Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the facebook-pagelike-widget domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the wp-2fa domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Idag fyller Simon 7 år. Både han och Adrian är friska nu, jag hostar fortfarande eländigt och Björn är jätteförkyld. Mamma är bortrest till sin syster, min bror är frisk men både sambon och dottern är sjuka, så det har bara varit vi här idag. Björn har kämpat med en glasstårta i 2 dagar – den måste frysas i omgångar – så lite fest har vi haft ändå.
Dessutom har vi haft varmt och vackert väder idag, 14°, och imorgon ska det tydligen bli ännu varmare. Vi har varit ute utan att gå hemifrån större delen av dagen. Pojkarna har hoppat studsmatta i t-shirt och shorts, jag har klippt lavendeln och buxbom.
Om en vecka är det kalas. Eftersom Adrian hade sitt på leklandet så vill Simon också det så det där träningspasset har vi fortfarande framför oss. Fler föräldrar än vi har anammat trenden, och det är härligt att se att de måst kämpa på samma sätt som vi gjorde sist.
Jag skriver inte så mycket om pojkarnas personliga grejer längre – av uppenbara anledningar (dvs deras integritet) – men här händer mycket saker.
7-åring!
Simon har vuxit mycket som person det senaste året, vilket hans lärare håller med om. I början i förskoleklassen, i höstas alltså, var det lite slirigt i kurvorna – han svarade sin lärare ohövligt, bland annat – men sen efter ett tag så lugnade han ner sig. Nu är han trygg i skolan, och jag tror att han möts av mycket uppmuntran för allt sitt vetande om saker och ting.
Han kan inte läsa själv riktigt än, men han är på god väg. Han tycker mycket om när vi läser för honom om kvällarna, men där Adrian helst sätter en Asterix eller Barbapapa i händerna på oss, där släpper Simon sina uppslagsböcker med en duns i famnen. “Uppslagsbok” är kanske att ta i, det är i format avsett för yngre barn, men även jag och Björn lär oss saker när vi läser i dem och Simon kan det mesta som står däri vid det här laget.
Boken om djur är väldigt välanvänd, jag rekommenderar den starkt*. Den andra är också bra, men inget slår väl djur.
När det är dags att sova får han lyssna på saga i sin högtalare, och det somnar han till. Han ber ofta om Historierummet i Barnradion, vilket är P3 Historia i barnformat och en vansinnigt entonig grej i jämförelse, och nu har han hört det så många gånger att han kan dela med sig av det i skolan som om det var någonting som alla visste.
Simons poddlista senaste halvåret
Historierummet i Barnradion
Uppfinnarklubben med Johnny och Bengt
Juniornyheter
Det ska sägas att i och med att han hört det mesta av det där så många gånger, tillsammans med entonigt framförande i vissa fall, gör det att han somnar ganska fort. Historierummet i Barnradion är kanske avsett för just det ändamålet, vad vet jag.
Glad Påsk!
En sista bild på glasstårtan, samt ett citat på sängkanten från Simon:
”Alla dagar med sånt här väder är bra dagar, ifall det inte är nån annans födelsedag förstås.”
Vi har fått en lapp redan nu inför sommarplaneringen på förskolan, och precis som varje år så har vi svårt att få ändan ur och ta tag i det. Vi vill som vanligt åka och hälsa på pappa & Pia i Skåne, samt farmor på Öland. Gärna kusinerna i Skåne också, det vore kul. Vi skulle vilja åka till Furuvik – eller det är det jag som vill, jag har inte ens pratat med resten av familjen om det ännu – och så vore det trevligt att slippa ta bilen överallt. När vi åkte hem förra sommaren var det så oerhört dåligt väder med så mycket regn och översvämningar att det var lite obehagligt att köra. Tyckte jag.
Rådande klimatkris har redan fått oss att avstå från en resa till Alessiane & Franck i alperna i vintras (de två föregående vintrarna har coronaviruset hjälpt oss, och alla andra, med det); vi resonerade som så att vi lämnar flygandet till folk som behöver flyga. Vi kan åka tåg. Det visade sig att vi absolut inte skulle kunna åka tåg till alperna för bara en veckas semester, det skulle bli outhärdligt även utan barn så MED barn ville vi inte ens överväga.
Men! Då skulle vi kunna åka tåg i sommar istället. Tåg till Kalmar, och sen buss till Öland. Det blir dyrare än att åka bil, så mycket är säkert. Frågan är väl också hur vi står ut med att åka tåg … långsemester på sommaren kräver ju sin packning, och den ska släpas – liksom bilkuddarna vi antagligen behöver ha med oss till barnen om vi vill kunna röra på oss på plats.
Jag funderar på om vi skulle planera in en långhelg innan sommaren, där vi åker tåg i typ 2-3 timmar till nåt bra ställe. Mindre packning, lite kortare resa, för att se hur det går.
Så för att kunna planera sommaren och meddela förskolan när vi kommer vara borta, så måste vi först ordna en miniweekend med pojkarna. Logiken är vattentät.
Igår hände något som liksom hamnat på tvären i mitt minnesarkiv. Jag kan rationalisera det hela med logik och den mänskliga faktorn och shit happens och så vidare, men det blir inte mer bekvämt för det.
Såhär var det
Jag friskvabbade* Simon, och strax efter lunch smsade Björn och skrev att han och Adrians kompis mamma haft kontakt och bestämt att jag skulle ta med mig kompisen hem när jag hämtade Adrian. Vidare skulle jag tala om för mamman i fråga när det passade att hon kom och hämtade sin lille son.
Jag borde verkligen lära mig att lyssna på den där liiiiiiiilla lilla tvivlande rösten som säger att jag nog borde dubbelkolla. Det var faktiskt märkligt att Björn bestämde det utan att kolla med mig först, eftersom det var jag som skulle hämta.
Jag dubbelkollade inte, utan gick till förskolan glad i hågen att Adrian skulle få med sig en polare hem. Väl där var Adrian och den lilla kompisen de första jag mötte.
“Heeeeeej! Du jag har hört att du ska följa med Adrian hem idag,” sa jag glatt.
Pojken så förvånad ut. Adrian såg förvånad ut. Sen började de tjoa båda två. Jag vände mig till en pedagog och sa att jag fått höra att jag skulle ha med mig båda två hem. Hon såg förvånad ut. Där var den där lilla rösten igen …
“Har inte hans mamma hört av sig till er? För jag har kanske missförstått, det är Björn som organiserat det här så jag har inte pratat med henne själv.”
Pedagogen hade inte hört nåt om detta sa hon och tveksam ut.
“Aha, ok men ring hans mamma och kolla för säkerhets skull.” Jag bad henne igen när hon fortfarande tvekade, så hon försvann runt hörnet. Efter en stund kom hon tillbaka och sa att mamman inte svarade, men att hon överlagt med kollegan och de var överens om att det var ok ändå. Antagligen för att pojkarna var så glada redan och jag under alla år vi setts alltid haft stenkoll.
Vi packade ihop oss och gick hem, pojkarna sprang i förväg, solen lyste varmt och fåglarna kvittrade – och bakom allt den där lilla tvivlande rösten. Jag skickade ett sms till hans mamma, utan svar.
Vi hann vara hemma i 15 minuter innan Björn kom hem. Han fick syn på pojken direkt i hallen, och DÅ, på hans min, förstod jag att jag borde ha ringt Björn.
“Det var väl idag som ni diskuterade, du och hans mamma?”
“Nej, det var på måndag.”
“…” sa jag, tog fram hans sms och läste innantill.
“Ojdå,” sa han. “Jag trodde jag skrev måndag.”
Jag ringde hans mamma som inte svarade, sen förskolan och förklarade läget.
Pedagogen blev tydligt orolig och bad att jag skulle komma tillbaka med pojken, eftersom förskolan gjort fel som släppt iväg honom.
Jag skulle precis ropa på pojkarna att vi måste gå tillbaka, då hans mamma ringde upp. Vi skrattade åt det hela, kom överens om att hon skulle hämta kl 17:30 – samt att hon skulle ringa förskolan och lugna dem.
När hon kom senare pratade vi kort om det hela och hon sa att hon var förvånad över förskolan, som ju alltid annars brukar vara så noga med sånt här, det är knappt att mormor får hämta om man inte sagt till innan.
Vi känner inte varandra egentligen, pojkarna brukar inte leka efter förskolan med undantag av varandras födelsedagskalas, så jag kände mig som en skurk. Det här var inte mitt fel, men ändå kändes det som att jag liksom tagit hennes son en stund utan att fråga – vilket jag ju hade. I missförstånd, visserligen, men ändå. Skurk.
*Han var dålig i torsdags morse så det var en säkerhetsdag hemma, du vet.
Det var riktigt varmt och fint väder i helgen som gick. Min kusin och hennes pojke, som är ett år yngre än Adrian men lika stor för det, var och hälsade på och sov över. I lördags röjde de i trädgården – pojkarna alltså, min kusin satt lugnt med mig i vårsolen, ansiktet mot ljuset och öronen på skaft – och i söndags gick vi upp i skogen med picknick. Där kom vi på att vi skulle tända en liten brasa i en av eldstäderna. Det blev ingen riktig fyr på det hela men pojkarna tyckte det var kul att samla små torra pinnar så då satt vi där på hällen, med ansiktena mot ljuset och öronen på skaft medan pojkarna röjde i närheten.
Vi gick en sväng ner till vattnet också. Barnen hade gummistövlar, och gick ner i vattnet och klagade på blöta fötter. De hittade tunna vilsna små isflak som lossnat från isen på sjön och drivit in mot stranden. Simon hade hittat en pinne som såg ut som en ishacka i skogen, och den använde han till att hacka och bära is med.
Det har varit en bra helg, mysig och fin och Björn har pysslat med min cykel. Vi får se hur det gått men det går går framåt, oavsett.
I fredags kväll kom en kompis över på ett glas vin efter att barnen somnat lagt sig. Det var också trevligt, men vi pratade lite om Ukraina och hon fick mig att tänka på något som liksom inte slagit mig förut. Det här är ju självklart, när man tänker på det – man ska bara tänka på det.
Hon jobbar på Rädda Barnen*, och berättade om hur oerhört viktigt det är att barn får hjälp och stöd med sina krigstrauman när de är färska, apropå Ukraina. Om man väntar kanske två år med det så är skadan redan skedd. Sen sa hon att i grannländer till Ukraina så finns organiserad brottslighet som sysslar med människohandel, de står redo på andra sidan gränsen och möter upp ensamkommande flyktingbarn. Det är där bidragen behövs – lika mycket som de behövs på plats i Ukraina. Pengarna behövs lika mycket i de länder dit folket flyr, dit de ensamma barnen skickats av sina desperata föräldrar.
Som så många andra föräldrar tänker jag att ”det hade kunnat vara vi”. Vad hade vi gjort? Hur hade vi hanterat en sådan katastrof och hur illa måste det bli för att någon som jag ska skicka sin pojke ensam över gränsen med namn och adressen till resans mål skrivet på handen?
Det är svårt att tänka på såna saker, jag menar där finns material för många mardrömsnätter framåt. Men man måste inte tänka på det, man kan hjälpa ändå. Lita på att de räddningsorganisationer som finns på plats, med i vissa fall 100 års erfarenhet av arbete i katastrofområden, vet vad de gör och vad som behövs. Hjälp dem att hjälpa.
Exempel på vad pengarna räcker till (hämtat från RB hemsida)
572 kronor kan räcka till mat i tre veckor för en tvåbarnsfamilj på flykt
290 kronor kan räcka till psykosocialt stöd till ett barn som tvingas uppleva krig
159 kronor kan ge hygienprodukter som räcker åt en familj i två veckor
64 kronor kan räcka till en filt som värmer i vinterkylan
Är du trött på att varje dag upptäcka att det som funkade igår inte längre är aktuellt? Less på att hela tiden mötas av protester, demonstrationer, dramatiska sammanbrott och aggressiva utfall på tröskeln till vardagens mest basala aktiviteter? Blir du förvånad över plötsliga starka ställningstaganden mot förra timmens favoriter, välmenande omgivning eller personlig hygien?
Välkommen i klubben!
Att vara förälder till yngre barn
Visst är det märkligt ändå, hur man till exempel finner sig stå vid foten av en trappa intill en fullsatt busshållplats och ropa saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig 10 år tidigare, saker som “mina tänder sitter fast i min mun”, “sluta stoppa cigarettfimpar i munnen” eller “förlåt för att jag gick nedför trappan på fel sätt”.
Att vara förälder till yngre barn är liksom något som kräver nya sidor av ens personlighet. Gärna sidor som inte tar dramatiska dödstjut över fel färg på potatisen som ett personligt påhopp. Sidor som kan lyssna på en innehållslös evighetshistoria under extrem tidspress utan att tappa det, som kan uppskatta skönheten i spåren efter en penna som i hög fart fått spetsen mosad mot ett papper, eller som klarar av att inte gapskratta åt någon som helt nykter beter sig som en mycket onykter party-pelle.
Att vara förälder till yngre barn är som en enda lång kedja av förvirring.
Vi behöver något att förhålla oss till
Jag var på kurs i 7 Habits med jobbet för ett tag sedan. Vår chef, som jag inte alls känner, höll i kursen första dagen, och under avsnittet paradigms – vilket översätts i sitt sammanhang till typ förutfattade meningar, eller förväntningar filtrerade genom tidigare erfarenheter – tog han sina barn som exempel. Han pratade om hur de kan bete sig fullständigt irrationellt i helt oväntade situationer, och hur han kommit på sig själv med att ha förväntningar på dem som visat sig felaktiga. Han påminde om Björn i sitt resonemang.
“Oooh!” ropade jag spontant och for upp med handen mitt i pågående utläggning, inför knäpptyst sal, om hur märkliga ungar är. “Då har jag ett tips till dig!”
Han tittade förvånat upp: “Okej?”
“Du borde se på dem som A L I E N S.”
Kurssalen ersatte tystnaden med gapskratt från alla håll. Han närmade sig för att höra bättre, och frågade om jag kunde utveckla det.
“Det är som att de inte ens tillhör det mänskliga släktet …” – Jag fick höja rösten för att höras över den muntra samlingen kollegor – “De förändras hela tiden. Det är ingen mening med att försöka förstå dem idag, för de kommer att ha ändrat sig till imorgon ändå.”
En kollega intill mig grät av skratt.
“Jamen jag menar att man får acceptera att man inte kan fatta nånting, och bara go with the flow!” ropade jag till allas vår chef – som stod med ansiktet i handen och tycktes anstränga sig för att ta sin främmande nyanställda på allvar – “Det är deras jobb att vara konstiga!!”
Jag funderade lite flyktigt på hur det här kunde provocera en sådan reaktion från både föräldrar och barnfria personer, när han samlade sig och glatt översatte:
“Expect the unexpected, alltså”.
Jo, ungefär så. På lunchen kom han och frågade om hur jag kommit fram till “Alien- paradigmet”, så jag berättade om Björn och att chefens resonemang påmint mig om hans. Tanken på aliens har hjälpt Björn många gånger, och även mig. Nästan jämt, faktiskt, det är därför jag tycker det är så kul med ungar.
Nästa dag kom en kvinna fram till mig under fikapausen och tackade mig för att jag delat med mig av det där med aliens. Hon är mor till en tvååring, berättade hon.
“Jag förstår precis vad du menar. Det är bara så skönt att höra från någon annan att det är svårt att förstå sig på dem.”
Senaste veckan har känts som när vi varit på nån av våra fail-semestrar (ta Björnrike till exempel, eller varför inte resan till Italien? Den var grann också); en utdragen kamp punkterad av ljusglimtar, som när man håller upp ett hålat durkslag mot en lampa. Det kunde såklart varit värre – å andra sidan kan det ALLTID bli värre, men jag menar ändå att vi haft det bitvis bra.
Turné på akuten
Det började förra helgen. Precis på tolvslaget mellan lördag och söndag knuffade Adrian upp dörren till vårt sovrum och pratade om att han behövde kissa. Jag hörde på rösten att han inte var ok, så jag gick upp. Han hade feber, så jag gav honom ipren och hjälpte honom i säng. Han hade ont i magen, sa han. Det går över med medicinen, sa jag, och kramade honom.
”Gå nu mamma, jag lovar jag ska inte dö,” sa han sen.
Ibland fattar jag inte var han får sina infall ifrån, jag har liksom aldrig bett honom att lova att inte dö, men jag tackade förvirrat för löftet och drumlade i säng jag med.
Du vet när man ligger och slappnar av, och hjärnan först då fattar vad som precis har hänt. Gnistan av oro som pyrt sedan han väckt oss slog ut i en våg av kalla ilningar i kroppen; jag var klarvaken. Han lovade att inte dö. Hm. Magont, sa han. Feber. Var inte magen lite spänd? Det kändes inte bra, tack och lov för 1177 som är en räddare i såna här lägen:
Kontakta genast en vårdcentral eller jouröppen mottagning om barnet har ett eller flera av följande besvär: – Barnet har både ont i magen och andra symtom. Hen kan till exempel ha feber,
Jag läste inte längre än så, jag ringde dem istället. Medan jag satt i telefonkön gick jag in till Adrian igen. Klappade och kände, pratade och myste. När det blev min tur sa damen i andra änden att om det fortfarande gjorde ont imorgon skulle vi åka till närakuten. Om det blev värre skulle vi åka till akuten direkt.
Adrian var helt med på planen. Jag flyttade in mitt täcke och kudde till utdragssängen i hans rum, och naturligtvis, efter 40 min, sa han plötsligt:
”Aj. Mamma, det är värre.”
”Japp, då åker vi till läkaren nu.”
Han var superglad över det här, vilket äventyr det var att sitta och åka bil till Astrid Lindgrens barnakut kl 1 på natten! Jag hakade på; visst var det spännande. Dessutom var jag ändå glad att komma iväg, jag gör hellre en sån nattlig bilresa än sover dåligt hemma med en oro som liksom äter upp en inuti.
Väl där behövde vi inte vänta länge, och hon som tog emot oss pratade med Adrian och tryckte och kände, lyssnade och skrattade och tog tempen och rådfrågade en kollega. Sen fick vi åka hem, hon sa att det inte alls verkade akut, men att vi skulle till närakuten kl 08 för att prata med en läkare.
På söndag morgon kl 7:15 gick Björn upp och tog med sig Adrian till läkaren. Sen kom de hem igen med remiss till ultraljudsröntgen kl 09 på måndag morgon, för misstänkt blindtarmsinflammation. Jag var inställd på att inte få nån sömn alls söndag natt, Adrian var uppe på 40,9 graders feber och vem fan kan slappna av då, men febern la sig faktiskt. Björn tog med honom till röntgen, och sen till akuten igen för provsvar och bedömning, medan jag försökte jobba hemifrån och Simon var i skolan. Sen kom de hem igen, Adrian berättade stolt om undersökningen och att det inte alls var läskigt, trots att han varit så orolig.
Sen blev han frisk, bara sådär. ”Körtelmage”, som det kallas, är inte farligt. För formens skull följde några dagas vab, där vi hade ganska mysigt ändå.
Covid
I tisdags började jag känna mig trött i kroppen, och Björn klagade på halsont. I onsdags tog vi varsitt självtest hemma som sa att det var covid. Jag brukar inte bli särskilt sjuk, men den här gången var det inget tveksamt halvdant kanske-trams. SÅ farligt var det inte, men tillräckligt för att man hett ska önska att inte behöva ta hand om nån annan.
Jag mailade förskolan för att förklara läget. I onsdags släppte restriktionerna men förskolan har haft svårt med personal på grund av smittspridningen tidigare och det är bättre att hålla sig väl med dem. De vädjade, inte helt oväntat, att vi skulle ha kvar Adrian hemma veckan ut, för säkerhets skull.
Hurra! Frisk unge hemma med sjuka föräldrar! Framgångsrecept!!
Magsjuka
I torsdags morse vaknade Simon med magsjuka.
”Jippi …” suckade Björn tyst, efter att Simon bett om en skål att kräkas i bredvid sängen, innan någon av oss ens ätit frukost.
”Äsch,” tyckte jag, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen.”
Simon vände ut och in på sig själv fram till kl 14 i vanlig ordning – eller 14:30 blev det den här gången – medan jag rörde mig i triangel mellan hans säng, tvättstugan och köket, och Björn dribblade Adrian. Och sen var det nästan bra. Jag är inte säker på om det är så mycket värre att hålla på och ta hand om barnen när man själv är dålig – om man är kapabel att hålla sig upprätt, vill säga – för om man är i rörelse slipper man känna hur det står till i den egna kroppen, menar jag.
Så jag och Adrian gick ut. Adrian bockade av ett utbrott, sen tuggade vi grenar i grentuggen och sen skulle han åka pulka. Ännu ett utbrott, den här gången över att det inte fanns tillräckligt med snö, och sen jobbade han runt det med madrassen.
Mensvärk
Jaaaaa varför inte, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen” som nåt pucko sa förut. Mensvärk, vi möts igen. Jag är redan fullt krigsrustad.
Jag medger att jag hade en kämpig eftermiddag i torsdags.
Jobbet (ljusglimt)
Självklart flyter inte saker och ting bara vidare på jobbet. Just de här dagarna skulle lite avgörande saker hända, som jag med min utloggade hjärna först försökte lösa. Det gick ganska dåligt, så jag LA NER – fatta vidden av det; jag SLÄPPTE det – och skyfflade över allt till min chef. Då försökte min hjärna ge mig uselt samvete för detta (den lyckades få mig att börja kolla jobbannonser på Linkedin innan jag insåg vad som pågick), men en kort check med Göran* bara så var det ur världen. Jag är så tacksam för mitt alternativa perspektiv Göran, du anar inte.
Videomöte med barnläkaren
I fredags hade vi videomöte med barnläkaren som har hand om pojkarnas astma- och allergibehandling. Hon berättade glatt att just magont och körtelmage är väldigt vanligt hos barn med covid, de symtomen drabbar tydligen runt 70% av alla barn med konstaterad covid. Med tanke på att Simon hade ont i magen även fredag förmiddag så sa hon att han bör vara hemma även måndag för säkerhets skull; det är vanligt att magbesvären kommer följda av förkylningssymtom.
Wiiiii.
Sammanfattning
Det ENDA som här hänt är att vi fått covid i huset. That’s it.
Sen kan jag konstatera två saker om mig själv; det ena är att jag inte gjort några som helst framsteg sen i julas i att ha is i magen när Adrian har runt 41° feber. Det andra är att jag fortfarande … ”skäms” är ett lite starkt ord här men i brist på annat så får jag säga att jag skäms lite över att vara sjuk. Visst, jag släppte det den här gången och det är en seger, men det här med att inte bära min egen vikt, att orsaka belastning för andra, är tydligen fortfarande svårt. Jag måste träna på det … den här veckan var bra träning, jag borde vara sjuk på riktigt lite oftare. Det är ju vrickat att inte kunna låta sig själv vara sjuk från jobbet.
Jag är inte så stolt över det där sista. Det är den Duktiga Flickan som talar, och vi drar inte längre jämnt hon och jag. Apropå det, kolla på det här videoklippet jag hittade när jag sjukscrollade i veckan. Det ringar in så fint vad många kvinnor brottas med:
*Göran; det går inte att sammanfatta begreppet, men det handlar om att se på sig själv eller sin situation med andra ögon. Läs om Göran här, och jag rekommenderar dig starkt att tänka ut ditt eget alternativa perspektiv, för att slippa ramla i dina egna fotspår.
Jag glömde …! I år igen glömde jag. Och visst, jag glömde min fars födelsedag också i år, och det är definitivt värre. Jag skäms fortfarande gruvligt över det där. Det är löst nu, jag är förlåten och återupptagen i släktrullarna och så, men usch vad jobbigt. Och så bloggen på det.
FEM DAGAR FÖR SENT! Hur är det möjligt? Den 3 februari var i torsdags. Jag skulle ju fira in det åttonde bloggåret med ett glas bubbel och vara nöjd och dunka mig själv i ryggen hela kvällen.
Fan också. Grattis då, så viktigt var det tydligen.