Vart man gör av all barnkonst; platsproblemet har äntligen en lösning

Jag har funderat till och från på var tusan vi ska göra av all barnkonst som pojkarna producerar. Visst kan man sätta upp på väggarna, ge bort till välvilliga släktingar eller lägga upp på vinden, och allt det där täcker väl en del av behovet men absolut inte hela. 
barnkonst på vajer
Vi har en vajer med klämmor i trappan med barnens senaste särskilt lysande alster.

Hejdlös produktivitet

Simon är oerhört produktiv. Fram till hans 4-årskontroll på BVC var det mest abstrakta teckningar med tillhörande insäljande historia (även känt som “kludd”), men strax efter det besöket var det som att poletten trillade ner och sen dess har han fyllt alla papper han kommit över med sin barnkonst. “Fyllt” är kanske fel ord, det är inte alltid det han gör; det klipps, tejpas, klistras, snurras, monteras och kastas (“kolla mamma, den flyger!!”) också.

Det är verkligen roligt att han är så kreativ. Han viker gärna papper på olika sätt och fyller i viklinjerna, och sen ritar han utifrån dem. Han vill gärna att närvarande vuxen också ska rita, och han låter sig inte begränsas av material. Han gör halsband, pärlplattor, färglägger “kopior” (dvs printade bilder för färgläggning), degar, “experiment” (dvs han blandar saker han når i köket i en kastrull och får hjälp att koka upp det), tillverkar pappers-”instrument”, flygplan, kikare (längsta blev ca 1,5 m lång innan den böjde sig) och hela robotar av lego. 

Det är helt fantastiskt.

Det är också fullständigt skrymmande. 

Han jobbar mer än gärna med förpackningar av olika slag, vilket ibland blir till fantastiskt voluminösa barnkonst-installationer som intar köksbänken på obestämd tid. Ibland tejpar han upp dem på sin dörr, och använder dem som stöd eller ankare för att spänna upp trådar tvärs över hela allrummet. – Men, vad är det för trådar han använder, undrar kanske du. Jo, det är mina sytrådar av andrahandssortering bomullstråd (dvs tråd jag inte använder), och det finns en hel del av den varan.

barnkonst med förpackning och sytråd
“Fota så man ser trådarna, mamma.”

Hantering krävs

För en tid sedan bestämde Björn att fenomenet behöver regleras på något sätt – vi måste kunna röra oss fritt i vårt eget hem – och tillsammans kom de överens om att den ena lådan under Simons säng skulle bli konstförvaring. Detta funkade utmärkt – tills lådan blev överfull.

Så, i sviterna efter magsjukan här förra veckan, så tog Simon och jag itu med att rensa. Jag föreslog att alla stora saker, som inte fick plats i en pärm, skulle fotas och printas på ett papper som får plats i pärmen. Simon tänkte efter, och gick med på att vi kunde slänga  allt som fotades.

sortering av barnkonst

Vi hann bara genom knappt halva sänglådan den dagen men det blev en pärm med de teckningar som kunde förvaras där, och sen en sjuhelvetes massa bilder (214 st) och 2 knökfulla pappkassar på väg till återvinningen.

Exempel på skapelser som lämnar plats åt ny barnkonst

Det återstår minst lika mycket till (och Adrians bidrag till familjens konstsamling har jag inte ens börjat peta på). Men det är roligt också, för han är himla stolt över sin konstpärm och visar den gärna så fort han får chansen, och han ser fram emot när vi kan fortsätta rensningen. Jag förstår att det är kul att gå igenom allt han gjort, det är trots allt flera års samlade verk som ska processas.

Födelsedagshaveriet när Björn fyllde jämnt

Vi fyller jämnt

Björn fyller jämnt i år, precis som jag, och vi har alltid tänkt att det året vi fyller jämnt ska vi fira genom att vara ifred. Vi skulle resa bort, kanske till en stad i Europa som ingen av oss besökt förr, och vara borta 3-4 dagar. 

Kanske Prag …?
(Bildkälla här.)

Hej småbarnslivet, och hej corona. Vi får se hur det blir med den mystiska europeiska staden till hösten, kanske är det rimligt att resa då, och liksom corona är småbarnslivet något som man helt enkelt måste vänta ut. 

Själva Björns födelsedag hade jag ändå planerat bra, för att vara mig. Han fyllde en måndag, och vi skulle åka bort och övernatta på ett ställe. Dagen innan, på söndagen, skulle en liten del av släkten komma och uppvakta honom och äta tårta.

Antiklimax

Söndag morgon kom Simon aldrig upp ur sängen, och det händer bara när han är sjuk – magsjuk, för att vara precis. Vi fick ställa in fikat, liksom utflykten med övernattningen dagen därpå. 

Det som grämer mig är att jag inte hade nån plan B där. Men som Björn sa, sånt är livet med eller utan barn. Magsjukan bryr sig icke.

Vi firade ändå

Simon är oftast bara sjuk fram till kl 14 när det är sådär på morgonen, men det dröjde ända till 15:30 innan han var på benen och röjde i studsmattan som vanligt igen. Det blev hursomhelst lite uppvaktning av Björn måndag morgon med nästan unison skönsång och frulle till alla utom mig i vår säng, och barnen verkade gilla att få ge sina presenter.

Jag hade nämligen tagit med mig pojkarna en i taget till H&M redan på lördagen (planeringsgeni, jag vet) där de fått välja varsin present till pappa OCH – jag hade tänkt längre än så – redan under veckan hade jag gett dem varsitt hemligt uppdrag; att ta reda på vad pappa önskade sig. Så Simon gick runt och letade efter nåt med katter på (“Pappa, vad tycker du om?” – “Katter.”), och fastnade vid strumphyllan där han valde 3 par; pokémon, schackmönster och småmonster. Adrian hade frågat sin far vad han önskade sig, och fadern hade svarat “en tröja med dragkedja”, så Adrian sprang in i affären som en spårhund och letade upp en tröja som jag själv inte skulle ha hittat. Riktigt snygg, dessutom.

Spårhunden tog vägen förbi de enorma mössorna på herravdelningen.

Uppskjutning

Utflykten blev framflyttad en vecka. Jag bokade om och tänkte att på en vecka hinner vi alla antagligen bli både sjuka och friska igen, om det Simon fick skulle smitta. Det gjorde det inte – det gör sällan det när det gäller honom – men istället blev jag förkyld. Det är sannolikt den förkylning som härjar på förskolan och som pojkarna nu också börja låta som att de fått. Utflykten blev framflyttad en vecka till och jag hoppas innerligt att alla är friska nästa vecka … men vi vet ju hur det är med förkylningar; du ska se att även om vi andra blivit bra så är det väl Björns tur lagom tills dess. Ta i trä.

Kycklingstroganoff med timjan – barnfavorit och bra matlåda

Inlägget presenteras i samarbete med Nanny.nu
Det här receptet är bra på flera plan; det blir förstås god mat, och det blir bra matlåda av det, och dessutom funkar det himla bra när vi inte är hemma. Alltså, när jag och Björn inte är hemma, men barnen och barnvakten är det.

Bra recept för de kritiska veckodagarna

När vi planerar veckans mat (läs om vår strategi för matplanering här) så brukar jag välja det här receptet till den dagen som jag vet kommer att vara “hungrig”. Kycklingstroganoff är tacksamt för den som bestämt hävdar att hen skulle kunna äta en hel flodhäst.

Glutenfritt

Vi gör vår kycklingstroganoff med glutenfri tagliatelle, och den sorten vi brukar ha kan vara lite känslig för att helt plötsligt bli överkokt. Det brukar komma från ingenstans (när det är jag som lagar maten), så man får vara lite med där på slutet.

Bra rester att ha till barnvaktskvällarna

Eftersom maten klarar sig bra i kylen utan att tappa smak, så är den bästa dagen att laga Kycklingstroganoff på onsdagar. I alla fall om barnvakten kommer på fredagar. Annars är det tillräckligt trevlig mat för helgen också – till exempel fredagar (vår barnvakt brukar vara här på söndagseftermiddagar/-kvällar).

Bra matlåda för de kritiska veckoluncherna

Lunch är A och O* för mig, tyvärr har jag ändå en tendens att underskatta detta när jag går hemifrån på morgonen – dvs när rutinen att lämna huset på morgonen fortfarande var själva definitionen på begreppet vardag, hashtag corona. Av den anledningen så brukar/brukade jag ha en eller två lunchlådor i reserv i frysen, och där är förstås dagens höjdpunkt när jag först stått och svurit över att ha glömt att förbereda en bra matlåda, och sen hittar denna, Kycklingstroganoff, i frysen.

bra matlåda kycklingstroganoff med timjan

Kycklingstroganoff med timjan

Servera med en blandad sallad, cocktailtomater och de grönsaker barnen brukar äta. 
Det här är mat som funkar som matlåda och det blir alltså goda lunchrester för dig som jobbar hemifrån.
Vi har en ganska stor gjutjärnsgryta som är alldeles lagom till det här, och om du använder kyckling från frysen så kan en hålslev vara praktiskt att ha också.
 
Total tid 1 t 10 minuter
Måltid Huvudrätt
Portioner 6 portioner

Ingredienser
  

  • 4 msk olivolja
  • 900 gram kycklingbröstfilé skruet i bitar om 2,5 cm
  • 2 tsk salt
  • 1,5 tsk svartpeppar
  • 12 dl kycklingbuljong
  • 2 msk maizena eller annat majsmjöl
  • 500 g champinjoner
  • 15 g hackad vitlök
  • 2 msk hackad färsk timjan
  • 2,4 dl torrt vitt vin
  • 350 g tagliatelle
  • 2 dl crème fraîche
  • 2 tsk hackad färsk bladpersilja du klarar dig utan

Instruktioner
 

  • • Rensa och skär kycklingen i 2-3 cm kuber (bra om den kan få rinna av och bli rumsvarm)
    • Förbered kycklingbuljong
    • Blanda Maizena med lite kallt vatten
    • Skiva/klyfta svampen
    • Hacka vitlöken och timjan (de ska i samtidigt)
    • Hacka persilja
    • Mät upp vin
  • Hetta upp olivolja (ca 2 msk) i en stor gryta, strö salt (ca 0,5 tsk) och peppar (ca 0,5 tsk) över kycklingbitarna och stek sedan ca 6 minuter eller tills de är klara. De bör bara behöva vändas en gång.
    Lyft sedan ur dem ur grytan (en hålslev föreslås, och har kycklingen släppt mycket vätska så häll av den innan du fortsätter) och lägg åt sidan.
  • Häll ca 2 msk olivolja till i grytan, och tillsätt svampen. Stek tills precis innan de börjar släppa massa vatten (ca 5-8 minuter för kvartade champinjoner).
    (OBS! Om det börjar lukta bränt, så kommer det följa med i smaken på maten sedan så se till att rengöra innan nästa steg.)
  • Rör ned vitlök och timjan, och stek en minut till.
  • Häll i vinet och koka i 2 minuter eller tills hälften kokat bort.
  • Skrapa i botten på grytan för att få loss eventuella matbitar som fastnat. Rör sedan ned kycklingbuljongen och se till att det börjar koka.
  • Lägg i tagliatelle, och koka utan lock tills den är aldente/nästan klar.
  • Rör ned maizena, koka en minut till och vrid sedan ner temperaturen till underhållsvärme (typ steg 3 eller 4 av 10).
  • Smaka av med resten av salt och peppar (ca 0,5 tsk vardera), rör sedan ner crème fraîche och sist kycklingen.
  • Toppa med persilja. Den ska egentligen hackas och strös eller klippas över, men det är snyggare att låta bli.
    kycklingstroganoff med timjan

Anteckning

Servera med en blandad sallad, cocktailtomater och de grönsaker barnen brukar äta. 
Det här är mat som funkar som matlåda och det blir alltså goda lunchrester för dig som jobbar hemifrån.
Vi har en ganska stor gjutjärnsgryta som är alldeles lagom till det här, och om du använder kyckling från frysen så kan en hålslev vara praktiskt att ha också.
 
Keyword kyckling, pasta

Originalet

Vi har skruvat lite på receptet och anpassat det till oss, men om du vill ha lite idéer på hur kycklingstroganoff kan varieras – det måsta ju finnas familjer med mer sofistikerade smaklökar än de som bor i vårt hus – så hittar du originalet här.


*Förklaring av vidden av lunchens betydelse (för mig):


Presenteras i samarbete med

Det här inlägget är i sin helhet skrivet av mig och jag står bakom vartenda ord. Det sponsras förvisso av Nanny.nu, det barnvaktsföretag som vi använder oss av, men det är ett inlägg som jag skulle ha skrivit ändå – sponsrat eller ej.


Vill du få Mammatrams recept mailade till dig? Skriv upp dig på nyhetsbrevet och kryssa i rutan för “recept”.

Adrian, 4 år, levererar logik och visdom från utanför boxen

Adrian, till sin dagisfröken: “Hur gammal är du?”

Fröken: “Jag är 63 år.”

Adrian, tittar henne djupt i ögonen: “Ja, jag trodde nog det. Man brukar bli lite tokig när man blir gammal.”

Visdom från utanför boxen

Adrian verkar fortfarande stå i kontakt med det där. Du vet, det är nåt slags kosmiskt allvetande, som en uråldrig visdom från tidernas begynnelse som vi tycker oss se blänka till ibland hos bebisar och småbarn. Jag har en väninna som sa en gång när Simon var bebis att kanske är det så, att vi föds med mer kunskap och klokhet än vi någonsin kan hoppas uppnå i livet, och att det bleknar bort när vi börjar lära oss. Med andra ord föds vi som ett med Universum, och sen går det över.

Man kan ju tro vad man vill om det där, men nog är vi väl många som någon gång tittat djupt in i en bebis klara ögon och känt oss berörda på ett djupare plan än här och nu. Och visst, Adrian, 4,5 år, blänker kanske inte av uråldrig visdom men han gör icke desto mindre sina interlokutörer svarslösa.

Filosofi med random gymknutte

Utanför simskolan. Jag låser upp cykeln och packar/pressar cykelkorgen. En man kommer och påbörjar samma process med cykeln bredvid. 

Adrian: “Hej!”

Mannen, leende: “Hej!”

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen, som uppenbarligen inte trodde att det här skulle bli ett längre filosofiskt samtal, håller på med sin cykel och svarar inte.

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen reagerar fortfarande inte. Jag lyfter huvudet och tittar på honom, han tittar upp på mig och sen på Adrian och sen på mig.

Mannen: “Menar du mig?”

Adrian: “Ja!”

Mannen lyser upp: “Jag har tränat, där uppe.” Han visar på 2a våningen, ovanför simhallen. “Hela dagen har jag tränat.”

Adrian: “Jaha …” Han väntar uppmärksamt på en fortsättning. 

Mannen: “Ok kanske inte hela dagen, men 3 timmar har jag varit där. Jag har tränat förstår du, lyft tunga vikter med mina armar.”

Adrian: “Varför då?” Tonfallet är likadant som det man använder när man neutralt försöker fråga varför någon valt att cykla hemåt med simfötter på sig.

Mannen: “För att bli stor och stark! Titta, ser du så stark jag är?” Han låtsasspänner armarna i luften.

Adrian: “Ahaaaa…”

Mannen: “Ja, och så dricker jag massor med mjölk. För det blir man stark av.”

Jag pysslar vidare med väskan och korgen. Adrian funderar. Efter en stund säger han: “Jag-jag-ja-ja-jag tycker också om mjölk.”

Mannen: “Gör du? Det var bra…”

Adrian avbryter: “För jag dricker det varje dag på förskolan.”

Mannen: “Så bra…”

Adrian avbryter: “Ja-ja-ja-jag är också stark. Man blir stark av det och mjölk är vitt.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “…det är skelettet som blir starkt av mjölk.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “Det är därför som skelettet är vitt.”

Avväpnande och dödligt logiskt. Mannen skrattade hjärtligt, och sen – vad kan annat kan man göra? – höll han med Adrian och cyklade hemåt, lite klokare än när han kom.

Här är förresten min cykel, min fina braiga cykel som Björn byggde om till en elcykel för några veckor sen (med ett elcykelkit). Jag cyklar överallt nu. Älskar den.

En vill ju inte va en ja-sägare! Dvs föräldern som säger ja till allt

När vi går i affärer med barnen använder vi tricket med önskelistan ytterst flitigt. Särskilt Simon har lärt sig att han aldrig får något oplanerat på studs – Adrian har en liten bit kvar – men det finns tillfällen då det är svårt för mig att hålla mig till regeln.

När Simon behövde en ny jacka

Precis, Simon behövde en jacka helt plötsligt. Det brukar vara så; jag tror att den ena eller andra har allt som behövs, men egentligen är det bara brorsan som har det. Dessa hål i garderoben upptäcker jag oftast när vi står halvklädda i hallen på väg till förskolan.

Så vi åkte till Outlet, jag och Simon, den dagen efter förskolan. Simon var trött, men ändå vid gott mod – ända tills jag försökte få honom att faktiskt TITTA på jackorna jag höll upp innan han svarade nej. Istället hade han fastnat vid nåt tillfälligt (?) parti inlines för barn. Det gick inte att få honom därifrån på fredlig väg. Han vände och vred på dem, ställde massa frågor och jag svarade. Såklart att jag gjorde, det är ju inlines. Jag åkte mycket när jag var tonåring.

Han funderade lite, och bad sen att få prova. Såklart att han fick prova, det är ju inlines! Han rullade entusiastiskt runt en stund i butiken med mig vid armen, sen gick han med på att ta av dem – bara för att sätta händerna i dem och köra omkring med dem på golvet lika länge till.

“Mamma, jag vill ha såna här,” sa han till slut, snällt och sakligt, med inlines fortfarande på händerna.

“Ska jag fota dem och sätta upp dem på din önskelista?”

Jag fotade, han pratade om hur gärna han ville ha såna, jag pratade om hur svårt det är i början men hur fort det går att lära sig om man inte ger upp.

“För vad händer med dem som ger upp, Simon?”

“Vaddå?”

“Ingenting! De lär sig ingenting, nånsin.”

Tvivlet

I bilen på vägen hem pratade han om inlines och hur kul det skulle vara. Och jag, som blir eld och lågor så fort barnen visar intresse för aktivitet, satt och funderade på om det var emot våra föräldraregler att köpa ett par.

Emot: Simon har hittat nåt som i hans ögon eventuellt/sannolikt klassas som leksak, som han ber om att få. Nästa högtid med presenter till honom är julafton, det finns ingen anledning att köpa nåt nu.

För: Det är en aktivitet, och det gäller att hoppa på tåget i farten. Väntar vi till julafton har intresset dött för länge sen.

Björn avgjorde att vi skulle köpa dem, så jag åkte glatt tillbaka till Outlet dagen därpå. Vi gömde dem i garderoben ett par dagar, i hopp om att minska intrycket att han får saker bara för att han pekar på dem. Det hade säkert ingen effekt, men man vet ju aldrig.

Premiärturen

I måndags var det dags, överraskningen åkte fram under Simons lediga dag (magsjuka lördag förmiddag = hemma till och med måndag) och Simon stapplade vingligt över gräsmattan mot gångvägen, där Adrian lärde sig cykla för några veckor sen. Han ramlade nån gång, annars hängde han mest i mig, och efter 10 minuter gav han upp.

“Kommer du ihåg vad vi sa om att ge upp, Simon?”

“Ja, men vi ska åka mera. Bara inte idag,” svarade han över axeln medan han kröp uppför trätrappan på baksidan. Sen dess har det inte varit väder att åka nåt, men jag hoppas att jag kan få med honom ut ett par gånger till. Jag får locka med russin.

Adrians tur

Det är praktiskt ändå, att de har nästan lika stora fötter. Adrian fick såklart också testa, med liknande resultat dessutom. Jag ångrar inte köpet, det var bra pris och de går att sälja igen. Helst hade jag hyrt först istället för att köpa, men jag hittade ingenting för barn och inte heller nånting på Blocket just då. Säsongen har väl inte riktigt kommit igång än. Vi får se hur det går, jag hoppas de kommer på hur kul det kan vara.

Parentes

En tids tystnad från min sida här kommer sig av en massa jobb. Mhm, det är inte som att jag fått tag på ett riktigt jobb där jag får betalt för det jag gör – än – men det är så fasansfullt kul att jag gör det ändå. En kreativ våg med tunnelseende på det nya är vad det blev av den saken, men nu har det lugnat sig, det är nästan klart.

När vi kapade ett annat barns födelsedagsfika för att fira Simon, 6 år

Simon fyllde 6 år

Simon fyllde 6 år förra lördagen, och han ville naturligtvis ha kalas (det var ju så kul förra året). Efter Adrians kalas i höstas, som jag fortfarande inte lyckats fästa i text, så bävar jag numera för att organisera barnkalas. Därför är det tacksamt att ha en pandemi att gömma sig bakom – du vet älskling, på grund av corona så får man inte samlas så många, det är lite svårt att ha kalas nu så vi tar det i sommar istället. 

Det är vad jag sagt till Simon. Andra barn på förskolan har också väntat med sina kalas, det vet vi, och det hade Simon förlikat sig med. Men så dök ett gyllene tillfälle att komma undan billigt (dvs mentalt billigt) upp en vecka före födelsedagen. Såhär var det:

Planering och ett gyllene tillfälle

Vi skulle ha haft familjen över på fika på Simons födelsedag men det flyttades till dagen därpå, dvs söndag, eftersom Simon plötsligt blev bjuden på någon annans födelsedagsfika på lördagen. Ja, en flicka på Simons avdelning vars föräldrar vi ibland står och pratar med på lekplatser, skulle ha födelsedagsfika på Simons födelsedag. Jag valde att helt ogenerat ringa födelsedagsbarnets mamma och kapa deras fika, så att barnen kunde ha gemensamt födelsedagsfika/-kalas. Ibland förvånar jag mig själv.

Nya planen var alltså att Simon skulle ha kalas ändå, tillsammans med den här flickan som hade tänkt fira själv. Tilläggas bör att flickan i fråga blev tokglad över idén, och mamman verkade lättad över att inte behöva rådda det hela själv. Win-win. 

Sen blev flickan febersjuk torsdag kväll och jag försökte då få familjen, alltså vår familj med mormor och morbror + sambo, att boka tillbaka lördag hos oss. Det gick nästan.

Det slutade med att vi inte gjorde någonting särskilt på Simons födelsedag, förutom att vi firade honom på morgonen förstås – och åt tårta på kvällen. Det var kanske lika bra, det blir bättre att sprida ut det hela så att han hinner med allas presenter. Det tyckte däremot inte Simon mitt bland alla kast i planeringen, han ogillar starkt att inte veta hur något kommer att bli och om verkligheten krockar med vad han har föreställt sig så blir det ytterst dramatiskt. 

Björns kreation.

Hursomhelst. Förra söndagen kom familjen på besök, Simon fick sin radiostyrda bil som han önskat sig och Adrian fick kämpa hårt med att inte vara födelsedagsbarn. 

Födelsedagsfika/-kalas

Det kapade födelsedagsfikat för Simon och Flickan gick av stapeln igår, och jag bara njöt. Alltså allt jobbigt förarbete var ju redan gjort! Välja gäster, skicka inbjudningar och få svar, välja fika och baka, tänka ut en grov plan och förbereda den. Det var ett litet fika, tre flickor skulle komma och alla från samma förskolegrupp, och alla tre är barn som Simon ville ha på sitt kalas ändå om han hade haft det själv.

Det känns som att det enda jag och Björn bidrog med var fiskdammen, och fruktsalladen förvisso men den glömde alla bort och stod orörd i kylen hela dan, men det stämmer inte riktigt. Helt ofrivilligt blev det mer och mer likt en verklig kapning ju närmare kalasdatumet vi kom. Vädret såg ostadigt ut och efter överläggning kom vi fram till att istället för att ha fikat på kullen, som det var tänkt, så flyttades det hem till oss eftersom vi har ett paviljongtält. På så sätt skulle vi ha lite lä intill huset – vi skulle ju vara utomhus – och tak över oss utifall att det skulle behövas. 

Så. Vi pyntade paviljongen, pappersduk och bestick och varm äppelmust från vårt äppelträd, och Björn blåste ballonger till förbannelse med kompressorn ute i garaget och knöt upp dem precis överallt.

födelsedagsfika 6 år

Kolla nivån på den tårtan, både bokstavligt och bildligt. Jag kan liksom inte göra sånt. Flickans mamma gillar att baka, och det syns verkligen och det mest imponerande är att allting var glutenfritt OCH gott. Förutom snyggt, alltså.

födelsedagsfika i coronatider

Det blev bra. Födelsedagskalaset blev lyckat. Under loppet av två timmar hann ungarna vänta på den sena gästen, trycka tårta, bullar och muffins, dricka 35 liter äppelmust var, misslyckas med att samsas om studsmattan, brotta sig iväg till lekparken där fiskdammen skulle ske, bryta mot några lekplatsregler, delta i fiskdammen, trycka godis samt kollektivt förundras över att hoppande plastgrodor inte kan hoppa i sandlådor.

Tjong, sa det, sen kom allas föräldrar nästan samtidigt. Vi hann ha solsken 3 gånger, snöfall 2 gånger, och attacksnö 1 gång. Den sistnämnda kom med stark vind och flingorna föll isär som snöbollar när de träffade marken. Man såg knapp handen framför sig och Simon vrålade ut sin olycka över hur mycket han plötsligt frös, allt bara rasade så på 5 minuter var lekplatsen tömd och vi tog oss hem illa kvickt. Sjukt effektivt.

Jag ska bli faster; upprättelsens tid är kommen

Kan du tänka dig? Jag ska bli faster.

Faster …

Hela familjen satt och diskuterade bebisens kön hos mamma för några veckor sen – som om frågan faktiskt var öppen för diskussion – och jag tittade på min bror och sa “det är en flicka”.

Han såg skeptiskt på mig: “Fast det VET du ju inte.”

“Ibland vet man. Jag brukar har rätt.”

“Ja, jag veeet,” svarade han.

Det är förstås lika stor chans vilket som, men av någon anledning kunde jag inte föreställa mig en pojke och det kunde ingen annan heller. Ingen, utom min bror som visualiserade en pojke av alla krafter. Oklart varför.

Beskedet

Han hörde av sig för att meddela kön efter ultraljudet i måndags.

Sanningens och upprättelsens tid nalkas

Det viktigaste i sammanhanget är förstås att JAG ska bli FASTER – jag kommer få sy en massa babykläder igen (wohoo!!) – men efter det så kommer det underbara, väldoftande faktum att jag vet att jag kommer få höra saker som “asså NU fattar jag vad du menade” från min bror, som låtit undslippa sig både ett och annat “det är väl bara att …” genom åren. Hehehe, hämndens upprättelsens tid är kommen.

Min underbara lillebror

Nej, min bror har glatt ställt upp och hjälpt oss oräkneliga gånger och pojkarna avgudar honom så det har inte varit hemskt med honom. Men några gånger har jag resignerat, inför den grundläggande kunskapen i universum att vissa saker måste upplevas för att förstås, och då har jag sagt till honom att “kom ihåg det här samtalet nu, arkivera det i minnet och så tar vi fram och fortsätter den här diskussionen när du själv blir förälder”. Då har han skrattat och sagt att han nog har en del saker som han kommer att få höra då, och det har han naturligtvis rätt i.

I augusti/september nån gång är det dags. Massor av tid att sy, drömma och längta. Jag kommer stå med armarna utsträckta, utifall att någon vill lägga ifrån sig en bebis i dem, så fort jag får tillfälle.

Jag kommer INTE vara den där som berättar hur man minsann “ska” göra. Aldrig. Usch och tvi.

När vår lilla 4-åring skulle lära sig cykla

Att lära sig cykla

Adrian har lärt sig cykla

“Ja, men det är ju precis i den här åldern som man har som lättast i livet att lära sig såna här saker” sa min far entusiastiskt, när jag berättade att det gått så bra, och syftade på 4/5-årsåldern.

Jag svävar på huruvida detta är ett vetenskapligt faktum eller ej, men vi konstaterar att det händer fascinerande mycket i, för, och med Adrian sedan november ungefär. Att det plötsligt släppte med skidåkningen i Kungsberget är förstås ett särskilt färgstarkt exempel, men det pågår grejer hela tiden och nu kan ungen plötsligt cykla också. Eller plötsligt och plötsligt, det var ett beslut som fattades på högre ort (dvs högre än Adrian, dvs hos mig och Björn) och som sedan fasades in medan vi låtsades som ingenting. 

Att lära sig cykla utan att märka det

Det var såhär att Adrian ärvde Simons springcykel när Simon började trampcykla för 2 år sen. Nu har han fått ärva Simons första trampcykel – en sån där supersöt av allra minsta sorten – och trots att Simon aldrig gillade den så har Adrian lyckats göra sig till herre över den istället.

Det är jag som stått för genomförandet av projektet. Det föll sig naturligt. Och precis som med skidåkningen var Adrian från början inte helsåld, han gillar dessutom sin springcykel, men så kom det här med russin på tal. Man kan få honom att kämpa med det mesta om det vankas russin som belöning, och han måste ju själv vilja lära sig cykla. Det behöver finnas en morot som är mer direkt än det långsiktiga målet.

När vi precis skulle börja prova cykeln så gick vi ner på gångvägen precis utanför oss, där det sluttar försiktigt och sen planar ut. Dealen var fem åk, sen fick han gå in. Om han trampade lite fick han ett par russin dessutom. 

Jag sa att om han gjorde det här varje eftermiddag så skulle han snart kunna cykla, det skulle gå av sig själv och Adrian är bekvämt lagd så han köpte det. Men sen blev det inte av varje dag alls; ibland var grannflickan med hem från förskolan, ibland var det inte bra väder osv. 

Det gick nån vecka, sen kom friskvabben med en smäll och jag tänkte att nu är det väl ändå dags att lära sig cykla. Jag tog med honom ut på lördagen och sa att om du cyklar och kämpar nu så blir det russin, jag har med mig samma ask i fickan som vi hade i Kungsberget.

Han kontrollerade att det stämde, och sen bad han mig hjälpa honom att starta. Efter tre försök cyklade han själv och verkade bara stanna av eget val. Då sa jag att om han kunde cykla hela vägen runt förskolehuset så skulle han få ÅTTA russin (!!!). “WOW” skrek Adrian och cyklade hela vägen runt utan att sätta ner foten en enda gång. 

Wow, tänkte jag och tuggade i mig ett gäng jag med. Hur gick det där till egentligen?

Jag tror att det är tack vare springcykeln, inget annat. Hela friskvabben fokuserade vi på att cykla, och jag fick honom till och med att följa med mig på en längre utflykt till stora Coop (2 km). 

Alltså jisses vad han kämpade under den turen! Han cyklade en bit, stannade, och la sedan mellan 5 och 10 försök på att starta själv igen varje gång och ungen gav sig inte. Vi ett tillfälle höll han på så att jag till slut stod och väntade på explosion och härdsmälta i lägret, han ramlade till och med och skrapade handlovarna under sina försök att komma igång själv, men det var tvärtyst hela tiden – med undantag av flåsandet. Mina försiktiga “du vet att det är bara att säga till om du vill ha hjälp” ignorerades kungligt och till slut lyckades han. 

Han var helt slut när vi kom hem. Jag var istället genomfrusen, men så stolt att jag inte visste på vilken fot jag skulle stå.

Tips

Köp en springcykel på Blocket* eller Facebook Marketplace*, eller nån annanstans, och börja nu. Stressa inte; det måste få vara roligt och trampcyklas det inte till sommaren så görs det nästa år. Lycka till!

🚴 🚴 🚴


*ej sponsrat