Adrians femårskalas del 1: Vad ska de andra föräldrarna tycka?

Möjligheterna är tydligen väldigt många

När jag funderade på hur vi skulle lösa det här med kalas i år (Simons kalas gick ju lite av sig själv), med tanke på min ovilja att ordna ett själv hemma, så snubblade jag över en hel del uppslag från olika ställen som anordnar barnkalas. Hittade till och med ett ställe som erbjöd sig att komma hem till dig med två ponnyhästar, alltså levande djur, och ha ponnykalas …!

För ett ögonblick föreställde jag mig två små hästar i vår trädgård, och sen tog jag mig samman. Adrian är inte ens ponnyintresserad, och sen kom den där tanken ändå; vad skulle de andra föräldrarna tycka. Inte för att någon i vårt hus har nåt emot hästar, men alltså de är inte en del av vår värld. ”Overkill” är inte ett ord jag använder ofta, men ett ponnykalas hemma hos oss? Hah.

De andra föräldrarna

Alltså jag tror nog det är väldigt olika på andra håll, men här hos oss så känner vi inte de andra barnens föräldrar mer än till utseende och snabba “hej” på förskole-/skolgården. Det enda jag vet är att barnen jämför sina prylar, aktiviteter och kalas med varandra – för så gör barn. 

När jag för några veckor sen berättade för min far att vi tänkte ha Adrians kalas på leklandet så funderade han i samma banor, och lyfte skillnaden mellan olika familjers ekonomiska förutsättningar, barns avundsjuka, liksom föräldrars tysta dömande, oavsett anledning. Vi lever trots allt i en jantekultur där det gäller att inte sticka ut för mycket.

Jag tycker inte att reflektionen är ogrundad, men jag tror att det är annorlunda idag. Det är bredare. Luddigare. Jag avundas till exempel föräldrar som är påhittiga och styr upp barnkalas i hemmet med hemgjorda klubbor, tårta, färgkoordinerade dekorationer och fiskdammspåsar med ekologiskt godis. Jag avundas dem för att de orkar, för att de har idéerna och inspirationen, och för att de har TIDEN. När jag ser vad de lyckas åstadkomma blänker det till av otillräcklighet i mig – det är inte värre än så, men det finns där. Och även utan allt det där pyntet, så är jag så impad av föräldrar som ror iland födelsedagskalas hemma. De är HJÄLTAR.

Vår tids valuta

Tid har blivit den nya valutan, på många sätt. Min far menade att det finns de som kan bli avis för att Adrian har sitt kalas på ett lekland, och jag menar att JAG är avis på dem som kan ha sina kalas hemma. Personligt, nära, tillsammans. Gräset är alltid grönare på andra sidan, men i en tid som hojtar om Nära Föräldraskap samtidigt som utbrända föräldrar är så vanligt att ingen reagerar, så vågar jag tro att det för det första inte alls är ovanligt att ha kalas på lekland, och för det andra att det nästan håller på att tippa över till att det här med att vara hemma slår högre.

… i alla fall vad gäller oss föräldrar. Tänk att vi aldrig bara kan slappna av och chilla, utan att vi ska komplicera allting så dant jämt; det är vi vuxna som jämför så hårt och jag tror de flesta av oss läser in våra vuxna värderingar i barnens värld, även där vi egentligen inte skulle behöva det. Vad gäller barnen så tror jag att de är glada så länge det vankas godis, fiskdamm, tårta och lek.

Minuterna efter fiskdammen på Simons kalas i våras.

Vinterns skidplanering är delvis satt, hurra!

Målbild och föremål för efterlängtan, minne från förra vintern:

En vecka i Sälen i januari

Vi har dragit ut på det lite väl länga, precis som förra året, men nu har vi i alla fall bokat en skidresa till Lindvallen i vinter. Det ska bli så kul att åka skidor, barnen längtar och Simon har dessutom hunnit med att sura lite över att det är så långt kvar.

Vi bokade den 9/1 för en vecka. Precis efter jullovet, då det är mycket mindre dyrt att åka dit, och det lär bli kallt och eventuellt inte så mycket snö men säkert tillräckligt ändå. 

Vi bokade utan att ansöka om lov från skolan för Simon. Jag vet att det är sagt att man inte ska vara ledig utanför loven, men alltså kom igen. Det spelar ingen roll hur tidigt ute du är med att boka; alla resor under loven är typ tre gånger så dyra. Dessutom måste vi trängas som pingviner i backar, liftköer och värmestugor. Det blir möjligt för fler barnfamiljer att komma iväg om de åker utanför loven, och nog borde det ligga i skolans intresse med sport, friluftsliv, skidSKOLA, aktivitet osv som de i övrigt förespråkar så hett. 

Anmälan om frånvaro återstår att göra, liksom att jag får min semester bekräftad … 

Längtan att åka oftare

Vi har ju varit lite i Kungsberget också, och nu nyligen annonserade de 30% rabatt på säsongskort. Kungsberget är inte mycket mindre än Kläppen egentligen, och eftersom det bara tar 2,5 timme att åka dit som vore det egentligen möjligt att åka över dagen. Jag pitchade säsongskort hos Björn ganska hårt, tills han var med på tåget och jag skulle köpa dem. Då visade det sig att rabatten redan var avdragen på priset, och plötsligt var det ingen mening längre. Vi kommer åka dit ändå.

Nya skidoveraller

Så i väntan på att vintern ska komma snöande så har jag gått igenom pojkarnas vintergarderober, särskilt med tanke på skidåkning i kallt väder, och har lyckligt investerat i varsin ny overall på Tradera. Den ena men lapparna kvar, den andra mycket lite använd. 

Den blå är egentligen lysblå, typ blå-turkos. Fantastisk färg som är svår att få med på bild. Det blir nog lättare mot snön i vinter.

Vi har haft overaller från samma märke tidigare, och de har varit bland de bästa vi har haft vad gäller slitstyrka och vattentäthet. Nya är de tokdyra, men begegnade i fint skick kostar de inte ens hälften (den blå med lapparna kvar fick jag i och för sig ge hälften för, men det är ändå billigare än en ny i de andra märken vi haft).

Gammal bild med de förra fina overallerna vi hade 2018.

Men än är det inte vinter

Igår gjorde Björn det mesta jobbet i strålande höstväder med att ta ner studsmattan för vintern, jag är förkyld, vi har ingen mat kvar hemma idag heller och vi är sena med återlämning av ljudböcker till biblioteket. Det är ganska mysigt när det blir mörkt så tidigt om kvällarna, jag börjar längta till advent så att man kan sätta upp ljusstakar och allt sånt där. Mysigaste tiden på året.

PS

Du minns kanske att jag skulle på inspektion av all min hud, i den händelse jag skulle bära på fler hudcancerbenägna leverfläckar. Jag har varit där och allt är väl. Ingen hudcancer. Känns rätt bra, faktiskt.

Adrian har fyllt fem år, upplysningens förnuft står för dörren

Fem år och en månad. Än så länge är det mest explosioner som står för dörren

“Adrian, min älskade lilla POJKE!!” fräser jag glatt åt min son, nyss fyllda fem år, för han är i uppförsbacken till ännu en explosion och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Han är mitt uppe i något slags utvecklingssprång – det är i alla fall arbetsteorin – och han verkar komprimera det. Eller det känns så. Han kan inte bara ha en kämpig period utan den ska minsann vara dramatiskt likställd med blodsockerfall i snårdjungel med giftiga djur och slö machete.

Krig

fem år, på önskelistan
önskelistan inför femårsdagen. (Nej, han fick inga vapen.)

Av alla han krigar mot, vilket är alla han har nåt slags regelbunden relation med, så ligger jag mitt i brännpunkten under ilskans förstoringsglas. Han tänder till på precis vad som helst – eller ja, vem behöver en anleding? – och sen stegras utbrottet tills jag får nog och tar honom över axeln upp på hans rum. Härom kvällen hände det igen och jag gick upp med honom, hojtande över gallskriken, att om man inte kan bete sig så kan man lika gärna gå och lägga sig. Vi brottades genom kvällsrutinen, jag borstade hans tänder, han försökte nypas och rivas och jag vet inte vad, han var som förryckt och allt under höga tjut medan jag metodiskt kämpade på med hörselkåpor över öronen. Sen släppte jag honom för att gå och skölja tandborsten, och på samma utandning gick de förbannat ilskna tjuten över i förtvivlan. Han lät plötsligt som om jag tänkte överge honom för resten av hans liv, och sen ville han inte släppa istället. 

Diplomatins tveksamma neutralitet

Det här verkar vara så vansinnigt jobbigt för honom. Varje morgon, som förr var som en lätt och yr dans mellan en vallhund (jag) och två mycket förvirrade och lite sura får (barnen), startar nu som ett fastkört dödläge vid fronten. Ibland lyckas jag dribbla ner Adrian utan större utbrott ända fram till frukostbordet, men även det är numera ett minne blott. Adrian ligger i krig med världen, och vi har kommit på oss själva med att börja dansa efter hans pipa … I och med den insikten så är det också slut med dansen, men det kvarstår några konkreta punkter som vi bara kan erkänna oss besegrade på:

  1. Adrian får frukost på sängen. Det är visserligen bara en macka, och hur det än låter så står vi fast vid att det är värt ett försök. Jag har gett honom 4 russin i sängen varje morgon hela hösten, och det har gått bra. Det hjälper med morgonhumöret. Men nu när kriget rasar för fullt så finns det inga russin i världen som kan rädda oss. Han vägrar äta frukost, och i det oundvikliga blodsockerfallet – på den punkten är han precis som jag – så drar han alla andra med sig. Det är ofta på håret att Simon kommer i tid till skolan, och jag lämnar Adrian falsettskrikande i hallen innanför förskoledörren och skyndar vidare med Simon. Det brukar ta Adrian 30 minuter att lugna ner sig, och vid det laget har förskolefrullen hunnit plockas bort. Nu är det här en bra förskola med personal som förstår att ge honom nåt att äta ändå, men cirkusen tar musten ur oss och om vi kan få en hanterlig morgon till priset av en macka i sängen under en tid, så må så vara.
  2. Vi väljer våra strider. Alla föräldrar väljer sina strider, men oftare än förr försöker jag undvika att se vad som händer, när det egentligen inte är nån fara. Har han bestämt sig för att stångas så blir det bråk oavsett, såklart, men … jag tror du förstår vad jag menar. 
  3. Vi ber Simon hålla låg profil. Det är inte helt rättvist, men livet är inte alltid rättvist och på ett sätt tror vi att den här perioden är lärorik för Simon, eftersom han börjar kunna se sambandet mellan sitt eget beteende och huruvida han kommer i tid till skolan eller ej. Han blir nämligen frustrerad av Adrians påhitt och ger honom tjuvnyp. Detta resulterar i en ännu större katastrof, naturligtvis, och en ännu större försening. Simon lär sig så sakta hur han kan öka eller sänka sina chanser att alls komma hemifrån samma dag. Det går sådär.

På förskolan säger de att det det är ganska vanligt med utåtagerande beteende i samband med utvecklingssprång (eller vad det nu kallas), och inte heller ovanligt att just mamma får ta den värsta smällen. Inte för att jag var orolig, men det är ändå skönt att höra från dem. Apropå, det här med att ge honom en macka redan innan han går upp, det var deras idé och jag är ganska glad att inte behöva ta åt mig äran för den. 

Adrian har fyllt fem år. Det ska vara en lugn ålder, full av regelföljande och förnuft. En upplysningens era. 

Hah.

Tiden som försvann; min vardag med heltidsjobb och förskole-/skolbarn

tiden som inte räcker till som förälder
Jag känner, som så många andra med mig, att tiden inte räcker till. Där finns också känslan av att samma tidsbrist inte gällde våra föräldrar på samma sätt.

”Jag menar, mina föräldrar gjorde hela julbordet från scratch,” funderade min norrländska tremänning en sällsynt kväll över middag med vänner ute. ”Vem skulle ha tid med nåt sånt idag? Visst, de bodde ju ute i skogen också men ändå.”

”Ja, men vad har vi som de inte hade?” svarade en vän, och pekade på en mobil som låg kvar på bordet efter att ha tjänat som kamera. ”Ta bort den där, och plötsligt blir det väldigt svårt att jobba som vi gör idag.

Jag tror inte vi kan skylla allt på mobilerna, men nog har de bidragit till att gränsen mellan jobb och fritid suddats ut helt på många håll. När jag tittar på min egen vardag, så vet jag inte hur den skulle gå att få ihop utan telefonen men även OM det gick, så tror jag inte det skulle förändra så mycket.

Min vardags-dag

Jag vaknar kl 05, orkar krypa ur sängen kl 05:40. Jag dricker te och jobbar i ca en timme innan jag väcker barnen och dribblar dem genom hela morgonmaskineriet till skola och förskola. Därifrån cyklar jag direkt till jobbet, där tiden går fort fram till kl 17 vartefter jag cyklar hem igen. Jag hinner krama pojkarna där de sitter framför TVn, sedan äter vi middag nästan direkt. Efter middan har jag en timmes kvalitetstid med familjen, sen är det läggdags och hela kvällsmaskineriet dras igång. Kl 20:30 sätter sig Björn på vakt i soffan utanför deras rum och jag går ner för att ta hand om det som är kvar i köket. Ibland är det också tvätt som ska hanteras, mat som ska planeras, ärenden av annat slag som inte hunnits med och kl 21:15 börjar jag gå och lägga mig. 

Såhär har det varit hela hösten, hittills. Jag tänker att här finns två tydliga brister i min tillvaro; 

  1. träning
  2. fritid

Jag har ingen tid över till det. Det är ju BARA på helgen som jag kan sätta mig ner och skriva, och det är dessutom nåt som bara kan hända om det är tyst och lugnt omkring mig. 

Tiden som inte finns

Till skillnad från min uppfattning av många andra familjer i vår omgivning, så planerar vi sällan upp oss under helgen. Visst, födelsedagsfiranden och regelbunden barnvakt undantaget. Och lördag förmiddag, då Simon är på simskola och Adrian på dans, förstås. Det ger oss en och en halv dag i veckan som vi kan umgås med varandra. 

Det här betyder att det tar emot att planera att träffa mina vänner som bor långt borta, eller att gå ut och ta en AW nån kväll. Den lilla tid vi har tillsammans har jag svårt att tumma på, det är inte det jag vill. Jag vill såklart ta den här tiden till mig själv, men helst från nånting som inte är så vitalt som familj och sömn.

För min del, så känns det inte helt rätt i hjärtat. Jag vill vara mer med min familj, jag vill kunna ta en timme nån gång i veckan och skriva. Det skulle vara fint att hinna med att sy det där babynestet jag lovat min vän som får barn i november. Laga barnkläder … ja, du vet, jag vill ha mer tid. 

Gnäll och klagan kräver handling

Jag är fortfarande av åsikten att det går bra att klaga och gnälla, så länge som det görs nåt åt saken. Att BARA klaga och gnälla, och sen inte lyfta ett finger till förändring, känns mindre ok. Därför klagar och gnäller jag. Det måste ske en förändring, annars får jag svårt att trivas som det är nu … För när allt kommer omkring så spelar det ingen roll hur bra jag trivs på jobbet, om tiden inte räcker till familjen.

Det är svårt att ta sig an sånt här när man fortfarande sitter på provanställning och arbetsmarknaden är besvärlig. Jag föreställer mig att min chef skulle läsa detta, och tänker att det vore ju … onödigt. Samtidigt är det vad det är. Det är inte lätt att balansera familjeliv med förskolebarn tillsammans med en rolig heltidstjänst. Jag är knappast ensam om den reflektionen. 

Många måste ha suttit i samma sits som jag* och sen hittat en lösning. Om DU är en av dem, vill du snälla berätta hur du gjorde? Även om det inte hjälper just mig så kan det hjälpa nån annan.

Sharing is caring, och allt det där. Hur GÖR folk, egentligen?


*Samma sits som jag, betyder i det här fallet situationen som sådan i kombination med missnöjet över den. Jag kritiserar inte situationen i sig, den passar många andra. Det är bara det att den inte passar mig.

Livsfilosofi med min låtsaskompis Göran och russinen

Göran och russinen

Jag skriver rubriken Göran och russinen först av allt, och vet precis vad det handlar om, och sen inser jag att det är jag ju ensam om. Det här måste förklaras så att jag fortfarande, trots livligt fantasifull livsfilosofi, framstår som en hel människa när det är färdigläst.
(Minne från landet 2018) En studie i balans; kväll/ljust, vin/vatten, stillhet/myggor, ingen Göran.

Här följer några stycken text, möjligen till synes utan inbördes sammanhang, men de hör ändå ihop så håll ut.

Russinen

Jag har en vän som varit utmattad – flera vänner faktiskt, tyvärr – som berättade för mig att hon haft en utmattningscoach som använde ett litet russinpaket som metafor. Jag vet förresten inte om det heter “utmattningscoach”, men det var en professionell stödfunktion i utmattningssammanhanget hursomhelst.

Tänk dig att du vaknar varje morgon med ett litet russinpaket på nattduksbordet. Du får ett nytt varje dag, men du får bara ett så det måste räcka hela dagen. Du pytsar ut dem under dagen för att du ska orka och ändå ha energi kvar till läggningen av barnen på kvällen – så då kan du inte äta alla till frukost och tro att det ska gå ihop.

Vi kan inte ge allt vi har på en stor kraftansträngning per dag, för då tappar tillvaron väldigt mycket kvalitet för oss. Samma aktivitet kostar såklart olika många russin beroende på person och dag; russinens värde är så att säga volatilt.

Göran

Låt min livsfilosofi stolt presentera Göran. Göran är 63 år gammal. Han har jobbat på samma jobb i 25 år, han är en trevlig prick som gör sitt jobb som han alltid gjort. Visst, han vänder sina två papper om dagen medan andra vänder tio, han nås endast under kontorstid och har radioskugga all övrig tid men ingen kan säga att han inte gör sitt jobb. Göran ser fram emot pensionen om två år, mentalt har han redan checkat ut; han är ju så nära nu. I Görans livsfilosofi rör sig jobbet som en segelbåt mot horisonten och annat, kanske barnbarn, har tagit plats på scenen. Göran har ingen energi eller intresse för nymodigheter som innovation eller förändringsarbete. Förändring blir väldigt obekvämt för honom, för då måste han zooma in på sitt arbete igen och det vill han inte för han är ju på väg bort.

Den tokbreda motorvägen från A till B

Ofta finns det många sätt att göra exakt samma sak på. Till exempel, om målet är att ta sig från hallen till förskolan, så kan man följa tre steg och 1) ta på sig skorna, 2) gå ut ur huset och 3) promenera till förskolegrinden. 

Ett annat sätt att åstadkomma samma sak, är att göra som Adrian och

  1. slänga sig på rygg på golvet och leka skottkärra bort till vardagsrummet
  2. komma tillbaka och stirra en stund på skorna
  3. göra en panikrusning uppför trappan
  4. sparka storebror i ryggen på vägen ner
  5. grina
  6. ta på sig stövlar på fel fot
  7. kräva assistans med skorna
  8. kräva att få cykla
  9. kräva en omväg till förskolan
  10. knuffas med storebror på smal trottoar
  11. bli utgrävd ur häcken bredvid den smala trottoaren
  12. glömma bort hur man cyklar
  13. bli paranoid och skrika SLUTA FÖLJA EFTER MIG resten av vägen till förskolegrinden

Båda sätten leder från hallen till förskolegrinden, men man måste liksom tänka sig en bred motorväg snarare än ett streck från A till B. På ena sidan av vägen går såna som följer steg 1-3, och på andra sidan går såna som följer olika variationer av 1-13, och överallt på vägen går folk som hittar sina egna lösningar och allt däremellan. Alla kommer fram.

livsfilosofi mot utmattning

På min sida av jobbvägen

På jobbet är jag en person som har en tendens att röra mig på kanten av ena sidan av motorvägen. Jag är samvetsgrann, mån om att göra rätt och att bidra. Jag hatar känslan av att inte dra min egen vikt. Jag har en tendens att överprestera i onödan och säger gärna JA till allt man ber mig om. Det här är en av anledningarna till att jag nästan gick in i väggen efter utbildningen för två år sen, och det är nåt jag behöver ha en strategi för att hantera, så att jag inte ska gå in i väggen på riktigt. 

Görans uppgift

Jag har fortfarande provanställning på nya jobbet, den går ut i december. På jobbet pågår nåt min chef benämner som work-over-load; vi är redan få som jobbar i teamet, fler projekt tilldelas utan att fler personer jobbar med dem. Jag drar inte min egen vikt ännu, det är inte heller förväntat att jag ska det MEN vänligen försök.

Jag försöker. Sen börjar det kännas vanskligt, och då tänker jag på Göran.

Vad hade Göran gjort?

Göran hade inte gjort hälften av min lista och han hade inte brytt sig nämnvärt heller.

Jag kan aldrig bli som Göran; jag måste först vantrivas innan jag kan bli det och då har jag redan sökt mig vidare, men jag tänker att om man som jag har en tendens att röra sig på ena sidan av motorvägen från A till B, så kan det vara klokt att hålla koll på sin motsvarighet på andra sidan vägen. Göran skulle behöva vara lite mer som jag, och jag skulle behöva vara lite mer som Göran. Ibland.

Ta ett ögonblick av din dyrbara tid och betänk alternativen. Det finns alltid alternativ. Min strategi nu är att tänka på vad som är viktigt för mig, och inte tappa det ur sikte. Och rådfråga Göran ibland, såklart. Min livsfilosofi har alltid gått ut på att jag kan välja själv; jag MÅSTE ingenting, men allting har ett pris förstås så vad är viktigt?

Epilog

Den galna morgonen med Adrian i steg 1-13, där minst 26 steg utelämnats här för läsbarhetens skull, kostade mig inte många russin alls faktiskt. Det var jobbigt ett tag men sen när vi kom till garaget och cyklarna så insåg jag att Simon skulle komma försent till skolan. Jag tänkte på Göran och russinen, och så släppte jag stressen. Jag kapitulerade inför Tidens makt och sen fick det hela ha sin gilla gång; det var vad det var. Jag skulle också komma sent, men det var som om det redan hade hänt. En befriande känsla minsann. Det tyckte inte Adrian, men han fyller fem om några dagar, så … det är väl som det måste vara.

Kämpen Adrian med sin nya cykel. Han fick välja mellan den och en tuff cykel i trista färger som låg ute på blocket samtidigt. Klart han väljer den med fin färg, blommor, pakethållare och korg! Det hade jag också gjort.

Har du sett den här? Ibland känns våra försök att komma hemifrån som en parodi på den här:

Jag har några innestående där, sa han

Det är kväll, strax innan läggdags. Simon har tydligt bett att få vara ifred på sitt rum. Adrian myser med mig och Björn i soffan och bökar runt med kuddar och böcker och filt och har sig. 

Björn vänder sig mot mig: “Sitter du här uppe sen ikväll?”

Översättning: Han vill att jag ska sitta på vakt i soffan utanför pojkarnas rum, så att de stannar i sina sängar, istället för honom för han vill så gärna se ett avsnitt av nån ny serie som tydligen kräver stor skärm och ljudeffekter; dvs vardagsrummet en trappa ner.

“Det känns som att jag har några innestående där,” tillägger han när jag inte svarar direkt.

Översättning: Han menar att det alltid är han som sitter på vakt – vilket han gör, med Netflix på datorn, efter gemensam överenskommelse oss emellan – och att nu är det väl inga problem att jag gör det en kväll. 

“Javisst,” säger jag. “Gör du det jag skulle ha gjort då, om jag sitter här?”

“Köket, menar du?”

“Ja, och ta in tvätten som hängt ute i två dar, himlen såg tung ut förut.”

“Det gör väl inget att den hänger ute, om den blir blöt igen så torkar den ju ändå sen.”

“Så trevligt är det inte med tvätt som varit blöt fram och tillbaka ute i flera dar. Men det är ju bara att ta in den.”

“Ja, jo …”

“Det känns som att jag har några innestående där,” upplyser jag-som-alltid-sköter-tvätten sammetslent.

Björn ler över hela ansiktet. Touché.

Jag vänder mig mot Adrian, pussar honom på håret och fortsätter stillsamt:

“Ska pappa borsta tänderna på dig ikväll, Adrian? Det känns som att han har några innestående där.”

Björn skrattar. “Den satt inte så bra den där va?”

“Nix.”

Gammal bild pre-kids.

Jag hade sån tur att jag blir mörkrädd

Tung period bakom oss

Vi har några tunga veckor bakom oss nu, och jag känner mig trött. Det finns ingenting som kan dränera en person så snabbt och så grundligt som rädsla, och jag har fått ganska mycket av den varan.

Det var det där att Björn råkade göra en grej som påminde så mycket om mitt förra förhållande (ett oerhört osunt sådant) att hjärtat gick i baklås. Björns påhitt var inte så illa i sig självt, bör jag tillägga, men för mig blev det katastrof. Det har nästan släppt helt nu, men det krävdes några terapitimmar (och flera veckor) för att få till det.

Sen så råkade en mycket nära person i släkten ut för något alldeles vidrigt hemskt, detaljerna är inte mina att dela men under flera dagar höll jag andan, grät när det gick och trodde att hen inte skulle klara sig; det var de värsta dygnen i hela mitt liv. Det slutade lyckligt, men då kände jag mig ganska slut.

Då meddelade hudläkaren, som tagit bort en sån där leverfläck eller vad de kallas från min rygg, att det var minsann på håret att jag klarade mig undan svår hudcancer. Hade jag kommit om ett år hade den sannolikt redan spritt sig “och sånt dör man av, det finns inget botemedel”. Jag fick remiss hos nån som ska inspektera hela min hudkostym, men det är långa väntetider och i väntan på kallelse maler det stilla i bakhuvudet.

Mys.

Vansinnig tur & fiktiv filosofi

Jag tänker på vilken osannolik TUR det är att det gått bra (hittills); jag är inte hos David i Frankrike längre. Min älskade lilla släkting lever och mår bra, läkaren såg min leverfläck och tog den i tid (det var alltså inte den fläcken jag kom dit för, utan en annan). Trots det känns livet skörare än förr och ibland, flyktigt som en déjà-vuförnimmelse, känns det som att jag egentligen sitter nån annanstans och återupplever ljuva minnen snarare än lever mitt liv här och nu.

Kanske finns det nåt parallellt universum där det är precis så? Tänk dig det här: På en annan plats, i ett annat liv, sitter Lisa och minns tillbaka på tiden i sitt liv då hon var lycklig. På nåt märkligt vis som ingen förstår blänker hennes känslor till i mig, typ som känslan av en dröm man inte längre minns. Förstår du?

Det finns en tanke om att alla oräkneliga universa existerar som en konsekvens av det grundläggande faktumet att allting som KAN hända, också MÅSTE hända. Har du inte hört talas om denna fiktiva filosofi kan jag varmt rekommendera Terry Pratchett’s författarskap.

Hursomhelst … Allt det här för att säga att jag känner mig ganska trött.

Jag känner med både droppen och kvisten.

Ljusa saker att se fram emot ändå

Igår kväll hade vi barnvakt. Björn hade bokat en tysk avsmakningsmeny nånstans på nåt ställe och det blev jättemysigt.

Nästa helg ska jag och två vänner fira att vi allihop fyllt 40 i år. Ihärdigt messande fram och tillbaka i veckan har resulterat i hotellvistelse med spa. Jag hade ingen tid att delta så mycket i diskussionen kring bokningen, nu känns det som att jag borde ha gjort det … men det är mycket annat jag inte hunnit med heller och tro mig, dygnet får inte fler timmar oavsett hur mycket vi vill/hoppas/tror det. Hör och häpna. 

Adrians 4-årskalas, AKA evighetskalaset från helvetet, förra året

Snart är det dags igen

Oktober närmar sig med stormsteg! I oktober fyller Adrian år, vilket betyder barnkalas igen. 

Gaaaaah ….

Jag tycker hela den här grejen med barnkalas är ganska jobbig. Det blir gärna det, när man inte är bra på det. Adrians kalas förra året blev en braksuccékatastrof; jag led i två timmar medan Adrian tyckte det var kul för det mesta (ska berätta mer om det alldeles strax). Det viktigaste är förstås vad Adrian tyckte om sitt eget kalas, men hela den där historien får mig att känna att det vore så fantastiskt underbart att få slippa styra upp det. 

Av den anledningen har vi tänkt att det vore kul (dvs skönt) att ha kalaset på nåt ställe som anordnar barnkalas. I min eget stilla sinne känns det nästan som en nödvändighet. Badhuset och leklandet är två starka tävlande, men vad gäller leklandet känns det så … alltså corona är ju inte över, och jag känner mig skeptisk till att leklandet spritar alla ytor med tanke på hur smutsigt det brukar vara annars. Och även om det är ok för vår del så finns det nog många föräldrar som skulle tacka nej på grund av pandemin. Klätterhallen kanske vore nåt, men jag tror barnen är för unga fortfarande.

Adrian vill förstås vara på leklandet. Hm.

Morgonen när Adrian fyllde 4 år.

Adrians kalas förra året; nu ska du få höra

Jag har fortfarande inte berättat hur det gick med det där, och det är inte något jag minns med värme direkt; det var gråmulet, 11 grader och väldigt fuktigt. Jag kände mig inte på topp och haft väldigt svårt att få fatt i inspiration till kalaset. Alla barnen gnällde och klagade i omgångar och jag hade behövt mitt vanliga jag, men nu var det mest bara uppförsbacke. Jag gjorde mitt bästa, såklart att jag gjorde mitt bästa på Adrians allra första kalas, men det var liksom tungt. 

Veckan innan

Det regnade nästan varje dag. Vi hade svurit på att hålla kalaset utomhus oavsett väder, på grund av corona såklart, så därför var det lite segt med inspirationen även utöver den här lilla episoden på måndagen, den där jag fick sparken, om du minns.

Jag kom att tänka på skattjakten vi köpt till Simons kalas och den på påsk, så jag mailade samma skattjaktförsäljare och frågade om de ville sponsra bloggen med en ny, inför Adrians kalas. Det ville de glatt göra, och Adrian valde Superhjältemysteriet.

Perfekt, tänkte jag. 4-6 år, det stämmer ju eftersom Adrian fyller 4 och han har bjudit några som är ett år äldre också. Ack ja.

Vi beställde partyhattar – det ska man tydligen ha – och papperspåsar till fiskdammen, liksom några skattjaktsmynt och etiketter till påsarna för att slippa göra som sist. Lite lättare, lite snyggare.

Där tog mitt driv slut. Det får gå som det går, tänkte jag – och det gjorde det också.

Genomförandet

Å himmel. Kvällen efter kalaset satt jag i soffan med datorn i knät och funderade på hur … alltså hur gick det egentligen. 

Av de sex små gästerna var det bara en som missat att vi skulle vara utomhus, så hon pinnade hem och bytte om till täckbyxor och tjockjacka. 

Alla hade med sig paket, Adrian öppnade dem inte direkt utan samlade dem på en trädgårdsstol. 

Först var det fri lek en liten stund – vi har studsmatta och gunga och klätterträd och lite annat som måste undersökas innan terrängen är kartlagd – och sen samlade jag dem till tårta och varm saft. Det blåste så att de tomma muggarna tippade, flera höjde sina röster över hur gärna de ville slippa tårtan så jag serverade varm saft ur vår splitternya pumptermos och gick 2 meter bort för att hämta kakor. Då började Adrian skrika. Inte bara skrika hursomhelst, utan det var det där illtjutet som bara fortsätter och fortsätter.

Jag snurrade runt och inspekterade, insåg att han varit törstig och alltså svept muggen med varm saft. Insåg i samma ögonblick att jag glömt att INTE bara använda hett vatten till saften – till mitt försvar så var planen hela tiden att hälla i varmt, inte hett vatten, men jag blev avbruten och tappade det kalla vattnet ur minnet och det kommer aldrig hända igen – och min kalaspojke hade nu skållat sig i munnen, på hakan och hela vägen ner på bröstet under jackan. Där nånstans kände jag av uppförsbacken, internt. Björn tog hand om Adrian inne, tårtan fick vänta, och under tiden tuggade barnen i sig kakor och varm saft (med tillsatt kallt vatten).

“Hahaha! Hörde ni hur han skrek? Som en tjej!!” sa en pojke hånfullt över bordet. 

Jag tittade på honom, motstod impulsen att skicka hem honom på studs, famlade febrilt efter ett lämpligt svar i huvudet och fann följande:

“Som en tjej?” sa jag tillräckligt högt för att alla skulle höra bra. “Vilken komplimang, det var fint sagt, Kevin. Som en tjej, ja, alla vet ju att tjejer är jättebra på att skrika, eller hur, Isa?” fortsatte jag och vände mig till den händelsevis enda tjejen på kalaset. Hon nickade.

“Jag kan också skrika,” sa en en pojke angeläget.

“Jag meeed!” hördes flera andra.

“Ok, ska vi skrika en gång, allihop tillsammans? Ok, alla håller för öronen och så skriker vi så mycket vi kan EN gång. Beredda?” – alla nickade ivrigt och höll för öronen – “Ett, två tre!!”

Barnen skrek, jag skrek, och efter en stund kom Adrian tillbaka. Han var skållad på överläpp, tunga, haka och bröst. Jag kände mig hemsk. Han torkade tårarna, började mata i sig tårta och drack iskall saft som Björn gjort till honom och sen var allt frid och fröjd igen. För Adrian, alltså.

Som ett pärlband av motgångar

För mig rådde motsatsen. Nu minns jag inte längre i vilken ordning saker och ting skedde, men det var som ett pärlband av små motgångar som tillsammans på snöret blev ganska tungt:

  • Som sagt; 11 grader och duggregn. 
  • Hampus vägrade ha kläder på sig och jag lyckades bara få honom att behålla tröja och jeans, så han sprang runt barfota. 
  • Mike, pojken med de bruna bambiögonen, kom och drog mig i armen var femte minut och ville gå in. Han hade inte roligt alls.
  • Isa, som annars är så kavat och säker hos oss, ville att hennes mamma skulle komma.
  • Skattjakten, alltså Superhjältemysteriet, visade sig vara lite för invecklat på ett 4-årskalas. 
  • Hampus trampade i bajs, barfota. En present som räven lämnat efter sig och som vi missat.
  • Mike gick till slut in på toa med Björn och försökte rymma uppför trappan för att slippa gå ut igen.
  • Ingen utom Simon och Adrian åt av tårtan.
  • Kevin, pojken som försökt håna min skållade födelsedagspojke, lutade sig osäkert fram över fikabordet och frågade “är det här lika roligt som mitt kalas?”. Mammahjärta knakade i fogarna för honom. Jag tittade honom i ögonen och sa tvärsäkert ja, precis lika roligt, men annorlunda. Jag var ju inte ens med på hans kalas, men vem bryr sig? Det är inte en fråga man klarar av att höra och sedan lämna obesvarad. 
  • Simon la sig i presentöppningen och försökte intensivt förhandla till sig en av de transformers som fanns i ett av paketen, med motivationen att det ju fanns tre och det var orättvist och sen blev han dramatiskt förbannad över att inte lyckas.
  • Kevin klättrade baklänges upp i äppelträdet och vägrade komma ner.
  • Hampus ville inte vara med på fiskdammen, så när jag tittade bort rymde han över staketet, barfota, och försvann. Föräldrar började ÄNTLIGEN komma tillbaka och hjälpte till att leta. Efter nån minut insåg jag att jag var tvungen att ringa till Hampus pappa och berätta att hans son var borta.
Kevin på väg upp i äppelträdet.

Slutet gott …

Hampus upphittades medan jag hade pappan i luren; hand hade ju bara sprungit hem, barfota (vi bor absolut inte grannar). Han gick med på att ta emot skattjaktsdiplomet, efter att ha blivit tillbakaledd av sin mor efter rymningen, och sedan upplyst om vad ett diplom är. Hon berättade att det inte var nån fara, det hade tydligen hänt förut. Hon var glatt förvånad både över att han hade kläder på sig fortfarande, och att han hade ätit kakor. 

Allting har ett slut, så även evighetskalaset från helvetet som jag levererade till Adrian förra året. Samvetskvalen över skållningen rev i mig på kvällen, men där fanns också lättnad över att det var min egen son som råkat illa ut och inte nån annans barn. 

Vid läggdags frågade jag Adrian vad han tyckte om sitt kalas, och då svarade han att det var perfekt. “Det blev precis som jag ville ha det,” sa han. 

Är det ett barns förmåga att fästa sig vid det som var roligt och bra och inte hålla fast vid det som var dåligt, eller är det Adrians? Återigen sa han precis de orden jag behövde höra, och frågan som brände på mina läppar, “var det roligt även fast du brände dig på saften?”, svalde jag med viss möda och lät det stanna vid det.