Onormal vecka med Covid, personalbrist och mormor-dagis

Hemma igen

Det har varit en hektisk vecka efter att vi kom hem från Lindvallen. På förskolan härjar både misstänkt och bekräftad Covid-19 med tillhörande karantän bland personalstyrkan som nu är kraftigt decimerad. På grund av det vädjar de till familjer som kan hålla sina barn hemma att göra det, så att de ska slippa stänga helt. 

Min mor har räddat oss från vab den här veckan; hon har hämtat Adrian vid 8:30 varje dag och hållit honom sysselsatt fram till runt kl 16. Vi har henne att tacka för att vi får lön den här veckan.

Sen hörde skolan av sig och vädjade till alla föräldrar som kunde hämta tidigare att göra det, för att de skulle kunna få ihop verksamheten. Av den anledningen har vi hämtat Simon så tidigt det gått, och sen har han fått sköta sig själv en del tills vi varit klara med alla möten. Han har visserligen hälsat på i några stycken; mitt i videomöten och projektdiskussioner har Simon försiktigt kikat in från sidan, och då börjar alla vinka glatt. Sen har han kommit tillbaka med nån teckning eller annat alster som han smugit in i bild. Folk gillar såna avbrott, i alla fall första gången, barn är ju gulligt liksom, men sen räcker det. Jag har fått köra ut både honom och Adrian ur mina möten flera gånger den här veckan, men det är som det är. De tycker det är tråkigt att vara “ensamma” hemma, men det kan vara nyttigt också. Lyxen att få ha TRÅKIGT är inte något vi skämmer bort dem med.

Sammanfattning av Lindvallen

Valle i Lindvallen

Vi hade en fin vecka där. Sälenstugorna är mysiga och praktiska, men de ligger inte vid barnområdet och eftersom alla backar ligger bredvid varandra på rad åt samma håll, så blev vi tvungna att traversera större delen av liftsystemet för att komma dit och sånt tar ju lite tid. Det är inget fel på Lindvallen men det passar nog inte oss så bra, vi var överens om att vi inte behöver åka just dit fler gånger. 

Sen kan jag tillägga, som en parentes utan parentes, att Skistar inte lyckades så bra med sin information och kundservice som de gör på andra ställen. Ingen skada skedd, men en del mild irritation ändå över att tex ringa kundservice, bli satt i telefonkö utan att veta hur många som är före, bli erbjuden att bli uppringd och sen aldrig bli det, och till slut lösa problemet med att hitta rätt parkering genom att fråga grannarna. En del sånt. 

Vi har pratat om att åka en vecka till den här vintern, Björn var inne på att åka tåg till Åre Björnen, men jag tror att vi lugnt kan vänta med det till nästa år. 

En vecka i Lindvallen, januari 2022

Äntligen dags!

Pojkarna har längtat, särskilt Adrian. Förra veckan frågade han varje morgon om vi skulle “åka idag” och varje kväll om vi skulle “åka imorgon”. Svaret blev ju ja till slut, så i lördags kväll packade vi bilen och i söndags körde vi hit till Lindvallen. Resan upp gick bra, väglaget var rätt fint större delen av vägen även om det inte gick att hålla – dvs komma upp i – hastighetsbegränsningarna. Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig sen olyckan hem från Björnrike; jag var inte oförsiktig innan, men det har satt sina spår ändå.

Två pojkar av samma skrot och korn

Det första som hände, innan vi ens kommit upp i backen i måndags, var att pojkarna gick ut först (såklart) och gav sig på att socialisera med grannarna medan vi klädde på oss. Det visade sig att en pojke, jämnårig med Simon, och en mindre pojke, ett år yngre än Adrian, också slussats ut före sina föräldrar (såklart) genom granndörren. Som Astrid Lindgren så fint beskriver det; när två pojkar av precis samma skrot och korn träffas för första gången så tänds det liksom som ett ljus i ögonen på dem. När jag hörde höjda barnröster utifrån öppnade jag dörren för att i vanlig ordning säga åt pojkarna att låta föremålen för uppmärksamheten vara ifred. Samtidigt slogs granndörren upp och en kvinna tittade ut, sannolikt i samma ärende för där stod fyra pojkar och diskuterade högt och glatt. När vi såg att alla verkade glada gav vi varandra en leende nick, sådär som man gör, och så sa hon:

“Har ni också fått ett sms om att skidskolan är inställd?”

“Va? Nej!”

Jag kollade och mycket riktigt. På grund av sjukdom var den inställd hela veckan – jag fick senare förklarat för mig att eftersom en stor del av personalen blivit sjuka och satt i karantän så måste kvarvarande personal sköta liftarna, för annars måste de stänga ner hela stället.

Första åken ville pojkarna köra mellan våra skidor, men sen la de ner det. Precis utanför vår stuglänga går en ganska lång knapplift, och längs med den backen går en ränna mellan pisten och träden och där åker de så fort de kommer åt. 

Simon har åkt en del ihop med grannpojken, Oliver, och en kväll var båda våra barn inne hos grannen en stund och helt plötsligt var jag och Björn ensamma här i stugan. Kändes lite märkligt ändå att båda två plötsligt inte var hemma. Hans mamma berättade för mig att Oliver och Simon verkar ha samma slags personlighet.

”Är det sant? Vad kul,” sa jag förvånat. ”Simon är inte direkt en mainstream-person.”

”Nä, de verkar vara precis lika sociala och utåtriktade. Han ska alltid prata med alla vi möter.”

”Jaha, där ser man. Jo, i sittliften får vi säga åt honom att låta folk vara ifred när vi märker att de inte vill prata med honom.”

Hon skrattade: ”Jag veeet! Oliver är precis likadan, vi måste se efter så att han inte stör folk som inte vill!”

Mamma gjorde oss sällskap

I förrgår kom mamma upp och igår var hennes första skiddag med oss.

Vi gick ut hårt och åkte i Fun Ride och mamma flög – och landade först på en skida och sen på inga skidor, men det gick bra. Sen trasslade hon och Björn och Simon till det i ankarliften och de fick hoppa av efter ett par meter framför mig och Adrian. 

Jag får ganska ofta anledning att lite stillsamt sådär – till exempel medan de passerar en och en åt fel håll i liften för att ta en ny – reflektera över hur lika min mor och min sambo är ibland. Jag vet inte VAD det är de har gemensamt, bara att det antagligen är nånting med hur de hanterar plötsliga saker. 

Simon & Björn

Tiden går för fort!

Nu är det bara två dagar kvar här för oss. Tiden har gått vansinnigt fort, jag fattar inte hur det kan vara så nära hemresan redan. Vi kom ju i förrgår – eller?

De första dagarna var det kallt, och snön ganska färsk. Orörd, på många ställen. Björn plockade fram sin bräda efter lunch andra dagen och åkte, och jag satt kvar i stugan medan pojkarna vilade, och led av sådan eländig avundsjuka att jag impulshyrde en egen bräda.

Visst, det är en nybörjarbräda, men det var vad som fanns och jag har fått tillfälle att åka flera åk på den. I lössnö. Bland buskar och grenar också, i och för sig – det var lite som att brädan och grenbuskarna styrde snarare än jag, men vad gjorde det. Jag var i himlen i flera sekunder per åk, så nu har jag bestämt att jag måste skaffa min egen bräda. Abstinensen är bara för mycket.

Simon pressade sina gränser i Godiståget på Kolmården

Simon åker Viktoria, och är lika åksjuk som jag.

Första besöket på Kolmården

Vi har aldrig varit på Kolmården tidigare, till skillnad från alla andra barnfamiljer vi känner. Eller jo, jag var där en gång när jag var liten, men det är kanske 30 år sen och jag minns bara delfinerna och att jag sedan ville bli delfinskötare. Den framtidsplanen höll för övrigt i sig ganska länge. 

Vi hade planer på att åka dit redan förra sommaren, men det skulle ha hänt i samband med att vi hyrde stugan och vi var för sega på bollen så det fanns inga biljetter kvar då. Pojkarna har med andra ord spetsat på att åka till Kolmården sedan förra sommaren, och de blir dessutom påminda om Bamses Värld i många av de Bamsetidningar vi fick av grannarna förra året. Bamses Värld är alltså vad som har hägrat för dem, inte djuren.

Listan

Jag försökte googla på saker som är bra att tänka på inför ett besök på Kolmården, och hittade förstås massor. Till slut satt jag med en liten lista som jag övertygade Björn om att vi skulle följa, och på den stod bland annat barnvagn

Vi sålde barnvagnen för ganska länge sen nu, men jag hade läst att även för barn som är vana att gå kan det vara bra att få vila benen ibland för det är stora avstånd. Kolmården har 2-hjuliga skrindor för uthyrning, men jag tänkte att vår cykelvagn skulle vara bättre. 

Så jag klurade på hur man fäller ihop den för att kunna packa den, misslyckades på slutet och så hade vi den med oss på hela resan till både Öland och Skåne. Men så en sen kväll på Öland, precis när vi skulle somna, sa Björn:

“Packade du ner framhjulet till vagnen?”

“Va? Vilket framhjul? Nej. Var var det nånstans? Det ska ju ligga i vagnen! Det är klart att jag inte tänker på det när det inte ligger i vagnen!”

Sen insåg jag att det där var ändå nåt som jag, i egenskap av vagnpackare, borde ha tänkt på.

Vägen dit

Vi lämnade Skåne efter frukost och körde till ett hotell, beläget 40 min bilresa från Kolmården, för övernattning innan dagen D. Dagen D skulle inte starta förrän kl 13 så vi åt hotellfrulle och badade i deras spapool medan regnet öste ner utomhus. Lagom till utcheckning och avresa mot lunchrestaurang upphörde regnet och när vi kom till parkeringen lyste solen. 

Björn höll Adrian i handen medan han kryssade mellan bilarna på jakt efter en parkeringsautomat. Ett bonk, ett ryck och ett has följt av ett kristallglasskrik fick honom att sakta ner. Adrian var så exalterad så han hade sprungit rakt in i en parkerad bilbackspegel, och reste sig nu med ett elakt märke i pannan.

På plats

Vi hyrde en skrinda – vi hade inte behövt oroa oss, det fanns hur många som helst – och gick rakaste vägen till Bamses Värld. Barnen gjorde stora ögon och sprang så åt varsitt håll, efter att Simon högt och tydligt klargjort att han minsann ALDRIG tänkte åka Godiståget, så vi delade på oss och spenderade massor av tid i kö. Det hade i och för sig kunnat gå långsammare i köerna, så en ska kanske inte klaga. 

Utsikt från Skalmans bil. Simon körde.

Bergochdalbanan Godiståget

Jag gick med Simon som körde Skalmans bilar och häpnade över hur kort banan var, och sen åkte vi Minihopp. Det killade i magen på mig, jag tål ju nästan ingenting längre vilket är himla trevligt eftersom de jag åker med inte heller tål så mycket. Jag tjoade och skrattade, och efter en liten stund hakade Simon på. När vi kom ner var han alldeles adrenalinstinn och jag berättade att det där killet i magen är varför jag gillar att åka bergochdalbana. 

Björn och Adrian i Minihopp. Det kom en regnskur strax efteråt, men i övrigt var det precis regnfritt och en hel del sol också.

“Jag tror det känns ungefär sådär att åka Godiståget,” sa jag apropå.

“JAG VILL ÅKA GODISTÅGET MAMMA! KOM!!”

“Va? Vill du?”

“Ja, sluta fråga jag har ju sagt att jag vill åka så nu åker vi! Kom!”

“Ja, javisst, om du vill det så gör vi det.”

I kön påminde jag honom om att vi lätt kunde lämna kön om han ändrade sig. Han suckade, och ändrade sig icke. Jag var förvånad, och lite skeptisk.

På väg upp, i bergochdalbanan Godistågets första långa (“långa”) uppförsbacke, höll jag honom i handen och sa att man ska dra efter andan precis på toppen. Vi gjorde det tillsammans, och sen bar det av.

Jag tjoade och tjöt när det sög i magen och efter första svängen tittade jag på Simon.

På förskolan har de känslokort de pratar om ibland. De är som halva A4 med ett tecknat ansikte på, och varje kort uttrycker en känsla i ansiktet. Jag kom att tänka på det för Simons ansikte hade stelnat till skräckkortet. Hans såg ut lite som en negativ teatermask.

Jag visste inte hur jag skulle hjälpa honom, så jag ropade “Andas, Simon! Andas!” och såg hur han kom ihåg att det är nåt man gör.

Efter första varvet – för man åker två varv – satt vi i uppförsbacken igen och han tyckte absolut inte att det var roligt. 

“Nej, men nu sitter vi ju här så vi kan bara stå ut tills det är klart, och det går fort. Nu, dra efter andan, och sträck på ryggen så du inte trycks ihop där nere. Är du beredd?”

Han sträckte på sig, och vi drog efter andan tillsammans.

“Luta dig dit vi är på väg, Simon!” ropade jag över rälsljuden och Simon lutade sig i svängarna. Den här gången gick det bättre för honom, men när vi klev av sa han att det INTE var kul och ALDRIG MER skulle han åka nåt liknande, det kunde jag glömma. Jag höll med om att han inte behövde åka mer, någonsin, om han inte ville.

Elefanterna!

Vi var kvar i Bamses Värld ganska länge, tills alla attraktioner hade åkts minst en gång, och sen sa Simon att det var mycket mindre än han hade trott. Han ville gå och titta på djur, och Adrian behövde ingen övertalning. Vi åt matsäck medan vi promenerade mot elefanterna, och gick förbi en massa fina djur på vägen. Just elefanterna var det jag som ville se; det finns inget djur som är så underbart som elefanter (och igelkottar), och de hade en unge! En liten indisk elefantpojke, och jag visste knappt vilken fot jag skulle stå på under all gullighet. 

Vi gick förbi den största klätterställning vi någonsin klättrat i också, på den stora lekplatsen, så där blev vi kvar ett tag. Björn passade på att testa hur bra GPS-tagen vi lagt i Adrians jeansficka fungerade, och det var lite si och så med det men den var inte sämre än Simons klocka, så det är ju alltid nåt. 

Slutspurten

När vi började bli lite trötta och funderade på hur vi skulle göra med middag, om vi kanske bara skulle ta nån korv för vi var inte så hungriga, ville barnen tillbaka till Bamses Värld så vi tänkte att vi avslutar dagen där. Simon gick med Björn, och jag gick med Adrian. Vi åkte Godiståget. Adrian älskade det, ögonen lyste på honom och han log och skrattade hela vägen. 

kö till godiståget
Adrian i kön till Godiståget.

Efter ett tag letade de andra upp oss och Simon kom och tog mig i handen.

“Mamma?”

“Ja?”

“Jag vill åka Godiståget.”

“Va? Vill du?!”

“Ja. Blir du glad då?”

“Simon, jag är lika glad oavsett. Jag har dessutom åkt det både med dig och Adrian så jag är jätteglad. Ska vi åka det igen då är det för att du vill det. Bara om DU vill.”

“Jag vill åka Godiståget. Med dig.”

“Ok. Nu eller?”

“Ja nu! Kom mamma! Vi springer!!”

Han upphör aldrig att förvåna mig. När vi satte oss i tåget för andra gången och fällde ner bygeln undrade jag om jag såg ut som känslokortet för förvåning.

“Simon, det här tycker jag är jättemodigt av dig. Du är så himla cool!” 

Den här gången gick det mycket bättre, men han tyckte tydligen inte att det var så kul nu heller. Men vaddå! Snacka om att ha försökt. Dessutom tycker han antagligen att Godiståget är det bästa som finns om vi åker tillbaka nästa år.

Hemma igen

Vi var hemma runt kl 21 och det var fyra mycket trötta familjemedlemmar som släpade sig ut ur bilen, och tjafsade sig uppför trappan i vanlig ordning. 

“Nästa år, om vi åker dit igen, så tycker jag att vi tittar på djuren istället,” sa Simon innan han vek ner sig för natten. 

“Nästa år, hjärtat, om vi åker dit igen så vill jag åka Wildfire.”

“Vad är det?”

“Det är som Godiståget, fast för vuxna.”

Man kan alltid drömma.

”Har du samma vingbredd som en örn?”

Fantastiska skånedagar hos Morfar och Marmor

“Vi har haft det fantastiskt, det är som en all inclusive resa att vara hos pappa och Pia!”

Minus den tunga räkningen som gärna följer med en all inclusive-resa till Teneriffa – och minus snyltande på släkt – vilket jag vet eftersom motsatsen intygats – så har vi varit på en regelrätt resort hos pappa och Pia i Skåne. 

Hejdå Öland

Efter Öland körde vi till Skåne i vackert och varmt sommarväder, vi kom fram lagom för att hinna med ett dopp i poolen före middan. Pia lagar fantastiskt god mat, det gör hon alltid och så även nu, men barnen var i efter-bilresa-läge – dvs måste fippla, spritta, tänja, böja, stretcha, skrika, springa, krypa, hoppa och spagetti-hasa ner från stolen under bordet – så jag vill minnas att de balanserade på gränsen till utvisning hela kvällen och det blev nog inte så mycket mat i magen. Jag förstår dem, fullständigt, för övrigt. Vi var trötta efter bilresan allihop; man blir trött av att sitta stilla i en bil halva dagen. 

Tur med vädret

Under tiden hos pappa och Pia hade vi helt osannolik tur med vädret. Prognosen i den Optimistiska Väderappen (förkortas SMHI) sa att det skulle vara mulet med både regn och solglimtar alla dagar, och den Pessimistiska Väderappen (Väder-appen som följer med iPhone) sa regn och åska alla dagar. Vi såg regnmolnen passera ett par kilometer bort, men molnen undvek solen nästan hela tiden och vi klarade oss så bra att vi hade det varmt och soligt och kunde bada i poolen varenda dag.

En sen eftermiddag satt jag och Björn i solen, med varsitt glas före-middanvin, i soffgruppen intill poolen och tittade på pojkarna som badade med sin morfar. Allt var lugnt – eller ja, under kontroll i alla fall. Björn lutade sig mot mig och sa lågt:

”Det är som en all inclusive-resa, det här.”

”Ja, verkligen.”

”Vi behöver inte göra nånting. Pia lagar mat! Vi har fått vin … Vi har till och med Bamseklubb,” skrattade han och nickade mot min far som just höll på att dra runt Adrian i vattnet i en badring.

Å, vad vi myste! Där och då var det långt bättre än all inclusive. Jag har funderat en del på vad det är som skänker mig och Björn mest semesterkänsla, och det är såklart att barnen är sysselsatta och har roligt utan att vi måste vara med och styra upp och vakta precis i varje ögonblick, men framför allt är det att inte behöva planera och laga mat. Vi hjälper gärna till, alltså, inga problem! Men det är just det där med matlagning som tar sådan tid …! Å vad härligt när vi slipper bekymra oss för det så mycket.

Simon blir blå om läpparna och skakar ganska fort i normaltempererade bad, precis som jag också alltid gjort. Då torkade han sig och kom och värmde sig i min famn en stund.

Två utflykter

En regnig förmiddag gjorde vi en utflykt till Ängelholms Hembygdspark i vanlig ordning – alltså det där stället är så himla bra, de skulle lugnt kunna ta inträde och det skulle vara värt det – och snubblade in på en parkteater med Pettson & Findus.

Vi gjorde också en utflykt till Fredriksdal museer och trädgårdar, där vi gick en tipspromenad som pojkarna entusiastiskt engagerade sig i. Det tog ett bra tag så vi hann bara se halva parken, men vi tar väl andra halvan nästa år.

Och så firade vi mig!

Jag skulle fylla 40 år veckan efter, så jag firades till min glittrande lycka med en presentpåse. Egentligen var det 2 påsar men de hörde ihop. Bland annat så fanns där ett Amarone och ett Châteauneuf-du-Pape, favoriternas favoriter, liksom den mest underbara spa-rock i tjock mjuk kritvit bomull. Lyckliga jag 😊❤️

Vi var på lådbilslandet på Öland

Tveksamt intryck av Lådbilslandet

Vi kör förbi skylten till Lådbilslandet varje gång vi kommer till Öland, men vi har aldrig varit där. Vädret har varit halvdant, eller så har barnen varit för små – dessutom så ser det där märkliga pariserhjulet med lådbilar i, som man kan se från vägen, övergivet ut och jag har tänkt att för att locka folk borde det som syns från vägen vara det finaste av allt. Jag har med andra ord tänkt att vi nog aldrig skulle åka dit.

Men så tipsade farmor Annette om det, så Ölands tredje dag var vi där och man kan säga mycket om Lådbilslandet, men övergivet är det definitivt inte. 

Det här med att tappa bort barn

Lådbilslandet Öland
Adrian kör lastbil på lådbilsbanan.

Efter entrén (nästan 900 kr för oss fyra) sprang barnen direkt till stora lådbilsbanan. Adrian klättrade in i en av dem, en lastbil med släp, och fick hjälp att starta och så var han iväg. Det är små bensinmotorer – Björn gissar att det är tvåtaktsmotorer som drivs med bensin och olja – som lådbilarna kör omkring med. Simon var lite senare i starten, så under några förvirrade ögonblick tappade vi Adrians lastbil ur sikte på banan, och sen kunde jag inte hitta den. När den väl återfanns stod den parkerad där man kliver på och av, och Adrian var försvunnen. 

“Var är Adrian,”sa jag till Björn som diskuterade med Simon.

“Vet inte,” sa han.

“Då är Adrian borta,” konstaterade jag. “Vi måste leta.”

“Jag vill inte leta,” sa Simon.

“Det här är allvar Simon, du måste hjälpa till, kom nu så letar vi tillsammans,” sa jag utan att lämna utrymme för invändningar, och Simon förstod faktiskt. Han tog min hand och så började vi jogga åt det enda håll Adrian borde ha kunnat bege sig, och efter 5 andetag fick jag syn på honom. Stackarn, han var ledsen och rädd och gick runt och tittade efter oss, så vilsen och med hängande underläpp.

Det är skillnad att tappa bort dem nu, jämfört med när de var yngre. Nu vet jag, i den mån man kan veta sånt, att de inte kommer börja vandra planlöst och lämna området och försvinna ut i skogen eller börja gå längs landsvägen, eller nåt annat konstigt. De kommer att irra omkring och leta på samma sätt som vi. 

“Kommer du ihåg vad vi har sagt att ni ska göra om ni tappar bort oss,” frågade jag Adrian där han hängde och grät stilla i min famn.

Han skakade på huvudet.

“Stanna kvar där du är, så att vi kan hitta dig.”

“Jag glömde det …” snyftade Adrian, och jag tänkte återigen att den där klockan* som Simon har skulle göra stor nytta på Adrian ibland.

En bra dag ändå

Resten av dagen förflöt utan missöden, barnen åkte inte bilbanan mer för det fanns karuseller också. Eftersom inträdet är det enda man betalar, förutom mat och annat då förstås, så var karusellerna gratis och barnen åkte non stop i flera timmar. Kaffekopparna, en traditionell karusell med cirkushästar, och två liknande den i andra utföranden. Särskilt den med båtar åkte Adrian in i absurdum och mot slutet, när vi hade varit där i fem timmar, satt han och åkte varv efter varv i de där båtarna med blicken fäst vid nån fjärran punkt strax under karusellens mitt. Det fanns inga barn i kön så han behövde inte ens kliva av mellan åken. Det var där nånstans vi tänkte att det var dags att avrunda. Jag fick med mig Adrian för att leta rätt på Simon och Björn, och när Simon fick nys om att vi skulle åka hem så tog han repfärjan ut i vattnet igen och ville inte komma tillbaka. Så där fick vi stå en stund, och filosofera kring handling och konsekvens – dvs muta och hota.

Lådbilslandet Öland
Simon är inte helt och hållet simkunnig än, men det var lugnt för det finns guldfiskar i det grumliga vattnet så det är nog inte så djupt.
Lådbilslandet Öland
Motocross.

Förutom karuseller och bilbana så finns där också “motocross” för barn under 130 cm, vilket är samma gräsklippsmotorer i trehjulingar och fyrhjulingar, och så finns det en hinderbana inne bland träden, en stor hoppkudde och klätterställningar med lianer. Även om klätterställningen förhoppningsvis sett bättre dagar, och helhetsskicket på Lådbilslandet skulle kunna vara bättre, så var det ändå bra och barnen älskade det. De ville absolut inte åka hem och de gick med på det ändå till slut, bara för att vi lovade att komma tillbaka nästa år.

Lådbilslandet Öland


*Simon fick en GPS-klocka när han fyllde 6 år. Till Adrian har vi köpt en tag nu som vi knäppte på honom på Kolmården igår, utifall att han skulle springa bort igen. Återkommer om hur det gick. 

Ölandsdagarna 2021 hägrar sentimentalt i minnet

Det har varit en intensiv semester, minsann … 5 dagar på Öland, 5 i Skåne och 1 på Kolmården i lördags. Det har inte blivit så mycket egentid – jag tänker på den där mamman på förskolan i vintras apropå det – men det har varit fantastiskt ändå. Typ 80 % av tiden, i alla fall. De där övriga 20 % kommer jag att ha glömt nästa år. 

Jag får lov att berätta om semestern i efterhand, och vi börjar med Öland såklart.

Öland 2021

Efter Bilresan som inte ville ta slut, och vår första dag på stranden, följde ett mjukt tåg av dagar i lugn och ro – alltså förskolebarnsföräldrars version av det som andra vuxna möjligen förknippar med spa, yoga, massage och en bra bok – dvs nya barnvänliga lekytor och okända leksaker, vi behövde inte laga mat, inte fysiskt följa efter pojkarna överallt eftersom verandan utgör mittpunkten på ägorna, vi hann umgås med värdparet lite då och då där vi fick avsluta hela meningar och ibland hela tankegångar – där vi aldrig behövde öka till mer än styrfart.

Adrian, CJ och Simon.

Does not compute

Vi var på campingen och barnen hoppade på hoppkudden, klättrade i klätterställningen och socialiserade med campingbarnen. Jag råkade höra ett av samtalen mellan Simon och en jämnårig flicka. Simon hade sin grå långtröja/-linne/klänning som jag sytt (av ett av mina misslyckade köp på Tradera) på sig, tofs i håret och hatt på huvudet. Han hängde i ena armen i klätterställningen likt vilken klätterapa som helst, och sa “HÄÄÄÄJ!” till henne tills hon tittade upp på honom.

Efter att formaliteterna avhandlats, dvs namn och ålder, frågade Simon lite oväntat om hon var en flicka. Hon såg verkligen ut som en, och så hette hon Julia, men han var tydligen osäker ändå och det är klart, en kan ju aldrig veta säkert. 

“Ja,” sa Julia lite blygt.

“Jag är en pojke,” upplyste Simon. Han fick inget svar, så han upprepade det.

Flickan var tyst en stund och tittade på honom, hon såg ut som om hon hade lite intern oordning. 

“Är du en pojke,” sa hon sen.

“Ja det är jag.”

“Men … Varför har du klänning då?”

Simon svängde avslappnat i klätterarmen, bytte grepp och svarade lugnt och sakligt:

“Alla kan ha klänning, det spelar ingen roll om man är pojke eller flicka. Du har ju klänning, och jag har klänning. Det kan alla ha.”

Flickans min var lite blank medan hon betraktade honom. Det syntes hur hon försökte komma i ordning med konceptet, men det är så härligt med barn för även om de brottas med förvirring så saknas värderingen. Det är bara så att de inte alltid fattar. Does not compute, helt enkelt, och så var det nu. Flickan tittade ner på sin klänning, och sen vände hon sig mot hoppkudden och började långsamt avlägsna sig. Slut på samtalet, och Simon svingade vidare.

Trampbil för fyra

På samma camping kan man hyra trampbil med fyra platser, så vi gjorde det en timme en förmiddag och så drog vi ut med den hos korna. Jag vill påpeka att det inte var en liten vanlig kohage där vi trampade runt i gyttjan med en tung och trögstyrd familjetrampbil i 60 minuter; den här kohagen är enorm och det går cykelstigar i den, det finns båthus och ett helt fågelskyddsområde i den också så det var inte ens säkert att vi skulle hitta korna – men det gjorde vi, som tur var.

Här är en snäll och nyfiken ungtjur som kom ända fram och nosade på trampbilens framhjul. Pojkarna tyckte det var väldigt spännande.

Shoppingtur

Dagarna förflöt lika förrädiskt lugnt och snabbt som djupt flodvatten, och fyra heldagar med fantastiskt väder går fort. Annette hann ändå få med sig mig att försöka hitta en födelsedagspresent till mig (jag fyller som sagt jämnt i morgon), och jag sprang rakt in och fick tag i ett halsband som jag fortfarande är nyförälskad i. Hittade även två byxor i pridefärger (direktimport från Thailand) till pojkarna som de blev jätteglada för. Samma utflykt gick även till Keramik Haget, dit jag försöker ta mig varje gång vi är på Öland. Hon gör så fantastiskt fina saker den kvinnan; jag köpte en vas till mamma där för två år sen och nu köpte jag en liknande till mig själv. Eller nej! Det gjorde jag inte alls; Jonas ger den till mig i födelsedagspresent så jag får slå in den och se förvånad ut när jag öppnar den. 

Här och nu

Igår var jag på Emmas babyshower, och i morgon fyller jag 40 år. Mamma, Emma och Jonas kommer på fika men i övrigt gör vi inget speciellt. Vi fick med oss en flaska av Carl-Johans Öländska Jordgubbssaft 2020 (och en burk jordgubbssylt), så det får vi bjuda på … och tårta förstås.

Öland 2021: Bilresan som inte ville ta slut

Semestern har börjat!

Simons sista dag på förskolan för evigt, för alltid, gick av stapeln i fredags. Nu följer semester med 5 dagar på Öland hos farmor och Carl-Johan, 5 dagar hos morfar och marmor Pia, en dag på Kolmården och sen massa tid hemma innan skolan börjar.

Just nu är vi på Öland. Annette (farmor) och Carl-Johan har byggt ett gästhus för att vi och kusinfamiljen ska kunna rå oss själva och det är jättefint. Igår var vi på stranden nästan hela dagen, och för första gången här så badade jag i havet (!!). Det har aldrig varit varmt nog för mig tidigare år.

Det är nåt med “efter lunch” här som gör mig alldeles dräggtrött. Sådär du vet så att det blir komplicerat att tala tydligt, som efter lite för mycket alkohol. Jag måste vila. Det är vinden som gör det, tror jag. Jag är inte van. Det är inte pojkarna heller men de verkar inte vilja sova ändå, oavsett förutsättning. 

Bilresan ner

Vi kom hit i måndags, efter 9,5 timmar i bilen. Vem sitter frivilligt 9,5 timmar i bilen med barn i förskoleåldern? Svar: ingen, särskilt inte barnen i förskoleåldern. På slutet, när vi lyssnade på Ljudboken som inte ville ta slut – och som mycket riktigt pågick i en vansinnig evighet och i hemlighet (för barnen) egentligen verkar handla om ett barn som inte vill gå och lägga sig så vi skrattade hjärtligt allihop – och det var 15 minuter kvar enligt GPS, så satt Adrian och lutade sig framåt så långt han kunde och kastade sig sedan bakåt mot bilbarnstolen, fram och tillbaka, fram och tillbaka – lite som ljudboken – och dunkade huvudet i sidokuddarna med jämna mellanrum. Han stod liksom inte ut längre. 5 timmar senare, när det var 14 minuter kvar enligt GPS, försökte han stå i brygga och hojtade att nu fick det vara nog. De sista 25 minuterna var alltså värst, så vi lärde oss att 9 timmar i bilen med barn i förskoleåldern måste vara den magiska gränsen. 

Fuck up och var snäll

Det skulle ha varit 8 timmar jämnt, om inte jag hade missat att svänga av från E4 i Norrköping I ÅR IGEN och sen fick sitta och köra smal skogsväg för att komma rätt. Medan jag satt där, och undvek att ge luft åt livliga åsikter om min egen prestation som förare på en bilresa som redan i planeringsstadiet kändes ändlös, så kom jag att tänka på ett citat jag sett på Instagram. Det är en skådespelare som pratar om den där elaka rösten i huvudet som är en själv – eller i alla fall den mörka delen av en själv – när man sabbar något. Jag minns inte exakt vad han sa, men i mitt minne säger han såhär:

Varje gång jag fucked up så var mitt svar till mig själv alltid “såklart, vad trodde du?”, och “hur kunde du?”, “din dumme fan” och så vidare. Om jag skulle tala till mina vänner så som jag talade till mig själv, så skulle jag inte ha några vänner.

Hans poäng var att för att må bättre, så ska man vara snällare mot sig själv. Det var vad jag satt och tänkte på när vi, tack vare mig, hade lyckats ta oss från Stockholm till Söderköping på 4 timmar istället för … ja, mindre.

Hursomhelst, vi kom fram till Öland till slut, och Carl-Johan (farmors partner) ordnade med grillat till middag. En mycket sen och hett efterlängtad middag, särskilt som vi levt hela dagen på olika former av bröd.

När Simon, 6, övermannade Carl-Johan, 81

Annette, barnens farmor, har vi av förklarliga skäl inte träffat många gånger de senaste 2 åren. Carl-Johan ännu mer sällan. Barnen har kanske pratat en eller två gånger med honom över facetime under den här tiden, så en rimlig förväntan vore att de skulle vara lite blyga och spaka efter en heldag i bilen.

Icke. Barnen kastade sig ur bilen likt glittret ur en konfettikanon och Simon sprang rakt i famnen på Carl-Johan, som blev helt tagen på sängen av hälsningen. Simon klättrade vidare upp till kramhöjd och ville inte riktigt släppa. Carl-Johan tittade på mig över Simons axel, hans ansikte var en studie i överraskning och häpnad, och jag såg hur Simon vann honom medan Adrian tjoade runt farmor. 

Det var roligt att se, för Carl-Johan är en ganska ovanlig person med en imposant närvaro som kan hålla mindre barn som inte känner honom på respektfullt avstånd. 

3 skiddagar i Kungsberget – alla kan åka själva (!!!)

Jag ligger efter i rapporteringen om våra utflykter, men om du råkat se videon på instagram så kommer inte det som en nyhet.

Idé & Planering

Efter att vi kommit hem från Kläppen så kände jag samma sug som jag egentligen alltid gjort, det där som säger att jag egentligen inte vill bo i en storstad. Jag vill vara nära naturen – bergen, närmare bestämt – och saknar dessutom det spontana som bara verkar generellt möjligt på mindre orter. Men det är inget vi löser på stående fot – vad som däremot går att titta på är en till resa eller utflykt.

Vi var i Kungsberget en långhelg förra vintern, och trots att det var väldigt lite snö då så blev det ändå en framgång och pojkarna gillade det. Det var sent att börja kolla nu i slutet av januari på en resa dit, men efter en hel del pysslande fick jag tag på en ”Ski Apartment” torsdag till söndag, 11-14 mars. Hurra!

Bildkälla här.

Resan dit

Den veckan, dvs måndag-onsdag, gick ut på att planera mat och packa. Det är såklart speciellt att resa i dessa tider, men det tar bara 2,5 timmar att köra dit och i en lägenhet reder vi oss själva. Tricket är att få med sig allt vi behöver hemifrån.

På torsdag förmiddag ringde pappa och pratade om hotande snöoväder och trafikkaos. Jag blev i vanlig ordning stressad och orolig och packade klart fort som bara den. Istället för att hämta pojkarna på förskolan vid 15 som det var tänkt, så hämtade jag dem direkt efter lunch och så fick Björn ta sina två jobbmöten på telefon i bilen istället, vilket för övrigt gick förvånansvärt bra. 

Och snöovädret lyste med sin frånvaro hela vägen dit, kan jag tillägga.

Fina dagar i Kungsberget

Vi fick några fantastiska dagar i Kungsberget. Första dagen blötsnöade det ganska mycket, men det har väl aldrig hindrat någon och Adrian, som åkte mellan mina skidor hela dagen, åkte själv i de flackaste gröna backarna mot slutet. Jag filmade medan han småpratade.

“Det här är ju jättekul! Tänk att jag inte ville det här förut.”

“Ja, visst är det härligt?”

“Jaa! Och jag ville inte åka själv förut men nu vill jag det och det är jättehärligt!”

Han är fullständigt underbar när han får sina snilleblixtar.

Andra dagen hade vi sol. Simon åkte själv i skicrossbacken med Björn, och efter lunch ville han visa mig så vi skulle åka tillsammans allihop. Adrian stod mellan Björns skidor, men när han såg Simon dra iväg skrek han åt Björn att släppa honom. Björn drog upp mobilen, och sen drog pojkarna med Adrian i täten. 

Simon blev väldigt upprörd över att jag inte tittade när han skulle visa, och det hade han rätt i men som det föll sig så hade jag ingen aning om ifall Adrian kunde hantera sin fart och utan sele och med så mycket träd så blev jag både förtjust och orolig på samma gång. 

Vi åkte många gånger till efter det, Adrian åkte själv hela tiden och jag åkte efter Simon precis överallt. Vi råkade till och med åka ur backen och rätt ner i snåren vid ett tillfälle (det var lite brant och Simon råkade få in sin skida under min så att jag varken kunde styra eller bromsa), vilket låter dramatiskt men det gick förstås inte så fort att vi kunde slagit ihjäl oss. Det var däremot lite bökigt att komma upp ur snåret igen, men vi fick hjälp av en pappa och hans dotter som sett spektaklet.

Simon åker ”Familjesvängen”.

Tredje dagen, dvs i söndags då vi skulle åka hem, så packade vi bilen och checkade ut på morgonen. Sen var vi i backen och åkte “Familjesvängen”, en grön smal backe som slingrar sig fram genom skogen med massor av små roliga sidospår och gupp längs kanterna, och stora sittliften, och Simon åkte bredvid mig i ankarliften för första gången men det gjorde vi bara en gång; mina knäveck mådde inget vidare efter det. Pojkarna åkte själva hela tiden, utom korta bitar där det var lite brant.

Lunchpicknick i backen.

Vid 15 lämnade vi tillbaka hyrgrejorna och körde hemåt, trots att ingen ville åka hem. Då var pojkarna helt väck och ärligt talat var jag det med. Vi kom hem lagom till middan, och jag har funderat sedan dess på hur vi ska lösa det här med att åka skidor oftare om vintrarna utan att det ska behöva bli ekonomiskt ohållbart.

Det måste finnas en lösning.