Kungsberget 4 nätter, med skidskola den här gången!

Sista minuten

För ungefär 3 veckor sen kom vi på att vi var sena, igen, med att boka skiddagar till sportlovet. Jag anser fortfarande att det är hål i huvudet att tvingas hålla dylika aktiviteter under lovveckorna, när allting är minst dubbelt så dyrt, och eftersom det gick så bra att åka utanför jullovet när vi skulle till Lindvallen i januari så bokade vi söndag till torsdag EFTER sportlovet. 

Sen ansökte vi om ledighet för Simon. 

Det visade sig att man bara får ta ledigt max 5 dagar per termin, av vilka Simon bara hade en dag kvar. Nu gick det bra ändå, med en kommentar från läraren att hon behövt få detta godkänt av rektorn i egen hög person.

Jag tänker att om vi inte hade fått ledigt, så hade vi löst det ändå eftersom det var för nära inpå avresan redan för att avboka gratis, men framöver? Vi får prata med läraren. 

Söndag – torsdag

Vi åkte hemifrån strax efter lunch i söndags. Vi stötte på en herre med hästtransport när vi tog en paus vid en mack. Han såg hur pojkarna tittade på vagnen och erbjöd dem att hälsa på hästarna. Adrian tordes inte med Simon klev käckt upp och klappade Disco på mulen, som om han aldrig hade gjort annat.

Vi kom fram i söndags eftermiddag. Solen lyste fortfarande snett genom fönstren och till min glada förvåning visade det sig att vi bokat den lägenheten som ligger närmast backen i den längan vi brukar hyra i. 

Det blir verkligen en minisemester, vi har till och med bokat skidskola. Den enda gruppen som fanns kvar ledig var den som startar kl 13, och även om jag inte var så säker så visade det sig att det var rätt nivå för dem. Pojkarna är inte överförtjusta i skidskolan, däremot gör de stora framsteg när de går där. När de efter lunch säger att de inte har nån lust att gå ut direkt igen, att de vill vara hemma en stund till, så säger vi bara att den som inte går i skidskolan får inget mysmellis (a.k.a after ski) sen på eftermiddan, för sånt får bara de som åkt skidor. Mer behövs inte. Vi har ungar som drivs av sina magar, ibland är det ganska praktiskt. 

kungsberget skidskola

Dessutom, när vi frågar hur de haft det på skidskolan, så ler de och berättar med lysande ögon att de minsann kan åka i BLÅ backar själva nu!

Vi har det oförskämt bra här, det enda som saknas är bastun enligt Björn.

Som förälder till yngre barn behöver vi något att förhålla oss till

förälder till yngre barn tips och tricks
Är du trött på att varje dag upptäcka att det som funkade igår inte längre är aktuellt? 
Less på att hela tiden mötas av protester, demonstrationer, dramatiska sammanbrott och aggressiva utfall på tröskeln till vardagens mest basala aktiviteter? 
Blir du förvånad över plötsliga starka ställningstaganden mot förra timmens favoriter, välmenande omgivning eller personlig hygien? 
Välkommen i klubben! 

Att vara förälder till yngre barn

Visst är det märkligt ändå, hur man till exempel finner sig stå vid foten av en trappa intill en fullsatt busshållplats och ropa saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig 10 år tidigare, saker som “mina tänder sitter fast i min mun”, “sluta stoppa cigarettfimpar i munnen” eller “förlåt för att jag gick nedför trappan på fel sätt”.

Att vara förälder till yngre barn är liksom något som kräver nya sidor av ens personlighet. Gärna sidor som inte tar dramatiska dödstjut över fel färg på potatisen som ett personligt påhopp. Sidor som kan lyssna på en innehållslös evighetshistoria under extrem tidspress utan att tappa det, som kan uppskatta skönheten i spåren efter en penna som i hög fart fått spetsen mosad mot ett papper, eller som klarar av att inte gapskratta åt någon som helt nykter beter sig som en mycket onykter party-pelle. 

Att vara förälder till yngre barn är som en enda lång kedja av förvirring. 

Vi behöver något att förhålla oss till

Jag var på kurs i 7 Habits med jobbet för ett tag sedan. Vår chef, som jag inte alls känner, höll i kursen första dagen, och under avsnittet paradigms – vilket översätts i sitt sammanhang till typ förutfattade meningar, eller förväntningar filtrerade genom tidigare erfarenheter – tog han sina barn som exempel. Han pratade om hur de kan bete sig fullständigt irrationellt i helt oväntade situationer, och hur han kommit på sig själv med att ha förväntningar på dem som visat sig felaktiga. Han påminde om Björn i sitt resonemang. 

“Oooh!” ropade jag spontant och for upp med handen mitt i pågående utläggning, inför knäpptyst sal, om hur märkliga ungar är. “Då har jag ett tips till dig!”

Han tittade förvånat upp: “Okej?”

“Du borde se på dem som A L I E N S.”

Kurssalen ersatte tystnaden med gapskratt från alla håll. Han närmade sig för att höra bättre, och frågade om jag kunde utveckla det.

“Det är som att de inte ens tillhör det mänskliga släktet …” – Jag fick höja rösten för att höras över den muntra samlingen kollegor – “De förändras hela tiden. Det är ingen mening med att försöka förstå dem idag, för de kommer att ha ändrat sig till imorgon ändå.”

En kollega intill mig grät av skratt.

“Jamen jag menar att man får acceptera att man inte kan fatta nånting, och bara go with the flow!” ropade jag till allas vår chef – som stod med ansiktet i handen och tycktes anstränga sig för att ta sin främmande nyanställda på allvar – “Det är deras jobb att vara konstiga!!”

Jag funderade lite flyktigt på hur det här kunde provocera en sådan reaktion från både föräldrar och barnfria personer, när han samlade sig och glatt översatte:

“Expect the unexpected, alltså”. 

Jo, ungefär så. På lunchen kom han och frågade om hur jag kommit fram till “Alien- paradigmet”, så jag berättade om Björn och att chefens resonemang påmint mig om hans. Tanken på aliens har hjälpt Björn många gånger, och även mig. Nästan jämt, faktiskt, det är därför jag tycker det är så kul med ungar.

Nästa dag kom en kvinna fram till mig under fikapausen och tackade mig för att jag delat med mig av det där med aliens. Hon är mor till en tvååring, berättade hon. 

“Jag förstår precis vad du menar. Det är bara så skönt att höra från någon annan att det är svårt att förstå sig på dem.”

Baby Groot; toksöt, lite läskig och väldigt alien.

Tidssvindel och perspektiv när små barn blir större

Perspektiv

Jag har en vän, vars barn är 14 och 10 år nu, så hon och jag lever med andra ord olika liv. Jag tänker på att när Simon föddes, då var hon ungefär där jag är nu, vilket betyder att om 7 år till är jag där hon är nu. Då är Simon 14 år, eller nästan i alla fall. 

Hennes 14-årige son är vänlig, trygg, lika lång som hon, och har en flickvän. Jag tyckte att det måste kännas konstigt att kunna se sin son i ögonen utan att behöva titta nedåt, konstigt att han börjar bli vuxen. 7 år går så fort, snart är han 21 och har kanske redan flyttat, vem vet. 

Jag sa samma sak när Simon var under året, men förklätt i andra ord. Då tyckte jag det måste kännas vanskligt i hjärtat att han var hemma hos en kompis efter skolan, eller att han gick över själv till grannarna. 

Tiden som går för fort

På landet, 2018.

Jag och min vän är överens om att tiden går fort, och när man ser på sina barn så blir det verkligen tydligt hur fort det går. Adrian börjar i förskoleklass i år, så vi går just nu varje morgon vår sista termin till förskolan. Och Simon börjar i ettan … Jag tittar på dem båda två och ser treåringar. Men jag menar att så kan det inte alltid vara, för då blir det ju verkligen besvärligt att komma till ro med att de växer om mig och skaffar partner.

Cheesy video i mitt flöde

Apropå det här med att se sin son vända blickarna utåt från familjen, och välja någon annan till förstaplatsen. Det är en jublande framgång för alla föräldrar som siktat på att skapa hela, friska och självtänkande individer (och som önskar sig barnbarn), men där ringar nog ofta glädjen med en ton av … saknad, kanske? Jag vet inte. Den känslan är sannolikt lika komplicerad som resten av känslorna som hör föräldraskapet till. Det är aldrig enkelt.

“Especially that first son” – Det är naturligtvis inte fråga om att det första barnet har den största platsen i mammas hjärta, men det första är oundvikligen den som röjer vägen för alla som kommer efter. Det första barnet är det enda som kan lära dig hur det är att bli förälder, det är allt.

”Bättre att riva av allting på en gång” mvh storhetsvansinnig förskoleförälder

Senaste veckan har känts som när vi varit på nån av våra fail-semestrar (ta Björnrike till exempel, eller varför inte resan till Italien? Den var grann också); en utdragen kamp punkterad av ljusglimtar, som när man håller upp ett hålat durkslag mot en lampa. Det kunde såklart varit värre – å andra sidan kan det ALLTID bli värre, men jag menar ändå att vi haft det bitvis bra.
Lördagsprommis med Simon, ljusglimt 1 – inte så snyggt med fastfrusna plastlock, men vackert ändå, så som is är.

Turné på akuten

Det började förra helgen. Precis på tolvslaget mellan lördag och söndag knuffade Adrian upp dörren till vårt sovrum och pratade om att han behövde kissa. Jag hörde på rösten att han inte var ok, så jag gick upp. Han hade feber, så jag gav honom ipren och hjälpte honom i säng. Han hade ont i magen, sa han. Det går över med medicinen, sa jag, och kramade honom.

”Gå nu mamma, jag lovar jag ska inte dö,” sa han sen.

Ibland fattar jag inte var han får sina infall ifrån, jag har liksom aldrig bett honom att lova att inte dö, men jag tackade förvirrat för löftet och drumlade i säng jag med.

Du vet när man ligger och slappnar av, och hjärnan först då fattar vad som precis har hänt. Gnistan av oro som pyrt sedan han väckt oss slog ut i en våg av kalla ilningar i kroppen; jag var klarvaken. Han lovade att inte dö. Hm. Magont, sa han. Feber. Var inte magen lite spänd? Det kändes inte bra, tack och lov för 1177 som är en räddare i såna här lägen:

Kontakta genast en vårdcentral eller jouröppen mottagning om barnet har ett eller flera av följande besvär:
– Barnet har både ont i magen och andra symtom. Hen kan till exempel ha feber, 

Jag läste inte längre än så, jag ringde dem istället. Medan jag satt i telefonkön gick jag in till Adrian igen. Klappade och kände, pratade och myste. När det blev min tur sa damen i andra änden att om det fortfarande gjorde ont imorgon skulle vi åka till närakuten. Om det blev värre skulle vi åka till akuten direkt.

Adrian var helt med på planen. Jag flyttade in mitt täcke och kudde till utdragssängen i hans rum, och naturligtvis, efter 40 min, sa han plötsligt:

”Aj. Mamma, det är värre.”

”Japp, då åker vi till läkaren nu.”

Han var superglad över det här, vilket äventyr det var att sitta och åka bil till Astrid Lindgrens barnakut kl 1 på natten! Jag hakade på; visst var det spännande. Dessutom var jag ändå glad att komma iväg, jag gör hellre en sån nattlig bilresa än sover dåligt hemma med en oro som liksom äter upp en inuti.

Väl där behövde vi inte vänta länge, och hon som tog emot oss pratade med Adrian och tryckte och kände, lyssnade och skrattade och tog tempen och rådfrågade en kollega. Sen fick vi åka hem, hon sa att det inte alls verkade akut, men att vi skulle till närakuten kl 08 för att prata med en läkare.

På söndag morgon kl 7:15 gick Björn upp och tog med sig Adrian till läkaren. Sen kom de hem igen med remiss till ultraljudsröntgen kl 09 på måndag morgon, för misstänkt blindtarmsinflammation. Jag var inställd på att inte få nån sömn alls söndag natt, Adrian var uppe på 40,9 graders feber och vem fan kan slappna av då, men febern la sig faktiskt. Björn tog med honom till röntgen, och sen till akuten igen för provsvar och bedömning, medan jag försökte jobba hemifrån och Simon var i skolan. Sen kom de hem igen, Adrian berättade stolt om undersökningen och att det inte alls var läskigt, trots att han varit så orolig.

Sen blev han frisk, bara sådär. ”Körtelmage”, som det kallas, är inte farligt. För formens skull följde några dagas vab, där vi hade ganska mysigt ändå.

Ljusglimt av pärlande av halsband samt skapandet av framtidens stora konstverk (tusch och tidningspapper).

Covid

I tisdags började jag känna mig trött i kroppen, och Björn klagade på halsont. I onsdags tog vi varsitt självtest hemma som sa att det var covid. Jag brukar inte bli särskilt sjuk, men den här gången var det inget tveksamt halvdant kanske-trams. SÅ farligt var det inte, men tillräckligt för att man hett ska önska att inte behöva ta hand om nån annan.

Jag mailade förskolan för att förklara läget. I onsdags släppte restriktionerna men förskolan har haft svårt med personal på grund av smittspridningen tidigare och det är bättre att hålla sig väl med dem. De vädjade, inte helt oväntat, att vi skulle ha kvar Adrian hemma veckan ut, för säkerhets skull.

Hurra! Frisk unge hemma med sjuka föräldrar! Framgångsrecept!!

Toalettpyssel, inspirerat av Instagram. Sjukt passande (he he heeeeeh). Ingen av pojkarna märkte det, dessvärre.

Magsjuka

I torsdags morse vaknade Simon med magsjuka.

”Jippi …” suckade Björn tyst, efter att Simon bett om en skål att kräkas i bredvid sängen, innan någon av oss ens ätit frukost.

”Äsch,” tyckte jag, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen.”

Simon vände ut och in på sig själv fram till kl 14 i vanlig ordning – eller 14:30 blev det den här gången – medan jag rörde mig i triangel mellan hans säng, tvättstugan och köket, och Björn dribblade Adrian. Och sen var det nästan bra. Jag är inte säker på om det är så mycket värre att hålla på och ta hand om barnen när man själv är dålig – om man är kapabel att hålla sig upprätt, vill säga – för om man är i rörelse slipper man känna hur det står till i den egna kroppen, menar jag.

Så jag och Adrian gick ut. Adrian bockade av ett utbrott, sen tuggade vi grenar i grentuggen och sen skulle han åka pulka. Ännu ett utbrott, den här gången över att det inte fanns tillräckligt med snö, och sen jobbade han runt det med madrassen.

Ljusglimt.

Mensvärk

Jaaaaa varför inte, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen” som nåt pucko sa förut. Mensvärk, vi möts igen. Jag är redan fullt krigsrustad.

Jag medger att jag hade en kämpig eftermiddag i torsdags.

Jobbet (ljusglimt)

Självklart flyter inte saker och ting bara vidare på jobbet. Just de här dagarna skulle lite avgörande saker hända, som jag med min utloggade hjärna först försökte lösa. Det gick ganska dåligt, så jag LA NER – fatta vidden av det; jag SLÄPPTE det – och skyfflade över allt till min chef. Då försökte min hjärna ge mig uselt samvete för detta (den lyckades få mig att börja kolla jobbannonser på Linkedin innan jag insåg vad som pågick), men en kort check med Göran* bara så var det ur världen. Jag är så tacksam för mitt alternativa perspektiv Göran, du anar inte.

Videomöte med barnläkaren

I fredags hade vi videomöte med barnläkaren som har hand om pojkarnas astma- och allergibehandling. Hon berättade glatt att just magont och körtelmage är väldigt vanligt hos barn med covid, de symtomen drabbar tydligen runt 70% av alla barn med konstaterad covid. Med tanke på att Simon hade ont i magen även fredag förmiddag så sa hon att han bör vara hemma även måndag för säkerhets skull; det är vanligt att magbesvären kommer följda av förkylningssymtom.

Wiiiii.

Sammanfattning

Det ENDA som här hänt är att vi fått covid i huset. That’s it.

Sen kan jag konstatera två saker om mig själv; det ena är att jag inte gjort några som helst framsteg sen i julas i att ha is i magen när Adrian har runt 41° feber. Det andra är att jag fortfarande … ”skäms” är ett lite starkt ord här men i brist på annat så får jag säga att jag skäms lite över att vara sjuk. Visst, jag släppte det den här gången och det är en seger, men det här med att inte bära min egen vikt, att orsaka belastning för andra, är tydligen fortfarande svårt. Jag måste träna på det … den här veckan var bra träning, jag borde vara sjuk på riktigt lite oftare. Det är ju vrickat att inte kunna låta sig själv vara sjuk från jobbet.

Jag är inte så stolt över det där sista. Det är den Duktiga Flickan som talar, och vi drar inte längre jämnt hon och jag. Apropå det, kolla på det här videoklippet jag hittade när jag sjukscrollade i veckan. Det ringar in så fint vad många kvinnor brottas med:


*Göran; det går inte att sammanfatta begreppet, men det handlar om att se på sig själv eller sin situation med andra ögon. Läs om Göran här, och jag rekommenderar dig starkt att tänka ut ditt eget alternativa perspektiv, för att slippa ramla i dina egna fotspår.

Mammatrams 7 år

Jag glömde …! I år igen glömde jag. Och visst, jag glömde min fars födelsedag också i år, och det är definitivt värre. Jag skäms fortfarande gruvligt över det där. Det är löst nu, jag är förlåten och återupptagen i släktrullarna och så, men usch vad jobbigt. Och så bloggen på det.

FEM DAGAR FÖR SENT! Hur är det möjligt? Den 3 februari var i torsdags. Jag skulle ju fira in det åttonde bloggåret med ett glas bubbel och vara nöjd och dunka mig själv i ryggen hela kvällen.

Fan också. Grattis då, så viktigt var det tydligen.

Få barnen att hjälpa till hemma, med poängsystem

Prolog

Jag har jag berättat förr om vad vi har haft för inställning till godis för pojkarna – dvs inte en bit före 3 år och sen väldigt begränsat* – men också att vi mycket väl fattat att den inställningen inte kan bära för evigt. De blir äldre, det kommer födelsedagskalas och andra tillställningar där det vore både svårt att kontrollera och svårt att motivera att de inte ska få, när “alla andra” faktiskt får. 

Nu har de plockat upp det här med lördagsgodis. Det pratas väl i barngruppen, antar jag, och alla föräldrar är inte lika återhållsamma som vi varit (var och en gör på sitt sätt naturligtvis, och vi valde såhär) så godis har blivit nåt de liksom inte bara glömmer bort. Så då kapitulerar vi.

Inte släpper vi alla hämningar – men lördagsgodis? Javisst.

Godishysteri & lördagsgodis

Simon sockertrippar fort på sitt godis och han har ingen botten heller. Adrian däremot blir mätt på sitt efter ett tag och vill spara till nästa helg, vilket leder till att han ofta har mer än Simon eftersom han har sparat. Den som spar, han har. Då lirkar Simon med sin bror och kommer med det ena erbjudandet efter det andra, bara Adrian ger honom en godis. Och Adrian låter sig övertalas, så att Simon får vara hans hund och äta ur hans hand och allt vad de har för sig.

Nu är det så här att jag ogärna ger just Simon godis, av ovan nämnda anledningar men också för att han blir så speedad. Det blir stökigt – eller nej, det blir stökigaRE, rörigare och mer högljutt än vanligt och då utgår vi inte från en lugn stabil nollpunkt direkt. 

Här är apropå det en underbar video från ett konto jag följer på Insta. Igenkänningsfaktor på hög nivå:

Den genialiska idén

Då hände det. En idé, kläckt av Björn förra lördagen innan vi ens gått upp, som kom i självsvängning och utvecklade sig nästan på egen hand till ett förhållningssätt som vi nu ska testa ett tag, och se om det funkar för oss.

Det började med en länk från Lifehacker, en tipslista om att lära barnen “basic life skills” och i vilken ålder det är rimligt att lära dem vad. 

För att sammanfatta, så listar de för åldern 4-5 år bland annat

  • knyta skorna
  • cykla
  • tömma och ta ut soppåsen
  • röja på bordet
  • tömma diskmaskinen
  • simma
  • bära hem mat och ställa på sin plats hemma

För åldern 6-8 år listar de bland annat

  • göra sitt eget mellanmål
  • bada/duscha på egen hand
  • ställa in i diskmaskinen
  • lära sig klockan
  • vika tvätt
  • skära sitt eget käk
  • grundläggande pengahantering; spara, spendera, skänka

Det finns fler grejer på listan, det här är ett urval. Det kan för övrigt verka oklart varför man lär sig plocka ur diskmaskinen 1-2 år innan man lär sig plocka in i den, men vad vet jag. Det är kanske jättestor skillnad. Såna här listor ska nog ses mer som en fingervisning, för inspiration. 

Introduktion av konceptet att hjälpa till hemma

Hursomhelst. Förra lördagen, då. Redan före frukost klargjorde jag för pojkarna att från och med denna stund, så gör vi så att innan vi ser på film före maten så ska de, förutom att gå på toa och tvätta händerna i vanlig ordning, och plocka upp sina ytterkläder från golvet i hallen, också duka bordet. 

“Det är ju bara tallrikar, glas och bestick, och om ni hjälps åt så går det fort,” sa jag med en axelryckning. Till min förvåning köpte de det, kanske för att jag grundade med att berätta om listan och att de är stora nog att klara av att duka bordet nu.

Motivation för att hjälpa till hemma

Under dagen slog det mig att även om de är kapabla att lära sig både det ena och det andra, så kommer “arbetsuppgifter” hemma i bästa fall bara att vara intressant under inlärningen. Anledningen till att vi får dem att plocka upp sina kläder i hallen, ta undan sina tallrikar efter maten och annat sånt där, är att vi håller nåt de vill ha i gisslan. 

“Jag kommer inte att sätta på filmen förrän du har plockat upp dina grejer i hallen, det bara är så. Sen väljer ju DU om du vill se på film eller inte,” – så låter det ofta strax innan middan här hemma. Några gånger har de synat oss, och de gångerna har vi envisats. Det kostar mycket ett par gånger, men sen är det etablerat och idag är det här nästan aldrig en diskussion – bara påminnelse.

Men att sortera tvätten? Gå ut med soporna? Att hjälpa till hemma med saker som inte hänger ihop med deras egna prylar eller generell hygien? Det kommer bli svårare. De behöver en morot, en anledning, en belöning av något slag. Något som känns relevant för dem.

Poäng

Om vi inte vill ge dem lördagsgodis, men inte heller kan neka dem, så kan de få jobba för det genom att hjälpa till hemma. Så här; vi ger dem 3 godisbitar** på lördagar efter mellis, oavsett vad. Sen kan de få tjäna ihop poäng hemma under hela veckan, som de kan byta in mot fler godisbitar på lördagen. Vi måste ha ett godistak, annars kan det här gå överstyr (dvs, Simon kommer flyga fram som en raket till månen och vi måste städa upp kraschen), och de poäng som blir över kan sparas eller bytas in mot mynt. 

Nu återstod att sätta valutan;

  • Hur många godisar är en poäng värd?
  • Motsvarar poängen faktiska godisbitar eller godisvikt, i gram? Det vore rimligare.
  • Hur mycket pengar är en poäng?

Barnen är helt med på detta, de är eld och lågor – godis har gärna den effekten. I söndags bad de återkommande om jobb de kunde göra för att tjäna poäng, och Simon gjorde en lista som han tejpade upp på kylskåpet. Den listan är tre A4 lång, han tänker sig uppenbarligen att han ska tjäna ihop så han kan bada i godis. 

poänglista för att hjälpa till hemma

Utvärdering kommer

Vi får se hur det går. Den här veckan har de jobbat lite här och var, viljan att hjälpa till hemma har gått både upp och ner, men de är fortfarande väldigt positiva till det. 

Jag återkommer med systemet i sin helhet när det är inkört. Det blir bra att skriva ner det, så har vi nåt att förhålla oss till om vi skulle bli osäkra. 


*och, för övrigt, att vi som tack för besväret aldrig har fått ta ett vredesutbrott vid godishyllan i en mataffär. 

**Ja, det kan tyckas lite men det är relativt; de är vana vid att inte få alls men ibland får de ett par stycken.

Simon har långt hår – eller hade, nu är det både och

När Simon var precis fem år fyllda bestämde han sig för att sluta klippa håret, och så blev det. Han ville ha lika långt hår som jag, sa han.

Långt hår

Hela hösten, dvs under skoldebuten i förskoleklass, har han haft en del av håret samlat i tofs på sidan av huvudet för att det inte ska hänga i ansiktet på honom hela tiden. Han var väldigt söt, tyckte jag, och det tyckte många andra också. Trots att han bär kläder som man finner på pojkavdelningen i klädaffären (självvalt, för övrigt) så hände det ofta att främlingar tog honom för en flicka. Simon brydde sig inte om det. Jag vet inte vad han tänkte innerst inne, men han sa att det inte gjorde honom nåt och det verkade inte så heller. Vi har pratat en hel del hemma om vad som är äldre generationers uppfattning om sånt som hör till pojkar och sånt som hör till flickor, och så har vi sagt att idag gör man istället som man känner. Apropå Simons hår så har jag visat honom bilder på Zlatan, för att illustrera framgång med långt hår, och på Jason Momoa för att illustrera att långt hår på intet vis är något som bara flickor passar i. 

killar långt hår
Jason & Zlatan. Ingen kan väl påstå att deras långa hår hindrat dem.

Men så var det det där med att borsta håret varje morgon. Jag vet inte hur han bär sig åt, men varje morgon har han en ny baby-dread mitt på bakhuvudet, typ svinto, och Simon är håröm. En morgon, när det var Björn som skulle lämna och alltså släpade morgonrutinen framåt, fick min kära sambo nog och sa att han tyckte att Simon skulle lära sig att borsta själv, eller klippa sig. 

En gyllene medelväg

Jag – som älskar hans mjuka blonda slingor, men starkt ogillar att han suger på de vänstra hårtestarna i tid och otid; ”tänk på farbror Plös!*” brukar jag säga och mötas av oskyldigt frågande blick (för att inte tala om allt konstigt borsten brukar fastna i) – tänkte att det måste finnas en fin medelväg som alla gillar här. Han har sparat så länge, det vore synd att bara raka hela huvudet. 

Som hängiven anhängare av Pinterest när det gäller att samla inspiration, kom jag ganska snart över en frisyr som var både snygg och cool och inte superkort. Jag visade bilderna för Simon en kväll för några veckor sen.

inte klippa kort
Inspirationsbild från Pinterest.

“Här Simon, jag har hittat en frisyr som jag tror skulle vara jättefin på dig.”

Han kastade en blick på den: “Ja, den blir bra.” Sen gick han för att bygga lego på golvet.

“Är du säker …? Alltså det finns fler bilder om du vill se?”

“Nej, den där blir bra. Jag vill ha den.”

“Vill du inte fundera …”

“Men nej! Jag vill klippa mig. När får jag klippa mig?”

Vi funkar så olika ibland. Jag hade behövt åtminstone sova på saken, men icke. Fyra dagar senare var vi hos frisören.

Hos frisören

Jag hade valt just henne, Lena, för att jag brukar klippa mig där och för att jag sett henne klippa barn och hört henne prata med dem; hon talar tydligt, rakt och bestämt med dem. Inga konstigheter. Sånt passar Simon.

långt hår frisör
Det här är när Lena hittade baby-dreadbollen där bak. Hon skrattade och sa ”vad är det här? Jag såg den inte ens när jag borstade!”
från långt hår till både och

Mot slutet log han hela tiden, och när han var klar och tittade sig i spegeln var han så nöjd att han höll på att spricka. Jag var lika stolt som han var nöjd. För honom var det kanske ingen grej, men i mina ögon är det modigt att gå till en frisör för första gången i livet, och låta en främling borsta ens hårömma huvud utan ett pip och sen inte vika en tum när hårslingorna klipps och faller till golvet en efter en. 

Han blev superfin i håret. Man ser hans ansikte på ett annat sätt nu, han ser plötsligt äldre ut. Såhär flera veckor senare är han fortfarande mycket nöjd och han har fått mycket beröm för det.


*Farbror Plös, Lillasyster Kanins AKA den feta näktergalens farbror som jämt gick runt och sög på sitt öra så att det började lukta illa och han fick lov att hålla sig för sig själv. Hängde gjorde det också.

Onormal vecka med Covid, personalbrist och mormor-dagis

Hemma igen

Det har varit en hektisk vecka efter att vi kom hem från Lindvallen. På förskolan härjar både misstänkt och bekräftad Covid-19 med tillhörande karantän bland personalstyrkan som nu är kraftigt decimerad. På grund av det vädjar de till familjer som kan hålla sina barn hemma att göra det, så att de ska slippa stänga helt. 

Min mor har räddat oss från vab den här veckan; hon har hämtat Adrian vid 8:30 varje dag och hållit honom sysselsatt fram till runt kl 16. Vi har henne att tacka för att vi får lön den här veckan.

Sen hörde skolan av sig och vädjade till alla föräldrar som kunde hämta tidigare att göra det, för att de skulle kunna få ihop verksamheten. Av den anledningen har vi hämtat Simon så tidigt det gått, och sen har han fått sköta sig själv en del tills vi varit klara med alla möten. Han har visserligen hälsat på i några stycken; mitt i videomöten och projektdiskussioner har Simon försiktigt kikat in från sidan, och då börjar alla vinka glatt. Sen har han kommit tillbaka med nån teckning eller annat alster som han smugit in i bild. Folk gillar såna avbrott, i alla fall första gången, barn är ju gulligt liksom, men sen räcker det. Jag har fått köra ut både honom och Adrian ur mina möten flera gånger den här veckan, men det är som det är. De tycker det är tråkigt att vara “ensamma” hemma, men det kan vara nyttigt också. Lyxen att få ha TRÅKIGT är inte något vi skämmer bort dem med.

Sammanfattning av Lindvallen

Valle i Lindvallen

Vi hade en fin vecka där. Sälenstugorna är mysiga och praktiska, men de ligger inte vid barnområdet och eftersom alla backar ligger bredvid varandra på rad åt samma håll, så blev vi tvungna att traversera större delen av liftsystemet för att komma dit och sånt tar ju lite tid. Det är inget fel på Lindvallen men det passar nog inte oss så bra, vi var överens om att vi inte behöver åka just dit fler gånger. 

Sen kan jag tillägga, som en parentes utan parentes, att Skistar inte lyckades så bra med sin information och kundservice som de gör på andra ställen. Ingen skada skedd, men en del mild irritation ändå över att tex ringa kundservice, bli satt i telefonkö utan att veta hur många som är före, bli erbjuden att bli uppringd och sen aldrig bli det, och till slut lösa problemet med att hitta rätt parkering genom att fråga grannarna. En del sånt. 

Vi har pratat om att åka en vecka till den här vintern, Björn var inne på att åka tåg till Åre Björnen, men jag tror att vi lugnt kan vänta med det till nästa år.