Jag råkade kidnappa ett barn från förskolan

Igår hände något som liksom hamnat på tvären i mitt minnesarkiv. Jag kan rationalisera det hela med logik och den mänskliga faktorn och shit happens och så vidare, men det blir inte mer bekvämt för det.

Såhär var det

Jag friskvabbade* Simon, och strax efter lunch smsade Björn och skrev att han och Adrians kompis mamma haft kontakt och bestämt att jag skulle ta med mig kompisen hem när jag hämtade Adrian. Vidare skulle jag tala om för mamman i fråga när det passade att hon kom och hämtade sin lille son.

Jag borde verkligen lära mig att lyssna på den där liiiiiiiilla lilla tvivlande rösten som säger att jag nog borde dubbelkolla. Det var faktiskt märkligt att Björn bestämde det utan att kolla med mig först, eftersom det var jag som skulle hämta. 

Jag dubbelkollade inte, utan gick till förskolan glad i hågen att Adrian skulle få med sig en polare hem. Väl där var Adrian och den lilla kompisen de första jag mötte.

“Heeeeeej! Du jag har hört att du ska följa med Adrian hem idag,” sa jag glatt.

Pojken så förvånad ut. Adrian såg förvånad ut. Sen började de tjoa båda två. Jag vände mig till en pedagog och sa att jag fått höra att jag skulle ha med mig båda två hem. Hon såg förvånad ut. Där var den där lilla rösten igen …

“Har inte hans mamma hört av sig till er? För jag har kanske missförstått, det är Björn som organiserat det här så jag har inte pratat med henne själv.”

Pedagogen hade inte hört nåt om detta sa hon och tveksam ut.

“Aha, ok men ring hans mamma och kolla för säkerhets skull.” Jag bad henne igen när hon fortfarande tvekade, så hon försvann runt hörnet. Efter en stund kom hon tillbaka och sa att mamman inte svarade, men att hon överlagt med kollegan och de var överens om att det var ok ändå. Antagligen för att pojkarna var så glada redan och jag under alla år vi setts alltid haft stenkoll.

Vi packade ihop oss och gick hem, pojkarna sprang i förväg, solen lyste varmt och fåglarna kvittrade – och bakom allt den där lilla tvivlande rösten. Jag skickade ett sms till hans mamma, utan svar. 

Vi hann vara hemma i 15 minuter innan Björn kom hem. Han fick syn på pojken direkt i hallen, och DÅ, på hans min, förstod jag att jag borde ha ringt Björn.

“Det var väl idag som ni diskuterade, du och hans mamma?”

“Nej, det var på måndag.”

“…” sa jag, tog fram hans sms och läste innantill.

“Ojdå,” sa han. “Jag trodde jag skrev måndag.”

Jag ringde hans mamma som inte svarade, sen förskolan och förklarade läget. 

Pedagogen blev tydligt orolig och bad att jag skulle komma tillbaka med pojken, eftersom förskolan gjort fel som släppt iväg honom. 

Jag skulle precis ropa på pojkarna att vi måste gå tillbaka, då hans mamma ringde upp. Vi skrattade åt det hela, kom överens om att hon skulle hämta kl 17:30 – samt att hon skulle ringa förskolan och lugna dem.

När hon kom senare pratade vi kort om det hela och hon sa att hon var förvånad över förskolan, som ju alltid annars brukar vara så noga med sånt här, det är knappt att mormor får hämta om man inte sagt till innan.

Vi känner inte varandra egentligen, pojkarna brukar inte leka efter förskolan med undantag av varandras födelsedagskalas, så jag kände mig som en skurk. Det här var inte mitt fel, men ändå kändes det som att jag liksom tagit hennes son en stund utan att fråga – vilket jag ju hade. I missförstånd, visserligen, men ändå. Skurk.

Kalle & Hobbe; underhållande träffsäkert.

*Han var dålig i torsdags morse så det var en säkerhetsdag hemma, du vet. 

Kommentera