Sista semestern på landet

Vi har i alla fall tur med vädret – hittills. Men som den cyniska Lisa skulle ha sagt: det finns alltid utrymme för försämring. Vi är nu på landstället i Stockholms skärgård, det som Björn ärvde tillsammans med sin bror när deras far gick bort (före min tid), och som vi beslutat att sälja. Björns bror vill köpa vår (dvs Björns) halva av stället som han älskar så högt, förstås, så den affären är vad vi har framför oss i höst men låt oss inte gräva ner oss i tråkigheter redan nu – även om Björn klagar på illamående och huvudvärk. Nej, för vi har verkligen tur med vädret. Det är inte superskoj att vara här när det regnar … eller alltså, det skulle vara precis lika magiskt under dåligt väder, om vi inte hade haft två yrväder att sysselsätta. 

Tur med vädret

Nu är det soligt och varmt, på morgonen ligger vattnet blankt stilla och bär med sig ljuden av skärgårdens lugna sommarmorgon till oss. Och från oss, måste jag tillstå. Simons verbala – eller ska jag kanske säga orala? – kommunikation når längre än vad vi, liksom sannolikt resten av sjön, skulle önska. 

Och inte bara hans, för övrigt. Adrian är inte heller tyst av sig, och när Simon stolt fångat inte mindre än FEM döda spigg i sin håv och la håven med de döda fiskarna i mitt knä, på mina bara ben, för att visa – då var inte jag heller särskilt tyst. 

Båten

Vi la i båten i förrgår. Eftersom vi inte har sällskap av nån annan vuxen, och eftersom det här med att lägga i båten är ett lite knepigt projekt som kan vara riktigt farligt för små nyfikna och närgångna pojkar, så knöt vi fast dem vid ett träd. 

Alltså vi surrade inte fast dem runt stammen eller så, märk väl. Det var mer så som när man binder hundar utanför butiker. Adrian satte sig på en sten och plockade fram sin mentala popcornskål medan han intresserat följde vad jag och Björn höll på med. Simon stod där Björn ställt honom, och gnällgrinade oemottaglig för förklaringar genom hela projektet.  

Med det sagt så är det inte så konstigt att Simon varit lite kinkig och känslig. Vi hann inte mer än kliva av Vaxholmnsbåten, knalla hit och bädda sängarna den dagen då vi kom hit, förrän han fick ganska hög feber. 39,4° levererade han den kvällen, och natten som följde fick jag sova inne hos honom. Dagen därpå låg han i sängen och lyssnade på sagor halva dagen (första halvan protesterade han över att vara fastbunden vid ett träd), och igår var det bättre. Inte helt bra, därav känsligheten bland annat, men bättre.

Det känns sentimentalt och nedstämt att det är vår sista semester här, men Björn meddelar att det samtidigt känns rätt. Även om stället är näst intill magiskt.

Hur man inte skapar turistupplevelse: Upplevelsebadet på Västervik Resort

Hem från Öland

Vi åkte hem från Öland i torsdags. På vägen hem, vår vana trogen, stannade vi för ett förmiddagsstopp med energidränerande aktivitet. Den här gången startade vi tidigare och körde nästan tre timmar, mot våra vanliga två timmar, för att vara på Västervik Resort kl 10 när de öppnade.

Västervik Resort

Västervik Resort

Västervik Resort är “en svensk semesterklassiker” – i alla fall enligt hemsidan. Där finns camping, ett gäng små lekplatser vilket är kanon, en ganska stor strand, en båtbrygga, nån sorts uppblåsbar äventyrsbana (??), samt ett äventyrsbad, och säkert mer därtill.

Västervik Resort

Själva badet

Vi var där för badets skull. Äventyrsbadet då, inte stranden. Själva badet var inte dåligt; där fanns en varm bubbelpool, en ordentligt uppvärmd barn/babybassäng (antagligen med hänsyn till alla föräldrar som bara sitter i vattnet och passar och annars blir blåfrusna) med små fontäner och bra små vattenrutschkanor. Det fanns också en större pool med strömmar, klättergrepp, vattenfall m.m. och där fanns till och med en stor och bred och jättesnäll vattenrutschkana som jag åkte med Adrian OCH där vi båda kom ner glada.

Bildkälla här. Babypoolen är inte med på bild.

Vill du veta hur man skapar köer? Åk på studiebesök till Västervik Resort!

Som energidränerande aktivitet för småbarn så var det bra, MEN … alltså, jag måste säga det. Det är inte ofta jag blir riktigt störd på saker, men deras omklädningsrum var – och då har jag i egenskap av spirande tävlingssimmare i min ungdom sett ett förhållandevis stort antal omklädningsrum på badhus – under all kritik. 

Man betalar i kassan, går och ställer sig i kö för att få sitt “åkband” runt armen, vilket tar ett tag så kö bildas ganska omgående. Sedan köar man vidare in i ett omklädningsrum på uppskattningsvis 12 kvadrat med ett gäng pyttesmå skåp längs ena långväggen. Omklädningsproceduren med en uppspelt och otålig fyraåring blev minst sagt omständlig, och resulterade i blöta kläder eftersom golvet var lika torrt som i en lagård (dvs klafsigt) och det bara fanns en enda smal bänk att lägga prylar på.

Efter det fanns två duschbås på väg ut mot bassängerna. DU HAR VÄL INTE GLÖMT ATT DUSCHA? – stod det på en skylt på ett av båsen.

Men alltså två bås, med totalt fyra duschar, i ett omklädningsrum med folk på väg både till och från bassängerna? Jag var nära att bara gå förbi till slut, eftersom ett gäng pubertetstjejer skulle göra hela sin rutin samt torka sig, klä på sig och jag-vet-inte-vad medan andra stod och väntade. Det var inte deras fel förstås, jag kan inte bli irriterad på dem, eller på någon alls egentligen. Avsikten från badhusets sida var uppenbarligen att skapa kö överallt och de lyckades såklart. Sånt är inte svårt.

Ville de att folk skulle duscha innan de hoppar i badet, så skulle de hjälpa dem att lyckas med det. Har vi som barnfamilj avsatt två timmar till ett äventyrsbad, då kommer vi inte lägga 90 minuter på att köa fram och tillbaka för något som vi inte måste göra.

Jag var alldeles olympiskt häpen, och misstrogen, över fenomenet. På vägen ut, innan lunch, så gjorde vi inte mer än att skölja av oss i princip och tänkte att vi fick ta duschen hemma på kvällen istället. Man blir ju lite stressad av att ha stått i kö och irriterat undrat vad tusan folk har för sig i duschen, bara för att sedan vara den som andra otåligt väntar på. 

Kanske finns det regelrätta omklädningsrum och duschar på relaxavdelningen, det vet vi inte för där är det åldersgräns på 13 år.

Lunch

Vi åt lunch på en av restaurangerna i backen mot parkeringen, och det var … inte dåligt. Hade inga förväntningar, jag menar finns det tre (eller fyra?) restauranger på ett sådant område som alla har samma ägare, då brukar maten vara lite B och det var den också – men som sagt, inte dålig; barnen åt, alla blev mätta och ingen blev sjuk.

Vi kommer inte att åka dit fler gånger … eller om vi gör det så blir det inte till “Upplevelsebadet” i alla fall.

Vykort från Öland

Vi hade inte behövt ta med barnvagnen.
Lång barfotavandring på spången.
Stranden är bäst när ingen annan är där.
Småkalvarna behövde sällskap.
Det blåser nästan alltid vid Johans sommarhus.

Duscha inte mitt godis!

Simon står i duschen sent på kvällen, dvs runt kl 21. Jag duschar honom och tvättar hans hår eftersom han sagt att han inte kan sova för att det kliar så mycket i håret.

“Sluta mamma sluutaaa! Inget mera vatten, nej nej! Näääääj!! Inte ansiktet! Måste torka! Nääääääj!”

“Men Simon, lugn! Det är bara vatten. Det gör ingenting med vattendroppar i ansiktet!”

“Neeej mamma NÄÄÄÄÄÄÄ! DU FÖRSTÖR MINA GODISAR!”

“Va? Har du sparat godisar i håret nånstans?” – Detta känns märkligt, eftersom Simon inte fått nåt godis. Jag inser att ordet har en bredare betydelse för honom än för mig, så jag testar en teori genom att hälla lite vatten i ansiktet.

“Sluta hälla vatten, du duschar bort mina godisar!”

“Menar du din näsa?”

“JA-AAAA!!”

“Är snorkråkorna dina godisar?”

“Jaaaaaa!! Dom e goooodaaaa!! Ja vill ha dooom! Ja tyckej om dom!! Dom e mina! Sluta!!”

Resan till Öland via badhus och hotellövernattning

Vi är hos Annette och CJ (Björns mamma och hennes sambo) i deras sommarhus på Öland. Vädret ska vara instabilt den här veckan men idag är det sagolikt. Strålande sol, lagom varmt. Barnen sover middag. Tyst, stilla, nästan andäktigt sitter jag på verandan under markisen och skriver in stunden i minnet. Trädens lövprassel i vinden, fåglarna, flaggan som slår lite i flaggstången till Victorias ära, och någon som hamrar något långt bort. CarlJohan’s Öländska Jordgubbssaft Juni 2018 tillsammans med några isbitar i ett glas intill mig.

Hittade en påbörjad text från 2014, från andra sommaren jag var här med Björn. Innan barnen, innan all tröttheten inbillade jag mig – tills jag läste första meningen.

Lördag 12/7 2014

Det är ju helt sjukt att man kan vara så trött hela tiden. Sov 6,5 timme inatt, nickade till i bussen, igen runt lunch och toksov säkert en kvart strax före 18 vilket borde innebära att hela min rytm är störd, men det tror jag inte att den är.
Vi är på Öland nu. Vi kom idag, och har rest hela förmiddagen.
Annette är så vacker. Den vita t-tröjan klär henne alldeles utmärkt … hon blir väldigt solbränd. Nu är det faktiskt drink time här, säger hon precis nu, så det är väl bara att resa sig. Rosey med en jordgubbe i.

Vid närmare eftertanke så vet jag att det var i samma veva som jag blev gravid, så … ja.

Resan hit

Vägen ner gick bra, vi valde att dela upp den på 2 dagar. Planen var först att stanna i Vimmerby över natten, men det skulle bli dåligt väder så vi löste det genom att köra 2 timmar till Norrköping och gå på badhuset kl 10 där istället.

Det blev en hit. Simtävlingar (Sum Sim) pågick i utomhusbassängerna (under strålande sol, för övrigt) men vi skulle ändå vara inne. Synd att det ska ta nästan en timme för Simon att bli så varm i kläderna att han faktiskt börjar bada på riktigt. Han hinner inte bada så mycket då innan vi måste gå upp.

Staby Gårdshotell

Sen körde vi resten av vägen till familjerummet vi bokat på Staby Gårdshotell medan pojkarna sov i bilen. Vi ringde och beställde mat i förväg för att vi skulle kunna äta kl 18 (de börjar laga maten när de får beställningen så det tar ett tag).

Väl på plats klättrade barnen lite i den lilla klätterställningen på gården, röjde i lekstugan och stirrade hypnotiskt på biodlingen längre bort.

Sen dröjde maten lite och under tiden uppvaktade de Miranda, den kanske sex år gamla flickan som tillhörde ägarfamiljen, i den tomma matsalen. Hon satt vid ett bord och försökte rita. Då kom Simon, drog fram en stol som han limmade vid hennes, klättrade upp och sa:

“Hej, jag heter Simon. Jag är fyra år. Vad heter du?”

Miranda, som uppenbarligen höll sig med ett normalt personligt space, flyttade ut på kanten på sin stol och svarade artigt. Då kom Adrian. Han drog fram en egen stol, limmade den intill hennes andra sida så gott det gick, klättrade upp och sa:

“VAD GÖR DU?”

“Det där är Adrian, han är bara två år, allt han säger är fel,” sa Simon med samförstånd i rösten. “Får jag sitta lite på din stol?”

“Okej …” sa Miranda och jag kunde inte avgöra om hon verkligen var så förtjust, även fast hon smålog nästan hela tiden.

“Simon, Adrian har inte alls fel hela tiden. Ibland har han helt rätt,” sa jag och kände att jag behövde lägga mig i å Mirandas vägnar. “Hörni pojkar, låt henne ha sina ritsaker ifred, det är hennes, inte era.”

Till slut valde vi att muta dem med barnprogram på mobilen, i väntan på maten, för att det skulle bli lite lugnt.

Rummet vi bokat var fint – synd på lysrören i taket bara men dem tände vi endast av misstag – charmigt lantligt och personligt med både pocketböcker och kylskåp, micro och vattenkokare. Och tepåsar. Fräscha sängar, trevlig personal – särskilt Miranda – god frukost, bra service, mycket trevligt. Rekommenderas absolut för övernattning, men det ska sägas att det inte finns så mycket att göra runt knuten.

Mot Öland!

Morgonen därpå körde vi de två timmarna som återstod till huset på Öland. Vi lagade mat och bäddade samtidigt för att få pojkarna i säng efter lunch, och på eftermiddagen hängde vi i lekparken på campingen.

Med maj och juni blommar våren ut – äntligen är det sommar!

Den här våren har definitivt varit en prövning. Dels för mig, som körde hela slutspurten på utbildningen, dels för Simon som blev ägg- och mjölkallergiker, dels för Adrian som gick in i trotsåldern, dels för Björn som skulle rodda i allt detta, och särskilt för oss som föräldrar som vabbade varannan vecka och oroade oss för orsaken till allt.

Nu är det tack och lov över. Sommaren är här, alla har det lugnare och stabilare, och just precis nu är vi på semester på Öland. Här kommer majs och junis mest lästa:

Maj

1.
Simons provresultat – äntligen vet vi vad som är problemet!

O ja, äntligen! Äntligen, efter alla vändor med magsjukan och den tunga tunga våren vi nu har lämnat bakom oss, så fick vi veta vad problemet var och vi är så lättade!

2.
Bortdribblad före start … de känner mig (för?) väl

“Jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.”
“Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.”
“Mhm …”

3.
Jag är tydligen den andra mamman

Mysvab, Adrian berättar stillsamt några av sina sanningar för mig.

Juni

1.
Carena Gotland recension och problemlösning

Yeeees … för barnvagnsnörden.

2.
Ibland är det bara tungt

himlen i min famn

Inte så konstigt att det blev så tungt till slut, efter den här våren, att jag blev lite dålig.

3.
Hur Simon verkar ha det

Den här våren har inte varit snäll med Simon heller, verkligen inte. Men nu har vi både arbetsteori och förståelse, och har mår över lag bättre nu.

Orsakullan – specialpedagogstudent och doula – gästskriver om kramar

ett inlägg om kramar

Hej alla Lisas Mammatramsläsare!

Jag fick förfrågan, och framför allt äran att skriva ett inlägg kring kramar efter att jag lämnat en kommentar här på Lisas inlägg Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder.

Hm, vem är detta …?

Jag kan kort presentera mig så just du förstår varför ämnet som sådant intresserar mig lite extra. Jag är 35 år fyllda sedan februari i år. Jag är mamma till en son som fyller femton i år, detta bidrar till att jag således är tonårsmamma. Utöver den fina titeln som mamma är jag utbildad förskollärare, lärare i grundskolan förskoleklass till årskurs 9 och utbildar mig till specialpedagog. På utbildningen till specialpedagog har jag i skrivande stund ett år kvar, så nästa sommar kan jag alltså titulera mig specialpedagog med sikte på att plugga ytterligare ett år för att bli speciallärare i svenska.

Du undrar nog i denna stund ”har människan inget liv”. Man kan nog fundera på den saken, speciellt då jag pluggar 50% och jobbar 75% och dessutom är ideellt aktiv som hjälpmamma och kursledare i Amningskurs för blivande föräldrar inom Amninghjälpen, jag är även utbildad doula, det vill säga förlossningsstödperson. Det är nog nu du börjar ana varför just ämnet kramar var något som fick igång mig lite extra?

Angående kramar

Kramar utsöndrar oxytocin, som är vårat kärlekshormon och behövs för att vi ska må bra. Varje gång vi kramas så fylls vi alltså av en extra värme och blir lugna och glada. Då kan vi ju kanske tänka att man borde kramas hela tiden, men här motsätter jag mig skarpt mot att tvinga sig på någon.

Jag är sedan liten sådan som gärna kramades med familjen och nära vänner, men sen tycker jag att det blir konstigt och konstlat. Jag minns hur jobbigt det var som barn när någon uppmuntrade till att kramas, att pressas till att ge någon en kram för att denne skulle bli glad. Jag tänker någonstans att kramar inte ska vara fyllda med krav, de ska vara för att fyllas med värme.

För nyfödda bebisar, och även småbarn, vet vi hur viktigt det är att vara nära. Det är livsviktigt och ett grundläggande behov för överlevnad. Så barn kan därmed gärna komma självmant med händerna för att vilja bli upplyfta i knät. Vi kramas, och det känns bra för båda.

Men sedan händer något; barnet börjar själv bestämma vilka, om, när och varför hen vill kramas. Det är då många, men självklart inte alla, tar sig rätten att tjata fram kramar och ja, även pussar från barnen. Som att det är en rättighet för den vuxne att få detta från barnet.

Så olika vi är

Som lärare ser jag ofta barnen som inte vill kramas, och i lika stor utsträckning de som vill. Lite så är det nog, att det är 50/50 i klassen som vill och inte vill. Jag har som sådant system när eleverna lämnar klassrummet att de själva får bestämma hur vi ska säga hej då. Det kan vara en high five, en kram, klapplek eller bara en vinkning. Fördelen här är att de barn som vill kramas får en kram, lika väl som de som inte vill får göra något annat. Jag är heller inte sådan som säger till barnen på avslutningar att de måste krama mig. Istället får de själva bestämma, jag kan säga ”vill du ha en kram” och får jag då svaret ”ja” så kramas vi.

En kram ska vara trygg och rogivande, det tror jag skapas genom att vi respekterar åt båda håll. Inget tvång men däremot fint om man vill. Dessutom tror jag varje individ själv vet om hen vill kramas eller ej, men vi vuxna måste våga lyssna och se vad just hen vill med saken.

Titta gärna förbi hos mig!

orsakullan gästskriver om kramar

Skulle du vilja göra ett besök hos mig efter att ha läst detta? Då finner du mig på Orsakullan som blev mamma vid 20, numera specialpedagogstudent & doula.

Besök gärna min blogg och Instagram:

Bildkälla.

Meditativt handarbete: Återbruk av skaljacka till tygbindor

Jag vilar min stackars överansträngda hjärna (o ja det är så synd om mig) genom meditativt handarbete, som sagt, precis så som jag alltid gjort när jag behöver samla mig.

Tygbindor är relativt nytt i mitt liv, jag har använt dem i 2-3 år av mina hittills 25 bindår, och jag önskar att jag upptäckt dem (och menskopp) tidigare. “Halleluja” sammanfattar vad jag tycker om det hela, och eftersom tygbindor inte alls behöver vara komplicerade att sy så är det såna jag vilar mitt sinne och mina händer mot.

Länge leve återbruket

Upcycling heter det på trendspråk, att använda gamla saker och göra nya av dem. Återbruk är jag redan ganska stor anhängare av, och speciellt om det innebär att jag kan få loss material ur min syateljé för jag har visat lite horder-tendenser vad gäller tyg.

skaljacka

Det första jag gav mig på var Björns gamla skaljacka. Den var sliten och med trasig dragkedja, och har hängt i ateljén i 3 år nu. Den är fleecefodrad med gore-tex-membran, dvs den andas men är vattentät.

återbruk av skaljacka

Vidare så hade jag lite vikblöjor kvar från tiden då jag försökte använda tygblöjor på pojkarna, och så finns förstås utslitna barnkläder i bomullscollege i drivor. Sen hittade jag ett jättestort stycke linnetyg (suger jättebra) som har en egen historia (kommer från en sopkontainer tillhörande en inredningsbutik som stod i ett garage vid jobbet i Chamonix) och … voilà!

Jag har inte sytt på drygt 2 år, så det är rostigt på nivån att plocka fram instruktionsboken till overlocken, men det är gjort nu och bindorna blir helt ok. Lite mer övning krävs, förstås.

Nu är Björns skaljacka slut, så jag ger mig på spillbitar av plastad frotté från när jag gjorde madrasskydden till spjälsängen (som Adrian fortfarande använder), och sen har jag två av Björns ulltröjor som det gått hål i, som jag kan använda. Sen är det slut på vattentäta skikt, men det behöver inte trosskydd ha så jag kan mala på ett tag till. Sen finns ju alltid second handbutiker att vända sig till; gamla kläder är bäst och billigast.

Hittills har jag nog inte sytt fler än kanske 30 stycken, men det kommer bli fler. Dels för att hitta det mönster och material som jag själv trivs bäst med, dels för att det är så lätt att göra dem och jag försöker nu frälsa mina väninnor också.

Risken finns att det blir för många i slutändan. Kanske går de att sälja på Tradera? Kanske du vill testa? Gör även trosskydd, för den som föredrar det. Och för den som vill sy egna så rekommenderar jag starkt Tygbindeskolan på Tygbindor.se.