Utmattad med sikte på det positiva

Jag skrev om hur tungt det känns ibland, här kommer en uppdatering om vart det inlägget lett mig – för precis så är det. Det var det inlägget, att skriva det, som fick mig att titta efter ordentligt och möta det jag såg.

Det var ingen rolig syn. Jag tittade på mig själv, men också framåt, och då var det som om all fart tog slut. Jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig.

utmattad

Utmattad

“Jag orkar inte bry mig” är en fruktansvärd tanke att ha, för mig, som mor. Känslan som red över mig på de orden var sannolikt vad som fick butiken att stänga igen och hela kroppen att slå larm.

Att kalla mig utbränd vore en överdrift – och nog lite av en förolämpning mot alla dem som är utbrända – men jag är nog inte så långt därifrån. Jag står och hänger i dörröppningen men orkar inte ens gå in för jag är trött. Så trött. Trött förbi tröttledsen, förbi kort stubin, sömnlöshet och onödiga konflikter. Förbi typ alla konflikter, faktiskt.

Jag känner mig utmattad. Inte utmattningssyndrom, hjärntrötthet, eller vad nån nu vill kalla det. Inga stämplar, tack. Bara trött. Utmattad.

Vad gör man åt sånt?

Eh, jag är något av en antiexpert på området. Jag har ingen aning. Men jag jobbar efter de riktlinjer som jag uppfattar från min kropp och har en handlingsplan:

  • Planera ingenting
  • Se till att få lugn och ro och TYST
  • Träna
  • Pyssla
  • Vila i horisontalläge
  • Se minst ett avsnitt av nån serie per dag
  • Leta efter ro att läsa boken

Vad detta innebär i praktiken:

  • Björn sköter matplaneringen
  • Barnen är på förskolan på dagarna, jag är hemma. Björn tar nästan allt ansvar för dem, han hämtar och lämnar (han har semester nu) och jag går undan när jag behöver det
  • Jag har haft ett par veckors uppehåll men nu är jag och Mellan på g igen
  • Att pyssla, dvs skapande via handarbete, är meditativt för mig. Det skapar tystnad i huvudet och lämnar efter sig en positiv liten känsla av att ha åstadkommit något.
  • Vid 14 tar energin att hålla på med saker slut. Jag ligger i soffan till 16:30 då det är dags att ta tag i matlagningen medan Björn fortfarande är ute med pojkarna.

På torsdag åker vi till Öland på semester. Semester är förstås inte vila, men jag försöker hamstra så mycket det går nu och så får jag se till att fortsätta ta det lugnt även på semestern.

Mår jag fortfarande såhär efter semestern så är det läge att söka hjälp igen. Det vore nog inte så dumt med lite terapi igen, oavsett, men ibland måste man också acceptera hur det är, gilla läget och låta saker och ting ta den tid de tar.

Jag lär mig något jätteviktigt

Faktiskt. När jag tittar på vad jag brukar opponera mig mot, eller lägga mig i, ta över m.m., och jämför med vad jag gör/inte gör nu och vad skillnaden är, så är det – hör och häpna! – helt ok. Björn är den bästa partner jag kan önska. Han plockar upp det jag släpper och knallar glatt vidare och visst, det blir inte som när jag gör det, men det blir bra ändå.

Det här kanske är en jättebra grej för vårt förhållande.

Bloggen

Min blogg är som du vet min ventil och mitt roder. Så även nu. Jag vägrar fokusera på hur neggo jag mår mellan varven, hellre zooma in på sånt som känns positivt. Att skriva är för mig också meditativt, ett sätt att få ordning på alla tankar, och jag har ett helt gäng. Alltid. När jag lägger dem på bloggen så slutar de fara omkring i mitt huvud, och därför vore en bloggpaus allt annat än klokt. Kanhända blir det lite sporadiskt och ryckigt däremot … men du kanske kan ta det.

Studsmatta för småbarn – genidraget för alla i familjen

Så himla tacksam för den där – GENIDRAG verkligen.

studsmatta för småbarn

Det här är en verklig ljusglimt längs vägen av alla olika grejer och prylar och fasoner som vi testat genom åren för att förbättra vardagen och/eller fritiden med barnen. Andra riktiga ljusglimtar har till exempel varit Lolaloo, sångboken och babymonitorn. Och så den här. Studsmattan. Alltså …

Idén

Vi fick hem ett reklamblad i april från nåt sånt där lågprisvaruhus, minns inte vilket, fullt med studsmattor i olika storlek på rea. Jag satt och bläddrade i det under frukosten, och ju mer jag tittade på dem, desto mer ville jag åka dit och köpa en så fort de öppnade.

Det gjorde vi inte; en så pass stor investering kräver sin research och Björn har svart bälte i det. Dyra impulsköp finns inte på hans karta, och egentligen inte min heller, och han var dessutom först lite tveksam till idén.

“Alla har såna där, det måste ju finnas bättre på Blocket,” sa han och tillade 2 minuter senare, “Många säljer efter ganska kort tid, det måste ju va för att det kanske inte var så kul.”

“Det är säkert för att de köpt sån där billig för att testa och kommit på att det finns bättre eller att det inte var deras grej.”

“Mhm …”

En vecka senare visste vi (dvs Björn) vilka märken och modeller som fått bäst-i-test, vilka som var säkrare och vilka som gett mest upphov till vilken sorts skador och varför och jag-vet-inte-vad.

Köpet

Vi köpte en modell från North på Blocket. Studsmatta med säkerhetsnät, begagnat, ej uppställt, originalfakturan medföljde.

För att göra en lång historia kort så åkte Björn och köpte den. Det tog honom flera dagar att montera den hemma, eftersom min älskade aldrig gör någonting halvhjärtat och höll på och grävde ner studsmattans ben i gräsmattan och mätte vartefter med vattenpass för att den skulle stå helt rakt, så det var inte förrän efter nån vecka som vi insåg att nätet inte passade. Vi hängde upp det i klätterrep ändå, tillfälligt, och det blev succé på en gång.

Lägg gärna märke till Adrian i mitten.

Efter många turer fram och tillbaka fick vi tillbaka lite pengar av säljaren och har nu en begagnad studsmatta med nytt säkerhetsnät.

Studsmatta för småbarn

En uttalad studsmatta för småbarn är det förstås inte, vi har ju tänkt att vi ska ha den ett par år, men det följde med extra distanser till fjädrarna i mattan för att människor som inte väger så mycket ska kunna få upp studs ändå. Är den anpassad för vuxna så blir den för stum för barnen.

Nu har vi haft den i ca 5 veckor, och barnen är i den varje dag. Oftast tillsammans, och allra helst med en vuxen också för om en vuxen hoppar i mitten – precis lagom högt för att lätta med fötterna lite från mattan – så kan barnen hoppa mycket högre än de kan annars. De får liksom extra fart av vuxenstudsen.

De har trillat en del, förstås, som alltid, i den. Bråkat. Även krockat ett par gånger. Regeln “en i taget” som gäller på lekland applicerar vi inte hemma därför att de är så små, och mattan så stor, och för att ingen av dem gillar att vara där ensam nån längre stund. Men vi är alltid i närheten och ser vad de har för sig och är det nån som inte pallar att hålla sig till reglerna (inte knuffas, inte hoppa över nån eller bredvid nån som ligger ner, inga hårda prylar osv) så är det färdighoppat för honom.

Det här har även blivit en vanlig kvällsaktivitet efter middan. Barnen hoppar och bränner ännu mer energi, medan vi plockar undan maten och samtidigt håller stenkoll på dem.

studsmatta för småbarn

Även gäster gillar den. Det var verkligen en bra investering. Och jag kan meddela att 20 minuters oavbrutet vuxenhoppande med barnen känns som att det bidrar till bättre allmänhälsa.

Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder

På examensminglet när jag tog examen i maj så presenterade Johan, en klasskompis, ett nytt begrepp för mig och förklarade sin tes om kramdeflation. Ok, “kramdeflation” var inte hans exakta ord, men i brist på annat så säger vi så.

Så här var det

En annan klasskompis, Stina som fick/köpte våra babygrejer, hade fått en liten dotter 5 veckor tidigare. Denna alvlika lilla varelse var med sin mor på minglet, och landade naturligtvis till slut i min famn.

Förtrollad, med hela huvudet fullt av den där lite söta bebisdoften som gör att man inte kan tappa greppet, stod jag i korridoren medan alla långsamt samlades för att gå vidare. Medan jag vaggade och hummade för Ronja som tvärsov i mina armar medan hennes mor var på annat håll, lutade sig Johan fram och sa:

“Du ser van ut.”

Johan är stolt far till en liten ettårig flicka som lärde sig springa och ta kurvorna lutande innan hon lärde sig gå.

“Det är bara när de är så här små som man kan krama hela. Mina är för stora för att krama allting samtidigt,” sa jag och visste att han förstod.

“Jo … men de kramarna är ju mycket mer värda än de där,” sa han och nickade mot min famn.

Johan bär på ett underfundigt intellekt, och han är inte klumpig.

“Hur menar du?” frågade jag.

Kramars värde

Han förklarade att bebisar inte kramar. Alltså de behöver kramar, de vill ha närhet osv, men de kramar inte dig. Det är du som kramar dem. “De ger ju inte, de bara tar,” sa Johan tillgivet och tänkte uppenbarligen på sin egen dotter. “När barn blir äldre så börjar de ge kramar, för att de vill det. Då får du ju nånting av dem, alltså är de kramarna mer värda.”

Ju äldre ett barn är desto mer värd är kramen, med andra ord. Ju äldre de är, desto mer förstår de vad kramar är och vad den kan ge, och desto mer bestämmer och väljer de själva.

“Så om jag får en kram av min dotter idag, och så får jag en till i morgon – då är den kramen värd mer än den första.”

“Jo, det har du nog rätt i … Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.”

“Nej verkligen inte.”

Vår gamla, och numera Ronjas, vagn in action. Det är så fint att se att den lever vidare, jag blev alldeles varm i hjärtat.

HSP och mamma, moderskapet som känslokoncentrat

HSP & jag

Mhm, den här upptäckten jag nämnde, i och med forskandet kring vad som kanske driver Simon – dvs att jag skulle vara Highly Sensitive Person – skavde i flera dagar.

Jag störde mig på att jag nu ska tramsa på en stämpel på mig själv och mina periodiska svårigheter att hålla en inre balans. Jag tänkte surt att det här är den sortens stämpel som legitimerar att man inte kämpar lika hårt längre och börjar tycka synd om sig själv. (OBS! Det är en sak att andra tar till sig stämplar, såna här inställningar reserverar jag till mig själv.) Kanske var jag rädd att jag skulle bli vekare om jag accepterade att jag inte har samma – men inte för den skull sämre – förutsättningar än andra.

Jag funderar fortfarande mycket på det här. Problemet, för mig, tror jag är att i de sammanhang jag hört talas om HSP så är det alltid grunden för folks problem, oförmågor, oändliga trötthet och utanförskap. Det har inte nått mig som någonting positivt alls.

Det är kanske inte så konstigt. Det är väl som med förlossningsberättelser; de flesta skrivs i självterapeutiskt syfte, för att bearbeta något riktigt jobbigt, och inte tusan är det lyckoberättelser vi får läsa då.

Att vara HSP och inte ha fått möjligheten att vara det, dvs inget utrymme att gå undan eller vad som nu behövs, måste vara stoff för många svåra år som vuxen och hur vanligt är det inte att HSP bränner ut sig (retorisk fråga; det är ganska vanligt).

Hursomhelst. Nu känns det bättre. I ljuset av detta nya kan jag se på mig själv och medge att jo, jag behöver vara själv mycket. Jag har alltid sett vackra detaljer som andra missat. Jag kan inte jobba med musik i öronen eller folk som pratar runt omkring, en snäv kommentar från min chef kan förstöra flera dagar för mig. Jag känner på mig saker och är känslig för koffein, smärta och andras sinnesstämningar. Och jag är perfektionist. Och så en massa andra saker.

Inget av det här förändras bara för att jag hittat en stämpel. Det enda som förändras är min numera lite högre självinsikt, bättre förståelse för vissa saker jag brottats med, och det är lite lättare att lyssna på mig själv. Jag ställer inte lägre krav på mig själv, jag har inte ändrat uppfattning om vad som är rimligt att jag orkar med.

HSP och mamma

HSP och mamma

Jag hör till dem som fått vara sig själva, alltid. Min mor lärde mig att prata, så att så fort det blir ostadigt och jobbigt så kan jag sträcka ut armarna och hålla mig i både sambo, familj och vänner. De vänder mig ganska fort på rätt köl igen.

I ljuset av det här nya kan jag vara snällare mot mig själv, jag har vunnit viss förståelse för att jag drabbats så oerhört hårt av den känslostorm som moderskapet kommit med. Jag har inga HSP-relaterade problem – förutom min vacklande förmåga att hantera alla känslor som det innebär att vara mor, då. Att just jag skulle bli tvungen att gå i terapi och sluta titta på och läsa nyheter för att klara av att sova, när de flesta andra mödrar verkar fixa det utan större bekymmer, är kanske inget mysterium.

Men jag måste säga … det är faktiskt himla skönt att veta att det finns en fullt naturlig och legitim anledning till att jag påverkas hårdare av vissa saker än många av dem som jag jämför mig med. Det är skönt att veta att jag är precis som jag ska vara.

HSP/högkänslighet hos barn, ny arbetsteori hemma hos oss

Jag har en väninna som för kanske fem år sen kom och berättade att hon hade kommit på att hon var HSP – Highly Sensitive Person. Den här väninnan har länge haft det besvärligt, och att hon skulle självdiagnostisera sig med ett nytt begrepp kom inte som en blixt från klar himmel*.

“Överkänslig”, tänkte jag. Ja, det kan kanske stämma. Hon förklarade att det inte handlade om att vara överkänslig, men jag läste inte på så mycket mer än att förstå att det handlade om högkänslighet. Inte långt efter det fick jag höra en av Björns vänner bekänna sig till samma sak. Där blev jag istället förvånad, men jag känner ju inte honom särskilt bra så varför inte.

På sistone verkar det som att begreppet blivit mer välkänt. Det pratades om det på TV4 Nyhetsmorgon bland annat, och flera bloggare har det som sin nisch.

När oron för Simon legat ett par dagar så kom jag att tänka på detta och började försöka räkna ut om det kunde vara något särskilt med honom. Jag mindes min väns utläggningar och började googla runt om barn med HSP.

HSP är inte en diagnos

Ok, först och främst: HSP är inte en diagnos, utan ett karaktärsdrag som bärs av 20 % av befolkningen. Det innebär i kort följande (hämtat från hsperson.se):

Det är en strategi inom evolutionen som går ut på att först överväga och sedan agera (pause & check). Hjärnan är programmerad att notera subtila ting, småsaker, sådant som andra inte märker. Du anar faror och inser konsekvenserna av ett handlande innan andra gör det (vilket kan göra dig mycket försiktig). Du är extra mottaglig, både för din fysiska och din emotionella miljö. När du bearbetar yttre stimuli och reagerar på dem (genom kroppssignaler och kanske intensiva känslor) blir du lätt överstimulerad (det kan bero på för många stimuli) och kanske överbelastad (för många tankar att hantera). Det är då som du behöver få en lugn stund för dig själv, gärna i ett tyst mörkt rum. 

Detta stämmer så väl på min väninna att det känns som om de skrivit om just henne. Och du vet hur det är när man googlar bekymmer och så gärna vill hitta svar, hur man läser och efter varje mening försöker få betydelsen att passa in på ens bekymmer? Det är för övrigt därför man aldrig ska gå in på Familjeliv.se eller googla sjukdomssymtom – det kommer alltid sluta med att man bryter ihop eftersom man tror att man har cancer eller nåt.

Högkänslighet hos barn

Anyway … om högkänslighet hos barn kan man läsa i korta drag:

Högkänsliga barn blir lätt förskräckta och ogillar högljudda platser. De föredrar still­samma lekar, brukar inte uppskatta överraskningar och har svårt att klara stora förändringar. De klättrar inte högt utan att tänka sig för. Kläder som kliar, sömmar i strumpor och etiketter mot huden kan bli en plåga, och hellre rena kläder än blöta eller sandiga. De är perfektionister och gör bäst ifrån sig när ingen är i närheten. De använder svåra ord för sin ålder och ställer många samt djupa frågor, som kan få vuxna att tänka efter. De har fyndig humor, känner saker på djupet, verkar ha stor intuition och märker när andra inte mår bra. Ibland kan man undra om inte högkänsliga barn läser ens tankar! De noterar detaljer, som att ett föremål har bytt plats eller att någon har ändrat utseende, och lägger genast märke till minsta främmande doft. De är extra känsliga för smärta, och ett mjukt påpekande har större effekt än en skarp tillrättavisning. Efter en spännande dag har de svårt att somna. 
Källa: https://www.hsperson.se/barn-ungdom.shtml

Jag läste och bockade av kanske varannan punkt på Simon. Jag kände igen allting så väl, men hur jag än försökte så var det inte mitt i prick på honom. När jag läst precis allting flera gånger och till slut sa högt “Varför känner jag igen det här? Är det Adrian, eller?”, så insåg jag att nej, det är inte Adrian. Inte ens lite grann. Det är jag.

Wtf?

högkänslighet hos barn

Hon tyckte inte det stämde lika bra på Simon, men nu har jag ju läst om högkänslighet hos barn att man mycket väl kan vara högkänslig utan att bocka i ALLA punkter. Jag och Björn kom fram till att vi testar att närma oss honom som om han var HSP och ser om det blir bättre – det kan ju knappast skada, och vår taktik hittills har definitivt inte fungerat ändå.

Det här har visat sig fungera bättre än nåt annat vi prövat, så hur det än ligger till med Simon och HSP så kör vi på det nu.


*Du ska veta att hon inte haft det lätt, och att det har varit häpnadsväckande svårt för henne att få den hjälp hon behöver. Många hamnar mellan stolarna i vården på det där sättet, och man måste ju börja söka svar själv till slut.

Adrians potträning – nu med training pants

Sanning med modifikation

Jag skrev att Adrian pottränar och att det går ganska bra.

Jag känner att det kan vara på sin plats att formulera om det: Det går sådär.

Alltså, han var hemma med mig i 2 veckor utan blöja, och under den tiden så slutade han småskvätta sådär som många blöjbarn gör. Det är definitivt ett framsteg. Men efter kanske en 4-5 dagar var det som om han upptäckte att det inte var så farligt att bajsa i byxan eller kissa ner golvet, så det var som om han tappade intresset.

Jag orkade inte med att vara hemma längre än så, jag hinner inte varva ner när jag inte får vara ifred, så jag tog honom till förskolan precis som Simon. Där var de förstående, de sa att de inte kan ha honom utan blöja där och det är klart, det är inte de som ska potträna honom, men att de absolut ska behandla honom som om han inte hade blöja.

Det innebär att på förskolan ska han kissa på toaletten, han blir tillfrågad som de andra barnen och han måste gå på toa innan lunch, sovdags osv. De har ju sina rutiner. Sen kommer de ibland i blöjan och då var det inte ett problem. När de är ute på eftermiddan slipper han blöjan.

Jag är så himla tacksam för vår förskola, måste bara peta in det.

Training pants hemma

Eftersom han inte säger till när han behöver, men eftersom han sällan kissar i byxan – i och med att vi ser till att han kissar under kontrollerade former med jämna mellanrum – så har jag nu skaffat några training pants till honom.

Training pants är som ett mellanting mellan tygblöja och vanliga kalsonger/trosor. Det är egentligen vattentäta kalsonger, påminner om badblöjor, som kan ta lite kiss och definitivt nummer 2. De suger knappt alls, så som blöjor gör, så det är inte så trevligt för barnet att fortsätta ha dem på sig efter den händelse att barnet valde att använda dem som toalett.

Adrian är jättestolt över dem; han har ju fått egna kalsonger! Som storebror!

Att ta hand om dem

Eftersom de tvättas som vilka andra underkläder som helst, men sölas ner som vanliga underkläder sällan görs, så måste vi ta av dem i duschen. Adrian får själv ta hand om dem (med mig superberedd bredvid); jag slänger bajset i toaletten, men det är han som måste vända dem ut och in och duscha dem så att det inte kommer in så mycket exkrement i tvättmaskinen.

Protesterar han? – Nej. Han var väldigt tveksam i början, och försöker alltid att inte nudda bajset, men han pillar på tills det är gjort för han gillar att skölja dem med duschen. Det är tydligen kul …

Jag ska kolla med förskolan om de är ok med att han använder dem där också, och bara har blöja när han sover. Jag hoppas det, men jag tror att det kanske kan bli svårt. Man kan alltid fråga.

PS: Midsommarfirandet igår

Det blev himla mysigt. Vi cyklade efter lunchen till ett ställe ett par km bort, där folkdansgillet anordnade regelrätt firande. Vi kom dit på slutet, men det räckte. Picknick med egna jordgubbar, vattenmelon och mellisbröd, och så musiken förstås!

Simon stod som förstenad framför scenen där spelemännen satt. Hypnotiserat stirrade han på dem, på instrumenten, nickade frånvarande till takten ibland och ställde frågor utan att ta blicken ifrån dem. Jag betedde mig ungefär likadant.

Glad midsommar!

Idag har vi varit hemma på förmiddan, eller JAG har varit hemma i lugn och ro och lagat min cykel på förmiddan, pojkarna har varit med Björn i parkleken och tränat på att nöta kläder genom att göra vägar i sanden.

Nu är de nere för räkning under en timme eller två, sen ska vi cykla till närmaste midsommarfirande och hoppas att vi hinner se i alla fall en del av det.

Vi skulle ha åkt till landet över midsommarhelgen, men alltså … det blev inte så. Tusen anledningar, men mest för att det knappt finns nåt vatten i brunnen och vi inte skulle kunna vara säkra på att ha dricksvatten, än mindre duscha, och bli tvungna att släpa på vattendunkar.

Att åka till landet är ett stort projekt redan som det är, men det där med vattendunkarna fick mig att tappa sugen helt; jag är fortfarande så vansinnigt trött.

Utelåst

Apropå trött, så låste Björn ute mig igår. Jag gick för att lämna pojkarna på föris och under tiden drog han hemifrån.

“Va?! Hade du inga nycklar?” sa han, när jag ringde från grannens fasta telefon, uppenbarligen förvånad över att idag inte var ett undantag från min vana att inte ha dem på mig. “Men balkongdörren är öppen så om du tar stegen från garaget…”

“Garaget är låst. Men om dörren uppe är öppen så fixar jag det,” sa jag tvärt och gick tillbaka till vår trädgård. Stegmonstret som hänger på garaget väger mer än vad jag gör, så jag klättrade istället. Stol-fönsterbräda-paviljong-balkongräcke.

Sjukt nöjd. Och apropå sommar, är inte humlor blande det gulligaste den för med sig? Humlor och igelkottar, men tyvärr har vi inga igelkottar.

Undrar om man kan plantera igelkottar … eller de skulle kanske bara bli överkörda.

Allt annat än mainstream på den pojken

Min lilla empat

Simon är, förutom det här med den jobbiga perioden som pågår just nu, väldigt empatisk. Han har svårt att veta vad han ska göra med alla starka känslor, och ibland tror jag att han brottas med känslor som inte ens är hans från början.

De senaste veckorna har ett nytt beteende dykt upp i sammanhanget: När det blir mycket känslor i berättelser, framför allt kärlek och sorg och saknad, så reagerar han med att bli spattig och sprittig och ropa på den förälder som är närmast den berörda figuren i sagan. Sen springer han till sagda förälder och kastar sig våldsamt i famnen och kramar hårdhänt. Blir han hindrad i detta (“vänta lite älskling, vi ska inte gå in till pappa och Adrian nu, Adrian ska precis sova och pappa kommer till dig alldeles strax”) så bryter äkta storgråt ut och krokodiltårarna rullar utför kinderna så tätt att de knappt går att skilja åt. Det låter hårt, men detta är en klar förbättring tycker vi – förr kastade han sig fram och bet urskillningslöst så hårt att han skakade istället.

Det är som om nya ventiler för samma känslor håller på att testas, och det enda jag kan säga om det är “äntligen”.

Simon, min Simon

På hans CD med barnmusik som han ibland lyssnar på när han ska sova så finns Mio min Mio. Det är en vacker sång. Simon har frågat mig om Mio, och jag har berättat de extremt grova dragen av sagan som jag kommer ihåg och varje gång, till ljudet av musiken, så kastar han sig över mig och ska kramas och kramas. Och kramas.

Jag backar i princip ALDRIG för en kram. Särskilt inte från honom, för de är inte jättevanliga. Det här har fått mig att tänka ännu mer att han behöver mer tid med mig och Björn, fast en i taget, utan Adrian. Egen tid, alltså. Det är beklämmande svårt att få till det på daglig basis men under helger är det lättare och nu går vi ju mot sommar så då blir det också mer tid.

En svag överton av vaksamhet

Simon är fyra år gammal, och jag konstaterar med en mors svällande hjärta att han är … speciell. Jaja, ALLA barn är speciella! Men … samma stolta mammahjärta som gottar sig i sonens korrekta (och dessutom något mindre vanliga) utveckling, lägger också fingret mot hans puls och konstaterar samma sak, men med tveksam reservation och en svag överton av vaksamhet. Det finns någonting hos Simon, som inte finns hos Adrian.

Nåja … Det enda jag kan göra är att vänta och se vad det blir av det, men en sak är säker; det kommer inte att bli en mainstream* av Simon.


*Ordet mainstream har en lite negativ laddning, vilket jag tycker är jättefel. Så som vår kultur ser ut idag, i mina ögon (och många andras), så hyllas individen och allt som sticker ut. Det är modernt att vara annorlunda. Det finns gott om utrymme för personer som inte hör till majoriteten och det är fantastiskt bra, men vi är flockdjur, och för att kunna vara det måste de flesta av oss vara mainstream. Det ligger i vår natur. Hurra för individen OCH hurra för gruppen.