Den gången när pojkarna välte granen

stilrent trasiga kulor i granen

Pojkarna har levererat ännu ett hyss – du kanske minns det första harmlösa med chokladen i somras – men den här gången var det inte skratt som fick mig att bita mig i tungan. Samtidigt kan jag inte vara arg på dem; de är nu drygt 3 och 4,5 år, så det är klart att julmagin mellan varven lyckas överladda dem med allt spännande.

Uppe i granen

Just den här gången handlade det om julgranen, och allt spännande som finns i den – såklart att det är intressant och spännande med julgran, juh. Vi klädde den tillsammans några dagar efter att vi kommit hem från Teneriffa, och pojkarna var högeligen engagerade. De fick klä den som de ville, det enda vi satte stopp för var försök till lek med och/eller förtäring av diverse prydnader, samt att korrigera varandras dekorering.

Granen blev förvånansvärt vacker. Vi var riktigt nöjda, så nöjda att vi inte tog nån bild till och med. På grenarna närmast golvet, på varsin sida om granen, hängde jag deras ljusslingor med namn som de fått av morfar och marmor i somras. Där satt pojkarna sedan, uppkrupna under granen och tände, och släckte, och tände, och släckte – du minns klippet med Piff & Puff i granen när de upptäcker julgransljusen – och snodde varandras och höll på.

Andra saker som funnit sin väg upp i granen är diverse saker med glitter på som de gjort på förskolan, samt en jättepepparkaka med Adrians namn på som han fick på förskolans luciadag.

Den där pepparkakan, som jag hängde på säker höjd, blev naturligtvis måltavla för beundran (på gränsen till dyrkan) och intresse. Simon pratade mycket om hur den kunde vara så stor, hur den satt ihop, om man kunde äta även det vita på den och så vidare. Adrian uttryckte hur vacker den var, och Simon fick minsann inte smaka, och så vidare. Och när de inte når det de vill ha, så pillar de på annat som finns inom räckhåll istället.

Konsekvenser av julmagin

Snart dök bokstäverna, som ska täcka lamporna på deras ljusslingor, upp på andra ställen. Ett tag var de måltavlor i gummisnoddsskjutarträningen. Sen dök själva ljusslingorna upp, naturligtvis med trasiga batterilock, och hängdes runt folks halsar “som på graaaanen!” och då tog jag dem för gott. Vi virar ingenting runt någons hals. Punkt.

En kväll, när jag höll på att plocka undan efter middan och Björn inte var i närheten, gick jag som vanligt och lyssnade på deras lek medan jag gjorde det jag skulle. Jag brukar inte lyssna så mycket på orden som på tonlägena. Blir det hetsigt, eller tyst (bevare mig), så går jag och kollar dem. Nu var de glada och engagerade i nån gemensam sak, och jag hörde dem prata om pepparkakan igen. De ville förstås ha den.

“Nej! Ingen ska smaka på pepparkakan. Den tar vi ner på julafton!” ropade jag från köket. Det här var en sån där grej som man säger ibland utan att ha tänkt igenom. Du vet, man hittar på samtidigt som man pratar med bestämd ton för att inte tappa trovärdighet.

“Men … Mamma, vi vill bara känna på den,” förklarade Simon så fredligt och pedagogiskt han kunde.

“Ja, jag förstår att ni vill det men vi ska inte ta ner den. Det kommer inte hända,” svarade jag så pedagogiskt jag kunde tillbaka och sen hade vi pratat färdigt om den, trodde jag.

Det är lugnt, det var ett ärligt misstag.

Jag fortsatte med mitt, och de fortsatte med sitt, dvs glatt och engagerat och gemensamt. Vad härligt det är att de kan leka tillsammans såhär ibland utan att jag måste vara med och passa hela tiden, tänkte jag varmt.

Krasch.

Tokskrik.

Jag rusade runt hörnet till vardagsrummet och fann julgranen utsträckt på golvet med Adrian på mage intill. Splittret av diverse barnovänliga julgransprydnader täckte golvet omkring honom där han högröd i ansiktet och med krokodiltårarna rullande utför kinderna vrålade ut sin – gissar jag i efterhand – skräck, smärta och besvikelse mot mig.

Det finns tillfällen då jag är extra glad att alltid ha tofflor på fötterna under vinterhalvåret. Jag vadade fram och lyfte upp min yngste son som visade sig vara helt oskadd.

“MIN PEPPARKAKAAAA! SIMON SLÄPPTE MIG!”

Släppte. Inte knuffade, puttade eller slog. Släppte. Den var ny. Jag satte Adrian på sin stol i köket och tittade på Simon, som satt tyst och blickstilla på soffkanten, drog ett långsamt andetag och koncentrerade mig på ett neutralt tonläge:

“Vad var det som hände, Simon?”

“MIN PEPPARKAKAAA ÄR TRAAAASIIIIG!!” vrålade Adrian från köket.

“Simon? Berätta, snälla.”

“Mamma, jag skulle bara hjälpa Adrian.” Det pedagogiska tonläget var tillbaka; han upplevde att detta var ett ärligt misstag.

“UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!”

“Hjälpa honom med vaddå?”

“Att lyfta upp honom.” O, så pedagogiskt.

“Lyfta upp?” – mental paus – “Va? Var? Varför?”

“PEPPARKAAAKAAAAAAA!!”

“Till pepparkakan.” Min äldste kommer bli specialpedagog.

“Till pepparkakan …” Den neutrala tonen svajade till. “Menar du nu, att ni båda stod på pallen, den pallen, tillsammans,” – det här gäller alltså en vinglig och mjuk och framför allt sluttande fotpall till en fåtölj – “och att du skulle lyfta upp Adrian till pepparkakan?”

“Ja,” svarade Simon som om jag just klarlagt den mest självklara av saker.

“Mhm. Varför?”

“För att jag ville att han skulle känna på den.”

“MIN PEPPARKAKA ÄR SÖNDEEER!!” fortsatte Adrian att punktera en något tryckt tystnad, under vilken jag sammanbitet betraktade hjälten i soffan.

Känna på den …?” sa jag, minus neutral ton.

Simon såg osäker ut. “Ja …”, sa han sen medan han med korslagda ben betraktade julgranskadavret på golvet.

“MIN PEPPARKAKAAA! DEN GICK SÖÖNDEEER!!”

“SLUTA SKRIKA!” – klassiker, visst? – “INGEN RÖR SIG! NEJ!! DU SITTER KVAR DÄR MEDAN JAG RÖJER UPP EFTER ER!” Den neutrala tonen stod i ljusan låga när jag försökte överrösta Adrian och tygla humöret på samma gång.

Björn gjorde entré: “Oj, vad har hänt här?” sa han neutralt.

Förebyggande åtgärder

Det är lätt att vara efterklok såklart, men jag tycker ändå att vi trots allt inte borde ha vågat hänga upp glaskulor i granen. Men det har vi å andra sidan inte nu längre, så det löste sig på naturlig väg. Att granen skulle välta har naturligtvis figurerat i riskbedömningarna, och lite olika förebyggande förslag har varit bland annat att

  • ställa granen i lekhagen
  • endast klä övre halvan av granen
  • inte klä granen – den är faktiskt jättefin som den är
  • inte ha granen framme alls
  • bara klä granen med tåliga prylar

Lekhagen har stått beredd tidigare år då vi haft riktig gran, men den här plastgranen vi haft ett tag nu är alldeles för stor. Dessutom klättrar pojkarna upp och ställer sig på kanten på lekhagen så det skulle antagligen bara göra det värre. Att endast klä den övre halvan har vi hotat med till och från men det är inget vi vill behöva göra. Hellre då att bara klä den med slagtåliga saker, och resa upp den igen vartefter den faller.

den stilrena granen
Kvaddad gran med glassplitter kvar i barren.

Det enda tråkiga med slagtåliga julprydnader (för vi hade även såna i granen, de är lätta att urskilja i bilden ovan (de är de enda som är hela)) är att de oftast är billigt krimskrams och tappar färg när de behandlas som till exempel envisa sugkarameller, fingerdockor eller nybörjar-boule.

Kanske slutar det med en naken gran – jag menar, jag kan kalla den “stilren”* så blir den supercool direkt. Ett statement.


*Jag är sarkastisk. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att vänligt men störigt bestämt upplysa om att om ordet “stilrent” – som folk slänger sig med i precis alla sammanhang som om det vore en synonym till “avskalat”, “minimalistiskt” eller “modernt” – används i någon annan betydelse än “som helt följer viss (veder­tagen) stil” så vill jag se referens till en trovärdig källa som styrker det. Mvh Tramsmamma

Den efterblivna hunden

Disneys karaktärer har följt de flesta av oss mer eller mindre hela livet. De är en så självklar del av vår tillvaro, eller fd tillvaro, att det inte är lika självklart att ifrågasätta dem. Men som med så väldigt många andra barnprogram så håller det inte riktigt tätt i fogarna när man börjar titta närmare med sina nu vuxna ögon.

Bildkälla.

“Det konstiga är att Långben och Pluto är så lika,” filosoferade min väns pappa lösryckt under ett födelsedagsfika i maj förra året.

“De är säkert släkt,” sa jag.

“Men då borde båda gå på alla fyra,” inflikade min vän.

“Nämen Långben har ju hunnit längre fram i evolutionen än Pluto, det ser man ju tydligt,” upplyste min väns fästman.

“Det är så kasst det här med Disney och Kalle och dem,” spann min kära hundälskande vän vidare. “Alla är djur som går på två ben, och så har dom en hund.”

“Jo men det är för att han är efterbliven,” fastslog fästmannen sakligt och gravallvarligt*.

Så gick samtalet, bland annat, när jag hälsade på min vän som fyllde år. Inga (omyndiga) barn var närvarande, men nog finns det en och annan Långben i oss alla.

Och, FYI, så har en reklambyrå i Göteborg tagit på sig att upplysa Sverige om hur det egentligen ligger till. Med Långben och Pluto, alltså. Det är en bekväm liten text på några korta rader jag rekommenderar. Du hittar den här.

God Jul!


*Detta handlar inte på något sätt om handikapp, utan om lätt bitterhet över allt som tillåts passera obemärkt – Disneys påhitt är måhända triviala, men en perfekt satirisk spegling av vad födelsedagsfikats värdpar tycker, om … eh, låt oss sammanfatta det i “saker och ting i hur vårt samhälle fungerar nu för tiden”.

Lucka #24 – Tipskalender 2019

#24: Dämpa leksaksljuden utan att stänga av

Aaaaah, som balsam för själen blir det när ljudnivån sänks bland alla j*vla batteridrivna små helvetesapparater. Tycker vi, i alla fall.

Alla leksaker har en högtalaröppning. Hitta den, tryck i lim eller deg eller vad sjutton som helst, låt torka och voilà …!

Så, lycka till med morgondagens julpyssel. God jul!

Om tipskalendern

Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år.

Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat.

Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig: Använd koden MAMMATRAMS i kassan i min Etsy-shop så får du 20% rabatt!

Lucka #23 – Tipskalender 2019

#23: Fotband/-hällor

Av någon anledning så är skicket på fotbanden, eller fothällorna, eller vad vi nu kallar dem, en grej när man säljer tex en overall på Tradera. Det är märkligt, med tanke på att alla overallmodeller tillåter att fotbanden byts ut – och saknas fäste så syr man dit två knappar på insidan av benslutet och sen var det ur världen.

Nya fotband finns såklart att köpa där barnkläder säljs, och brukar kosta ca 10 kr/paret. Det är inget speciellt med dem, det är grövre resårband med knapphål.

Detta finns att köpa på många ställen säkert, kolla sybutiker online bara. Det som jag kom över (se nedan – ej sponsrat) var lite tunnare och lite mjukare i kvalitén men det har fungerat precis lika bra (särskilt som våra barn inte har skor med platta sulor). 15 kr/m, plus att du bara klipper av så mycket som faktiskt behövs. Dessutom är just fotband himla praktiskt att ha på rulle hemma eftersom det går så fort att byta då.

Bildkälla här.

Om tipskalendern

Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år. 

Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat. 

Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig: Använd koden MAMMATRAMS i kassan i min Etsy-shop så får du 20% rabatt!

Lucka #22 – Tipskalender 2019

#22: Himlen i min famn

himlen i min famn

Julafton är snart här, hur går det med julstämningen?

Hos oss är allt lugnt, och julmyset ligger som en glittrig fleecefilt över tillvaron. Jag blir alltid sådär stillsamt tänksam såhär års, och Carolas kanske vackraste sång någonsin lämnar mig med varmluddiga minnen (och en tår i ögat).

Den sången är dagens tips. Må de vackra minnenas högtid lyfta dig ur vardagshjulets träda, må stressens långa naglar hålla sig långt borta och kärlekens glada ljus lysa på dig och de dina.

Om tipskalendern

Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år.

Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat.

Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig: Använd koden MAMMATRAMS i kassan i min Etsy-shop så får du 20% rabatt!

Att välja julklappar i blindo

Vi firar jul hos min bror Jonas och hans sambo Monika i år; de har flyttat till en större lägenhet och eftersom två hundar kommer närvara (jag är allergisk), liksom en del av Monikas stora familj, så är det bättre att vara hos dem.

Jag ser fram emot det, det kommer bli riktigt kul, särskilt som vi inte har träffat hennes familj tidigare. Någon kanske undrar hur det kan komma sig, men det finns det ingen som vet – bör kanske nämnas att de alla bor i Malmö så chansen att råka springa på varandra har varit ungefär noll.

Hur man gör julklappsinköp till en Grej

Anyway … Lite julmat, julklappsspelsbidrag och varsin julklapp till Monikas systers pojkar är vad vi behöver ordna så det känns som att det blir en glidarjul i år … förutom det här med julklapparna till hennes pojkar, då.

Alltså såhär ligger det till: Monikas syster har 2 söner. Den ena är 6 månader äldre än Adrian, och den andra är 6 månader äldre än Simon. De har tydligen med sig nån liten julklapp till våra pojkar, så då vill ju vi ha med oss till deras såklart. MEN. Vi känner inte varandra, och vi känner inte pojkarna. Vi vet heller inte vad de har med sig. Gissa vad jag håller på att gräva ner mig i? Va? Vad ger jag deras pojkar som

  • har störst chans att uppskattas
  • inte gör packningen på tåget så mycket större än den sannolikt redan är
  • inte blir oproportionerligt i förhållande till vad de ger våra pojkar, vad det nu är?

Ta det lugnt, det är inte så viktigt, säger min bror och skrattar åt mig. Det hjälper, hör och häpna, inte alls. Sen sa han att de hade köpt “nåt litet, typ en pyjamas eller nåt”. Nu har jag gett upp och tänker gå på en pysselbok med klistermärken. De ska ju trots allt åka tåg. Kanske lite pennor också. Vi får se, fixar det imorgon. “Det är ju tanken som räknas,” som Jonas sa.

Lucka #21 – Tipskalender 2019

#21 Studsmatta

Som du vet så har vi två riktigt aktiva pojkar. ALLA barn är mer eller mindre aktiva – våra lite mer än snittet. Vi var länge tveksamma till det här med studsmatta, alla barnfamiljer tycktes ha en sån på sin tomt och det var inte ofta vi såg ungar i dem, men som vanligt så ska man inte titta så mycket på alla andra utan istället titta inåt. Har VI användning för den?

JA.

Alltså det har varit som en skänk från ovan – känslomässigt förstås, för det fanns inget skänkande inblandat i projektet som Björn råddade i våras – och jag är så glad att vi inte lät saken bero. Så fort vädret tillät var pojkarna där och hoppade. De knuffades förvisso en del också. Och bråkade, gymnastiserade, lekte och byggde kojor, men du fattar. Studsmattan dränerade dem på energi och tränade flåset på mig.

Funderar ni på att skaffa en så kan det vara värt att skaffa en dyrare modell som fått bättre betyg i tester, särskilt med tanke på säkerhet, men de finns inte sällan på Blocket så kolla där. Så värt det. Läs om när vi skaffade våran studsmatta här.

Om tipskalendern

Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år.

Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat.

Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig: Använd koden MAMMATRAMS i kassan i min Etsy-shop så får du 20% rabatt!

Det finns gränser även för oss

Det finns tydligen gränser även småbarnsföräldrar emellan.

Björn: “Vad har du där på ärmen?”

Jag: “Var?”

Björn: “Där.”

Jag: “Vet inte. Är det kletigt?”

Björn: “Det får du ta reda på själv.”

Hashtag DIY.