Reflektion över barns status idag jämfört med “då”

Förr och nu

Jag såg ett inlägg på Linkedin för ett tag sen om barns status i samhället och i familjen. Ett tankeväckande inlägg om förändringen från förr till nu.

Jag har funderat mycket kring förändringen i attityd gentemot barn. Inte för att jag var med “förr”, men visst har vi väl alla hört om hur svårt det är för lärare att göra sitt jobb idag när ansvaret för elevernas uppfostran tycks ha hamnat på deras bord, MEN, barnen får inte korrigeras, de får inte förvägras undervisning, de får inte köras ut ur klassrummet när de inte kan bete sig, osv. De har väldigt många rättigheter men få skyldigheter, verkar det som. Och så vidare.

Förälder idag

Du har säkert märkt av det själv, eller? Den här känslan av att vara en dålig förälder för att man jobbar 100%, för att man vill vara ifred ibland, för att man inte räcker till, för att man lämnar syskonet på förskolan trots att man är hemma med bebis osv. Man ska utöva “nära föräldraskap” trots att det kanske inte håller i precis alla situationer och man kanske inte tror på det till 230 %. Man ska sätta barnen först i alla lägen, och det blir på bekostnad av en själv ibland men det verkar vara oviktigt.

Jag ser egentligen inga fel i nåt av det under förutsättning att alla inblandade mår bra, även om just vi inte tillämpar dem helt och fullt, men jag har funderat på vilka konsekvenser det här beteendet får, och vad folk är så rädda för egentligen. Min farmor (född 1915) kämpade inte med dessa känslor i samma utsträckning som många av oss.

Citatet

Inlägget, som du hittar i originalform (på franska) här nedan, översätts och sammanfattas i mycket grova drag (med viss konstnärlig frihet) så här:


Philippe Meyrieu, pedagog

Vi lever, för första gången, i ett samhälle där en enorm majoritet av de barn som föds är önskade. Detta medför en radikal förändring: förr skaffade familjen barn, idag är det barnen som gör oss till en familj, och de uppfyller därmed våra önskningar. I och med detta har barnet fått en ny status, överordnad vår, så av rädsla för att vara “dåliga föräldrar” kan vi inte neka dem något.

Philippe utvecklar och invecklar à la française sitt resonemang vidare och menar att konsumtionssamhället vi lever i är så pass bra på att fånga upp det dåliga samvetet att det finns en uppsjö av prylar av alla sorter vi kan köpa till våra ungar för att tillfredsställa dem. I skolan har detta fenomen fått effekter i klassrummet.

Barn har svårt att koncentrera sig, och vänta. Alla kräver personlig förklaring och lärarens tid försvinner på att gå runt och hålla nere spänningen i rummet genom att sätta en och en i arbete.

Philippe avslutar med att säga, att eftersom vissa föräldrar inte uppfostrar sina barn med tanke på kollektivet – dvs samhället, gruppen, gemensamma värderingar – utan istället siktar på den individuella framgången/utvecklingen, “får man beklaga att kulturen inte längre är en gemensam värdering”.


(Om slutsatsen tycks lösryckt så kan det vara för att den är baserad på mer än vad jag översatt.)

Jag tycker det känns rimligt att barn som aldrig behövt ha tråkigt och inte har lärt sig att vänta skulle få svårt att bidra till en bra stämning i klassrummet. I och med den här förändringen så har barnens kunskapsnivå också sjunkit, menar Philippe, och det är väl inte så konstigt med tanke på resonemanget.

Jag vet inte om det här är nåt som generellt känns igen som ett problem av lärare även i den svenska skolan, men av de tre lärare som jag faktiskt känner så hörs igenkännande hummanden och intresserade blickar höjs. En av dem menar att barnen fostras till att ifrågasätta och argumentera, vilket är jättebra men man måste också kunna förstå att ibland finns det helt enkelt beprövad erfarenhet att accpetera och respektera.

Jag tycker, som sagt, att det är en väldigt intressant tanke. Sen att gå så dramatiskt långt som till att vår längtan efter och eventuella svårighet att få barn resulterar i vår kulturs undergång, det vet jag väl inte riktigt.

Däremot funderar jag över den numera så tillåtande attityden som även syns i samhället i övrigt. Det är så synd om alla. Alla har förmildrande omständigheter till sina beteenden och de ska hjälpas, inte straffas. Det är som om alla vore barn; “du förstår, de mår dåligt, de har inte haft det lätt, det hade kunnat vara du”, osv. “Det är inte så lätt när (infoga valfri anledning)”. Det här stämmer förstås, det är synd om väldigt många. I större utsträckning idag än “förr”, säkert (?).

Det svåra blir när “alla ska få vara med” praktiseras in i absurdum. Vissa menar att “förr” hade vi samhället, normen, och de som var utanför normen hanterades, så att säga, av normen; de sjuka hade läkare, de kriminella hade polis och fängelse, barn med annorlunda förutsättningar gick i specialklasser, osv.

Idag är det precis tvärtom. Samhället försöker anpassa sig till dem som står utanför normen. Det innebär att “normen” bleknar och blir luddig i kanterna, och brotten som begås ställs plötsligt i relation till förutsättningarna hos förbrytarna. Visst, han våldtog, MEN han kommer från en annan kultur (alt. samma familj) och hon var väldigt lättklädd (alt. var går gränsen för våldtäkt, hon var kanske inte tydlig nog). Visst, 10-åringen lappade till en annan elev, MEN hen har ADHD så det måste man ta hänsyn till. Visst, ert barn klarar inte skolan så bra och stör och förstör undervisningen för hela klassen, MEN det är kränkande med konsekvenser och särbehandling så … vi kämpar på ändå.

Jag medger att det här är grova generaliseringar och resonemang som inte tål att synas i sömmarna i specifika fall, men oavsett hur det faktiskt ligger till så tror jag att detta är ord på den känsla hos folket som får dem att ropa efter fler poliser, starkare militär, hårdare straff, säkrare gränser och striktare regler.

Vi har blivit som barn som saknar tydliga ramar och regler. Vi/samhället/folket mår inte bra av det, vi blir vilsna och resignerade. Och alltmer rädda. Ur rädsla kommer ilska, och ur ilska kommer alla möjliga tokigheter. Och extremister. Allt detta samtidigt som kunskapsnivån i skolan sjunker.

Det är inte svårt att föreställa sig samhällsutvecklingen framåt, om man tänker såhär. Känns inte jättebra … men jag låtsas inte sitta på nån form av svar.


Originalcitatet

barns status

“Nous vivons, pour la première fois, dans une société où l’immense majorité des enfants qui viennent au monde sont des enfants désirés. Cela entraîne un renversement radical : jadis, la famille “faisait des enfants”, aujourd’hui, c’est l’enfant qui fait la famille. En venant combler notre désir, l’enfant a changé de statut et est devenu notre maître : nous ne pouvons rien lui refuser, au risque de devenir de “mauvais parents”…
Ce phénomène a été enrôlé par le libéralisme marchand : la société de consommation met, en effet, à notre disposition une infinité de gadgets que nous n’avons qu’à acheter pour satisfaire les caprices de notre progéniture.
Cette conjonction entre un phénomène démographique et l’émergence du caprice mondialisé, dans une économie qui fait de la pulsion d’achat la matrice du comportement humain, ébranle les configurations traditionnelles du système scolaire.
Pour avoir enseigné récemment en CM2 après une interruption de plusieurs années, je n’ai pas tant été frappé par la baisse du niveau que par l’extraordinaire difficulté à contenir une classe qui s’apparente à une cocotte-minute.

Dans l’ensemble, les élèves ne sont pas violents ou agressifs, mais ils ne tiennent pas en place. Le professeur doit passer son temps à tenter de construire ou de rétablir un cadre structurant. Il est souvent acculé à pratiquer une “pédagogie de garçon de café”, courant de l’un à l’autre pour répéter individuellement une consigne pourtant donnée collectivement, calmant les uns, remettant les autres au travail.
Il est vampirisé par une demande permanente d’interlocution individuée. Il s’épuise à faire baisser la tension pour obtenir l’attention. Dans le monde du zapping et de la communication “en temps réel”, avec une surenchère permanente des effets qui sollicite la réaction pulsionnelle immédiate, il devient de plus en plus difficile de “faire l’école”. Beaucoup de collègues buttent au quotidien sur l’impossibilité de procéder à ce que Gabriel Madinier définissait comme l’expression même de l’intelligence, “l’inversion de la dispersion”.
Dès lors que certains parents n’élèvent plus leurs enfants dans le souci du collectif, mais en vue de leur épanouissement personnel, faut-il déplorer que la culture ne soit plus une valeur partagée.”


By the way …

Vill tillägga, för säkerhets skull, att när jag talar om “normen”, då menar jag den lagliga, eller bara majoriteten. Detta handlar INTE om etnicitet, könstillhörighet, eller andra former av diskriminering. Jag är övertygad om att ett samhälle kan vara rättvist och accepterande utan att bli instabilt i grunden.

Adrian fyllde 3 år

Adrian fyllde tre stolta år för precis en vecka sen. Två dagar senare blev jag toksjuk igen, och det gav sig inte förrän i lördags så det var inte förrän igår eftermiddag, när mamma kom på fika för att fira lilleman, som han fick sitt Lejon. Men en sak i taget.

Firande i dagarna tre

Så passande, eller hur? Eftersom det är lättare att styra upp en sammankomst på en söndag än på en måndag så firade vi Adrian med Farmor och Morbror på söndagen. Det var då Tårtan gjorde entré.

Lite svårt att le och vänta medan vi tog bilder.

Han fick presenter förstås, bilar och garage (enligt önskelista och förvånat glada miner eftersom han kände igen dem) av Farmor, och Gekko-bilen (pyjamashjältarna), som spelar den aggropeppiga signaturmelodin (P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J MASKS!!) när man trycker på en knapp, som anlände med Jonas.

“Jaha, jag visste inte att den spelade musik också,” sa Jonas glatt när detta uppdagades.

“Men vad kul, att den spelar musik,” tillade han lite senare, när vi alla kunde den där trudelutten utantill sedan en tid tillbaka, med ett något stelare leende.

“Jag skickar med den nästa gång han kommer och hänger med er över dan,” sa jag men det tyckte han var onödigt. “Tänk om den försvinner då, när han tar med den, eller om han glömmer den,” sa han.

“Ja, tänk om. Det vore ju synd.”

“Precis.”

“Mhm.”

Födelsedagen

Dagen därpå fyllde han år, så då tågade vi upp allihop strax före 7 och väckte med sång och present. Det var de där loken från Brio, vilka bara ville fungera med ett laddbart batteri från Ikea av oklar anledning.

Sen gjorde vi misstaget att ge honom morfars och marmors present precis innan frukosten. Han var ju hungrig, så han tittade på medan Simon och Björn satte ihop garaget och sen hann han liksom inte bekanta sig med det eftersom det var dags att går till föris. Jag lät dem leka ett tag innan vi gick, kunde liksom inte med att ge honom en grej och sen säga Kul, nu lämnar vi den här och går, men framöver så gör vi inte så. Nästa gång nån av dem fyller år en vardag så får han max en liten grej på morgonen. Resten tar vi på eftermiddan.

Sen var det fikat med mormor och herr Lejon igår, som sagt. Ingen tårta, för den var såklart slut sedan länge, men fruktsallad och grädde är inte heller fel.

Lejonet fick en stor igenkänningskram, och nu bor det i hans rum. Hoppas jag.

Vad är grejen med salt, egentligen?

Jag har fått upp ögonen för den här grejen med salt – möjligen sist av alla, men bättre sent än aldrig så finns det nån annan som också är sent ute, så hittar du en kortis nedan samt mer info här.

“Det är inte bra med för mycket salt!” – har du hört den nån gång? Jo, men det är inte bra med för mycket av någonting, så jag har inte funderat så mycket på det. Det var först när en kompis i förbifarten nån gång sa att vanligt salt inte innehåller lika mycket bra grejer för kroppen som havssalt gör, som jag ens kom på tanken att det kunde röra sig om mer än bara “lagom är bäst”-ramsan.

En snabb googling medan jag kokade pasta till lunch idag ledde till artikeln Skillnaden mellan olika sorters salt på Kurera. Det är nyttig läsning, minst sagt, men det jag tar med mig blev fakta om vanligt bordssalt (sammanfattat från artikeln):

Vanligt bordssalt:
Medan de resterande 2 % i oraffinerat salt består av mineraler och andra grundämnen, tillsätts i bordssalt istället kemikalier och tillsatsämnen som ska absorbera fukt och förebygga klumpbildning. Dessa kemikalier kan till exempel vara aluminiumföreningar, fluor och silikater.
Bordssaltet identifieras av kroppen som ett gift. Kroppen kan endast rensa ut en viss mängd per dag, vilket gör att det resterande oorganiska saltet blir en belastning för kroppen.

Ursäkta dålig bild, lunchhungerdipp.

Jag rekommenderar att läsa artikeln i sin helhet, för vanligt havssalt till exempel verkar det inte vara något fel på, liksom flera andra varianter.

I helgen blir det minikalas

Adrian fyller 3 år på måndag – hipp hipp – så vi tänkte att vi firar på söndag.

Jag har hållit på i flera veckor. Inte med att fira alltså, eller förbereda ett jättekalas eller så, utan mer hållit på med att INTE vänta till sista minuten med present och planering. Det har gått ganska bra, förutom att det är flera som inte kan komma på grund av kort varsel.

Så jag har då haft honom i åtanke ett par veckor nu vilket resulterat i fler presenter än vi egentligen vill ge honom (från oss). Först var det de där batteridrivna loken till tågbanan, som jag hittade på Tradera. Sen glömde jag bort det, och köpte en pysselbok. Och sen en till, som är likadan som den Simon ska få.

Det gör väl inget egentligen, det är väl mer det att vi försöker begränsa intåget av prylar i det här huset. Man kan undra om det var därför jag outsourcade jättelejonet från Ikea till mamma eftersom hon inte hade köpt sin present ännu …

Bildkälla här.

… vilket innebar att jag köpte lejonet och sen tyckte att det kunde vara från henne (hon höll med). Tyvärr var han så mjuk att han saknade styrsel – han ser ju till och med vek ut på bilden – och jag vet att han snabbt skulle tappa formen i händerna på lilleman meeeeeeen jag löste det.

Ikea har nämligen i sitt sortiment sovkuddar av alldeles ypperligt dåligt material närmast stoppningen – känns lite som papper, och det visade sig, när jag förra veckan blev tvungen att tvätta en av dem, att de också beter sig lite som papper i en tvättmaskin. Det blev stopp i pumphuset på maskinen och jag fick tömma den manuellt 2 gånger innan all lös vadd försvunnit ur systemet efter att kudden trasats samman under tvätt.

Anyway, vadden kom väl till pass, hälften av den gick åt till att biffa upp herr Lejon inför onsdag, då min mor glatt kan komma och överlämna vårt nya husdjur (hon kan inte komma vare sig på söndag eller måndag på grund av resa).

Han ser piggare ut, eller hur?

Men om vi backar lite, utifall att tanken varför vill man ha ett jättelejon? skulle ha dykt upp, så kan jag berätta att jag har gjort om Adrians rum.

Jo du. Det (är relevant och) har hänt. Tapeterna, som inköptes för ändamålet ifråga förra sommaren, sitter nu uppe på väggarna. Lite nya möbler från Blocket har jagats över halva stan, och hyllan med det svarta gummibandet är äntligen på plats. Mitt i farten där så fick jag storhetsvansinne och skulle inreda med ett snyggt lejon (…) – det var alltså där som Adrians födelsedag, i kombination med mammas svårigheter att komma iväg och köpa present på grund av osjälvständig hundvalp samt kuddhaveriet i tvättmaskinen, kom så väl till pass.

Det kommer bilder på hur rummet blev om nån vecka eller två. Vill hinna få tag på en sista hylla först bara. Och en liten spegel. Och en stor.

Och kanske en jättetiger.


OBS! Ej sponsrat.

Träning hemma-uppdatering: Jag och Mel B har gjort slut

Jag började träna hemma förra sommaren, och har inte sagt nåt mer om det eftersom detta inte är en hälsoblogg (och med risk att skapa tränings … hets? Stress? Dåliga vibbar) men det har hållit i sig ganska bra – fram till mars då jag la ner träningen eftersom jag inte hann (pga examensarbete m.m.).

Hursomhelst, nu har jag varit sjuk nästan ihållande sen i somras MEN den här veckan känns det som att det har släppt. Hurra. Ett halvår senare.

Björn har skaffat några nya träningsspel till PS3:an, och ett av dem är Just Dance. Jag är kär i det, och gör härmed slut med tråk-Mel och hennes jävla kan-inte-spara-hittar-inte-din-profil-skapa-ny-i-en-kvart-trams.

Premiären med Just Dance gick av stapeln i tisdags, och jag skrattade hjärtligt åt mig själv i en halvtimme. 30 min är standardtiden när jag tränar hemma; även om jag skulle orka mer så vet jag att om jag slutar efter 30 min så blir det av även nästan gång. Och gången efter det.

Sömntränare: tips mot morgonpigga småbarn

Nu ska du höra om ett life hack som gör livet FANTASTISKT (ej sponsrat) för familjer med orimligt morgonpigga 4-åringar. Jag nämnde “sömntränare” i förbifarten och du, det är tamejtusan det bästa som hänt – jag tycker i alla fall det på helger kl 05.

Nattlampa som ändrar färg på morgonen

Jag minns inte hur vi fick nys om det här med nattlampor som ändrar färg när det är morgon, men idén är genialisk så en helgmorgon förra vintern, efter att Simon regelbundet sedan kl 04:50 kommit in till oss och frågat om det var morgon än, satte jag mig att hitta en lösning.

Jag ogillar starkt Familjeliv(.se), men ibland är det faktiskt inte så dumt.

Jag googlade efter en nattlampa som man kan ställa in så att den ändrar färg när det är morgon och dags att gå upp, så att Simon ska slippa fråga “är det morgon nu?” varenda dag. En tråd från Familjeliv dök upp i resultatet dår nån ställt exakt samma fråga. Länkarna hen fått som svar gällde inte längre, men så var det nån som skrev “ok, länken funkar för mig. Annars googlade jag: lampa färg barn gå upp”.

Tråden är fem år gammal men hade den varit färsk skulle jag ha gett människan en kram för det visade sig, efter genomförd korrekt googling, att det heter “sömntränare”.

Sömntränare

De sömntränare som finns/fanns tillgängliga i fysisk butik inom överkomligt avstånd (jag var beredd att köra till Uppsala (ca 7 mil) om det skulle behövas) var lammet Sam och pingvinen Pam.

Eftersom Sam var billigare och dessutom hade analog digitalklocka, dvs en skärm som visar den analoga klockans visare, så valde vi den. Dessutom stänger den ögonen på natten och öppnar dem när det är dags att gå upp, utifall att någon liten färgförvirrad Adrian skulle glömma bort vad som gäller.

Den var väl aningens krånglig att programmera, men inte så krånglig att vi hann bli sura i processen. Pojkarna fattade galoppen snabbt och andra morgonen med fåren så var det inget snack.

Fåren fungerar alltså så att de är vakna/inte tända på dagen, och sen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att släcka lampan, och sen lyser de rött och fungerar som nattlampa hela natten. På morgonen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att gå upp, och så lyser de grönt när det är morgon officiellt.

Sömntränare Sam
Lyser även grönt om man vill ta en bild på den, säg kl 13:13, och man trycker på nån knapp nånstans.

“Mitt får är vaket!”

Till vardags var inte bekymret med morgonpigga pojkar så stort, men på helgerna är det en ren välsignelse att slippa bli väckt om och om igen. Vi har ställt in dem på kl 07:00, så våra helgmorgnar nu för tiden startar kl 07:00:06 med att någon öppnar dörren och meddelar att hans får är vaket och att det är hungrigt i magen.

Kvalitén

Efter kanske 6 månader så dog Simons får. Jag ville reklamera men hittade inte kvittot, och eftersom Simon är mer morgonpigg än Adrian så fick Simon låna Adrians får medan hans nya var på väg. Vi valde Pam, pingvinen, den här gången eftersom fåret visat sig inte vara världskvalitet. Pam har dessutom en inbyggd blåtandshögtalare, vilket är praktiskt när vi är på landet eller reser bort.

Sömntränare Pam

Tyvärr visade det sig att även om Pam gör sitt jobb, så lyckas vi inte få henne att lysa rött hela natten. Hon lyser nån timme, sen slocknar hon och i och med det tappar hon blåtandsanslutningen. Jättestörigt – det är i och för sig ingen vidare ljudkvalitet på högtalaren, men den duger för sagor. Ibland vaknar Simon och blir osäker på om det är mitt i natten eller mitt på dagen, för Pam lyser ju inte, men det är ändå sällan.

Står du och väljer mellan just dessa två, dvs Sam och Pam, så rekommenderar jag Sam utan tvekan. Men det finns sannolikt andra, för den som är beredd att vänta på leveransen istället för att åka och köpa den igår.

Mardrömsflygningen – om att göra en orosanmälan för okända barn

Flygningen hem från Malta förra veckan, när jag reste med två före detta klasskompisar, var det värsta jag varit med om. Jag har rest och flugit en hel del, men det här var (tack och lov) nånting nytt.

Sen barnen kom in i våra liv har allting förändrats – såklart – men en av de tydligaste sakerna är vad ögonen ser. När barnen inte är med, i sammanhang där de heller aldrig skulle kunna delta, dras mina ögon till lekplatser och annat som pojkarna kunde tänkas uppskatta. På samma sätt lägger jag märke till familjer, och barn, och konflikter. Jag är känsligare för sådant nu. Det är en av föräldraskapets bieffekter.

Flygningen

Planet skulle lyfta från Malta kl 19:30. När vi satt oss på våra platser kom sällskapet som skulle sitta på raden framför oss. Först kom en kvinna som var påverkad, och hon hade sin mamma med sig. Kvinnan hördes högt och tydligt, hennes mamma höll sig dämpad. När de bökat sig ner i sina säten ringde kvinnan till nån, började samtalet med “OM jag DÖR”, och satt sedan och testamenterade sina ägodelar per telefon medan resten av dem satte sig. Kvinnans pappa, dräggfull och högljudd, stod och höll sig i sätesryggarna medan hans andra dotter (också vuxen) under ljudliga förmaningar började packa in väskor i utrymmet ovanför.

orosanmälan från flygning
Malta genom flygplansfönstret.

Jag lyssnade inte mer på dem än så, hoppades mest att de skulle lugna sig så att det inte skulle bli tjafs och förseningar. När planet steg började ett barn skrika. Dräggpappan hojtade över hela planet:

“I med nappen i den där!”

“Det där är inte okej,” sa jag till mina kompisar, illa berörd och obrydd om de på raden framför hörde eller inte. Dräggpappan hojtade mera, flickan skrek mera, och då började dräggpappans andra dotter skrika tillbaka. Det visade sig att det var hennes lilla tvååring (uppskattningsvis) det handlade om.

På hela raden framför oss satt alltså en familj med en flicka som var kanske två år, och både mormor (visade det sig), morfar, mamma och moster var så packade att de störde halva planet. Flickan grät hysteriskt och övertrött, mamman skrek åt henne och vägrade hålla i henne. Rör mig inte, jag orkar inte, jag vill inte. Flickan vrålade “mamma” så att det skar i hjärtat och kämpade mot sin far för att klättra till sin mor som svarade med att slå undan hennes armar, skrika Jag vill inte ha dig, och byta plats. Den vidriga ohälsa som pågick framför oss var liksom outhärdlig. Flickans familj partade på hela vägen och beställde mer alkohol, tills hennes mamma kräktes i sin egen handväska och hela cirkusen fick gå en sväng på toa. De borde inte ha fått beställa mera, personalen borde ha satt stopp, men det gjorde de inte.

Pappan verkade vara den som fick ta allt, eftersom han inte hördes. Alls. Flickans moster, testamentkvinnan, hade flygskräck och grät hejdlöst under landningen, och först då upptäckte jag att den här lilla flickan hade en storasyster. Hon och pappan var fan de enda i sällskapet som skött sig.

Vid två tillfällen ville jag resa mig och erbjuda mig att försöka hjälpa till med flickan, men det skulle inte ha hjälpt henne att en främling kom och la sig i hysterin ovanpå allt. Istället satt jag och höll för öronen och försökte intensivt koncentrera mig på min senaste Netflix-serie för att inte bryta ihop. Det var vidrigt från start till landning.

Tårarna brände fortfarande bakom ögonlocken när jag och mina vänner gick mot parkeringen och diskuterade vad vi sett, och de var lika illa berörda som jag. Särskilt hon som har egna barn.

Gillar inte Ryanair mer nu än förut, direkt. Bildkälla här.

Orosanmälan

Vad gör man egentligen vid såna tillfällen? Jag menar, jag satt och försökte hitta förklaringar till hur alltihop skulle kunna vara tillfälligt och att vardagen inte skulle vara så illa som den framstod nu, och vem är jag att döma andra föräldrar? Det var inget uppenbart fysiskt våld som pågick, det var mest en onykter mamma som liksom pressats långt förbi vad hon klarar av … Men … det kändes så mycket värre än så. Det VAR värre än så. Jag är övertygad om att det där snarare var vardagen vi såg, inte en engångsgrej. Mormor verkade ganska van.

I efterhand ville jag göra en orosanmälan till socialen. Problemet med det är förstås att jag inte har några uppgifter om den här familjen. Jag vet inte vad de hette, och jag vet ju inte ens om de är hemmahörande i Stockholms län – vi flög med Ryanair till Skavsta; de kan lika gärna bo i Nyköping.

Allt det där vet å andra sidan Ryanair. Jag har alla uppgifter de behöver för att hitta namnen. De får naturligtvis inte ge ut personuppgifter till mig, men jag ringde socialen och frågade om de, i egenskap av myndighet eller nåt, hade rätt att begära namnen från Ryanair. De svarade att om inte Ryanair själva gör en orosanmälan så har de ingen chans att få reda på vilka den här familjen är, och Ryanair svarar inte annat än med generiska mail från Irland (?).

Jag ångrar innerligt att jag inte gjorde personalen uppmärksam på vad som pågick. Hade jag gjort det, hade vi/jag kanske kunnat göra något nu.

Det enda jag kan göra är att ta med mig att i liknande situationer så måste personalen uppmärksammas på problemet. Man kan inte räkna med att de ska se vad vi som sitter stilla och inte har nåt att göra ser. Annars kan ingen orosanmälan göras.

Veckan med vabb, gala och en semesterkväll

Förra veckan alltså … Wow. Det är min enda kommentar.

Vab

Natten till förra måndagen, alltså natten efter vårt tripp till Fjärilshuset, så kom Adrian upptrallandes vid 3-blecket och ville saker. Björn autopilotade honom tillbaka i säng, men han kom upp igen och snackade en hel del. Då gick jag upp och skulle guida honom tillbaka till sängen, la en hand lite lätt i nacken på honom som jag alltid gör och brände mig nästan.

Termometer, och sedan även ipren och vatten, åkte fram eftersom pojken hade 39,8°. Strax därpå bytte jag min sköna säng mot gästsängen i Adrians rum, eftersom han hade svårt att komma till ro (och jag kände mig lugnare i närheten).

Måndag, tisdag, onsdag förflöt i vabbens tecken. Jag hade haft planer – andra planer – för de dagarna, tex planera packning, hämta mitt armband hos guldsmeden, kolla upp hotell och omgivningar och restauranger på Malta för att vara lite förberedd.

Måste slå ett slag för Rålambshovs parklek. Superbra ställe! Vi höll oss för oss själva, man vill ju inte smitta nån, Adrian var inte så pigg förstås men det har aldrig hindrat honom från att klättra lite här och där ändå.

Resan till Malta

Malta, ja. Jag och två före detta klasskompisar tog oss till final i en förpackningstävling och i egenskap av finalister blev vi bjudna till Malta på Award Gala. Därför hade jag också tänkt läsa på om vårt projekt – det är trots allt över ett år sedan vi gjorde det – inför resan, men allt det där ströks pga vabben.

På onsdag eftermiddag, när Adrian sov, skulle jag packa. Det FÖRSTA jag gjorde var att slarva bort passet. Jag letade mig förtvivlad, så till slut ringde jag mamma för att komma och leta med mig. Jag gick mest omkring och grät, men sen hittade hon det så det löste sig. Den kvällen tog jag bilen till en bondgård i närheten av Skavsta för att övernatta där, eftersom flyget skulle gå så tidigt (stor aversion gentemot Ryanair).

Jag hade förstås resfeber, så jag sov inte så bra ändå trots ypperlig planering. Torsdag morgon parkerade jag bilen på långtidsparkeringen kl 05, sen gick planet 06:30 och kl 09:50 landade vi på Malta. Vi tog taxi till hotellet, men rummet skulle inte vara klart förrän kl 15 så vi la oss vid poolen. Jag försökte sova där men var väl för trött, för det gick inte. Sen efter lunch var det videointervju med alla finalisterna (såg ut som ett spöke), sen fick vi chans att vila en stund på rummet men somnade inte då heller. Efter det var det mingel med bubbel i baren, sen bussresa till platsen för galan. Sen var det mera bubbel och mingel, sen var det dags för middag under löpande prisutdelning.

Jag var inte den enda som var helt väck. När kvällen led mot sitt slut var finalisterna antingen fnittertrötta och onyktra, eller apatiska. Då hade jag varit vaken i 20 timmar, och det enda jag kunde tänka var hur onaturligt det kändes.

Dagen därpå, fredagen, var ledig dag. Vi hängde vid vattnet och och vilade och tittade på krabborna som sprang omkring, och på kvällen tog vi en taxi till Valletta. En renodlad semesterkväll blev det. Inte vansinnestrött, bara normaltrött du vet. Härlig utländsk atmosfär, musik både på gator och i gränder – vi gick bl a förbi en stråkorkester som övade på en utomhusscen bakom glesa kulisser – varmt i luften och den främmande kulturen i alla sinnen. Som balsam för själen – minus Björns löpande uppdateringar om Adrians febertemp (han var uppe i 40,4°), som gav mig magont. Jag kunde inte heller be honom sluta skicka meddelandena, för jag ville ju veta samtidigt. Det var jättesvårt att släppa “hemma” och vara “här och nu”.

Hemma igen

Dagen efter det var det hemresa på kvällen så mera sol och pool under dagen. Flyget hem var det värsta jag varit med om i flygväg, men jag berättar mer om den senare. Allt som allt var jag hemma igen söndag morgon kl 01:40. Det tog ett tag att lugna ner sig och se till att äta lite och somna, och sen stod ju pojkarna och trampade utanför dörren kl 07:01 (de har sömntränare i sina rum, mer om det om några dagar) så det blev inte så lång natt då heller. Jag klagar, men det var ett så kärt återseende att jag nästan helt glömde bort att vara trött.

Den kvällen var det simning igen (fortsatt succé och tramsigt stolt mamma), och i måndags var det vabb igen. Jo, för Adrian var fortfarande sjuk.

Wow.