Jag fick min natt stulen

Ja, 2 tjuvar jobbade tillsammans som en väloljad industrimaskin med att hålla sömnen borta från min sida av sängen. Den ena drömde mardrömmar och levde om på ena sidan och den andra drömde aktiva drömmar som uppenbarligen involverade Darth Vader på den andra sidan. Jag nämner inga namn. Ni vet vilka ni är.

Jag hann med att sova 3 timmar ganska precis innan Darth V gjorde entré och värmde upp orkestern. Kl 04:39, när jag stod inför valet att bli arg och väcka alla och starta om hela jävla natten eller kräva time out, så väckte jag min bättre hälft och gav honom valet istället: Vem av oss lägger sig på soffan?
Det blev jag. Tyvärr blåste det ruskigt hårt ute och jag hade svårt att slappna av till ljuden av knakande träd, slamrande soptunnor och hårda vindbyar mot fönstren nu när jag plötsligt blev ensam, så jag lyckades bara skrapa ihop 1,5 timme till.

Idag känner jag mig overklig. Ikväll tänker jag lägga mig samtidigt som Simon. Vi får se hur det går…

Wrestle jump

Jag skulle sova på soffan inatt men eftersom jag frusit och haft ont i huvet hela eftermiddagen och eldat på i kaminen så blev det en omöjlig uppgift. Som så ofta när jag försöker sovoptimera så blir resultatet raka motsatsen. Det var tokvarmt i vardagsrummet, så efter 2 timmars orolig halvslummer där täcket genererade egen värme och det var för kallt utan, så la jag ner och gick upp i sovrummet.

Jag vaknade imorse, inte av simonsprattel eller björnsnark som annars brukar vara vanligaste orsaken till avbruten sömn, utan av Björns armbåge. Inte bara ett litet bonk-oj förlåt, o nej. Detta kändes som ett regelrätt wrestling jump där anfallaren landar med armbågen först rakt i bröstet på sin motståndare. Pow!

god morgon

”AAAJ!”

”Oj förlåt älskling, jag glömde bort att du låg där. Ska inte han ha mat nu? Han håller mig vaken.”

Klockan var 6, jag hade sovit 4,5 timmar. Jag blev förbannad. Sen kom huvudvärken tillbaka. Happy day.

Idag ska vi testa jordnötssmör på Simon. Eftersom jag är så allergisk är vi rädda att han ska reagera starkt, så vi ska åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och testa utanför där. Om han reagerar jättekraftigt har vi nära till hjälp.

Det här blir en lång dag känner jag. Undrar om jag håller på att utveckla migrän…?

Jag får TAMIGFAN inte ordning på sömnen

Kom igen, var är logiken:

Jag går och lägger mig kl 22, kan inte somna men lyckas till slut efter kanske 2 timmar. Björn drömmer av allt att döma kl 03:30 att han håller på att drunkna och väcker mig med vilda, för att inte säga osannolika hopp och circuskonster med täcket på sin halva av sängen, varpå jag, slut som jag är, slår Björn, somnar om och drömmer att jag är med på Titanic och hamnar i iskallt vatten och håller på att drunkna. 3 gånger i rad.

Hela följande dag kvalar inte ens in i kategorin ”uppförsbacke” utan stannar i klätterväggsstadiet där jag gråter inuti för varje andetag som inte hanteras i horisontalt läge – dvs alla. Jag släpar mig iväg till sångstunden kl 14 på öppna förskolan, bara för att på plats fatta att det är onsdag och att det inte är nåt jävla sångtrams idag. Jag åker vidare hem till Anna och dricker te, äter choklad och undrar vart världen är på väg.

På kvällen går jag och lägger mig kl 21, efter att ha förpassat stackars Björn till gästrummet, och vad händer?

Jag.

Kan.

Inte.

Sova.

Jag somnar vid dygnsskiftet. Wtf. Antingen är jag för trött, eller så är jag inte i närheten av att vara så trött som jag inbillar mig.

I eftermiddag kommer mamma och passar Simon kl 17 så att jag kan åka till gymmet. För att orka hålla mig vaken till dess hinkar jag te och käkar godis – inget av det är väl nåt man tränar särskilt effektivt på.

Simon har fått en ny leksak, en allt-i-etthistoria som jag hittade på nätet. Jag är inte mycket för att köpa leksaker till honom, vi får mycket redan som det är men jag tänkte att vi inte hade nåt motsvarande och, som (nästan) alltid i småbarnsdjungeln, whatever works.

ny leksak allt-i-ett

Det höll honom sysselsatt en stund att försöka stoppa hela grejen i munnen men det ville sig inte riktigt, inte på någon ledd. Men skam den som ger sig… typ.

Nu ska jag återgå till att läsa Nisses och Mannes överlevnadsguide för föräldralediga för 4e gången idag.

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.

Babycafé, del 1 av 1

Jag ville gå på öppna förskolan med Simon, för att se om det gick att få kontakt med någon trevlig människa som också är föräldraledig. Jag vet inte vad jag egentligen hoppas på, för det lär bli svårt att hitta nån som både är trevlig OCH kapabel att konversera om saker utanför temat barn, på ett babycafé.

Husomhelst. Jag gogglade, och fick upp en del sidor från en del öppna förskolor i närheten, och alla såg extremt tråkiga och icke-uppstyrda ut. Alla utom en.

Svenska Kyrkan.

Babycafé 0 – 12 månader

I den här gruppen vänder vi oss till föräldrar med de minsta barnen, från att de är nyfödda och fram till dess barnet tar sina första steg. Vi fikar tillsammans, samtalar och utbyter tankar och erfarenheter om det som känns viktigt under barnens första år.

Vi har babysång klockan 13.30, då vi sjunger och dansar. Ibland har vi inbjudna gäster.

Jag har svårt, men alltså på riktigt, för den kristna tron. Alla får tro vad de vill och blabla, passar det dig så vad bra att du hittat din grej men min är det definitivt inte. Med det sagt, så vill jag poängtera att jag bara har bra erfarenheter av kyrkan. De är alltid trevliga, och under alla mina år utomlands har det varit tack vare kyrkan som jag lyckats skaffa mig ett socialt nätverk.

Så jag tänkte att vafan, det där håller säkert hög standard, vi går dit.

Idag var vi där.

Förutom alla logiska problem som jag ser med just den här religionen, så läser jag automatiskt in anledningar till tron hos folk jag träffar. Jag spekulerar hej vilt om otrygghet, faderlöshet, sökare och så vidare. Om det låter som att jag tror att jag är bättre än dem så stämmer inte det, för jag vet att under andra omständigheter så hade det kunnat vara jag.

Anyway. Jag hasade in där med Simon på armen och satte mig på en stol vid ett bord. Alla verkade redan känna nån som de satt och pratade med, så vi satt där själva och studerade alla bebbar och mammor och hur folk betedde sig och jag kom fram till att alla kände inte alls varandra. Det var bara så att de var lite mer socialt begåvade, piggare eller socialt utsvultna än vad jag var. Simon är till naturen (än så länge) lugn och intresserat avvaktande, så han var nöjd med att titta på alla. Sen fick han för sig att han var hungrig och powernappade vid bröstet så när sångstunden började var jag den enda som trippade in i sångrummet med en sovande unge (surprise).

Sångstunden inleddes med en vad-heter-dusång, vi gick hela varvet och vi var väl en 20 pers så när den evighetssången väl var slut grinade hälften av barnen. Då fick alla resa sig, och så skulle man dansa med ungen i famnen till en ärtig låt om ”Gud finns över mig, Gud finns under mig” och han var visst överallt den där liraren. Sen började CD-spelaren hacka, och sångtanten fortsatte (”desperat” låter elakt, så vi säger ”envist”) envist att sjunga till hackande musik, och då kände jag att det liksom fick räcka. Jag lyfte övertydligt upp Simon, sniffade honom dramatiskt på baken, rynkade demonstrativt näsan och gick ut.

Jag prövar nåt annat ställe nästa gång.

på babycafé
Simon med en passande svamp på magen i lugn och ro direkt efter sångkaoset.

Konsten att sova själv

Catrine på BVC

För nån vecka sen ringde jag till moster Catrine som är barnsköterska på BVC för att få lite tips. Grejen är den att Simon sovit middag på mig hela tiden, för det har inte gått att få honom att sova nån annanstans, och det må vara urmysigt men det är i allra högsta grad begränsande. Jag ville helt enkelt veta när man kan börja lära sitt barn att sova själv – man vill ju inte lägga ner massa jobb på nåt och sen i princip inte ha nånting för det.

konsten att sova själv

När är det värt att börja försöka få honom att sova själv?

Catrine sa att fram till 2 månaders ålder är det ingen riktig mening för då har barn så stort närhetsbehov, men efter det går det bra. Hon sa att det är ju väldigt svårt att förklara för en liten bebis varför han inte alltid kan få sova i mammas varma mjuka famn, så det kommer bli lite gråt och skrik i början, men det mår han bara bra av, om han får gråta lite. Det gör ingenting. Är man bara konsekvent så kommer han snart inte längre komma ihåg att han har sovit i våra armar, och kommer inte att ha såna problem att sova själv som han verkar ha nu. Hon sa att det går ganska fort för honom att vänja om. Hon sa också att vill man ha rutiner så är det bra att börja med dem helst före 4 månader, för ju äldre barnen blir desto längre tid tar det för dem att vänja om sig.

Sagt och gjort …

Sagt och gjort, Simon får inte längre somna när jag ammar honom. Enda undantaget blir när vi bär honom i babybjörnen och inte har vagnen med oss, för då finns det inte så mycket man kan göra ändå.

… med några undantag

I förrgår var vi på Lammet & Grisen allihop, sanslöst gott, men Simon deppade ihop medan jag var och tog mat så jag ammade vid bordet och lät honom undantagsvis somna i mina armar och… det är ju så mysigt! Det syntes verkligen hur han gosade ner sig i famnen och blev sovtung nästan direkt. Inte helt konsekvent gjort av oss, men där och då avgjorde vi att det fick vara värt ett steg tillbaka för att få matro och kunna äta utan att kompas av avgrundsvrål från barnvagnen vid bordskanten.


Uppdatering: läs mer om hur vi lär vår yngste son att sova själv här.

Vad vill du?

Björn snarkar aldrig, men han gör en framgångsrik imitation av Darth Vader när han sover på rygg. Inte så att det väcker mig, oftast, men det gör det omöjligt för mig att somna.
Jag brukar köra in en hand under hans arm och liksom lyfta lite så att han ska vända på sig. Ofta vaknar han till och ser ut som om jag bett honom konstruera en matematisk formel för förhållandet mellan mängd bröstmjölk och antal sovtimmar, så jag måste förtydliga min gest med ett ”vänd på dig”.
Imorse däremot vaknade han tillräckligt för att formulera sig:
”Jag vet aldrig vad du vill när du gör sådär.”
”Jag vill alltid samma sak.”
”Va?”
”Vänd på dig.”
Han gav mig en matematisk-formel-blick igen och vände mig ryggen.

Förvirringen lär kvarstå.

Knappt styrfart på vardagen

Jag har inte tränat på 4 månader och måste nu medge att min kropp håller på att rasa samman som resultat av detta – i kombination med graviditet/förlossning/amning/sömnbrist/isolering, förstås.

Men som jag brukar säga, eller snarare repetera som ett sorts ihåligt mantra för mig själv (och andra); om man inte trivs får man se till att göra nåt åt det. Man kan inte bara slänga sig på rygg och gnälla.

Nu har jag känt mig sänkt i flera dagar och har dessutom ont i både rygg och knä (gammal skada), så då får jag väl börja där.

Träning.

Yeeey.

Det är alltid så svårt att komma igång, att skapa träningsrutinen i vardagen. Speciellt nu när min vardag helt saknar styrsel, jag menar jag har ju för fan knappt styrfart. Gaah.

krypträningSats har tydligen barnpassning för barn som är minst 3 månader. Jag tänkte ta mig dit idag men då har Simon en usel dag, antagligen som kompensation för den braiga dagen igår, så jag törs inte. Inte idag. Kanske imorgon.

Istället har jag kämpat med att få honom att sova så att jag kan träna själv lite grann, men han var inte alls med på noterna och körde kombinerad kryp- och gapträning tills vi ÅTERIGEN hamnade i soffan.