Få barnen att hjälpa till hemma, med poängsystem

Prolog

Jag har jag berättat förr om vad vi har haft för inställning till godis för pojkarna – dvs inte en bit före 3 år och sen väldigt begränsat* – men också att vi mycket väl fattat att den inställningen inte kan bära för evigt. De blir äldre, det kommer födelsedagskalas och andra tillställningar där det vore både svårt att kontrollera och svårt att motivera att de inte ska få, när “alla andra” faktiskt får. 

Nu har de plockat upp det här med lördagsgodis. Det pratas väl i barngruppen, antar jag, och alla föräldrar är inte lika återhållsamma som vi varit (var och en gör på sitt sätt naturligtvis, och vi valde såhär) så godis har blivit nåt de liksom inte bara glömmer bort. Så då kapitulerar vi.

Inte släpper vi alla hämningar – men lördagsgodis? Javisst.

Godishysteri & lördagsgodis

Simon sockertrippar fort på sitt godis och han har ingen botten heller. Adrian däremot blir mätt på sitt efter ett tag och vill spara till nästa helg, vilket leder till att han ofta har mer än Simon eftersom han har sparat. Den som spar, han har. Då lirkar Simon med sin bror och kommer med det ena erbjudandet efter det andra, bara Adrian ger honom en godis. Och Adrian låter sig övertalas, så att Simon får vara hans hund och äta ur hans hand och allt vad de har för sig.

Nu är det så här att jag ogärna ger just Simon godis, av ovan nämnda anledningar men också för att han blir så speedad. Det blir stökigt – eller nej, det blir stökigaRE, rörigare och mer högljutt än vanligt och då utgår vi inte från en lugn stabil nollpunkt direkt. 

Här är apropå det en underbar video från ett konto jag följer på Insta. Igenkänningsfaktor på hög nivå:

Den genialiska idén

Då hände det. En idé, kläckt av Björn förra lördagen innan vi ens gått upp, som kom i självsvängning och utvecklade sig nästan på egen hand till ett förhållningssätt som vi nu ska testa ett tag, och se om det funkar för oss.

Det började med en länk från Lifehacker, en tipslista om att lära barnen “basic life skills” och i vilken ålder det är rimligt att lära dem vad. 

För att sammanfatta, så listar de för åldern 4-5 år bland annat

  • knyta skorna
  • cykla
  • tömma och ta ut soppåsen
  • röja på bordet
  • tömma diskmaskinen
  • simma
  • bära hem mat och ställa på sin plats hemma

För åldern 6-8 år listar de bland annat

  • göra sitt eget mellanmål
  • bada/duscha på egen hand
  • ställa in i diskmaskinen
  • lära sig klockan
  • vika tvätt
  • skära sitt eget käk
  • grundläggande pengahantering; spara, spendera, skänka

Det finns fler grejer på listan, det här är ett urval. Det kan för övrigt verka oklart varför man lär sig plocka ur diskmaskinen 1-2 år innan man lär sig plocka in i den, men vad vet jag. Det är kanske jättestor skillnad. Såna här listor ska nog ses mer som en fingervisning, för inspiration. 

Introduktion av konceptet att hjälpa till hemma

Hursomhelst. Förra lördagen, då. Redan före frukost klargjorde jag för pojkarna att från och med denna stund, så gör vi så att innan vi ser på film före maten så ska de, förutom att gå på toa och tvätta händerna i vanlig ordning, och plocka upp sina ytterkläder från golvet i hallen, också duka bordet. 

“Det är ju bara tallrikar, glas och bestick, och om ni hjälps åt så går det fort,” sa jag med en axelryckning. Till min förvåning köpte de det, kanske för att jag grundade med att berätta om listan och att de är stora nog att klara av att duka bordet nu.

Motivation för att hjälpa till hemma

Under dagen slog det mig att även om de är kapabla att lära sig både det ena och det andra, så kommer “arbetsuppgifter” hemma i bästa fall bara att vara intressant under inlärningen. Anledningen till att vi får dem att plocka upp sina kläder i hallen, ta undan sina tallrikar efter maten och annat sånt där, är att vi håller nåt de vill ha i gisslan. 

“Jag kommer inte att sätta på filmen förrän du har plockat upp dina grejer i hallen, det bara är så. Sen väljer ju DU om du vill se på film eller inte,” – så låter det ofta strax innan middan här hemma. Några gånger har de synat oss, och de gångerna har vi envisats. Det kostar mycket ett par gånger, men sen är det etablerat och idag är det här nästan aldrig en diskussion – bara påminnelse.

Men att sortera tvätten? Gå ut med soporna? Att hjälpa till hemma med saker som inte hänger ihop med deras egna prylar eller generell hygien? Det kommer bli svårare. De behöver en morot, en anledning, en belöning av något slag. Något som känns relevant för dem.

Poäng

Om vi inte vill ge dem lördagsgodis, men inte heller kan neka dem, så kan de få jobba för det genom att hjälpa till hemma. Så här; vi ger dem 3 godisbitar** på lördagar efter mellis, oavsett vad. Sen kan de få tjäna ihop poäng hemma under hela veckan, som de kan byta in mot fler godisbitar på lördagen. Vi måste ha ett godistak, annars kan det här gå överstyr (dvs, Simon kommer flyga fram som en raket till månen och vi måste städa upp kraschen), och de poäng som blir över kan sparas eller bytas in mot mynt. 

Nu återstod att sätta valutan;

  • Hur många godisar är en poäng värd?
  • Motsvarar poängen faktiska godisbitar eller godisvikt, i gram? Det vore rimligare.
  • Hur mycket pengar är en poäng?

Barnen är helt med på detta, de är eld och lågor – godis har gärna den effekten. I söndags bad de återkommande om jobb de kunde göra för att tjäna poäng, och Simon gjorde en lista som han tejpade upp på kylskåpet. Den listan är tre A4 lång, han tänker sig uppenbarligen att han ska tjäna ihop så han kan bada i godis. 

poänglista för att hjälpa till hemma

Utvärdering kommer

Vi får se hur det går. Den här veckan har de jobbat lite här och var, viljan att hjälpa till hemma har gått både upp och ner, men de är fortfarande väldigt positiva till det. 

Jag återkommer med systemet i sin helhet när det är inkört. Det blir bra att skriva ner det, så har vi nåt att förhålla oss till om vi skulle bli osäkra. 


*och, för övrigt, att vi som tack för besväret aldrig har fått ta ett vredesutbrott vid godishyllan i en mataffär. 

**Ja, det kan tyckas lite men det är relativt; de är vana vid att inte få alls men ibland får de ett par stycken.

Onormal vecka med Covid, personalbrist och mormor-dagis

Hemma igen

Det har varit en hektisk vecka efter att vi kom hem från Lindvallen. På förskolan härjar både misstänkt och bekräftad Covid-19 med tillhörande karantän bland personalstyrkan som nu är kraftigt decimerad. På grund av det vädjar de till familjer som kan hålla sina barn hemma att göra det, så att de ska slippa stänga helt. 

Min mor har räddat oss från vab den här veckan; hon har hämtat Adrian vid 8:30 varje dag och hållit honom sysselsatt fram till runt kl 16. Vi har henne att tacka för att vi får lön den här veckan.

Sen hörde skolan av sig och vädjade till alla föräldrar som kunde hämta tidigare att göra det, för att de skulle kunna få ihop verksamheten. Av den anledningen har vi hämtat Simon så tidigt det gått, och sen har han fått sköta sig själv en del tills vi varit klara med alla möten. Han har visserligen hälsat på i några stycken; mitt i videomöten och projektdiskussioner har Simon försiktigt kikat in från sidan, och då börjar alla vinka glatt. Sen har han kommit tillbaka med nån teckning eller annat alster som han smugit in i bild. Folk gillar såna avbrott, i alla fall första gången, barn är ju gulligt liksom, men sen räcker det. Jag har fått köra ut både honom och Adrian ur mina möten flera gånger den här veckan, men det är som det är. De tycker det är tråkigt att vara “ensamma” hemma, men det kan vara nyttigt också. Lyxen att få ha TRÅKIGT är inte något vi skämmer bort dem med.

Sammanfattning av Lindvallen

Valle i Lindvallen

Vi hade en fin vecka där. Sälenstugorna är mysiga och praktiska, men de ligger inte vid barnområdet och eftersom alla backar ligger bredvid varandra på rad åt samma håll, så blev vi tvungna att traversera större delen av liftsystemet för att komma dit och sånt tar ju lite tid. Det är inget fel på Lindvallen men det passar nog inte oss så bra, vi var överens om att vi inte behöver åka just dit fler gånger. 

Sen kan jag tillägga, som en parentes utan parentes, att Skistar inte lyckades så bra med sin information och kundservice som de gör på andra ställen. Ingen skada skedd, men en del mild irritation ändå över att tex ringa kundservice, bli satt i telefonkö utan att veta hur många som är före, bli erbjuden att bli uppringd och sen aldrig bli det, och till slut lösa problemet med att hitta rätt parkering genom att fråga grannarna. En del sånt. 

Vi har pratat om att åka en vecka till den här vintern, Björn var inne på att åka tåg till Åre Björnen, men jag tror att vi lugnt kan vänta med det till nästa år. 

Nyår 2021: Adrian slog personbästa i feber

barn feber

Adrian har varit sjuk länge

Den 26 december blev Adrian väldigt sjuk. Han var ju dålig över julafton redan men den här kvällen steg febern och för varje gång jag drog hudtermometern över pannan på honom så var han hetare. Björn brukar alltid säga att man inte ska vara så orolig för feber; febern är kroppens sätt att försvara sig mot bakterier och virus som får svårare att föröka sig i högre temperaturer, så vi väntade med att ge Adrian medicin. Taktiken brukar vara att ge honom när vi går och lägger oss, för att han ska ha över natten (och för att jag ska kunna slappna av). Men när jag mätte 40,8°, såg de digitala siffrorna lysa rött i mörkret vid sängkanten och kände oron börja sticka i huden på samma sätt som när foten har somnat, fast i ultrarapid, så struntade jag i taktiken och gav honom ändå. 

Jag var själv inte kry och Björn höll på att bli dålig han med. Efter att Adrian fått sin Ipren ringde jag 1177 för att be om råd, eftersom det står på deras hemsida att vid 41,0 så ska man söka läkarvård oavsett omständigheter. Jag fick sitta 45 min i telefonkö, och under tiden rasade febern ner till 38,2° så när jag väl kom fram tog känslorna över och jag gråtpratade med en sjuksköterska som gav tydliga råd för kommande dygn, samt försäkrade mig att det inte alls är säkert att man dör vid 42° feber. Hon sa att febern inte är farlig i sig, utan orsaken till den. 

Jag kunde såklart inte gå och lägga mig någon annanstans än i Adrians rum den kvällen, så jag sov på utdragssängen i 4 nätter. Den madrassen är ganska tunn, så nu är jag blåmärksöm på höften av det, men det var ganska lugnt. Efter tre nätter tänkte jag att det var dags att flytta tillbaka till min egen säng, men då fick Adrian 40° feber igen så det vara bara att lägga sig. 

Värst att bara se på

Det är alltid jobbigt när barnen är sjuka, men jag tycker det är absolut värst (av de saker som brukar hända, inte värst av allt jag kan komma på) när de får hög feber, för det kan man inte kontrollera. Det är bara att sitta bredvid och se det ha sin gång och vara beredd att åka till sjukan om det skulle visa sig vara farligt.

Nu är han frisk … ta i trä. Han var lite trött efter så många dagars feber, men det märks att det är ur kroppen på honom. Händer ingenting konstigt så får han gå till förskolan imorn och det ser han väldigt mycket fram emot. 

Nyår

Nyår blev med andra ord som vilken annan slö dag som helst, det enda som var extra i år var att Carina, Björns faster, tillbringat några dagar med oss när vi varit som sjukast. Än är hon frisk, men jag tror inte hon får vara det så länge till. Hon åkte hem igår eftermiddag, och jag hoppas verkligen att förkylningen blir lindrig för henne. 

Gott Nytt År!

2022 kommer jag att …

  • Lämna på förskolan för sista gången
  • Skola in Adrian i förskoleklass
  • Få en ettagluttare i huset
  • Planera ett uterum
  • Fira ett år på min nya arbetsplats

… och en massa annat. Har du funderat på om det väntar någon milstolpe för dig det här året? Om inte så gör det när du känner dig pigg; då känns det roligare.

En mors adventsbikt

Samvetskval

Jag har ljugit för mina barn. Inte på det där snälla stöttande sättet – vad fint du sjunger, din teckning ser verkligen ut som en drake, “jasså DÄR var du, jag såg inte dig!” – utan på det där andra sättet; det där lögnen ligger och skaver som ett sandlådekorn som inte går att skaka ur vinterstöveln, och jag vet inte vad jag ska göra av den. Känslan av att ha gjort nåt fult, och förnuftet som rättfärdigar och kör över den känslan, om du kan relatera till det.

“Mamma, har du satt dit nissens dörr?”

“Nej.” Iskallt.

“Lovar och svär du på hedersord att du inte har satt dit den?”

Ögonkontakt: “Ja, jag lovar.”

Iskall blålögn. I vanliga fall brukar jag styra om samtalet så att jag slipper uttala brutala lögner, men de trängde in mig i ett hörn och jag tvingades välja mellan julmagi och verklighet. Jag hade ju redan bestämt mig för att försöka skänka dem just julmagi i år, medan de fortfarande är små nog att tro – eller åtminstone undra – så jag tvekade inte ett ögonblick och ljög mig så blå jag kunde.

De trodde mig såklart; de vet att jag aldrig ljuger.

Ett samtal från okänt nummer

”Lisa?” svarar jag.

”Hej Lisa, jag heter Maj, och jag kan börja med att säga att jag inte kommer att försöka sälja nånting till dig.” Rösten är varm, vänlig, liksom hemtrevlig. Om röster kunde dofta så skulle den här ha luktat nybakade bullar.

”Haha, okej?”

”Jo det är så att jag ringer från Jehovas Vittnen, och jag ville bara fråga dig om du känner till bibelns budskap?”

”Jo, det gör jag nog,” svarar jag och hoppas att det är en pratbar Maj som ringt mig.

”Jaha du gör det redan? Känner du till Jehovas Vittnen kanske också?”

”Javisst. Det var så att jag fick besök av dina … vad säger man? Kollegor? Vänner? Ja, två från Jehovas Vittnen i alla fall som kom och ringde på hos mig för ett par år sen. Vi stod och pratade i två timmar i dörren och hann gå igenom ganska mycket. Det var trevligt, men vi var rörande överens om att vi har olika sätt att se på världen.”

Maj skrattar hjärtligt: ”Jaha ojdå, två timmar, det var länge! Vet du om att vi har en hemsida där man kan läsa mer, om det är så att man skulle vilja det?”

”Nej, men nu vet jag det ifall andan skulle falla på.” Maj gör en ansats att kasta upp mer info i luften, samtidigt som jag stillsamt fortsätter: ”Jag har studerat religionshistoria, jag har läst bibeln bland annat så jag vet vad den handlar om.”

Jag är beredd att ta diskussionen, beredd att släntra omkring i utkanten av ämnet och prata om Koranen, de tre broderreligionerna, det första konciliet i Nicaea år 325 (det där mötet där endast män träffades och sorterade vad som skulle ingå i den kristna trosläran, dvs Bibeln*), Matrix, livet efter döden och så vidare, men tyvärr så nappar inte Maj. Istället är hon respektfullt vänlig, hänvisar än en gång till hemsidan som såklart är öppen för alla, och önskar mig en trevlig kväll.

Jag kanske har bättre lycka nästa gång.

Bild från Sigtuna-retreaten, S:t Olofs kyrkas ruin.

*Och gärna, precis som under det där tvåtimmarsmötet vid min ytterdörr för länge sen nu, understryka hur mycket som sorterades bort – bland annat sånt där kvinnor bär en mer betydande roll. Tydligen finns det texter som styrker att Maria Magdalena ska ha varit en lärjunge, andra att hon var Jesus hustru – det är intressant ur flera perspektiv, men framför allt var det intressant att se hur mina ”favoritvittnen”, som jag kallade dem, tog sig an utmaningen att motargumentera. För det är ju trots allt så, att ingen av oss vet. Det är därför vi har tro – och forskning.
Möjligen hade de lika roligt som jag, där vi följdes åt över det brokiga landskap som religion ofta är; årtusenden av nedärvd tro från präster till följare och vidare igen, och som likt klippor vid havet format sig efter sitt folk som med tiden strömmat genom den. Hade det inte varit för det skrivna ordet hade den riskerat att ebba ut precis som viskleken. Den intressanta frågan, tycker jag, är vad som hann hända med berättelsen om Jesus under de 325 år som föregick konciliet i Nicaea. Den frågan lyckades vi inte förstå varandra i däremot.

Adrians femårskalas del 1: Vad ska de andra föräldrarna tycka?

Möjligheterna är tydligen väldigt många

När jag funderade på hur vi skulle lösa det här med kalas i år (Simons kalas gick ju lite av sig själv), med tanke på min ovilja att ordna ett själv hemma, så snubblade jag över en hel del uppslag från olika ställen som anordnar barnkalas. Hittade till och med ett ställe som erbjöd sig att komma hem till dig med två ponnyhästar, alltså levande djur, och ha ponnykalas …!

För ett ögonblick föreställde jag mig två små hästar i vår trädgård, och sen tog jag mig samman. Adrian är inte ens ponnyintresserad, och sen kom den där tanken ändå; vad skulle de andra föräldrarna tycka. Inte för att någon i vårt hus har nåt emot hästar, men alltså de är inte en del av vår värld. ”Overkill” är inte ett ord jag använder ofta, men ett ponnykalas hemma hos oss? Hah.

De andra föräldrarna

Alltså jag tror nog det är väldigt olika på andra håll, men här hos oss så känner vi inte de andra barnens föräldrar mer än till utseende och snabba “hej” på förskole-/skolgården. Det enda jag vet är att barnen jämför sina prylar, aktiviteter och kalas med varandra – för så gör barn. 

När jag för några veckor sen berättade för min far att vi tänkte ha Adrians kalas på leklandet så funderade han i samma banor, och lyfte skillnaden mellan olika familjers ekonomiska förutsättningar, barns avundsjuka, liksom föräldrars tysta dömande, oavsett anledning. Vi lever trots allt i en jantekultur där det gäller att inte sticka ut för mycket.

Jag tycker inte att reflektionen är ogrundad, men jag tror att det är annorlunda idag. Det är bredare. Luddigare. Jag avundas till exempel föräldrar som är påhittiga och styr upp barnkalas i hemmet med hemgjorda klubbor, tårta, färgkoordinerade dekorationer och fiskdammspåsar med ekologiskt godis. Jag avundas dem för att de orkar, för att de har idéerna och inspirationen, och för att de har TIDEN. När jag ser vad de lyckas åstadkomma blänker det till av otillräcklighet i mig – det är inte värre än så, men det finns där. Och även utan allt det där pyntet, så är jag så impad av föräldrar som ror iland födelsedagskalas hemma. De är HJÄLTAR.

Vår tids valuta

Tid har blivit den nya valutan, på många sätt. Min far menade att det finns de som kan bli avis för att Adrian har sitt kalas på ett lekland, och jag menar att JAG är avis på dem som kan ha sina kalas hemma. Personligt, nära, tillsammans. Gräset är alltid grönare på andra sidan, men i en tid som hojtar om Nära Föräldraskap samtidigt som utbrända föräldrar är så vanligt att ingen reagerar, så vågar jag tro att det för det första inte alls är ovanligt att ha kalas på lekland, och för det andra att det nästan håller på att tippa över till att det här med att vara hemma slår högre.

… i alla fall vad gäller oss föräldrar. Tänk att vi aldrig bara kan slappna av och chilla, utan att vi ska komplicera allting så dant jämt; det är vi vuxna som jämför så hårt och jag tror de flesta av oss läser in våra vuxna värderingar i barnens värld, även där vi egentligen inte skulle behöva det. Vad gäller barnen så tror jag att de är glada så länge det vankas godis, fiskdamm, tårta och lek.

Minuterna efter fiskdammen på Simons kalas i våras.

Vinterns skidplanering är delvis satt, hurra!

Målbild och föremål för efterlängtan, minne från förra vintern:

En vecka i Sälen i januari

Vi har dragit ut på det lite väl länga, precis som förra året, men nu har vi i alla fall bokat en skidresa till Lindvallen i vinter. Det ska bli så kul att åka skidor, barnen längtar och Simon har dessutom hunnit med att sura lite över att det är så långt kvar.

Vi bokade den 9/1 för en vecka. Precis efter jullovet, då det är mycket mindre dyrt att åka dit, och det lär bli kallt och eventuellt inte så mycket snö men säkert tillräckligt ändå. 

Vi bokade utan att ansöka om lov från skolan för Simon. Jag vet att det är sagt att man inte ska vara ledig utanför loven, men alltså kom igen. Det spelar ingen roll hur tidigt ute du är med att boka; alla resor under loven är typ tre gånger så dyra. Dessutom måste vi trängas som pingviner i backar, liftköer och värmestugor. Det blir möjligt för fler barnfamiljer att komma iväg om de åker utanför loven, och nog borde det ligga i skolans intresse med sport, friluftsliv, skidSKOLA, aktivitet osv som de i övrigt förespråkar så hett. 

Anmälan om frånvaro återstår att göra, liksom att jag får min semester bekräftad … 

Längtan att åka oftare

Vi har ju varit lite i Kungsberget också, och nu nyligen annonserade de 30% rabatt på säsongskort. Kungsberget är inte mycket mindre än Kläppen egentligen, och eftersom det bara tar 2,5 timme att åka dit som vore det egentligen möjligt att åka över dagen. Jag pitchade säsongskort hos Björn ganska hårt, tills han var med på tåget och jag skulle köpa dem. Då visade det sig att rabatten redan var avdragen på priset, och plötsligt var det ingen mening längre. Vi kommer åka dit ändå.

Nya skidoveraller

Så i väntan på att vintern ska komma snöande så har jag gått igenom pojkarnas vintergarderober, särskilt med tanke på skidåkning i kallt väder, och har lyckligt investerat i varsin ny overall på Tradera. Den ena men lapparna kvar, den andra mycket lite använd. 

Den blå är egentligen lysblå, typ blå-turkos. Fantastisk färg som är svår att få med på bild. Det blir nog lättare mot snön i vinter.

Vi har haft overaller från samma märke tidigare, och de har varit bland de bästa vi har haft vad gäller slitstyrka och vattentäthet. Nya är de tokdyra, men begegnade i fint skick kostar de inte ens hälften (den blå med lapparna kvar fick jag i och för sig ge hälften för, men det är ändå billigare än en ny i de andra märken vi haft).

Gammal bild med de förra fina overallerna vi hade 2018.

Men än är det inte vinter

Igår gjorde Björn det mesta jobbet i strålande höstväder med att ta ner studsmattan för vintern, jag är förkyld, vi har ingen mat kvar hemma idag heller och vi är sena med återlämning av ljudböcker till biblioteket. Det är ganska mysigt när det blir mörkt så tidigt om kvällarna, jag börjar längta till advent så att man kan sätta upp ljusstakar och allt sånt där. Mysigaste tiden på året.

PS

Du minns kanske att jag skulle på inspektion av all min hud, i den händelse jag skulle bära på fler hudcancerbenägna leverfläckar. Jag har varit där och allt är väl. Ingen hudcancer. Känns rätt bra, faktiskt.

Adrian har fyllt fem år, upplysningens förnuft står för dörren

Fem år och en månad. Än så länge är det mest explosioner som står för dörren

“Adrian, min älskade lilla POJKE!!” fräser jag glatt åt min son, nyss fyllda fem år, för han är i uppförsbacken till ännu en explosion och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Han är mitt uppe i något slags utvecklingssprång – det är i alla fall arbetsteorin – och han verkar komprimera det. Eller det känns så. Han kan inte bara ha en kämpig period utan den ska minsann vara dramatiskt likställd med blodsockerfall i snårdjungel med giftiga djur och slö machete.

Krig

fem år, på önskelistan
önskelistan inför femårsdagen. (Nej, han fick inga vapen.)

Av alla han krigar mot, vilket är alla han har nåt slags regelbunden relation med, så ligger jag mitt i brännpunkten under ilskans förstoringsglas. Han tänder till på precis vad som helst – eller ja, vem behöver en anleding? – och sen stegras utbrottet tills jag får nog och tar honom över axeln upp på hans rum. Härom kvällen hände det igen och jag gick upp med honom, hojtande över gallskriken, att om man inte kan bete sig så kan man lika gärna gå och lägga sig. Vi brottades genom kvällsrutinen, jag borstade hans tänder, han försökte nypas och rivas och jag vet inte vad, han var som förryckt och allt under höga tjut medan jag metodiskt kämpade på med hörselkåpor över öronen. Sen släppte jag honom för att gå och skölja tandborsten, och på samma utandning gick de förbannat ilskna tjuten över i förtvivlan. Han lät plötsligt som om jag tänkte överge honom för resten av hans liv, och sen ville han inte släppa istället. 

Diplomatins tveksamma neutralitet

Det här verkar vara så vansinnigt jobbigt för honom. Varje morgon, som förr var som en lätt och yr dans mellan en vallhund (jag) och två mycket förvirrade och lite sura får (barnen), startar nu som ett fastkört dödläge vid fronten. Ibland lyckas jag dribbla ner Adrian utan större utbrott ända fram till frukostbordet, men även det är numera ett minne blott. Adrian ligger i krig med världen, och vi har kommit på oss själva med att börja dansa efter hans pipa … I och med den insikten så är det också slut med dansen, men det kvarstår några konkreta punkter som vi bara kan erkänna oss besegrade på:

  1. Adrian får frukost på sängen. Det är visserligen bara en macka, och hur det än låter så står vi fast vid att det är värt ett försök. Jag har gett honom 4 russin i sängen varje morgon hela hösten, och det har gått bra. Det hjälper med morgonhumöret. Men nu när kriget rasar för fullt så finns det inga russin i världen som kan rädda oss. Han vägrar äta frukost, och i det oundvikliga blodsockerfallet – på den punkten är han precis som jag – så drar han alla andra med sig. Det är ofta på håret att Simon kommer i tid till skolan, och jag lämnar Adrian falsettskrikande i hallen innanför förskoledörren och skyndar vidare med Simon. Det brukar ta Adrian 30 minuter att lugna ner sig, och vid det laget har förskolefrullen hunnit plockas bort. Nu är det här en bra förskola med personal som förstår att ge honom nåt att äta ändå, men cirkusen tar musten ur oss och om vi kan få en hanterlig morgon till priset av en macka i sängen under en tid, så må så vara.
  2. Vi väljer våra strider. Alla föräldrar väljer sina strider, men oftare än förr försöker jag undvika att se vad som händer, när det egentligen inte är nån fara. Har han bestämt sig för att stångas så blir det bråk oavsett, såklart, men … jag tror du förstår vad jag menar. 
  3. Vi ber Simon hålla låg profil. Det är inte helt rättvist, men livet är inte alltid rättvist och på ett sätt tror vi att den här perioden är lärorik för Simon, eftersom han börjar kunna se sambandet mellan sitt eget beteende och huruvida han kommer i tid till skolan eller ej. Han blir nämligen frustrerad av Adrians påhitt och ger honom tjuvnyp. Detta resulterar i en ännu större katastrof, naturligtvis, och en ännu större försening. Simon lär sig så sakta hur han kan öka eller sänka sina chanser att alls komma hemifrån samma dag. Det går sådär.

På förskolan säger de att det det är ganska vanligt med utåtagerande beteende i samband med utvecklingssprång (eller vad det nu kallas), och inte heller ovanligt att just mamma får ta den värsta smällen. Inte för att jag var orolig, men det är ändå skönt att höra från dem. Apropå, det här med att ge honom en macka redan innan han går upp, det var deras idé och jag är ganska glad att inte behöva ta åt mig äran för den. 

Adrian har fyllt fem år. Det ska vara en lugn ålder, full av regelföljande och förnuft. En upplysningens era. 

Hah.