Ja, jag har blivit allergisk mot tidsnöd, tidsbrist, stress och att starta för sent. Det betyder inte att jag inte fortsätter att utsätta mig för det, lite som en laktosintolerant som äter gräddglass ändå ibland.
Det är inte värt det att stressa längre, det man glömmer när man stressar numera är sådant som man VERKLIGEN inte vill vara utan; typ skötväska (ja, vi glömde den en gång), plånbok (japp), underkläder till långweekend (jajamensan) eller tillräckligt med blöjor (det var kul). En gång bytte jag blöja inne i stan och insåg halvvägs genom förfarandet att jag inte hade några nya med mig. Jag virade in honom i 2 dubbelvikta frottékräklappar och åkte hem. Vi har såna överallt by the way, köpte 10 st först innan förlossningen, insåg dess värde ganska snabbt efter förlossningen och köpte 40 st till.
Vi siktade på att åka kl 8 imorse, och vi kom iväg kl 8:10 vilket var helt enligt beräkning. Funderade hela morgonen på vad det var som tog 1,5 timme och ja, den tid som blev över efter dusch, frulle, amning och färdigpackade av mat gick åt till det som vi totalt hade glömt bort; inslagning av 2 st 50-årspresenter och tillklippande av simontäcke ur en filt.
Den väl tilltagna tidsmarginalen till bilresan mot båten använde jag till att följa bilens GPS, trots att jag hittar själv, åt helt fel håll på E4:an. Eftersom vi fortfarande hade massa tid över när det korrigerats gjorda jag om samma sak igen, på tillbakavägen, och betalade därmed 2 st tullar helt i onödan men fördrev en kvart extra.
Väl framme vid bryggan hade vi tid över att amma i lugn och ro, packa ur bilen en sak i taget, åka och parkera bilen och PROMENERA tillbaka.
Nu tröttnade Simon precis och Björn går runt och vallar honom bland sätena på båten. Det verkar gå bra; ungen är tyst och tefatsögd 🙂