Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder

På examensminglet när jag tog examen i maj så presenterade Johan, en klasskompis, ett nytt begrepp för mig och förklarade sin tes om kramdeflation. Ok, “kramdeflation” var inte hans exakta ord, men i brist på annat så säger vi så.

Så här var det

En annan klasskompis, Stina som fick/köpte våra babygrejer, hade fått en liten dotter 5 veckor tidigare. Denna alvlika lilla varelse var med sin mor på minglet, och landade naturligtvis till slut i min famn.

Förtrollad, med hela huvudet fullt av den där lite söta bebisdoften som gör att man inte kan tappa greppet, stod jag i korridoren medan alla långsamt samlades för att gå vidare. Medan jag vaggade och hummade för Ronja som tvärsov i mina armar medan hennes mor var på annat håll, lutade sig Johan fram och sa:

“Du ser van ut.”

Johan är stolt far till en liten ettårig flicka som lärde sig springa och ta kurvorna lutande innan hon lärde sig gå.

“Det är bara när de är så här små som man kan krama hela. Mina är för stora för att krama allting samtidigt,” sa jag och visste att han förstod.

“Jo … men de kramarna är ju mycket mer värda än de där,” sa han och nickade mot min famn.

Johan bär på ett underfundigt intellekt, och han är inte klumpig.

“Hur menar du?” frågade jag.

Kramars värde

Han förklarade att bebisar inte kramar. Alltså de behöver kramar, de vill ha närhet osv, men de kramar inte dig. Det är du som kramar dem. “De ger ju inte, de bara tar,” sa Johan tillgivet och tänkte uppenbarligen på sin egen dotter. “När barn blir äldre så börjar de ge kramar, för att de vill det. Då får du ju nånting av dem, alltså är de kramarna mer värda.”

Ju äldre ett barn är desto mer värd är kramen, med andra ord. Ju äldre de är, desto mer förstår de vad kramar är och vad den kan ge, och desto mer bestämmer och väljer de själva.

“Så om jag får en kram av min dotter idag, och så får jag en till i morgon – då är den kramen värd mer än den första.”

“Jo, det har du nog rätt i … Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.”

“Nej verkligen inte.”

Vår gamla, och numera Ronjas, vagn in action. Det är så fint att se att den lever vidare, jag blev alldeles varm i hjärtat.

HSP och mamma, moderskapet som känslokoncentrat

HSP & jag

Mhm, den här upptäckten jag nämnde, i och med forskandet kring vad som kanske driver Simon – dvs att jag skulle vara Highly Sensitive Person – skavde i flera dagar.

Jag störde mig på att jag nu ska tramsa på en stämpel på mig själv och mina periodiska svårigheter att hålla en inre balans. Jag tänkte surt att det här är den sortens stämpel som legitimerar att man inte kämpar lika hårt längre och börjar tycka synd om sig själv. (OBS! Det är en sak att andra tar till sig stämplar, såna här inställningar reserverar jag till mig själv.) Kanske var jag rädd att jag skulle bli vekare om jag accepterade att jag inte har samma – men inte för den skull sämre – förutsättningar än andra.

Jag funderar fortfarande mycket på det här. Problemet, för mig, tror jag är att i de sammanhang jag hört talas om HSP så är det alltid grunden för folks problem, oförmågor, oändliga trötthet och utanförskap. Det har inte nått mig som någonting positivt alls.

Det är kanske inte så konstigt. Det är väl som med förlossningsberättelser; de flesta skrivs i självterapeutiskt syfte, för att bearbeta något riktigt jobbigt, och inte tusan är det lyckoberättelser vi får läsa då.

Att vara HSP och inte ha fått möjligheten att vara det, dvs inget utrymme att gå undan eller vad som nu behövs, måste vara stoff för många svåra år som vuxen och hur vanligt är det inte att HSP bränner ut sig (retorisk fråga; det är ganska vanligt).

Hursomhelst. Nu känns det bättre. I ljuset av detta nya kan jag se på mig själv och medge att jo, jag behöver vara själv mycket. Jag har alltid sett vackra detaljer som andra missat. Jag kan inte jobba med musik i öronen eller folk som pratar runt omkring, en snäv kommentar från min chef kan förstöra flera dagar för mig. Jag känner på mig saker och är känslig för koffein, smärta och andras sinnesstämningar. Och jag är perfektionist. Och så en massa andra saker.

Inget av det här förändras bara för att jag hittat en stämpel. Det enda som förändras är min numera lite högre självinsikt, bättre förståelse för vissa saker jag brottats med, och det är lite lättare att lyssna på mig själv. Jag ställer inte lägre krav på mig själv, jag har inte ändrat uppfattning om vad som är rimligt att jag orkar med.

HSP och mamma

HSP och mamma

Jag hör till dem som fått vara sig själva, alltid. Min mor lärde mig att prata, så att så fort det blir ostadigt och jobbigt så kan jag sträcka ut armarna och hålla mig i både sambo, familj och vänner. De vänder mig ganska fort på rätt köl igen.

I ljuset av det här nya kan jag vara snällare mot mig själv, jag har vunnit viss förståelse för att jag drabbats så oerhört hårt av den känslostorm som moderskapet kommit med. Jag har inga HSP-relaterade problem – förutom min vacklande förmåga att hantera alla känslor som det innebär att vara mor, då. Att just jag skulle bli tvungen att gå i terapi och sluta titta på och läsa nyheter för att klara av att sova, när de flesta andra mödrar verkar fixa det utan större bekymmer, är kanske inget mysterium.

Men jag måste säga … det är faktiskt himla skönt att veta att det finns en fullt naturlig och legitim anledning till att jag påverkas hårdare av vissa saker än många av dem som jag jämför mig med. Det är skönt att veta att jag är precis som jag ska vara.

HSP/högkänslighet hos barn, ny arbetsteori hemma hos oss

Jag har en väninna som för kanske fem år sen kom och berättade att hon hade kommit på att hon var HSP – Highly Sensitive Person. Den här väninnan har länge haft det besvärligt, och att hon skulle självdiagnostisera sig med ett nytt begrepp kom inte som en blixt från klar himmel*.

“Överkänslig”, tänkte jag. Ja, det kan kanske stämma. Hon förklarade att det inte handlade om att vara överkänslig, men jag läste inte på så mycket mer än att förstå att det handlade om högkänslighet. Inte långt efter det fick jag höra en av Björns vänner bekänna sig till samma sak. Där blev jag istället förvånad, men jag känner ju inte honom särskilt bra så varför inte.

På sistone verkar det som att begreppet blivit mer välkänt. Det pratades om det på TV4 Nyhetsmorgon bland annat, och flera bloggare har det som sin nisch.

När oron för Simon legat ett par dagar så kom jag att tänka på detta och började försöka räkna ut om det kunde vara något särskilt med honom. Jag mindes min väns utläggningar och började googla runt om barn med HSP.

HSP är inte en diagnos

Ok, först och främst: HSP är inte en diagnos, utan ett karaktärsdrag som bärs av 20 % av befolkningen. Det innebär i kort följande (hämtat från hsperson.se):

Det är en strategi inom evolutionen som går ut på att först överväga och sedan agera (pause & check). Hjärnan är programmerad att notera subtila ting, småsaker, sådant som andra inte märker. Du anar faror och inser konsekvenserna av ett handlande innan andra gör det (vilket kan göra dig mycket försiktig). Du är extra mottaglig, både för din fysiska och din emotionella miljö. När du bearbetar yttre stimuli och reagerar på dem (genom kroppssignaler och kanske intensiva känslor) blir du lätt överstimulerad (det kan bero på för många stimuli) och kanske överbelastad (för många tankar att hantera). Det är då som du behöver få en lugn stund för dig själv, gärna i ett tyst mörkt rum. 

Detta stämmer så väl på min väninna att det känns som om de skrivit om just henne. Och du vet hur det är när man googlar bekymmer och så gärna vill hitta svar, hur man läser och efter varje mening försöker få betydelsen att passa in på ens bekymmer? Det är för övrigt därför man aldrig ska gå in på Familjeliv.se eller googla sjukdomssymtom – det kommer alltid sluta med att man bryter ihop eftersom man tror att man har cancer eller nåt.

Högkänslighet hos barn

Anyway … om högkänslighet hos barn kan man läsa i korta drag:

Högkänsliga barn blir lätt förskräckta och ogillar högljudda platser. De föredrar still­samma lekar, brukar inte uppskatta överraskningar och har svårt att klara stora förändringar. De klättrar inte högt utan att tänka sig för. Kläder som kliar, sömmar i strumpor och etiketter mot huden kan bli en plåga, och hellre rena kläder än blöta eller sandiga. De är perfektionister och gör bäst ifrån sig när ingen är i närheten. De använder svåra ord för sin ålder och ställer många samt djupa frågor, som kan få vuxna att tänka efter. De har fyndig humor, känner saker på djupet, verkar ha stor intuition och märker när andra inte mår bra. Ibland kan man undra om inte högkänsliga barn läser ens tankar! De noterar detaljer, som att ett föremål har bytt plats eller att någon har ändrat utseende, och lägger genast märke till minsta främmande doft. De är extra känsliga för smärta, och ett mjukt påpekande har större effekt än en skarp tillrättavisning. Efter en spännande dag har de svårt att somna. 
Källa: https://www.hsperson.se/barn-ungdom.shtml

Jag läste och bockade av kanske varannan punkt på Simon. Jag kände igen allting så väl, men hur jag än försökte så var det inte mitt i prick på honom. När jag läst precis allting flera gånger och till slut sa högt “Varför känner jag igen det här? Är det Adrian, eller?”, så insåg jag att nej, det är inte Adrian. Inte ens lite grann. Det är jag.

Wtf?

högkänslighet hos barn

Hon tyckte inte det stämde lika bra på Simon, men nu har jag ju läst om högkänslighet hos barn att man mycket väl kan vara högkänslig utan att bocka i ALLA punkter. Jag och Björn kom fram till att vi testar att närma oss honom som om han var HSP och ser om det blir bättre – det kan ju knappast skada, och vår taktik hittills har definitivt inte fungerat ändå.

Det här har visat sig fungera bättre än nåt annat vi prövat, så hur det än ligger till med Simon och HSP så kör vi på det nu.


*Du ska veta att hon inte haft det lätt, och att det har varit häpnadsväckande svårt för henne att få den hjälp hon behöver. Många hamnar mellan stolarna i vården på det där sättet, och man måste ju börja söka svar själv till slut.

Adrians potträning – nu med training pants

Sanning med modifikation

Jag skrev att Adrian pottränar och att det går ganska bra.

Jag känner att det kan vara på sin plats att formulera om det: Det går sådär.

Alltså, han var hemma med mig i 2 veckor utan blöja, och under den tiden så slutade han småskvätta sådär som många blöjbarn gör. Det är definitivt ett framsteg. Men efter kanske en 4-5 dagar var det som om han upptäckte att det inte var så farligt att bajsa i byxan eller kissa ner golvet, så det var som om han tappade intresset.

Jag orkade inte med att vara hemma längre än så, jag hinner inte varva ner när jag inte får vara ifred, så jag tog honom till förskolan precis som Simon. Där var de förstående, de sa att de inte kan ha honom utan blöja där och det är klart, det är inte de som ska potträna honom, men att de absolut ska behandla honom som om han inte hade blöja.

Det innebär att på förskolan ska han kissa på toaletten, han blir tillfrågad som de andra barnen och han måste gå på toa innan lunch, sovdags osv. De har ju sina rutiner. Sen kommer de ibland i blöjan och då var det inte ett problem. När de är ute på eftermiddan slipper han blöjan.

Jag är så himla tacksam för vår förskola, måste bara peta in det.

Training pants hemma

Eftersom han inte säger till när han behöver, men eftersom han sällan kissar i byxan – i och med att vi ser till att han kissar under kontrollerade former med jämna mellanrum – så har jag nu skaffat några training pants till honom.

Training pants är som ett mellanting mellan tygblöja och vanliga kalsonger/trosor. Det är egentligen vattentäta kalsonger, påminner om badblöjor, som kan ta lite kiss och definitivt nummer 2. De suger knappt alls, så som blöjor gör, så det är inte så trevligt för barnet att fortsätta ha dem på sig efter den händelse att barnet valde att använda dem som toalett.

Adrian är jättestolt över dem; han har ju fått egna kalsonger! Som storebror!

Att ta hand om dem

Eftersom de tvättas som vilka andra underkläder som helst, men sölas ner som vanliga underkläder sällan görs, så måste vi ta av dem i duschen. Adrian får själv ta hand om dem (med mig superberedd bredvid); jag slänger bajset i toaletten, men det är han som måste vända dem ut och in och duscha dem så att det inte kommer in så mycket exkrement i tvättmaskinen.

Protesterar han? – Nej. Han var väldigt tveksam i början, och försöker alltid att inte nudda bajset, men han pillar på tills det är gjort för han gillar att skölja dem med duschen. Det är tydligen kul …

Jag ska kolla med förskolan om de är ok med att han använder dem där också, och bara har blöja när han sover. Jag hoppas det, men jag tror att det kanske kan bli svårt. Man kan alltid fråga.

PS: Midsommarfirandet igår

Det blev himla mysigt. Vi cyklade efter lunchen till ett ställe ett par km bort, där folkdansgillet anordnade regelrätt firande. Vi kom dit på slutet, men det räckte. Picknick med egna jordgubbar, vattenmelon och mellisbröd, och så musiken förstås!

Simon stod som förstenad framför scenen där spelemännen satt. Hypnotiserat stirrade han på dem, på instrumenten, nickade frånvarande till takten ibland och ställde frågor utan att ta blicken ifrån dem. Jag betedde mig ungefär likadant.

Glad midsommar!

Idag har vi varit hemma på förmiddan, eller JAG har varit hemma i lugn och ro och lagat min cykel på förmiddan, pojkarna har varit med Björn i parkleken och tränat på att nöta kläder genom att göra vägar i sanden.

Nu är de nere för räkning under en timme eller två, sen ska vi cykla till närmaste midsommarfirande och hoppas att vi hinner se i alla fall en del av det.

Vi skulle ha åkt till landet över midsommarhelgen, men alltså … det blev inte så. Tusen anledningar, men mest för att det knappt finns nåt vatten i brunnen och vi inte skulle kunna vara säkra på att ha dricksvatten, än mindre duscha, och bli tvungna att släpa på vattendunkar.

Att åka till landet är ett stort projekt redan som det är, men det där med vattendunkarna fick mig att tappa sugen helt; jag är fortfarande så vansinnigt trött.

Utelåst

Apropå trött, så låste Björn ute mig igår. Jag gick för att lämna pojkarna på föris och under tiden drog han hemifrån.

“Va?! Hade du inga nycklar?” sa han, när jag ringde från grannens fasta telefon, uppenbarligen förvånad över att idag inte var ett undantag från min vana att inte ha dem på mig. “Men balkongdörren är öppen så om du tar stegen från garaget…”

“Garaget är låst. Men om dörren uppe är öppen så fixar jag det,” sa jag tvärt och gick tillbaka till vår trädgård. Stegmonstret som hänger på garaget väger mer än vad jag gör, så jag klättrade istället. Stol-fönsterbräda-paviljong-balkongräcke.

Sjukt nöjd. Och apropå sommar, är inte humlor blande det gulligaste den för med sig? Humlor och igelkottar, men tyvärr har vi inga igelkottar.

Undrar om man kan plantera igelkottar … eller de skulle kanske bara bli överkörda.

Allt annat än mainstream på den pojken

Min lilla empat

Simon är, förutom det här med den jobbiga perioden som pågår just nu, väldigt empatisk. Han har svårt att veta vad han ska göra med alla starka känslor, och ibland tror jag att han brottas med känslor som inte ens är hans från början.

De senaste veckorna har ett nytt beteende dykt upp i sammanhanget: När det blir mycket känslor i berättelser, framför allt kärlek och sorg och saknad, så reagerar han med att bli spattig och sprittig och ropa på den förälder som är närmast den berörda figuren i sagan. Sen springer han till sagda förälder och kastar sig våldsamt i famnen och kramar hårdhänt. Blir han hindrad i detta (“vänta lite älskling, vi ska inte gå in till pappa och Adrian nu, Adrian ska precis sova och pappa kommer till dig alldeles strax”) så bryter äkta storgråt ut och krokodiltårarna rullar utför kinderna så tätt att de knappt går att skilja åt. Det låter hårt, men detta är en klar förbättring tycker vi – förr kastade han sig fram och bet urskillningslöst så hårt att han skakade istället.

Det är som om nya ventiler för samma känslor håller på att testas, och det enda jag kan säga om det är “äntligen”.

Simon, min Simon

På hans CD med barnmusik som han ibland lyssnar på när han ska sova så finns Mio min Mio. Det är en vacker sång. Simon har frågat mig om Mio, och jag har berättat de extremt grova dragen av sagan som jag kommer ihåg och varje gång, till ljudet av musiken, så kastar han sig över mig och ska kramas och kramas. Och kramas.

Jag backar i princip ALDRIG för en kram. Särskilt inte från honom, för de är inte jättevanliga. Det här har fått mig att tänka ännu mer att han behöver mer tid med mig och Björn, fast en i taget, utan Adrian. Egen tid, alltså. Det är beklämmande svårt att få till det på daglig basis men under helger är det lättare och nu går vi ju mot sommar så då blir det också mer tid.

En svag överton av vaksamhet

Simon är fyra år gammal, och jag konstaterar med en mors svällande hjärta att han är … speciell. Jaja, ALLA barn är speciella! Men … samma stolta mammahjärta som gottar sig i sonens korrekta (och dessutom något mindre vanliga) utveckling, lägger också fingret mot hans puls och konstaterar samma sak, men med tveksam reservation och en svag överton av vaksamhet. Det finns någonting hos Simon, som inte finns hos Adrian.

Nåja … Det enda jag kan göra är att vänta och se vad det blir av det, men en sak är säker; det kommer inte att bli en mainstream* av Simon.


*Ordet mainstream har en lite negativ laddning, vilket jag tycker är jättefel. Så som vår kultur ser ut idag, i mina ögon (och många andras), så hyllas individen och allt som sticker ut. Det är modernt att vara annorlunda. Det finns gott om utrymme för personer som inte hör till majoriteten och det är fantastiskt bra, men vi är flockdjur, och för att kunna vara det måste de flesta av oss vara mainstream. Det ligger i vår natur. Hurra för individen OCH hurra för gruppen.

Adrians potträning hemma från förskolan

Adrians potträning hemma pågår som sagt för fullt och det går ganska bra, skulle jag vilja våga tro. Vi började officiellt förra tisdagen genom att vi inte satte på nån blöja och sen har vi – dvs jag, mest – harvat på.

Egentligen började vi mycket tidigare, inspirerade av framgången med Simons potträning hemma för 2 år sen, med att föreslå toaletten då och då och rycka på axlarna om han inte ville. Det har vi gjort – inte så konsekvent, det ska medges, svårt med magsjuka varannan vecka – sen i vintras, men i tisdags började vi alltså på riktigt.

Vi pratade med honom förväntansfullt och positivt veckan innan, nästan varje dag, om hur skönt det skulle bli för honom att slippa blöjan, för han gillar den inte och rymmer ofta naken ut ur badrummet under triumferande lyckoskrik om “nakenfiiiis!” och springer så långt han hinner.

Planen var att hårdträna hemma en vecka – dvs ta blöjan (samt alla mattor från golven) och fråga med jämna mellanrum om han behöver kissa – och sedan åka på en semestervecka (motsvarande Italien för Simon i sammanhanget) för att befästa den nya vanan. Nu blev resan inställd, men träningen var redan påbörjad och … man vill inte backa.

Nu är vi inne på dag 11, och, ja … han har börjat säga till när han behöver gå och kissa så det kommer inte lika mycket alls i byxorna. Vi hade ett bakslag när vi var på labbet för att ta blodprov igår, och det satt i större delen av dagen (han verkade tro att blöjan var tillbaka av nån anledning), men … det är väl så här det är? Ingen väg är rak.

Vi är ute större delen av tiden – fördelen med att göra sånt här på sommaren – och kommer det i byxan så säger han till direkt för det blir tack och lov obehagligt annars. Vad gäller bajset så finns det lite kvar att träna på där, men han har börjat försöka hålla sig i stunden så att vi får en chans att hinna till pottan/toaletten. Sen i förrgår så ser jag till att HAN sköljer rent byxorna och hänger upp dem (jag hjälper och guidar). Även om han inte protesterar, så syns det tydligt att det bär emot att trä in handen i en kladdig byxa för att vända den ut och in.

Jag tror att det här snart kommer att vara i hamn, i den mån det kan gå i hamn. Barn som varit torra ett helt år kissar fortfarande på sig ibland, och SÅ länge ska han inte vara hemma.

Carena Gotland recension och problemlösning

Vill du hoppa direkt till problemlösningen så scrolla ner till slutet.

När vi valde Carena Gotland så skrev jag ett utförligt inlägg om varför – vi gjorde en del research inför köpet och jag tänkte att det finns kanske fler som gör som vi. Det gjorde det, visade det sig, så här kommer uppdateringen och en regelrätt (??) Carena Gotland recension (jag har använt Barnvagnsblogg.com som mall – eller ok, kanske inte fullt så ambitiöst, men nästan).

Tvilling-/syskonvagn Carena Gotland recension

Carena Gotland recension
Bildkälla: Lekmer.se
Märke: Carena
Modell: Gotland
Årsmodell: 2017
Chassifärg: Svart
Färg: Olivgrön

Bakgrunden till varför vi valde Carena Gotland istället för Carena Visby, som har vändbara sittdelar, kan du läsa om här.

Carena Gotland är en syskonvagn från budgetmärket Carena, som tidigare ägdes av Brio men köptes av Lekmer. Vi har använt den i 1,5 år till våra pojkar som i dag är 2,5 och 4 år, och har såklart en hel del att säga om den. Av de saker man vanligtvis brukar använda barnvagnar till, så finns det nog inget vi som vi inte gjort – förutom att använda den med liggdel. Våra barn är för stora och vi har aldrig ens sett liggdelen till Carena Gotland.

Först och främst så ska det sägas att vi kanske inte har gett vagnen de förutsättningar som den behöver för att kunna visa sig från sin bästa sida. Vi har kört den ute i precis alla väder, nästan aldrig spolat av den, aldrig servat den – mer än det som framhjulen har krävt då (se nedan). Den har stått i kallgarage när den inte använts, dvs på nätterna, och dagtid har den för det mesta stått under tak på förskolans barnvagnsparkering.

Sittdel – Carena Gotland recension

Sittdelen är inte vändbar, som sagt. Det går inte att göra något annat med den än att reglera ryggstödet, vilket görs steglöst med hjälp av remmar och spänne baktill.

Carena Gotland recension

Ryggstödet går att fälla ner till nästan fullt liggläge, men fotstödet går å andra sidan inte att höja så “liggläge” är kanske bara korrekt benämning för lite mindre barn.

Bygeln går att ta av men inte vrida; man lossar allt eller inget. Vi har inte använt vagnen utan bygel – vi har inte sett något behov – och tygremsan som fäster i bygeln ligger ändå kvar på sätet. Bumperskydd i plastskinn medföljde men de var inte ens snygga på säljbilden (sen överst) så jag monterade dem, konstaterade att de var värre i verkligheten, och tog av dem igen.

Sittdelarna är rymliga och tål upp till 25 kg vardera. Barnen klättrar i och ur vagnen själva utan problem, även om vi fått hjälpa till en del vintertid.

Ofta när vi promenerar så sitter de inte i vagnen hela tiden, utan kommer och sätter sig lite då och då på fotstödet. Simon har till och med lärt sig hoppa på i farten. Det är tydligen bekvämt att sitta där, de kan lugnt sitta där en hel promenad eftersom det blir så lätt att hoppa av när det passar.

Ibland har det hänt, om vi lastat vagnen så att det blivit trångt, att den ena fått sitta framför den andra för att allt och alla ska få plats. Med det i åtanke så skulle man kunna köra 4 sittande ungar i den här vagnen, under förutsättning att alla är överens förstås för det blir lite trångt.

Sele – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Carena Gotland har fempunktssele med tre olika höjdlägen för fästning i ryggplattan. Det är pilligt att flytta dem, men det går utan problem. Vaddering över bröstet medföljer, och de fästs genom att man trär igenom selbanden. Som du ser har vi tappat en. Axelbanden sitter med hakar och kan lätt krokas loss från selen om man bara vill använda selens grenband och midjeband.

Vi har inte använt selen mycket eftersom det är sällan vi behöver spänna fast barnen. Selen går att ta loss, men det är lite pilligt så inget man ändrar fram och tillbaka flera gånger om dagen och det ska erkännas att det har funnits tillfällen då jag varit himla glad att selen ändå funnits.

Sufflett – Carena Gotland recension

Suffletten är väl tilltagen, och när ryggstödet är uppfällt så bildar suffletten som en “luva” bakom ryggstödet. Där brukar vi lägga allt möjligt; blåtandshögtalare för att spela musik för barnen, bananer, vattenflaskor, mobil, mössor och vantar och jag vet inte vad. Mycket praktiskt.

Carena Gotland recension

Suffletterna kan fällas långt fram. De har en liten keps med nät på sidorna som man kan vika ut för att skydda ännu mer.

Nu har vi inte långt till förskolan ändå, men även om vi hade haft det så kan pojkarna dra upp benen och så kommer de fram helt torra om det regnar. Är ryggstödet uppfällt kan du fälla suffletten ända fram i bygeln.

Carena Gotland recension

I sufflettens tak finns ett nätfönster med lucka som går att rulla upp. Även baktill finns nätfönster, för den som ligger ner och vill se ut eller som behöver ventilering vid middagsvilan.

Carena Gotland recension

Handtag – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Handtaget är bekvämt vinklat för att bättre kunna manövrera vagnen, och ställbart i flera lägen för höjd. Man håller in knapparna vid leden bara och väljer det läge som passar.

Carena Gotland recension

Handtagsskydd i plastskinn, matchande bumperskydden, medföljde och vi använder dem för att hålla handtaget fräscht eftersom de går att ta av och tvätta. Passformen lämnar lite att önska eftersom de gärna vrider sig under användning – men det är en ren skönhetsgrej.

Varukorg – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Carena Gotland har delad varukorg. Från början ville vi ha en enda stor, men faktum är att det gått precis lika bra med delad varukorg så för oss är det en ickefråga.

Korgarna är relativt lättåtkomliga så länge ryggstöden inte är nedfällda, och man får plats med mer än man tror i dem. Varje korg är godkänd för 5 kg, om jag inte minns fel, men vi har packat tyngre än så och det har gått bra.

Broms – Carena Gotland recension

En tvärgående stång trycks ned med foten och hakar i kuggar på bakhjulen så att de låser sig. För att lossa bromsen lyfter man stången uppåt igen, förslagsvis med foten.

Kvalitén på material kan diskuteras här. Det är mycket plastdetaljer, och bromsen var länge trög att haka i och vi fick gunga vagnen fram och tillbaka för att lyckas lossa den. Stången har därför blivit lite böjd, sen nedan, till följd av tålamodsbrist nån vinterdag när bromsen vägrade haka i.

Carena Gotland recension

Nu, efter 18 månader, är det inte ett problem längre men det kan också vara för att den har slitits.

Hjul – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Carena Gotland har riktigt stora, punkteringsfria hjul både fram och bak. Framhjulen är svängbara och låsbara, de är enkla att låsa genom att trycka en stor knapp i sidled ovanför hjulet. Det fastnar inte mycket grus i dem, ovan bild är på 18 månader gamla framhjul på en välanvänd vagn.

Framhjulen sitter förhållandevis tätt ihop, vilket gör att det blir svårt att gå avslappnat uppför barnvagnsspåret i en stentrappa på stan.

Det bör också nämnas att om barnen sitter på fotstöden när vagnen är i rörelse så måste de lära sig att deras nedhängande ben kommer i vägen för framhjulen om de behöver snurra hela varvet runt – du vet om man till exempel håller på och trixar sig fram på trånga stället och måste backa flera gånger.

Körkänsla & Hanterbarhet – Carena Gotland recension

Det är förvånansvärt lätt att köra Carena Gotland. Hjulen svänger mjukt och smidigt (i alla fall när du fixat lite med dem), handtagets utformning gör den lättare att styra och den rullar bra. Att köra den här vagnen, jämfört med att köra en bra enkelvagn (tex Brio Go Next), är som att köra en minibuss jämfört med en vanlig personbil.

De stora hjulen gör att små ojämnheter i marken inte märks, den fastnar inte på små trottoarkanter utan du kan bara köra rakt på. Även trädrötter och stenar på skogsstigar, grus (vi har grusgång), snö, och annat som annars skulle få mig att svära är en baggis.

Carena Gotland recension

Den blir förstås mer svårstyrd när barnen sitter på fotstödet; då snurrar inte framhjulen lika lätt, de sjunker ner i gruset och vagnen fastnar lättare.

I kollektivtrafiken i Stockholm funkar den också bra nästan överallt, men den är ju inte liten. Att fälla ner handtaget på bussen för att vagnen ska ta mindre plats när folk går förbi gör ingen större skillnad.

Fjädring

Det finns inte mycket fjädring att tala om i den här vagnen. Så är det. De stora hjulen dämpar lite, och lite svikt finns förstås, men det är inte dämpat på det sätt som jag hade velat med en bebis som förväntas sova – såvida bebisen inte är av den sorten som behöver vibreras till sömns. Något “gung” finns inte alls.

Hopfällning

Vi har en annan vagn för utflykter och resor, som inte tar ens i närheten av lika mycket plats som Carena Gotland i bagageluckan. Anledningen är att Carena Gotland är stor och bökig. Den går att fälla relativt smärtfritt; ingenting ska monteras av så det är bara att fälla, och när den baxats in i bagageutrymmet så får det plats lite annat också – fast det beror förstås på vilken bil det gäller. Vi har en kombi.

Mått & Vikt hämtade från Lekmer.se

Högsta höjd på justerbart handtag: 110 cm
Hjul: 30 cm
Ryggstöd: 44 x 30 cm
Sits: 23,5 x 30 cm
Bredd: 80 cm
Maxvikt: 2x25 kg
Vikt: 17.6 kg

Tillbehör

Det finns tillbehör, men vi har inte använt några. En del accessoarer har vi däremot hakat på, som till exempel extra reflexer och barnvagnskrokar. Sånt är aldrig fel.

Problemlösning

Framhjul

Vi konstaterade ganska snabbt att framhjulen snurrade motvilligt när båda barnen satt i vagnen och den blev trögstyrd. Resultatet, när man ska kliva på bussen och framhjulen inte är rakt ställda när de landar på bussgolvet för att sedan bära hela vagnstyngden medan man lyfter in resten av vagnen, blir att vagnen egensinnigt kör åt sidan och det blir omöjligt att kliva på bussen.

Efter 3 månader blev de till slut så trögsvängda att vi låste dem i rakt läge. Just då var det inte alls ett problem eftersom det var mycket snö ute – vagnen tar sig för övrigt väldigt bra fram i snö – men när snön försvann blev det en kamp att ta vagnen. Jag försökte smörja hjulen, men det var oklart hur det skulle gå till så det blev inte så bra.

Björn mailade till Lekmer och fick svaret att ibland dras hjulen åt lite för hårt på fabriken, och när vagnen sätter sig så blir de tröga. Då måste man lossa på hjulen.

Detta gör man genom att skruva bort skruvarna som håller fast fotstödet i tyg, vika tyget åt sidan och använda en 6-kantig hylsnyckel med L-handtag, storlek 19mm (en sån man har till bilbatteri), för att lossa på muttrarna. Eftersom Lekmer inte säljer såna hylsnycklar, och inte heller kunde tala om var man kunde få tag på dem eller ens vilken variant som behövdes (de vi hittade på byggvaruhus var för tjocka), så slutade det med att de skickade deras egen (?) till oss, som vi sen fick skicka tillbaka.

Jag var så less på vagnjäveln när jag gjorde det här, så jag passade på att smörja kullager och även pinnen som muttern fäster på. Jag tog alltså loss hela hjulet från vagnen, torkade av allt och smörjde på nytt. Sen betedde den sig som en dröm igen.

Fotstöd

Carena Gotland recension

Fotstödet brast tvärs över tyget framför båda sitsarna efter ca ett halvår. Det KAN ha berott på att jag i ett svagt ögonblick råkade sätta mig där … eller jag satte mig på den ena, varför den andra skulle ha gått sönder vet jag inte.

Vi mailade Lekmer och frågade helt enkelt om det skulle vara så. De svarade med att skicka ett nytt. Jag väntade med att byta tills det blev dags att smörja/skruva på ena framhjulet igen – något som verkar behöva göras kanske 2 gånger om året – eftersom det är lika bra att göra det samtidigt.

Carena Gotland recension
Som ny. Nästan.

Sammanfattning: vi älskar den!

Tvärtemot vad det kanske verkar, så gillar vi vagnen riktigt mycket. Den har liksom blivit en pålitlig och självklar del i vår vardag. Visst, det har behövts fixas med den, men den har aldrig svikit genom att gå sönder och vara obrukbar.

Det märks tydligt att det är en budgetvagn, vill bara ha det sagt, men det visste vi när vi köpte den och den håller ju fortfarande riktigt bra. Den ger oss förvisso anledning att betvivla möjligheten att sälja, eller ens skänka, den vidare när vi är klara med den, men det var å andra sidan aldrig målet.

Carena Gotland recension

Nu är den lite rostig här och var, den har en böjd fotbromsstång eller vad det nu kallas, saknar en axelremsvaddering och jag misstänker att det kommit in smuts i kullagret på ena framhjulet men den bär ändå troget mina barn till lekparker, skogar, pulkabackar och hem över grusgången utan att driva mig till vansinne som vår förra vagn kunde göra.

Om du funderar på om det är värt det, så skulle jag säga att ja, det är det.

Bifogar den enda video jag hittat på vagnen, detta är från 2016 och vissa ändringar har gjorts på den (som till exempel hur tunga barn den orkar med).