Simons provresultat – äntligen vet vi vad som är problemet!

Blodprovet

Jo, Simon var iväg med Björn och tog blodprov för ett tag sen, eftersom det har varit så krångligt med magen nu sen december, och det hade gått jättebra. Det hade sannolikt inte gått lika bra om det hade varit jag som tog med honom, eftersom Björn har en oxes hela tåg-på-rälsinställning medan jag är lite vobbligare och alltså inte utstrålar samma stabila attityd. Hursomhelst, på med emla-plåster före frukost, och så dit efter att Adrian lämnats på föris. Det gick till och med fort.

Resultatet

Resultatet visade att Simon är allergisk mot ägg och komjölk. Ganska ordentligt allergisk, till och med. Han har fått 2 adrenalinpennor, en till föris och en hemma, i händelse av kraftig allergisk chock.

Akutmedicin. Jag har också en (jordnötsallergiker).

“Ååå … neeeeej vad trist …”, säger många när jag berättar det. Men alltså, näe. Det är INTE trist. Det är bra. Ok, det förstås trist att behöva bära på en allergi – jag vet, jag bär på ett gäng – men det är inte ett problem. Jag var rädd för nåt som inte går att lösa. Det är tex värre med sjukdomar som diabetes, atopiska exem, autoimmuna sjukdomar, fel i kroppen. Du förstår vad jag menar. En matallergi, då lägger man om kosten och informerar noga, och sen kan man leva precis som innan. Vardagen ändras inte.

Nu är jag än så länge inte orolig, för det finns ägg i väldigt mycket som vi äter (mer än man kan tro) och Simon har hittills bara reagerat med magbekymmer och för det behövs ingen adrenalinspruta och akut sjukhusbesök. Men ibland, när man inte tål något som man regelbundet får i sig, och sen slutar med det, så kan känsligheten öka. Då kan man plötsligt chocka ner över något som man förr bara blev lite dålig av.

Doktorns order

Diagnosen lyder alltså såhär: Simon får inte äta en GNUTTA komjölk eller ägg. Inte ens “spår av” – INGENTING. Hans kropp kan inte hantera det och det kan bli värre. Allergin växer sannolikt bort i skolåldern, men det finns inga garantier för det. PS: reagerar inte på jordnöt.

Jag är bara glad och lättad att vi vet vad som är problemet, och att, såhär med facit i hand, verkligen veta att vi aldrig hade kunnat räkna ut det här på egen hand – annars vore det en typisk tanke för mig, det här att klandra sig själv i efterhand med diverse “borde ha fattat”.

Nu ska vi få in i ryggmärgen att tänka på detta och lära oss vad vi kan äta istället, och sen blir det en icke-fråga (utom när han blir stor nog att gå hem till kompisar själv, då uppstår en parentes och sen blir det en icke-fråga igen).

Övrigt

Allergitestet täckte inte pollen, men läkaren sa att det gör man inte under pollensäsongen ändå och jag tror inte att någon behöver se papper på att Simon är allergisk mot pollen, för han ser ut som jag. Dvs, röda halvt sönderkliade ögon, rinnande näsa, nysningar, hostningar och trötthet. Han har fått medicin och den hjälper ganska mycket. Tur att säsongen inte vara längre än den gör – även om det känns som en e v i g h e t.

Förresten, du har väl inte missat min undersökning? Du kan väl göra den när du har en stund över? Det vore såååå schysst, och tar inte lång tid, lovar! Du hittar den här.

Hjälp mig framåt

Jag ska göra ett undantag och frångå mitt vanliga tramsande om mig själv och dem som finns i min direkta närhet, och prata lite om dig.

Vem är du?

Jag driver Mammatrams sedan fyra år, ungefär. Jag skriver för mig själv, för mina vänner, för vår familj, och för alla andra som vill läsa – vilket till största delen sannolikt är föräldrar.

“Sannolikt”; för jag vet inte. Jag kan se antal besökare och antal visningar, samt lite detaljer därtill, men jag vet ingenting om dem.

Vad tycker du om bloggen? Finns det nåt jag kan göra bättre? Finns det nåt du saknar? Det här är viktigt för mig, eftersom det hjälper mig att se vad jag gärna kan lägga mer (eller mindre) energi på och om det finns problem som jag kan lyfta.

Jag vill kort sagt veta lite mer om dig, du som är en av dem som hittar hit ibland. Det tar inte lång tid.

Tack på förhand! Det betyder mycket.

Snart blir det semester

Morgontimmen

Jag är ingen morgonmänniska. Jag var alltid den som låg vaken med en bok efter att alla andra somnat, eller satt uppe framför en film eller nåt, utan att bli sådär akut trött som jag kan bli nu för tiden. Det är inte ett tecken på stress – även om viss stress medges – det är ett tecken på förändring. Vi kan kalla det ålderstecken.

Inte för att alla morgonpigga personer är gamla, men för att skiftet för mig ligger i två saker: omprioritering av tid och behov av lugn och ro.

Jag somnade tidigt igår, och idag har jag fått en hel timme för mig själv nu på morgonen innan familjen vaknar – det blir kanske till och med mer än en timme, men jag tycker mig höra Simon däruppe nu så antagligen inte.

Den här timmen på morgonen känns som balsam för själen, och den kan förhoppningsvis bli en återkommande grej. Jag kör med den även i veckorna men då jobbar jag mest. Idag är det lördag och jag vägrar öppna jobbmailen, men att jag ens tänker på den säger en del om min vardag, inte sant?

Snart är det över

Inte för att ropa hej för tidigt, meeeeen nu är det bara ungefär 4 veckor kvar på hela min utbildning. Om fyra veckor kommer vi att vara klara med vårt exjobb, vi kommer att ha satt ner foten på arbetsplatsen som utnyttjar oss som gratis arbetskraft (det har vi vetat hela tiden så det är lugnt), i och med att vi är praktikanter på övertid, och stressen kommer att vara över.

Snart blir det semester

Du vet, jag skulle ju pitcha en semestervecka till Björn. Det var inte svårt, och nu har vi bestämt att vi ska åka till Turkiet i mitten av juni. All inclusive – den direkta motsatsen till nästan alla mina resor, men jag tror att det är vad vi behöver för att det ska bli avslappnande så som vi vill och behöver för alla.

Här är en av hotellets bilder som jag lånat. Ser så mycket fram emot detta.

Ha en fantastisk pollenhelg. Själv ska jag kolla om det går att hitta pollenglasögon på nätet. Om inte så vore det definitivt en affärsidé – känn dig fri att sno den. Kom igen, du kan säkra hela din pension för flera generationer framåt. Do it.

Medan jag väntar på dig, så tipsar Livrustkammarens sjukt humoristiskt begåvade marknadsavdelning på facebook:

Nu är Simon vaken. Han sitter i mitt knä och diskuterar smileys.

Tips för föräldrahälsan: Dämpa leksaksljud utan att stänga av

Life hack-tips till ALLA föräldrar

På tal om födelsedagssuccén förra veckan, så fick Simon en polisbil i present på fikat eftersom han hade önskat sig “bilar som låter”.

Den här låter. Ordentligt. Det är de orangea knapparna som utlöser oväsendet, och det råkar vara precis där man håller fingrarna när man bär den, visade det sig. Den låter, med andra ord, i princip oavbrutet.

Dämpa leksaksljud (för allas skull)

Här, kära medoffer i leksaker-som-låter-kaoset, kommer ett fucking life hack. Vi fick höra nånstans att det hjälper att sätta en tejpbit över hålet där ljudet kommer för att dämpa det, men då våra fingerfärdiga pojkar älskar tejp så löste vi det lite mer permanent.

Dämpa leksaksljud

Ja. Sätt en limpistol i öppningen och tänk på the greater good. Den låter fortfarande lika mycket, men den låter inte lika högt. Nu är det definitivt uthärdligt, och nej – Simon har inte märkt nåt. Allt är väl.

OBS!

Kom gärna ihåg att barn som fortfarande biter och gnager på allt, INTE ska ha sånt här lim på sina prylar.

Här finns förstås utrymme för variation – alla går kanske inte runt med en limpistol i bakfickan – och det finns säkert andra liknande lösningar som funkar lika bra. Berätta gärna hur du löst det hemma hos er!

Simon fyllde 4 år

Fatta att tiden går så fort, det känns som om förra sommaren var för bara kanske 2 månader sen. Då kunde Simon inte få till det med sin springcykel, och han löste det inte riktigt på hela säsongen. Nu för några dagar sen plockade han helt enkelt bara upp den, satte sig och drog iväg – som om han hade övat i hemlighet hela vintern.

… Det kanske han har? Det känns som om det här vintern gått mig förbi nästan.

I onsdags fyllde monsieur Superhjälte 4 år. För fyra år sedan kom han, och med sig hade han två presenter; nya dimensioner på kärlek och rädsla. Dvs, han upplyste oss ovänligt och tvärbryskt om hur det är att vara förälder, och jag är helt uppriktigt inte samma person sen dess. Jag tror vi är många som kan skriva under på den erfarenheten.

Fyraårsfirandet

Firandet utfördes i två delar, eftersom den vanliga triangeldramatiska kommunikationsförbistringen mellan mig, min bror och vår mor lett till att förvirring rådde kring när Jonas skulle till USA, vilken dag pappa (han hade inte ens med detta att göra) skulle komma hem från Spanien samt vilket datum Simon egentligen fyller år.

Del 1: Söndagsfika

Tårta är bäst när den delas med flera, därför gjordes tårtan (recept framtaget i samförstånd med Simon) till fikat med mormor och morbror+sambo. Den blev jättegod och jättetorr, men vi hade vispgrädde till så det blev superbra ändå*.

Simon fick lite presenter av våra gäster, bland annat en radiostyrd bil med ett hjul på taket så att den kan köra även om den ramlat. Det tog fem dagar innan jag fick tillåtelse att provköra den.

Del 2: födelsedagen

Traditionsenligt firande med sång (hellre än bra), frukost och presenter på sängen.

Här dök det upp ett paket från morfar och marmor (en jättefin pistmaskin), samt presenten från oss; en stålmannendräkt. Han hade inte önskat sig den, men han leker superhjälte så fort han får chansen och har klätt ut sig i en röd luvmantel, vars ursprung är ett mysterium, varenda kväll i flera veckor och sprungit längd efter längd mellan soffan och köket och vrålat att han är stålmannen som kan “spinga jet-snabbt”. Den nya dräkten har blivit hans standardklädsel hemma – en sak som jag i hemlighet ogillar eftersom dylika dräkter endast verkar existera i 100 % polyester – och han är så beklämmande söt i den att jag inte vet vad jag ska tycka. Det viktiga är att han gillar den, förstås.

Adrian bedöms (av oss) fortfarande för liten för att stå helt tomhänt medan brorsan får presenter, så han fick en t-shirt med batmanmärke av oss, och på fikat fick han en liten röd brandbil. Han höll hårt i båda och skulle, liksom Simon, ha med/på sig dem till föris.

Succé, med andra ord.


*Vi gjorde ett undantag på sockerförbudet för Adrian.

Föräldrar är konstiga när de bråkar

Varken jag eller Björn är stormiga individer med känsloutbrott och drama som vardagskryddor, men nog händer det att vi fastnar i (töntiga) diskussioner som ibland eskalerar till livliga alternativt hetsiga utbyten av repetitiva meningar till följd av en föregående detaljbaserad språkförbistring à la det-var-väl-inte-självklart-att-vi-pratar-om-flygblad-vi-pratade-ju-om-bungyjump-alldeles-nyss.

Ingen är perfekt.

Det har däremot aldrig slagit mig att dessa livliga diskussioner skulle kunna uppfattas som verkliga bråk och göra vår omgivning illa till mods. Återigen; det händer inte ofta redan som det är, och ännu mer sällan inför publik. Men härom dan blev det smärtsamt uppenbart, och vi svor på att aldrig mer göra så när vi hörs.

Vad konstiga de är

Det var tisdag, strax efter middan. Min mamma var här, hon satt i soffan med Simon och de tittade i en bok tillsammans. Jag och Björn stod i köket. Det började med en oviktig förvirring om huruvida jag torkat bordet med golvtrasan eller ej (alla våra trasor är likadana, det är de där småhanddukarna från Ikea, du vet). Sen följde förvirring om vem som senast haft den och bla bla.

Mamma ropade roat från soffan nåt om att har ni inte viktigare saker att diskutera än glovtrasor. Jag skrattade, samtidigt var jag lite störd på Björn men inte på allvar, diskussionen blev mer en ventil för nåt, samtidigt som det var lite roligt att reta honom. Jag kände mig som när jag var liten och retades med min lillebror.

Efter en stund sa Simon, utan att ta blicken från boken, till sin mormor:

“Vad konstiga de är.”

“Konstiga hurdå, menar du?” sa hon.

“De är konstiga när de bråkar.”

Det lät som om detta var något han ofta fick utstå, och att han tog skada. Riktig skada alltså, inuti. Hjärtat sviktade under hans stillsamma ord, och vi släppte diskussionen.

Obalans

Flera dagar efter det var Simon extra muckig igen, det var som om hans absolut värsta trotsstunder samlat sig under gemensam flagg och satt in allt de hade, men det var inte förrän på fredagen som jag lyckades koppla ihop det med Diskussionen.

Vi låtsasbråkade, jag och Simon, och när han lugnat ner sig frågade han varför jag och pappa var arga på varandra.

“Vad menar du? Vi är inte arga på varandra,” sa jag och plötsligt tändes den där glödlampan i hjärnan. “Menar du att vi bråkade med varandra när mormor var här?”

“Ja. Varför bråkade ni?”

Jag insåg att han kände sig otrygg, och förklarade allt flera gånger om. Med olika ord. Störst vikt la jag på att pappa och mamma älskar varandra, och det ändras inte bara för att vi inte är överens om nåt.

Han lyssnade tyst, ställde nån fråga och lyssnade på svaret. Simon är väldigt empatisk men han vet inte hur han ska hantera alla starka känslor, så att han lyssnar så pass noga betyder att han har grubblat.

Mucket släppte dagen därpå. Det är fascinerande hur tydligt det kan vara med vissa saker ibland.

Jag ska aldrig mer hetsdiskutera med Björn inom hörhåll för barnen.

Föräldrar är konstiga när de bråkar

Korta ord i farten

På tunnelbanan

Här rusar tillvaron fortare än vanligt. Just nu är jag på väg till skolan för att redovisa min praktik för nästa årskull studenter, och eftersom jag lider av en ganska besvärlig scenskräck så har jag puls redan nu. Yeeey.

Simon på provtagning

Simon ska på provtagning idag. Blodprov. Björn roddar det, eftersom jag är upptagen med att explodera internt inför publik, och jag hoppas att det går bra för annars blir de tvugna att åka vidare till Astrid Lindgrens provtagning för barn istället, och då kommer det ta heeela förmiddan och kanske en del av eftermiddan också. Provet gäller Simons fortfarande stökiga mage och efter så här lång tid (27 december, som sagt) så kan det inte vara vare sig gluten eller laktos som ställer till det.

Vi håller tummar och tår att de accepterar att ta provet på vuxenmottagningen (jag hör hur osannolikt det låter).

Ett av Simons många självporträtt med min mobil. Min lilla kämpe, 4 år fyller han imorgon ❤

År(hundrad)ets familjetips: matplanering vecka VS småhandling

*** ej sponsrat ***

Jag nämnde att matplaneringen står för typ 85% av veckoplaneringen hos oss, så den är i princip avgörande för hur vi upplever vår vardag i veckorna. Vi har hittat en rutin som fungerar för oss, och jag tror verkligen att det är värt ett försök för vartenda hushåll som upplever att det här med maten tar mer tid än det borde.

Anledningen till att vi har så mycket färdig mat är flera. Dels så gör vi nästan alltid lite mer mat än vi äter upp, för att det ska bli över till matlåda och rester, men vissa mängder är avsedda att åka in i frysen så att det bara är att plocka ut när det kör ihop sig.

För hur duktiga vi än har blivit på att planera vardagen så kör det ändå ihop sig nån gång ibland, och då är de där färdiga lådorna så himla bra att ha.

Appen

Björn är som bekant något av en prylnörd, liksom hängiven anhängare av att effektivisera allt mellan himmel och jord med hjälp av appar och/eller prylar. Jag var länge skeptisk till det här med en recept-app som vi delar, eftersom det skulle innebära att jag måste offra mina invanda rutiner för något som jag inte är säker på att det funkar. Den klassiska motsträvaren, alltså.

Jag är så glad att jag lät mig övertalas, för det här har underlättat vardagen betydligt. Varken han eller jag är egentligen superstrukturerade människor, men det här med att planera maten gör en sån ofantlig skillnad så det är av ren självbevarelsedrift som vi lyckas hålla uppe rutinen.

Paprika Recepthanterare

matplanering vecka

Appen* är inte gratis, men den är värd pengarna – den, eller någon annan likvärdig app som kan samma saker förstås, men det är den här vi använder. I en och samma app kan vi:

• surfa efter recept på nätet och ladda ner dem direkt i appen
• skriva in egna recept, om vi har nåt på papper som vi gillar,
• sortera recepten i de kategorier vi själva skapar,
• skala upp och skala ner dem genom att bara ändra för hur många personer vi vill laga till (den räknar själv om mängd av respektive ingrediens),
• lägga till recept i inköpslistan.

Matplanering vecka för vecka

Känns det jobbigt uppstyrt med veckoplanering? Som nåt man inte orkar/har tid att göra? Så här gör vi:

Vi har en delad google-kalender. I den står det uppskrivet en påminnelse varje lördag efter lunch att planera veckan. I den här delade kalendern planerar vi in det som rör oss båda under veckan som kommer:

• Vem som hämtar på förskolan (eftersom vissa av oss är mer tankspridda än andra så skriver vi även in givna saker för att helt förinta risken för missförstånd)
• Avvikelser i schemat (AW, kurs, sena möten, besök osv)
• Maten: vilket recept vi lagar på vilken dag

Vi går igenom de recept vi har inlagda i Paprika, väljer vilka vi vill laga och skriver in i kalendern vilket recept som gäller för vilken dag. Recepten lägger vi till i inköpslistan. Sedan kollar vi av inköpslistan mot vad vi redan har hemma och bockar för det som redan finns, och sedan sätter vi oss och beställer maten för hela veckan på nätet.

Matbeställningen ska, i den bästa av världar, genomföras på lördagen men ofta blir det inte förrän på söndag. Maten levereras inom ett visst tidsspann och för att inte hamna i tidsnöd så brukar vi planera att äta rester på måndagar. Nu finns det förvisso möjlighet på flera håll att få hem maten på söndagar också, men vi brukar inte hinna med att beställa i tid.

Handla mat online

Vi kan inte rekommendera något speciellt företag som är bättre än andra, men av de som vi har provat så har en högst personlig uppfattning om servicen och kvaliteten utkristalliserat sig.

Till exempel så får vi oftare trasiga förpackningar med mat.se, med willys så uteblir eller ersätts varor i större utsträckning, mathem pausade vi eftersom vi upplever dem som dyrare (plus att det var nåt krångel med deras kylvaror för en tid sedan men det är sannolikt åtgärdat nu). Cooponline har bättre utbud på vissa saker men det behövs mer tålamod med deras hemsida.

En som jag vill lyfta däremot är matsmart.se. Det är förvisso inte en matleverantör som går att använda till veckohandling på det sättet. De skickar sina varor med postnord (eller gjorde i alla fall sist jag beställde från dem), men det är billigt och bra och vissa saker vet vi går åt på löpande band (tex pasta, ris, kryddor osv) så vi köper på oss små lager emellanåt.

Sammanfattning

Vi spenderar kanske 1 timme varje lördag efter lunch med planeringen, och sedan en timme till när vi ska kolla maten och beställa – varför det tar en timme förblir ett mysterium, men det gör det – och det är 2 timmar på helgen.

Som tack för besväret behöver vi ALDRIG fråga varandra i veckan vad vi ska äta till middag och sen börja tänka ut nåt när vi redan är hungriga. Vi behöver ytterst sällan gå i mataffären med barnen. Vi behöver aldrig storhandla IRL – Björn har visserligen ingenting emot det, men jag tycker det är bland det tråkigaste som finns.

Det kan hända att det är lite dyrare att handla maten online jämfört med i butik, men ta gärna med tiden, bensinen och den mentala hälsan i beräkningen. Lägg till att impulsköpen blir mycket färre online och kundservicen hos alla ovanstående har varit bra vid de tillfällen vi behövt reklamera skadade varor.

En storhandling per vecka stryker småhandlandet i närbutiken, och de har ofta högre priser än stormarknader.

matplanering vecka

Vi brukar välja favoritrecept att göra riktiga storkok på, så att vi bara kan ta ut ur frysen de måndagar vi saknar rester i kylen. Varje låda märks med tusch på maskeringstejp på locket med innehåll, så att vi slipper öppna för att veta.


*OBS! Ej sponsrat.