Psykologen Psyknina gästar Mammatrams (äntligen!)

Vem är Psyknina?

Psyknina – eller Nina, som hon kallas i alla andra sammanhang – är en av de som jag vet läst Mammatrams från och till nästan sen start. Det är inte kutym längre att lämna kommentarer i varenda blogg vi läser, och Mammatrams har aldrig drunknat i dem (i kommentarerna, alltså) så därför är en läsare som är psykolog och bor i Mo i Rana (där jag fått lära mig att fästingar inte trivs) någon som lätt fäster sig i minnet.

Så många frågor

Det är väl inte bara jag, eller? Som vid blotta skuggan av en möjlighet att få någon sorts vägledning i föräldradjungeln börjar bubbla av frågor. Som om en annan människa kunde sitta på svaren om Livet, Universum och … allting annat vi undrar över som föräldrar.

Mysteriet kring mina barn känns precis lika stort som allt det där. För mig alltså. Nog måste väl fler sitta hemma och betrakta sina barn nån gång ibland och liksom bara … “jag fattar verkligen inte nu”? Eller?

Anyway … Efter att Nina nyligen gått med på att gästa bloggen så skickade jag ett gäng frågor förklädda till förslag/uppslag, om inspirationen skulle tryta. Det tog typ 3 sekunder att komma på 3000 frågor, så Nina har svarat på några av dem.


psyknina
Mo i Rana. Bildkälla här.

Hej!

Jag heter Nina, kommer från Örnsköldsvik men bor sedan 2012 i Mo i Rana i Norge. Jag och min man flyttade hit när vi tog examen från universitetet i Umeå, och sedan dess jobbar jag här på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Jag jobbar mest med tonåringar, men eftersom det är en liten plats får jag möta barn (och föräldrar till barn) i alla åldrar. Har en blogg – Psyknina – som tyvärr ligger i dvala pga intressebrist från min sida, men kika gärna in om du vill!

Vi har två barn, 1 och 4 år gamla, båda födda här i Norge. Det som jag tycker är bäst med att bo i Norge som småbarnsförälder är de korta arbetsdagarna. Jag jobbar 100%, vilket innebär en arbetstid från 8-15.30. 

Den största nyttan jag har av mitt jobb i mitt föräldraskap, har kommit efter att barnen kom i tvåårsåldern. Det är nog för att de går att prata med då, och det är så att säga en fördel för mig som psykolog …

Mitt bästa tips

Bekräfta barnets känsla (och undgå ordet Nej)

Exempel:

Barnet: Jag vill ha glass!!

Jag: Åååhh det är ju jääättegott med glass!

Barnet: Jag vill HA glass!!

Jag: Jag med! Det är jättegott, och du tycker också massor om glass!

Barnet: Kan jag få glass? (Oftast lugnare nu pga bekräftelsen.)

Jag: Idag är det måndag, och då äter vi inte glass/valfri ursäkt, avled och prata om något annat. Lugnar barnet sig inte, fortsätt att bekräfta hur gott det är.

När barnet är arg/skäms/ledsen:

Bekräfta känslan! Sätt ord på det du tror barnet känner och varför, de kommer protestera om du gissar fel, men du ger barnet en chans att lära sig uttrycka sig nästa gång, och i slutändan bekräfta sig själv. Brukar alltid avsluta med att säga att de får komma och sitta i knät om/när de vill ha tröst.

Bitande barn

Fick en fråga om bitande barn. Tyvärr är det nog avledning som är bäst, och försöka att inte göra så stor grej av det. Beror naturligtvis på ålder, förklara om de är äldre, och visa hur de kan göra annorlunda. Bekräfta känslan oavsett: jag tror att du är jätteglad/arg/stressad nu. Om du är arg kan du sparka i golvet, slå i en kudde eller ropa i en kudde. Om du är glad kan du hoppa högt, om du är stressad kan vi lägga oss här en stund. 

Inga time out

Avslutningsvis brukar jag alltid säga att barn aldrig ska ha time out när de har det jobbigt (arg/ledsen/skäms). Föräldrar kan ta time out (nu måste mamma gå och lugna ned sig, jag går och andas lugnt sen kommer jag tillbaka), men barn ska ha time in. Få bekräftelse, komma nära.

Alla föräldrar gör sitt bästa, och det har tyvärr fått genomslagskraft med time out efter supernanny-program osv. Det är inte farligt för barnen att ha time out, det viktigaste är att de får time in också! Jag brukar säga att 30 % av gångerna är good enough (finns till och med forskning på att det är så!), men om ett barn är extra känsligt eller har fått svårigheter av något slag, brukar jag säga att de ska få dubbelt så mycket.

Kom ihåg: it’s just too hard to be difficult – barn VILL aldrig vara jobbiga!

Hälsningar,
Nina

Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra …

Naturbegåvning

Tiden står helt stilla i det mörka rummet med de fuktiga lakanen. Så öppnas dörren, i plötsligt motljus ser jag Adrians kontur närma sig medan Simons slanka silhuett dröjer i dörren.

Adrian lyssnar. Simon kommer också fram, till foten. Han känner, frågar, backar ut och går vidare till annat. Adrian går också. Till sitt rum. Där hämtar han sin lilla stol som han släpar över allrummet och in till mig. Han placerar den på golvet alldeles bredvid min säng, tar min heta hand i sina små nävar, tittar på mig och säger mjukt:

“Mamma, varför är du sjuk?”

“Jag vet inte,” svarar jag. Rösten hackar, halsen bultar och svider.

“Varför vet du inte?”

“Man kan inte veta allt.”

“Jo-o mamma, du vet allt.”

Jag ler genom misären åt sonen som instinktivt anar vad jag behöver.

“Mamma?”

“Mm?”

“Mamma, du är bäst. Jag älskar dig.”

Jag stryker honom över huvudet. “Jag älskar dig också, Adrian.”

“Får jag ligga bredvid dig?”

“Nej älskling, du ska inte vara så nära mitt ansikte, jag vill inte smitta dig.”

Han fortsätter med sina frågor, kramar min hand och arm och försöker lirka sig närmare. Han småsjunger för mig, viskar mamma, liksom lockar på mig att kramas. Jag har nästan 40° feber, ont precis överallt men extra mycket i ryggen och halsen. Huvudet bultar i takt med hjärtslagen, det tinnitus-tjuter i öronen, jag mår illa och ljuset från trapplampan skär i ögonen. Jag kan inte minnas när jag var så sjuk senast … Och Adrian får mig att skratta.

Gav upp och ringde husläkaren

Det där var i fredags kväll. Då hade jag legat och våndats på allvar sedan lunch och började känna att vansinnet rimligen måste få ett slut snart. I lördags var det lite bättre, men inte i halsen – den blev istället, om möjligt, värre. I måndags fick jag nog, tyckte att kroppen minsann hade fått sin chans att fixa det där själv, och ringde husläkaren. Jag hade dragit mig för att ringa henne, eftersom jag inte gillar antibiotika och nånstans fattade att det antagligen fanns på kartan.

“Jag kan inte idag, du får komma imorgon kl 11:15,” sa husläkaren, kort och konkret som alltid.

“Ja, ok, men … Men jag tänkte att kanske jag kunde berätta det här för dig, och att du skulle säga typ att avvakta till fredag och om det inte är bättre så ses vi då?”

“Nej. Imorgon. 11:15.”

Igår var jag alltså där. Hon lyssnade, tittade, hummade … och så kände hon på halsen. Jag hoppade till.

Det slutade med en dunderkur antibiotika.

Ironiskt dansande dam i röd klänning-emoji.

Spånga Bys 4H gård – klart tips om ni har vägarna förbi

Jag är kär.

I en get.

Alltså den här geten … jag har aldrig träffat en så kelsjuk individ! Vi tar det från början:

Förra helgen tyckte Björn att vi skulle åka till en 4H-gård. Den 4H-gården där jag brukade hänga när jag var 4 år är också den där vi varit mycket med pojkarna (och även där Simon gav bort sin napp), men det är ju alltid kul att testa nåt nytt. Det var fint väder, så vi gav oss ut på en längre cykeltur till Spånga Bys 4H gård, och det var en glad överraskning.

Spånga Bys 4H

Det första vi gjorde när vi kom fram var att ge pojkarna äpple, och medan de åt gick jag några steg bort och hittade hönsen och getterna. Jag stack i armarna genom getternas staket och försökte halvhjärtat locka på dem – djur lyssnar aldrig på mig – och då var där en som lyfte på huvudet, tittade på mig säkert en hel sekund och sen kom traskande. Den var inte rädd, stod helt nära och liksom vände sig vartefter så jag skulle komma åt att klia den på de bra ställena – vilket i getens fall tydligen var runt öronen och på kinden, och halsen, och ögat (?), och överallt.

spånga bys 4h

Visst har de märkliga ögon, getter? Och det var som att den blev helt groggy av att strykas, det syntes hur den verkligen njöt.

Pojkarnas äpplen tog dessvärre slut så jag kunde inte stå kvar och gosa vid staketet hela dan.

spånga bys 4h

Plaskdammen visste vi ingenting om, så pojkarna fick plaska på i kalsongerna. Adrian badade och plockade sten från botten, Simon sprang runt kanten och … oklart vad han hade för sig. Koncentrerad var han i alla fall.

spånga bys 4hmjh

Adrian var helt såld på klätterställningen. Där fanns även gungor, studsmatta, och en liten inmurad småbarnsgård i skuggan under träden.

Den största succén, eller i alla fall den sista innan vi blev tvungna att åka hem och äta lunch, var konstverk-klätterställnings-rutschkanorna.

Vi hade en lång diskussion i efterhand, Simon och jag, om huruvida den ena var grön eller blå. Jag hävdade grön, sen tittade vi på bilderna och jag sträcker mig till blågrön.

Spånga Bys 4H gård har även hästar, som vi såg i en hage bredvid gungorna, och en massa andra djur enligt hemsidan som vi inte letade reda på. Vi kommer komma tillbaka många gånger tror jag.

Min födelsedag förra veckan

Jag fyllde år förra veckan. 38 stycken … Jag får mer ålderssvindel för varje år som går. Inte för att jag ogillar att bli äldre, utan mer att vart har alla åren tagit vägen? När man är liten så hinner man leva ett helt liv på ett år, när man blir äldre så hinner man knappt någonting.

När vi firade Björns födelsedag i maj så startades dagen under fullständigt kaos, men på min dag var det raka motsatsen. Ingen skrek. Alla tre kom in och sjöng. Det bästa är att alla sjöng samma sång, och pojkarna hade gjort varsin teckning till mig som Björn rullat och satt presentsnöre runt, och som jag entusiastiskt fick mottaga ansiktet. Adrian tuggade i sig min frulle i vanlig ordning, förstås, och Simon var mycket hjälpsam i öppnandet av paketet. Jag fick 2 berlocker … eller hängen, eller vad det nu heter, av Björn. Tydligen hade jag önskat mig det, men det har jag fortfarande inget minne av så det blev en effektiv överraskning och de är jättefina.

Har jag berättat redan att min mor och bror gav mig 2 nätter på ett vandrarhem i Sigtuna? Det gjorde de, i alla fall. Inte nästa vecka, men veckan efter. Bara jag, helt själv, allena, solokvist. Det kommer bli fantastiskt! Jag har nämligen bestämt mig, efter mycket om och men, för att skaffa en ipad och förstår du, jag kommer kunna sitta och bekanta mig med den OSTÖRD …! Halleluja.

Onsdag blev plötsligt resdag, så vi är hemma igen

Vi hade ju som sagt nästan osannolikt tur med vädret under vår semester på landet. Långa varma sommardagar med 25° i vattnet, ljumma mygginvaderade kvällar, inga måsten, bara stilla lugn och ro. Vi plockade totalt 5 fästingar från Simon, Adrian fick nog bara en. Simons myggbett svullnade imponerande mycket, Adrian kliande sönder sina så han är fortfarande prickig på benen.

I måndags kom mamma och morbror Mats ut och hälsade på. Det var fortfarande varmt och mysigt men det kändes att det var på väg att vända. När de gick mot båten med väskorna, Mats med vaggan under armen, på morgonen dagen därpå för att resa hem igen duggade det, men sen kom solen och vinden blåste bort alla myggorna för stunden så vi gick på upptäcktsfärd längs vattnet.

Tyckte det var läge för gummistövlar; det hade ju regnat halva natten och fukten hängde fortfarande i luften när vi gick. Två saker visade sig senare;

  1. Simons gula gummistövlar är för små, men istället för att säga det så diskuterar han – och tar på sig dem.
  2. Adrian tycker att gummistövlar är onödigt.

Vi stannade bara en dag till efter det. På morgonen i onsdags så tittade jag och Björn på varann och fyllde i varandras meningar när vi sa att om det skulle vara sånt där väder resten av veckan så kunde vi lika gärna åka hem. Både Simon, Adrian och jag hade hemlängtan ändå. Onsdag blev alltså plötsligt resdag.

Pojkarna på vaxholmsbryggan, sannolikt för sista gången men “man vet aldrig vad som kan hända”, som Simon brukar säga. Kanske blir det nån helg till framöver alla fyra, säkert är i alla fall att Björn och jag ska ut nån helg i höst och packa ihop och ta hem alla våra saker, men då ska inte barnen följa med.

Vykort från landet

Jonas var här och hälsade på över en natt.
Alla har badat. Vissa behöver lite övertalning trots värmen.
Låneleksaker i viken är en verklig skatt. Bevis på att (nästan) allt är relativt, särskilt för barn: låneleksakerna är halvtrasiga, omaka och till viss del otippade. Spelar ingen roll; pojkarna är sysselsatta lika länge med dem som med “bättre” prylar. Så klart – här finns ju inget annat.

24° i vattnet i viken. Har aldrig varit med om så mycket mygg här.

I och med att vi vet att vi inte kommer fira semester här nåt mer, så faller det sig kanske naturligt att letandet efter ett annat – eget – sommarställe blir en del av separationsprocessen.

Jag är tämligen fäst vid det här stället, som sagt, men för Björn är det annorlunda. Hans pappa byggde det här huset, han har vuxit upp här på somrarna. Annette, Björns mamma, satt för bara nån vecka sen på Öland och berättade om hur de hade invigt huset tillsammans med vänner och dansat i högklackat på det där trägolvet som aldrig slipats sedan dess. Golvet bär märken efter ett helt liv, känns det som. 70-talsklackarna vid invigningen, släpandet av då tunga IKEA-möbler, in- och utflyttning av trädgårdsprylar vid säsongsstängning/-öppning, hösttunga skor med smågrus i räfflorna, kloreporna efter brorsans gigantiska – och vad jag förstått osedvanligt osmarta, liksom numera avlidna – kungspudel samt brorsans frus speciella städteknik är spår jag känner igen, men där finns så mycket mer. Tänk om golv kunde tala.

Hursomhelst. Ett nytt sommarställe blir inte aktuellt ögonaböj, oavsett vad vi kommer fram till. Vi måste ju också fundera på VARFÖR vi vill ha ett, om vi nu vill det. Vad ska vi faktiskt använda det till, vad är syftet? Vi kommer aldrig få tag på ett eget ställe som kan mäta sig med detta, så det gäller att inte leta efter en ersättningsstuga.

Svårt att ersätta.

Sista semestern på landet

Vi har i alla fall tur med vädret – hittills. Men som den cyniska Lisa skulle ha sagt: det finns alltid utrymme för försämring. Vi är nu på landstället i Stockholms skärgård, det som Björn ärvde tillsammans med sin bror när deras far gick bort (före min tid), och som vi beslutat att sälja. Björns bror vill köpa vår (dvs Björns) halva av stället som han älskar så högt, förstås, så den affären är vad vi har framför oss i höst men låt oss inte gräva ner oss i tråkigheter redan nu – även om Björn klagar på illamående och huvudvärk. Nej, för vi har verkligen tur med vädret. Det är inte superskoj att vara här när det regnar … eller alltså, det skulle vara precis lika magiskt under dåligt väder, om vi inte hade haft två yrväder att sysselsätta. 

Tur med vädret

Nu är det soligt och varmt, på morgonen ligger vattnet blankt stilla och bär med sig ljuden av skärgårdens lugna sommarmorgon till oss. Och från oss, måste jag tillstå. Simons verbala – eller ska jag kanske säga orala? – kommunikation når längre än vad vi, liksom sannolikt resten av sjön, skulle önska. 

Och inte bara hans, för övrigt. Adrian är inte heller tyst av sig, och när Simon stolt fångat inte mindre än FEM döda spigg i sin håv och la håven med de döda fiskarna i mitt knä, på mina bara ben, för att visa – då var inte jag heller särskilt tyst. 

Båten

Vi la i båten i förrgår. Eftersom vi inte har sällskap av nån annan vuxen, och eftersom det här med att lägga i båten är ett lite knepigt projekt som kan vara riktigt farligt för små nyfikna och närgångna pojkar, så knöt vi fast dem vid ett träd. 

Alltså vi surrade inte fast dem runt stammen eller så, märk väl. Det var mer så som när man binder hundar utanför butiker. Adrian satte sig på en sten och plockade fram sin mentala popcornskål medan han intresserat följde vad jag och Björn höll på med. Simon stod där Björn ställt honom, och gnällgrinade oemottaglig för förklaringar genom hela projektet.  

Med det sagt så är det inte så konstigt att Simon varit lite kinkig och känslig. Vi hann inte mer än kliva av Vaxholmnsbåten, knalla hit och bädda sängarna den dagen då vi kom hit, förrän han fick ganska hög feber. 39,4° levererade han den kvällen, och natten som följde fick jag sova inne hos honom. Dagen därpå låg han i sängen och lyssnade på sagor halva dagen (första halvan protesterade han över att vara fastbunden vid ett träd), och igår var det bättre. Inte helt bra, därav känsligheten bland annat, men bättre.

Det känns sentimentalt och nedstämt att det är vår sista semester här, men Björn meddelar att det samtidigt känns rätt. Även om stället är näst intill magiskt.

Hur man inte skapar turistupplevelse: Upplevelsebadet på Västervik Resort

Hem från Öland

Vi åkte hem från Öland i torsdags. På vägen hem, vår vana trogen, stannade vi för ett förmiddagsstopp med energidränerande aktivitet. Den här gången startade vi tidigare och körde nästan tre timmar, mot våra vanliga två timmar, för att vara på Västervik Resort kl 10 när de öppnade.

Västervik Resort

Västervik Resort

Västervik Resort är “en svensk semesterklassiker” – i alla fall enligt hemsidan. Där finns camping, ett gäng små lekplatser vilket är kanon, en ganska stor strand, en båtbrygga, nån sorts uppblåsbar äventyrsbana (??), samt ett äventyrsbad, och säkert mer därtill.

Västervik Resort

Själva badet

Vi var där för badets skull. Äventyrsbadet då, inte stranden. Själva badet var inte dåligt; där fanns en varm bubbelpool, en ordentligt uppvärmd barn/babybassäng (antagligen med hänsyn till alla föräldrar som bara sitter i vattnet och passar och annars blir blåfrusna) med små fontäner och bra små vattenrutschkanor. Det fanns också en större pool med strömmar, klättergrepp, vattenfall m.m. och där fanns till och med en stor och bred och jättesnäll vattenrutschkana som jag åkte med Adrian OCH där vi båda kom ner glada.

Bildkälla här. Babypoolen är inte med på bild.

Vill du veta hur man skapar köer? Åk på studiebesök till Västervik Resort!

Som energidränerande aktivitet för småbarn så var det bra, MEN … alltså, jag måste säga det. Det är inte ofta jag blir riktigt störd på saker, men deras omklädningsrum var – och då har jag i egenskap av spirande tävlingssimmare i min ungdom sett ett förhållandevis stort antal omklädningsrum på badhus – under all kritik. 

Man betalar i kassan, går och ställer sig i kö för att få sitt “åkband” runt armen, vilket tar ett tag så kö bildas ganska omgående. Sedan köar man vidare in i ett omklädningsrum på uppskattningsvis 12 kvadrat med ett gäng pyttesmå skåp längs ena långväggen. Omklädningsproceduren med en uppspelt och otålig fyraåring blev minst sagt omständlig, och resulterade i blöta kläder eftersom golvet var lika torrt som i en lagård (dvs klafsigt) och det bara fanns en enda smal bänk att lägga prylar på.

Efter det fanns två duschbås på väg ut mot bassängerna. DU HAR VÄL INTE GLÖMT ATT DUSCHA? – stod det på en skylt på ett av båsen.

Men alltså två bås, med totalt fyra duschar, i ett omklädningsrum med folk på väg både till och från bassängerna? Jag var nära att bara gå förbi till slut, eftersom ett gäng pubertetstjejer skulle göra hela sin rutin samt torka sig, klä på sig och jag-vet-inte-vad medan andra stod och väntade. Det var inte deras fel förstås, jag kan inte bli irriterad på dem, eller på någon alls egentligen. Avsikten från badhusets sida var uppenbarligen att skapa kö överallt och de lyckades såklart. Sånt är inte svårt.

Ville de att folk skulle duscha innan de hoppar i badet, så skulle de hjälpa dem att lyckas med det. Har vi som barnfamilj avsatt två timmar till ett äventyrsbad, då kommer vi inte lägga 90 minuter på att köa fram och tillbaka för något som vi inte måste göra.

Jag var alldeles olympiskt häpen, och misstrogen, över fenomenet. På vägen ut, innan lunch, så gjorde vi inte mer än att skölja av oss i princip och tänkte att vi fick ta duschen hemma på kvällen istället. Man blir ju lite stressad av att ha stått i kö och irriterat undrat vad tusan folk har för sig i duschen, bara för att sedan vara den som andra otåligt väntar på. 

Kanske finns det regelrätta omklädningsrum och duschar på relaxavdelningen, det vet vi inte för där är det åldersgräns på 13 år.

Lunch

Vi åt lunch på en av restaurangerna i backen mot parkeringen, och det var … inte dåligt. Hade inga förväntningar, jag menar finns det tre (eller fyra?) restauranger på ett sådant område som alla har samma ägare, då brukar maten vara lite B och det var den också – men som sagt, inte dålig; barnen åt, alla blev mätta och ingen blev sjuk.

Vi kommer inte att åka dit fler gånger … eller om vi gör det så blir det inte till “Upplevelsebadet” i alla fall.