan/har barn och sen gick vi hem och sov. Eller ja, alltså pojkarna sov, vi stod vakna i vårt nedsläckta hus och tittade på fyrverkerier fram till kvart över tolv. Sen gick vi och la oss och låg vakna och lyssnade på fyrverkerier från folk som har otur när de tänker/inte kan klockan/har barn som det tog oväntat lång tid att väcka.

Jag är helt för att det ska vara straffbart att smälla före 23:30 och efter 00:30, det skulle vara lättare för alla. Särskilt om det efterföljdes.