Precis som det är skillnad på att ”veta” och ”inse”, så är det skillnad på att minnas och minnas.
Jag har inte glömt hur det var att studera fulltid och ha småbarn hemma. Jag har inte glömt förra årets vabruari, frustrationen över att vabba från praktikplatsen på grund av en förkylning som aldrig verkade vilja ge sig, eller den dova känslan av chanslöshet att vara både en närvarande mor och en student på upploppet mot mållinjen.
Jag har inte glömt, och jag hoppas att jag aldrig gör det, men jag minns det mest i huvudet. Nu när jag börjat jobba igen, minns också hjärtat hur det kändes och jag kan meddela att det inte är ett angenämt minne direkt.
Jag återfinner obalansen i att vilja vara överallt; ”Allting-genast.nu,” som min far säger, och ”Välkommen till livet,” säger min mor rart.
Såhär kan jag förstås inte ha det, men det får ta sin runda lilla tid att hitta ett förhållningssätt till det livspussel som de allra flesta barnfamiljer antagligen brottas med, liksom en strategi för att alla ska trivas. JAG ska ju också trivas, här. Jag inser så sakta att det kanske inte handlar så mycket om att jag har dåligt samvete för min frånvaro, som att jag rätt och slätt saknar mina barn om dagarna.
Bild från i somras.
Som tur är verkar jag ha fått tag på ett jobb som är roligt, så det hjälper ju ganska mycket. Tänk om jag hade vantrivts, liksom. Ve och Fasa.
Jag fyllde ju år nyligen, och då fick jag i present, av min kära mor och bror, två nätter i Sigtuna på vandrarhem. Eget rum med eget badrum, sjöutsikt och tillgång till vandrarhemmets fullt utrustade kök. Kort sagt – egen tid i två (2) nätter. Drömmen.
Dessa nätter inföll med start i tisdags, och som jag så ofta sagt förr; barnen klarar sig alltid, det är mig jag oroar mig för. Jag saknar dem vid blotta tanken på att vara borta från dem, och samtidigt så vet jag ju att är det någonting jag behöver så är det att få lite space.
Jag började med att låna mammas bil. Och tappa bort bilnyckeln. Inuti bilen. Så att eh … jag fick köra på reservnyckeln dit.
Hursomhelst, lite kort om STF Sigtuna Vandrarhem: Bra och gratis parkering, lätt att hitta, bra läge och det tar kanske 15 min att gå till stan – eller byn, beroende på var gränsen går mellan begreppen – och dessutom, trots att receptionen hunnit stänga när jag kom dit (de stängde kl 15), så gick det lätt att checka in. Rummet var enkelt möblerat och saknade TV (trots hemsidans utsago), men wifi funkade bra så jag skulle inte ha kollat även om jag hade haft en.
Jag behövde skaffa nåt att äta, och som av en händelse fanns det flera äppelträd runt hörnet så jag tuggade på ett äpple medan jag promenerade till metropolens kärna och lyssnade på P3 Historia om Al Capone. I övrigt blev det inte mycket gjort den dan.
Litet bostadshus av vanligt slag, inbäddat i grönska. Såna fanns överallt.
Dagen därpå, min heldag, var jag tillbaka igen. Sigtuna är litet och det är gångavstånd till det mesta som Tripadvisor rankar som sevärdheter, men jag började med lunch på crêperiet.
Jag satt en stund med boken på den lilla innergården bakom restaurangen efter maten. Så skönt det är att sitta med en pappersbok i handen, utan någon tid att passa och utan någon annan att ta hänsyn till – förutom den främmande herren som kom fram och bröt isen med boktiteln, av allt att döma med målet att sälja in Vänersborg som nästa resmål.
Efter lunch bockade jag av några sevärdheter inom räckhåll; jag älskar gamla borgar och ruiner, det är som om de viskar berättelser om vad som en gång var, precis så lågt att jag inte kan höra dem.
De som en gång hängde i S:t Olofs kyrka skulle nog inte känna igen den om de såg ruinen idag. Runt ruinen ligger kyrkogården, och alldeles intill den ligger Mariakyrkan.
Jag kunde inte låta bli att ta en bild på den här underbara gravstenen. Mossan växer bara i texten, är den inte sagolik?
Det är nånting med ruiner, kyrkogårdar och framför allt gamla kyrkor … jag vet inte vad det är, men jag har alltid dragits till dem. Inte av religiösa skäl, min världsuppfattning får inte plats där, men för andligheten. Stillheten. Tystnaden.
Jag går alltid in i kyrkor om jag får chansen. De är ofta vackra (särskilt katolska), och akustiken är häpnadsväckande – dvs det blir en sport att vara tyst.
Jag satt länge här. Tills det kom en annan som började stöka med att tända ljus, så tog det som ett tecken på att min tid ensam med stillheten därinne var över.
Utsikten från ”the boardwalk”.
Den kvällen, efter att ha pratat med pojkarna på facetime, såg jag från fönstret att ljuset nere vid sjön var alldeles sommarmagiskt. Jag slängde på mig jackan och sprang ner till vattnet, eller jag fick gå fram och tillbaka på gångvägen en stund och leta efter spången, men sen hittade jag den.
Jag blev inte besviken. Bryggan var tyst och stilla, sjön spegelblank. Några gäss honkade över vattnet, spridda fiskar som slog lite här och där, avlägsna röster ibland.
Jag är glad för den ensamma tiden jag fick med mig själv. Det kändes lite grann som att vara på weekend med nån jag egentligen känner väl, men inte hört av på över ett år.
Slutsatsen av utflykten till Sigtuna blev att jag behöver ta mig till äldre kyrkor på tomma tider oftare än nästan aldrig. Det är som sagt nånting med kyrkor. De är byggda för andlighet, vördnad och reflektion, men de är även byggda för akustikens skull. Minsta väsen du gör, minsta suck ekar mellan stenväggarna; plötsligt stör du en hel samling människor för minsta grej. De flesta håller sig tysta(/re) i kyrkan, rör sig längs väggarna, dämpade av energin därinne. Det är få turister som stegar in i en basilika längs mittgången och pratar i vanlig samtalston – även om de förstås finns (turister är trots allt i regel imbecilla, MVH fd hotellreceptionist).
Det är som om de höga valven med sin makalösa akustik trycker ihop ens väsen tillbaka till kroppen där det hör hemma.
P.S.
Jag hade planer på att skaffa en ipad och använda tiden till att gulla med den, men efter noga övervägande så är det sannolikt klokare att vänta till i höst med det, så det hände inte.
Vi var som sagt på Leklandet på fars dag, och även om det var en mysig dag så hände det en ordentligt omysig grej strax innan vi skulle åka hem.
På Leklandet kom Leo, dvs en människa (av allt att döma en ovanligt lång yngling) utklädd till mjukislejon à la Lollo & Bernie, ut och hälsade på barnen. Han stod nedanför trappan när jag och Adrian kom gående.
”Titta Adrian! Där är Leo!” sa jag.
”Jaaaa!” hojtade Adrian. ”Springa, mamma! Här kommer vi!!”
Förvånad över hans entusiasm – han har aldrig träffat en sådan figur förut – sprang jag med honom hand i hand. Vi kom ner för trappan, Adrian stannade och tittade åt fel håll. Leo var 2 meter ifrån honom.
”Titta där, Adrian, titta, där är Leo,” sa jag mjukt och pekade. Adrian följde mitt finger med blicken och fick syn på Leo. Han blev stel i hela kroppen, kastade sig runt mitt ben, och skrek.
I princip alla småbarnsföräldrar, och sannolikt alla andra som är vana vid barnskrik, kan höra skillnad på falsettskriket som rymmer upphetsning, och falsettskriket som rymmer panik.
Adrian skrek så att föräldrarna som stod i närheten av Leo tittade upp i samma rörelse, som om de alla vore en som samma person. Leo, 2,5 meter hög med huvudet på, backade och sprang in på sitt rum alldeles intill.
Adrian drömde en mardröm den natten. Märkligt, eller hur?
Och grejen är att jag skulle aldrig ha närmat mig Leo på det sättet med Adrian egentligen, men eftersom jag verkligen trodde att han såg människolejonet som var mitt framför oss vid botten av trappan och han sa åt mig att gå fortare, så blev det som det blev.
Det är lätt att vara efterklok … men jag måste säga att jag önskar jag haft sinnesnärvaro nog att föregå honom för hans panikskrik sitter etsat i mammahjärtat nu.
Adrian firade sin tvåårsdag i söndags … aaaah, vart tar all tiiiid vägen?
Hursomhelst, det var en trött tvååring som lyckades sova ända tills vi kom in och sjöng för honom. Traditionen säger ”frukost på sängen”, men med tanke på Adrians track record vad gäller förtäring på madrass så fick han nöja sig med varm mjölk, och 2 presenter.
Simon klättrade ner till honom och satte sig att ”läsa” den nya Bamseboken för honom.
Genipresenten
Jag tycker det är svårt att köpa presenter till våra barn, eller till småbarn i största allmänhet. Om jag köper en leksak så kommer den som bäst väcka ett svalt intresse i nån minut innan den glöms nånstans. Det här handlar inte om att jag på nåt vis tar åt mig av småbarns beteende – orka bli förolämpad så fort ett småbarn förolämpar dig, det är som att orka bli upprörd varje gång solen går i moln – det är mest ett konstaterande av min oförmåga att komma på roliga leksaker att ge bort.
Men.
Nu hade jag ändå tänkt. Det är nämligen så att vi har ett gäng (dvs två) små ryggsäckar här hemma, men alla tillhör från början Simon så det uppstår ofta en viss rivalitet i frågan om vem som ska få ha på sig den snygga blå ryggsäcken hela kvällen, och vem som måste acceptera att han kom på idén en millisekund för sent och måste dras med den röda.
Alltså skulle Adrian få en ryggsäck för inomhusbruk. Genialiskt, tyckte jag – och inte bara jag; Björn höll med mig.
Det bästa med en ryggsäck avsedd för inomhusbruk är att det inte behöver tåla så mycket. Adrian gillar dockor och gosedjur långt mer än Simon så han fick en gosedjursrygga, och inte vilken som helst! Draken!
Jag dog gullighetsdöden gång på gång, det tog liksom aldrig slut.
Det höll ett tag
Simon respekterade till min stilla förvåning att ryggsäcken var Adrians egen. Han tittade på den och pillade lite, men lät den vara. Inga ryggsäcksbråk!, tänkte jag och konstaterade sentimentalt slutet på en era.
Det höll i två hela dagar. I tisdags morse slogs de sådär som bara syskon kan om Simons blå ryggsäck igen. Draken låg på golvet intill.
I ärlighetens namn så återkom lugnet igen när – eller strax efter – jag gav draken till Simon. Adrian blev alldeles ifrån sig, krängde av dig den blå ryggan och kom och tryckte den i Simons famn.
I övrigt
Carina, Björns faster, kom ner med nattåget i lördags morse och stannade till i tisdags, så hon var med och firade med oss. Men inte på förmiddan, för då var vi på lekland med pojkarna för att trötta ut dem så att de skulle sova lite längre efter lunch, så att de i sin tur skulle orka med eftermiddan bättre.
Kl 15 kom mamma, Jonas och Monika på fika. Björn hade gjort en tårta som jag glömde fota, Adrian fick fler presenter som han gjorde sitt bästa för att hålla i luften (bl a låtsasmat i tyg) och sen fick Simon nog och drog sig tillbaka till sin kammare tillsammans med sin far där de byggde lego.
Allt som allt en bra dag. Adrian var nöjd, Simon hjälpligt glad och tårtan blev jättegod. Nu har vi en tvååring i huset även på pappret, men i mitt hjärta är han fortfarande 18 månader. När han är 15 kommer hjärtat kanske ha hunnit ikapp den där 2an.
Adrians järnvilja ger upphov till utbrott deluxe i badrummet på kvällarna, särskilt när det är Björn som försöker borsta tänder/klä av/byta blöja/smörja in/klä på/vad som helst. Björn är envis som synden, han med, så de frontalkrockar och så står de och stångas och mäter sina viljor medan Adrian blir mer och mer utom sig.
Björn gör inget fel, han gör det bara på sitt sätt och tycker att det är för h*lvete samma rutin varenda kväll, det kan omöjligen komma som en överraskning osv., och detta passar inte lille monsieur. Så han skriker.
Inte det där falsettskriket som alla småbarn utrustats med, utan ett fullkomligt hysteriskt, desperat, ångestfyllt, ilsket och förtvivlat vrålande av två ord: ”mamma” och ”nej”.
Det här väcker väldigt mycket känslor hos mig som jag gör mitt bästa för att lägga band på men, ja … jag blir distraherad. Hans skrik tar två stadiga tag om mammahjärtat och vrider det till tusen nålar. Hjärtat hör att mitt barn tror att han håller på att dö, att han blir misshandlad, att han om och om igen förtvivlat ber att hans mor ska rädda honom men hon kommer inte till undsättning, hon sviker honom på avgrundens rand och vänder honom ryggen.
Att hantera, eller inte hantera …
Det som resten av mig försöker upplysa hjärtat om är att undergången ifråga består av ett, av den fylliga odören att döma, högeligen nödvändigt blöjbyte samt tandborstning. Badrummet är ganska litet och spektaklet utspelar sig alldeles intill mig och Simon, som båda försöker tilltala offret med jämna mellanrum och skjuta in lite avbrytande energi i vansinnet. Det har noll effekt, för att inte säga negativ.
Det finns kvällar när jag övermannas av mina känslor och erbjuder mig att byta plats med Björn, som rycker på axlarna och säger ”visst”. Min hjärtekrossare kastar sig i min famn och blir med ens tyst, lutar huvudet mot min axel och kramar mig hårt, hårt. ”Mamma,” säger han mjukt och mitt hjärta gråter av kärleksoverload och nederlag. Sen måste jag borsta hans tänder och det protesteras och tar tid, men jag är lite vigare i inställning och attackplan än min älskade sambo så jag kan parera ungen lite bättre. Han får inte som han vill, men han hinner med.
Det finns flera saker här som gör att det är så svårt att palla med. Dels att han så tydligt favoriserar mig över sin far; det är som om han försökte få med mig i sitt lag mot pappa och Den Fruktansvärda Hygienen. Jag blir ledsen för båda deras skull men mest för Björns. Det är inte kul att vara föremål för ”nej, inte du, jag vill inte ha dig”.
Dels är det den där lilla känslan av att manipuleras av en tvååring. Du som känner nån som är typ så gammal vet vad jag menar, för jag tror inte ett ögonblick på att vår lilla Gulleskrutt är ensam om principen i sitt angenäma kvällsbeteende.
Björn ringde mig på jobbet igår morse. Det var mitt under frukostruschen, och jag höll på med ett gäng grejer när det ringde i receptionstelefonen.
”Hej, det är Björn!” sa Björn.
”Hej?” sa jag förvånat.
”Vet du om vi har kvar några järntrådsgalgar nånstans?” sa Björn. Han lät lite pressad, jag kunde höra Simon grina i bakgrunden.
”Nej, jag slängde alla.” Jag råkar tycka att järntrådsgalgen är den mest humorlösa pryl man kan hitta i ett hem.
”Å…” sa Björn besviket. Jag anade nåt.
”Hurså?”
”Ja… Simon har barrikaderat sig själv på sitt rum. Han har slagit upp garderobsdörren mot handtaget. Jag kan inte öppna dörren mer än ett par centimeter. Han är själv där inne.”
Här är en bild på arrangemanget inifrån Simons rum, för tydlighetens skull (Björn satte hasp på garderobsdörren under eftermiddagen).
”Va?! Hur.. varför… va?!” sa jag så lugnt jag förmådde samtidigt som jag försökte stänga ute världen omkring mig.
”Jag tänkte att en sån galge kan man böja till och haka loss dörren med. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Har du några idéer?”
Jag kunde inte tänka. Jag försökte komma ihåg att det inte fanns nåt farligt i rummet, att det värsta som kunde hända var att han blev rädd… Tanken på min rädda och övergivna son knöt sig i halsen och det var nära att jag bröt ihop direkt. Ja, sån imponerande buffert har jag.
”Jag kan inte tänka”, sa jag och vi kom överens om att jag skulle ringa om jag kom på nåt.
Jag kom aldrig på nåt. Istället för att tänka praktiskt – jag är praktiskt och logiskt funtad när det kommer till den här sortens problem – så var skräckscener, där Simon spontankvävdes på nåt han hittat och Björn tvingades se på genom dörrspringan, allt min hjärna kunde producera. Tårarna hotade att svämma över i varje andetag i säkert 20 minuter medan jag misslyckades med att koncentrera mig på mitt arbete. Till slut ringde jag upp igen för att få en lägesrapport.
”Nej det är lugnt, jag jobbar på det. Simon ligger på madrassen på golvet där inne och tittar på vad jag gör. Han är lugn, jag har ögonkontakt med honom nu. Jag har plockat fram USB-kameran på sladd, du vet den där jag kollade avloppet på landet med, och hängt den över dörren in till honom så jag ser vad jag gör. Och jag hämtade en galge hos grannen.”
En stund senare var det löst, Simon tvärsov på golvet när Björn kom in.
Inbrytningsverktyget (fd järntrådsgalge).
Jag hade av någon anledning trott att jag skulle klara av att ha mer is i magen än att nästan låsa in mig på kontoret och storgråta i ett sånt här läge. Men det var lite för nära mina mardrömmar, mina katastroftankar och allt annat överflödigt som jag ägnar mig åt. Det gick rakt in, det kortslöt hela mig. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var nära att gripas av panik. Jag har aldrig varit panikslagen, vad jag kan minnas, men det måste vara så där det känns… fast ännu mer. Det var inte kul alls.
Med facit i hand och med ett dygns distans till det hela så var det aldrig så farligt. Jag vet. Men när jag stod en halvtimmes resväg bort, fullständigt maktlös och kortsluten och hörde min instängda pojkes gråt i telefonen, då var tamejfan undergången nära.
Jag jobbar redan med katastroftankarna i terapin, men det finns uppenbarligen mycket kvar att göra. Det som hänt mig är samma sak som händer de flesta, typ alla, dvs att man som nybliven mor tänker ut rimliga situationer där något går snett med barnet, och sedan förebygger man dem så att det inte kan hända. Det är överlevnadsinstinkt som driver oss till det. Det är normalt. Jag, däremot, har tagit det 3 steg längre. I de situationer som jag tänker ut trängs hälsosamt rimligt med ALLT ANNAT. Och jag menar allt; aliens, IS-krigare i tvättstugan, ryska bombningar av kvarteret, felaktiga rivningsbeslut, onyktra lastbilschaufförer på gångvägar med lastbilen i full karriär lastad med bensintunnor (?!), listan kan göras meterlång vid det här laget.
Jag är begåvad med en extremt livlig fantasi. Vad jag behöver göra är att lägga ett avstånd mellan mig och tankarna, så att jag inte måste vara i dem. Ett sätt är att säga till sig själv att nu tänker jag att det ska stå en IS-galning i tvättstugan när jag ska hänga tvätt. Att börja meningen så tvingar fram en viss distans, och då blir det lättare att ta tag i tanken, tänka den klart och släppa den.
Anyway, dagens sensmoral blir som följer: Man vet aldrig när man kan behöva en järntrådsgalge.
Sedan jag började må illa har tillvaron varit ganska kämpig, men nu när det är bättre ser jag effekterna av det.
På plussidan har vi Björn, som tvingats ta det större ansvaret av oss, som förälder. Han har blivit jättebra på det; han håller reda på hur länge Simon har sovit, vad och när han åt sist och packar både skötväska och vagn utan att fråga mig om vad som ska vara i.
Jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna mig åt att må uruselt. Jag har lekt med Simon liggande i soffan, gått nån enstaka promenad, legat på en madrass i hans rum medan han har lekt runt och på mig och annat liknanade i försök att inte försvinna… men man kan vara frånvarande utan att för den skull vara borta.
På minussidan har vi nämligen Simon. Han tyr sig så klart till den som tillhandahåller mat, sömn och aktivitet, och det har varit Björn i flera veckor. Jag som alltid har varit ”huvudförälder” (och Björn mer som en farbror) har tänkt att det inte är så stort som det känts, att det är övergången till att vara en av 2 lika som inte gått obemärkt förbi för mig – dvs it’s in my head. I morse här på frukosten gick det äntligen upp för mig att nej, det är inte bara i mitt huvud utan det är verklighet. Björn reste sig för att gå och hämta mer mat, och Simon tittade efter honom länge efter att han försvunnit ur synhåll. Sedan tittade han på allt utom mig tills Björn kom tillbaka.
Det känns i mammahjärtat. Jag vet han inte gör detta medvetet, att jag inte varit BORTA och att oavsett vad som händer så kommer jag alltid vara hans mor, ingenting kan ändra på det, men det är inte så kul att hamna så i skuggan av sin partner så jag bestämde där och då att nu får det vara nog.
”Jag måste engagera mig mer i Simon”, sa jag när Björn kom tillbaka, och förklarade varför.
”Men du har ju inte haft nåt val”, sa han som för att försvara mig för att jag inte varit så delaktig. Nu däremot så har jag det.
Utmaningen blir att hitta en balans oss emellan som funkar så att alla trivs. Hur sjutton gör man det?
Att vara nybliven mamma är inte lätt. Jag förstår att alla föräldrar, speciellt mödrar, oroar sig för sina barn – det är naturligt, det är en av anledningarna till att de faktiskt överlever. Jag förstår att oron aldrig kommer släppa helt och att de i våra hjärtan förblir små så länge vi lever. Det är så det ska vara, antar jag.
Dov skräck som nybliven mamma
Men … jag känner mer än så. Jag våndas om kvällarna över saker som kunde ha hänt under dagen, saker som kan hända imorgon, och saker som inte rimligen kan hända alls men som jag tydligen ändå måste tänka på.
När bilder som de på Alan Kurdi, den arme pojken på stranden, dyker upp oförberett på TV så känner jag, i en skärva av en sekund, att det är Simon som ligger där innan jag hinner värja mig. Då känns det som att jag faller baklänges, ögonen svämmar över, jag vänder bort blicken och kämpar för att återfå balansen.
Bilderna jagar mig genom nätterna, de håller mig vaken och triggar vakenmardrömmar utan ände, de sträcker sina bleka armar framåt mot semestern vi planerar i mars och får mig att känna tveksamhet inför en resa. Inför att alls röra på oss. En del av mig vill bara att vi ska låsa in oss hemma och aldrig lämna det trygga, så att ingenting hemskt kan hända. Min dova skräck förstör allt den rör vid.
Mörkret som ingen vill höra
När jag luftar min oro över den känslomässiga obalans som jag upplever att jag befinner mig i får jag bara höra att det är normalt. Såhär är det att vara förälder, får jag höra. Såhär är det att vara någons mor. Jag är dömd till livstids ångest, tydligen, över allt som kan och inte kan hända mitt lilla barn.
Jag blir så arg, när man viftar bort min oro med ”det är normalt”. Hör de inte vad jag säger? Jag säger ju att jag inte mår bra, jag säger ju att jag inte kan sova. Hur är det normalt? Jag vägrar tro på det.
”Jodå, det är visst normalt,” säger min mamma, ”vad som inte är normalt är hur du hanterar dina starka känslor.”
Så kan det förstås vara… men det är svårt att skilja på vad som är befogad eller obefogad oro och vad som är konsekvenskänslor av oron. Vad är verkligt och vad är egenproducerade tokigheter?
Såhär har jag haft det sen vi fick Simon. Som nybliven mamma var jag beredd på oron och förklarade den för mig själv som resultat av hormoner och livsförändringar, men istället för att lugna ner sig och lägga sig på en realistisk nivå så har det blivit värre. Glappet mellan mina katastroftankar och verkligheten är en ljusårslång avgrund, och jag har svårt att njuta av min mammaledighet. Min dova skräck rör vid allt jag kommer i kontakt med.
Hanteringsplan
Nu har jag äntligen slutat vifta undan den här mörka röken jag bär omkring på, och tagit tag i saken. I onsdags förra veckan var jag på MVC för samtal, och blev instruerad att kontakta min husläkare så att denne kan skicka en remiss till KBT*. Idag var jag där, hos husläkaren alltså, och blev tappad på blod – hon är av den seriösa sorten som bryr sig (hon har känt mig sen jag var 12) och inte skickar iväg mig på nåt utan att träffa mig först och ta blodprov – och senast nästa vecka ska jag bli kallad på samtal.
Jag har gått i KBT förut, efter uppbrottet från Frankrike och mitt manipulative ex (men det är en annan historia), så jag vet hur jobbigt det är men också hur gott det gör. Nu längtar jag till att samtalen ska börja, så att jag kan få hjälp att komma vidare och se livet som det är.
Älskade unge
”I love you to the moon and back” kan man läsa här och var, men det räcker inte. Jag blir bokstavligen tårögd när mina fingrar far över tangenterna i jakt på rätt ord … men det finns inga ord.
Älskade barn, jag älskar dig mer än själva livet. Allting jag är och allting jag har är ditt. Alltid.
På Leklandet kom Leo, dvs en människa (av allt att döma en ovanligt lång yngling) utklädd till mjukislejon à la 
