Min chef berömde min mage efter helgen… som om den inte var något som skulle inträffa oavsett, utan något jag faktiskt jobbat aktivt för att ta fram och formge och nu finslipar kanterna på.
”Få se på magen då, Lisa?” Hon frågade mjukt, jag hade kunnat slingra mig om jag velat men… why bother? Jag lyfte upp övertröjan så att magen syntes i tydlig profil under min allt tajtare jerseyklänning.
”Å vad fin… Du är jättefin. Jag skulle också vilja ha en sån där!” Hon skrattade. ”Kan man ha en sån utan att ha nånting i? Jag kanske skulle skaffa en sån där lösmage, eller vad tror du?”
Jag blir alldeles varm och glad, och gråtmild, när hon säger så, för jag känner mig inte så himla fin och det är skönt att höra att inte alla andra delar min uppfattning av mig som skeppsbruten knubbsäl.
Hon är rolig ibland, min chef. Hon vill inte ha barn, hon säger att ungar inte är hennes grej, ändå pratar hon gärna med dem de få gånger vi har såna på jobbet. Man kan ju gilla ungar utan att vilja ha egna, men kanske är hon trött på att förklara sig för tyvärr verkar det som ett måste så fort en kvinna väljer bort att få barn.
Apropå det så finns det en jättebra artikel som handlar om precis det, eller en del av det, som gör mig så störd när det kommer till barnfrågan. Jag rekommenderar den starkt, alla borde läsa den:
