Januari & Februari 2020

Januari och februari – och vabruari, icke att förglömma. Tiden går fort när det är mycket som händer, jag har inte ens gjort min årssammanfattning för 2019 än … men det gör inte så himla mycket. Den är i alla fall påbörjad. Och nu när jag säger det så måste jag göra den, så den är med andra ord på väg.

Här kommer de mest lästa inläggen hittills i år i alla fall:

Januari

1
Kungsberget med barnen – första gången

Så himla bra det blev!


2
Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

Hur man kan göra. Hur vi gör.


3
3 massiva förändringar 3 massiva förändringar under första veckan som arbetande kvinna

Så himla trött, men det är ok.


Februari

1
“Fortsätt titta ner bara” – apropå äktenskap

Jonas och Björn har rörande överensstämmande inställningar.


2
Ett påhitt och en livssanning avslöjas

Adrian, kloka lilla ängel …


3
PMS med högkostnadsskydd

Tänk om. Jag bara säger det. Tänk om det fanns.

Vabruari

Vabruari kan nästan räknas som en egen månad numera, och i denna årets trettonde månads namn är föga förvånande det mest lästa:

Efter magsjuka: tips för småbarnsmagarnas återhämtning

Simhallen med varmvatten – universums gåva till oss nakenhundar

Jag minns inte alls om jag berättat om den här simhallen vi har hittat. Det kanske jag har, men i så fall är det värt att upprepas.

Simbassängsdrömmen

Alltså, vi har hittat en simhall som har varmt vatten i bassängerna …!! Vi är naturligtvis inte de enda som har hittat den, vilket för övrigt märktes tydligt när vi var där idag på förmiddan, men det känns ändå som ett fynd i och med att jag och Simon fryser som nakenhundar på vinterpromenad i vanliga fall.

Bildkälla.

Det bästa är att det bara tar ca 15 min att köra dit. De har varm bubbelpool, varm babypool, varm plaskdamm, varm barnbassäng med höj- och sänkbart golv och små varmvattenfontäner på en större golvyta. Vidare så finns träningsbassäng, hopptorn, motionsbassäng och allmän bastu med stort fönster mot simhallen.

Kort sagt drömmen för nån som jag och Simon. Och idag när vi var där hade man lagt ut en slags flytande hinderbana på leksidan i motionsbassängen, så jag och Adrian klättrade i den som man klättrar på ett lekland och det KAN hända att jag var den som hade roligast. Fast Adrian tyckte det var ganska kul han också, förstås.

Bildkälla.

Där finns även två vattenrutschkanor, och den ena åker man i med såna där stora badringar du vet, men den törs pojkarna inte åka ännu. Det är kanske lika bra.

Såhär på eftermiddan efter en sån utflykt känns hela kroppen matt. Det känns som om vi har åkt skidor hela morgonen, men det är ganska skönt för då sover pojkarna bättre.

Siesta

Jo, för det är så att Simon fortfarande sover efter lunch. Han fyller 5 i april och han sover inte längre under vilan på förskolan, men på helgerna sover han fortfarande och det är inte svårt att få omkull honom på kvällen sen.

Adrian däremot, han sover på förskolan och även hemma än så länge, men har vi inte varit särskilt aktiva på förmiddan så händer det att han inte somnar – eller att han bara sover typ 30 min.

Det kan hända att Adrian slutar sova middag innan Simon gör det.

Nostalgisk bild på Simons allra första middagsvila under inskolningen på förskola.

Polismuseet: Att klättra eller inte klättra – det är frågan

Vi har varit på polismuseet med pojkarna. Det var bra, men jag kan inte låta bli att tänka att poliser, om några, vet hur folk är. Alltså hur folk verkligen är. Hur är det möjligt att de missar hur barn är?
polismuseet entre

Allmänt om Polismuseet

Vi var där för nån vecka sen, och det är absolut ett ställe värt ett besök en regnig söndag eftermiddag till exempel, men det är inte jättestort. Det finns en riktig pålad polishelikopter utanför entrén som vi gapade åt en liten stund innan vi gick in. Stället har krokar för ytterkläder och gratis förvaringsskåp, även om nyckeln som hör till sagda skåp sitter på en nyckelring som egentligen skulle behöva ett eget skåp.

Det finns bord och stolar för den som har med sig matsäck och så finns det automater med dryck och sånt för den som vill.

Berättelser med hörlurar och skärm

Pojkarna sprang raka vägen in på barnutställningen “Polis, polis…” och fastnade direkt vid sagorna. Det är förstås inte sagor som berättas, utan verkliga historier om juveltjuvar och sånt. Det finns en monter med prylar som hör till berättelsen, en skärm som visar berättaren och dramatiserade scener ur historien, samt 2 hörlurar så att 2 barn kan lyssna samtidigt.

Vi lyssnade på alla, sen gick sprang vi till rummet med polisbilen och polismotorcykeln.

Polisbil och polismotorcykel

Det är en riktig bil, naturligtvis modifierad för att barn ska kunna klättra runt i den och pilla på allt, och en riktig motorcykel. När vi kom in i rummet stod ett barn på polisbilens tak medan blåljusen snurrade och gav rummet discostämning. Inne i bilen for det runt några ungar till och på motorcykeln satt två stycken och tryckte på alla knappar som fanns.

Såhär är det med barn. Såhär gör de. Skulle det falla dem in att klättra på ett biltak någon annanstans? Möjligt, men de skulle aldrig få det. Ingen vuxen skulle tillåta en sån sak.

Att klättra, eller inte klättra – det är frågan

Simon såg på barnet på taket och, klättrare som han är, var snabbt däruppe så fort det blev ledigt.

polismuseet polisbil

Här finns det två ställningstaganden att göra som förälder:

  1. “Man får inte klättra på biltak, kom ned ögonblickligen!”
  2. “Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där.”

För dig som tycker att alternativ 1 är det enda självklara, betänk följande:

  • Det finns många lekparker som har gamla bilar ombyggda till klätterställningar.
  • Det är en barnutställning.
  • Bilen är uppenbarligen modifierad för att kunna hanteras riskfritt av barn.

Vidare, en mer subjektiv punkt, men ändå: Polisen har ett museum, för barn, med modifierade fordon. Naturligtvis har de inte underlåtit att sätta upp en skylt om att man inte får klättra på bilen därför att de förlitar sig på att vuxna ska fatta det själva. Det självklara i sammanhanget är att utgå från att de på polismuseet även förstärkt taket på bilen, därför att så fungerar människor. KAN man göra en grej, så finns det ALLTID någon som gör det och gör en, så gör flera. Finns det någon yrkesgrupp som vet om detta så är det poliser – liksom alla andra yrken som hanterar människor.

“Man får inte klättra på biltak, Simon. Kom ner!” sa Björn.

“Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där,” sa jag samtidigt.

Vi tittade på varandra, båda lika förvånade. Va? Det är klart att den är förstärkt, sa jag. Va? Det är klart att den inte är, det är ju en bil, sa Björn.

Serviceminded på polismuseet

Simon fick komma ner, och efter en liten stund till var det dags att åka hem. På väg förbi entrékassan frågade jag mannen med näsan i mobilen som stod där:

“Due … Får barnen klättra på polisbilen som står därinne? På taket, alltså?”

Han gav mig en blick som jag kände igen bara alltför väl. Det var den där blicken som jag tror att vanliga dödliga uppfattar som reserverad artighet, men som jag, efter 10 år i servicebranschen på hotell, känner igen som resultatet av ett noga behärskat mentalt utbrott av förakt inför hela mänsklighetens samlade idioti kombinerat med en het önskan om att byta jobb till skeppsbruten på en öde ö i Söderhavet. Den vanligaste tekniken är att avskärma sig och liksom zooma ut till hälften.

“Nej,” sa han kort.

“Ni vill kanske sätta upp en skylt,” sa jag.

“Vaddå?” sa han och bekräftade därmed misstanken om Söderhavet.

“Jag såg ingen skylt om att barnen inte får klättra på taket, så om ni har en, så vill ni nog flytta den så att den syns bättre.”

Han såg ut som Björn gjort för en stund sedan, när jag sa att taket var förstärkt, så jag upprepade samma sak igen:

“Det är ju en utställning för barn. Barn klättrar, särskilt våra. Det är deras grej. Om ni inte vill att de klättrar på taket på polisbilen, så måste ni sätta upp en skylt.”

Han vände lite på sig så att han stod med sidan mot mig, och den reserverade artigheten var, om möjligt, ännu kallare när han svarade:

“Jag ska framföra det.”

Tjena, tänkte jag.

polismuseet motorcykel

Kanske är jag ute och cyklar när jag tror att det är poliser inblandade i utställningen på polismuseet. Jag menar, riktiga poliser har sannolikt annat för sig än att ställa i ordning en utställning, men jag tänkte mig ändå att Polisen ligger bakom Polismuseet och Polisen består av poliser. Det var kanske inte helt genomtänkt. Hursomhelst så har jag mailat dem om skylten.

Hur hade du gjort, spontant? Hade du tänkt som jag, eller som Björn – eller kanske varken?

“Fortsätt titta ner bara” – apropå äktenskap

Vi var hos mamma på födelsedagsmiddag för nån vecka sen. Egentligen känns det lite märkligt, när vi tänker efter, att hon som fyller år bjuder oss på middag. Borde inte vi bjuda henne, istället? Hursomhelst. Vi var där, och det var även min bror Jonas och hans sambo Monika.

Björn och Jonas är sanna efterrättspersoner. De säger att oavsett hur mätta de är, så finns det alltid plats för lite efterrätt – som om de hade en separat mage bara för sötsaker.

Så kom det sig då, medan vi satt och åt efterrätt och Jonas och Björn fokuserade ganska hårt på sina tallrikar, att samtalet mellan Monika och mamma gled in på äktenskap. Hur det gick till hörde jag inte så noga, jag var upptagen av att reglera en chokladsituation hos Adrian, men så sa mamma:

“Jag man vet aldrig, ni kanske gifter er och då kan det bli aktuellt.”

Jonas reagerade inte. Inte heller Björn såklart.

“Jo. Men det är svårt att gifta sig utan ett frieri!” svarade Monika med ett menande leende och – eftersom reaktionen fortfarande dröjde – en mjuk axelknuff på Jonas. Min bror slutade tugga och utan att röra en muskel höjde han blicken en aning.

“Ja, jag vet!” utbrast jag med samma menande ton. Monika skrattade. Björn slutade tugga och tittade upp.

“Va?” sa han.

“Det är bara att titta ner och fortsätta äta,” sa Jonas neutralt och föregick med gott exempel.

“Jasså,” sa Björn, och gjorde likadant.

äktenskap ring bröllop

Det här med äktenskap

Det är lite speciellt det här med giftermål. Jag menar, folk gör ju så olika och för vissa är det viktigt medan andra inte bryr sig osv. Jag och Björn är inte gifta, men vi har båda bytt till ett gemensamt efternamn som vi hittat på och tittar man på hur vi lever våra liv så kan jag inte se vilken förändring som ett äktenskap skulle medföra.

Trots det vill jag gifta mig, men det är inte bröllopet jag är ute efter; det är själva äktenskapet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva på lite papper, skåla och övernatta på hotell och sen var det bra med det. Kanske åka på nån weekend med min make, men det måste vi å andra sidan inte gifta oss för att göra. Jag behöver inte ens ha en ring, och det är inga problem att skriva äktenskapsförord heller.

Äktenskapet, däremot. Jag vet inte varför, riktigt, för man kan inte knyta sig hårdare till en annan person än genom att skaffa barn tillsammans, men jag skulle älska att se en ring på hans finger.

Här är det kanske lätt att stilla undra om jag är svartsjuk av mig, att det är därför jag gillar den tanken, men så är det alltså inte. Jag har aldrig lidit av svartsjuka (tack och lov, för det verkar oerhört problematiskt och jobbigt på alla sätt), och det stör mig inte att Björn inte bär ring men … alltså det vore så romantiskt …!

äktenskap kärlek hjärtan

Vad säger Björn om allt det här då?

Ja, det är ju inte som att jag inte har talat om vad jag vill – vilket är att bli friad till – men Björn är som vanligt rationell och logisk och fyrkantig (hans ord, inte mina). Han säger såhär:

“Visst, men vi har gjort väldigt mycket på kort tid. Vi kan väl spara det till längre fram, det är ju den enda stora grejen som vi inte har gjort än.”

Han har, som vanligt, helt rätt. Under loppet av fyra år hann vi gå från att vara två främlingar på tinderdejt, till att vara tvåbarnsfamilj i villa med bil och problem med myror och mördarsniglar. Vi måste faktiskt inte göra allting på en gång.

Trots det kan jag inte motstå att skicka in en, låt oss kalla det påminnelse, om äktenskap när uppenbara tillfällen presenterar sig. Som det på mammas födelsedag. Svårt att låta bli.


Bildkälla: Pixabay

PMS med högkostnadsskydd

Jag har tänkt igen

Jag önskar att det fanns. Högkostnadsskydd alltså. Att man betalade fullt pris för sin PMS-provocerade galenskap i början, men att det vartefter kostade mindre och mindre, tills det till slut blev gratis för en viss tid. “Gratis” skulle i praktiken innebära typ känslomässig “mute” för alla andra, såhär:

I början skulle PMS-humöret kosta det som sånt alltid kostar – eventuella känslostormar, sneda smileys och allt däremellan – men sen, ju mer intensiv just PMS-influensen på humöret blev, desto mindre skulle omgivningen påverkas känslomässigt av det. 

På det stora hela så skulle ungefär samma mängd känslor som vanligt röra sig i rummet, om man betänker alla närvarande individer tillsammans, bara det att nu skulle alla andras känsloliv vara i princip opåverkade av PMS-monstret där borta vid spisen. 

Eller ännu bättre! Att PMS-monstret, istället för att hitta på egna mörka prylar, suger åt sig alla andras negativa känslor och tvingas hantera dem, alternativt misslyckas med att hantera dem, så att alla andra mår lite bättre än för en stund sen. 

Tänk vad bra det skulle vara. Personer som mår bra har energi över att trösta andra – till exempel ett PMS-monster som brutit ihop över att inte ha fått avsluta sin mening den här gången heller.


Bildkälla: Pixabay

Enkla tvättips för miljön – tvätta billigare och snällare

Scrolla ner för att komma direkt till tipsen 👇

Jag gillar att tvätta

Det mesta av det som måste göras i ett småbarnshem – städa, diska, planera, handla, sortera, inventera, tvätta, stryka, laga mat, bla bla bla – det bara gör man. Det finns ingen poäng med att reflektera över det eftersom det inte förändrar behovet.

Vissa saker är mindre kul än andra – rensa duschavloppet, tömma blöjhinken, raka ur vedkaminen, putsa fönster, bla bla bla – och där är det svårare att inte reflerktera så mycket. Tanken på om nån annan i hushållet är bättre lämpad för aktiviteten i fråga dyker gärna upp.

Här hemma har vi delat upp några ansvarsområden mellan oss, som aldrig ändras. Björn har hand om bilen och jag har hand om tvätten, till exempel. Han ogillar att tvätta, jag ogillar att byta däck och trassla med återförsäljare av sällsynta vindrutetorkare.

Tvätten & Jag

tvätta snällare vitare tvätt
Mysig sommarbild. Få saker luktar så mycket sommar, för mig, som kläder som fått torka ute.

Att hänga tvätt i solen på sommaren tycker jag är riktigt mysigt. Det luktar nytvättat och fräscht, och att med solen i ansiktet slå ut svala fuktiga lakan i lätt sommarbris … ja, mysigt.

Det är tacksamt med tvätt också på det sättet att tänk hur det vore att tvätta allt för hand; inte så kul. Mängden arbete, energi och tid som jag investerar i tvätten är väldigt liten i förhållande till det som blir gjort.

organisera tvätt
Ren tvätt, sorterad på familjemedlem. Björns tvätt bryr jag mig inte så mycket om; jag tvättar, resten är upp till honom.

Det tar liksom ingen riktig tid att sätta på en tvätt, och att hänga den tar max 10 minuter. Speciellt långsamma dagar då jag inte tycks få någonting gjort, eller vab-dagar då det ska fixas och trixas hela tiden, så kan jag sätta på en tvätt eller två och tänka att jaja, jag har i alla fall tvättat idag.

Ibland vill pojkarna delta. Då handlar det mest om att sortera kläderna i tvätthögar efter färg, och såklart trycka igång maskinen.

Bara tvätten

Det är bara tvätten som jag känner ger mig något tillbaka. Att stryka är jättetråkigt, så det gör jag nästan aldrig, och andra grejer som att ta hand om disk/-maskinen, eller att dammsuga till exempel, kan jag skjuta framför mig i dagar.

Bästis.

Tvättips

Man kan sköta tvätten på tusen sätt, säkert, men vill man skänka en tanke till miljön så kommer här lite tips på sånt som funkar för oss:

Undvik sköljmedel

Sköljmedel är fullständigt onödigt till NÄSTAN allting. Använd istället ättika eller vitvinsvinäger.
Vinägern är bra till vittvätt, den hjälper till att bleka i solen och gör lakanen mycket mjukare. Det räcker med en matsked i sköljmedelsfacket.
Ättika använder jag istället för sköljmedel till all annan tvätt som behöver det, ungefär en matsked (jag höftar). Det kan hända att tvätten luktar lite trist av den, det beror på hur mycket man använder, så i förebyggande syfte kan man droppa några droppar ekologisk eterisk olja i sköljmedelsfacket också.

Källa här.

Undantag från sköljmedelsstoppet:

  • Klänningar och blusar i tunn polyester.
  • Tjocka stickade tröjor i polyesterblandning.
  • Min tjocka mjuka morgonrock. Också polyester.

Jag lyckas inte med något annat än sköljmedel till detta. Lösningen är att inte handla kläder som behöver sköljmedel, men jag har en del gamla kläder som jag använder sällan men som är väldigt fina. Det tar emot att göra sig av med dem.

Tvättmedel

Ättikan funkar både som tvätt- och sköljmedel. Jag väljer att dryga ut vårt flytande tvättmedel med ättika, så det blir en halv dos tvättmedel till en full maskin och resten ättika. Löddrar jättetrevligt. Blir billigare också.

Lättsmutsad tvätt kan man köra med bara ättika, men lättsmutsat har vi sällan här hemma. Jag har även testat tvättnötter, men jag är ärligt talat osäker på om de fungerade och jag kan för lite om dem.

Vår husläkare, som är allergispecialist, berättade att man alltid ska köra tvätten 2 cykler efter varann, och andra cykeln utan tvättmedel. Detta för att undvika att det finns rester av tvättmedel kvar i kläderna. Istället för det så har vår maskin tillvalet 3 sköljningar, så jag kör det jämt för säkerhets skull eftersom tre av oss har känslig hud.

Fläckar

Jag har redan tidigare pratat mig varm över galltvål, som funkar jättebra på fettbaserade fläckar. När det gäller tex bär, blod och vin så lägger jag kläderna i blöt i kallt vatten med mycket salt i flera dagar.

Fler tips för att tvätta billigare och snällare

Har du egna knep? Dela gärna med dig, här finns utrymme för förändring.

Läs mer:

Trots att jag mindes, så hade jag glömt

Precis som det är skillnad på att “veta” och “inse”, så är det skillnad på att minnas och minnas.

Jag har inte glömt hur det var att studera fulltid och ha småbarn hemma. Jag har inte glömt förra årets vabruari, frustrationen över att vabba från praktikplatsen på grund av en förkylning som aldrig verkade vilja ge sig, eller den dova känslan av chanslöshet att vara både en närvarande mor och en student på upploppet mot mållinjen.

Jag har inte glömt, och jag hoppas att jag aldrig gör det, men jag minns det mest i huvudet. Nu när jag börjat jobba igen, minns också hjärtat hur det kändes och jag kan meddela att det inte är ett angenämt minne direkt.

Jag återfinner obalansen i att vilja vara överallt; “Allting-genast.nu,” som min far säger, och “Välkommen till livet,” säger min mor rart.

Såhär kan jag förstås inte ha det, men det får ta sin runda lilla tid att hitta ett förhållningssätt till det livspussel som de allra flesta barnfamiljer antagligen brottas med, liksom en strategi för att alla ska trivas. JAG ska ju också trivas, här. Jag inser så sakta att det kanske inte handlar så mycket om att jag har dåligt samvete för min frånvaro, som att jag rätt och slätt saknar mina barn om dagarna.

Bild från i somras.

Som tur är verkar jag ha fått tag på ett jobb som är roligt, så det hjälper ju ganska mycket. Tänk om jag hade vantrivts, liksom. Ve och Fasa.

Mammatrams fyller fem

Bara en kort heads up om att Mammatrams fyller fem år idag!

Hurra, hurra, hurraaaaa!! – en av Sveriges i särklass bästa föräldrabloggar (kom igen, jag säger bara vad alla redan tänker) kan nu räkna alla fingrarna på ena handen.

Här hemma firar vi med varm choklad och VAB för ett och ett halvt barn; Simon är bara sjuk på kvällarna, och Adrian är sympatisjuk (dvs han är fullt frisk men vill också vara hemma). Hur firar du – för det är klart att du firar, eller hur?

Utbringar härmed en (choklad-) skål för bloggen, och för alla tappra vabbare som kan behöva nåt att läsa såhär när Vabruari tar sin början. Skål på dig, och tack för att du finns.