November & December 2020 – höjdpunkter och low points

Ja, kort sagt så utgjorde november och december botten av förra året för mig. Att bli uppsagt är nog alltid tufft; det är att bli dumpad, lämnad, och det behöver sörjas. Det är svårt att sörja när man tvingas vara kvar, det är som att göra slut och sen tvingas fortsätta bo ihop i flera veckor. Så det var det, då, och sen veckorna efter det, och sen julledigheten utan möjlighet att GÖRA någonting annat än samma sak hela tiden.

Men med det sagt, så fanns där fina stunder också naturligtvis. Simon som försökte hjälpa mig med mitt jobb, pepparkaksbak och roliga uttalanden som alltid.

Höjdpunkter i november och december 2020:

1
När Simon försökte rädda mig från att få sparken

Simon är supersmart och så, men känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern.

2
Några saker som pojkarna har sagt till mig i höst

Sakerna de säger ibland … ingen såg dem komma, om vi säger så.

3
Ljudexplosioner, besvikelser och pepparkakor

Om filmscener i mitt huvud där antikrist höjer rösten inne i en katolsk kyrka, bland annat.

Nyår 2020 – trendigt firande, kriminell verksamhet och vilsna örfilar

”Vad ska ni göra på nyår, då?” frågade min mor över telefon.

”Inget särskilt – förutom att bli väckta av raket … fast nä, det blir vi ju också varenda natt sen flera dar tillbaks så INGET särskilt alls, faktiskt,” svarade jag med blicken genom fönstret, förlorad i det evighetsgrå diset ovanför hustaken.

”Som de flesta andra då,” kontrade hon och övergick till att lägga fram sin plan för att hålla sin stackars hund från paniken genom nyårsnatten.

Jag kan inte annat än att hålla med; vi firade på trendigast möjliga sätt i år. Den generella raketskjutningen nådde även den nya höjder – men det tycker jag varje år – och med risk för att upprepa mig; jag FATTAR inte varför vissa upplever det som en bra idé att skjuta smällare och raketer några dagar innan och efter nyårsafton. Det känns osannolikt att det rör sig om provskjutningar, uppvärmning eller folk som har ”otur när de tänker”, som Björn brukar säga. Inte heller kan jag föreställa mig att det på allvar finns så mycket folk som är så pass osäkra på vilket datum det är, att de skjuter lite varje dag för att vara säkra på att pricka rätt nån av dagarna.

Fyrverkerier på tolvslaget är tradition, och vackert. Fyrverkerier kl 00:42 den 2 januari har mer gemensamt med kriminell verksamhet* än festlighet och firande. Och det är inga smågrejer heller. Vissa av de pjäser som skjuts i sin ensamhet flera dagar för sent låter som riktigt dyra historier – och då räknar jag inte med den böter de nonchalant riskerar.

Jag tycker att fyrverkerier ska sluta säljas till allmänheten, och så tycker jag att kommunen, eller annan lämplig, kan få anordna fyrverkeri här och var istället.

Oh les gifles qui se perdent

”O alla örfilar som går vilse” – ett av alla de franska uttryck jag saknar översättning till.

Irritationen som pyrt i hjärtat sedan ett par dagar, över det här med livsfarliga pyrotekniska varor i händerna på folk som fullständigt missuppfattat syftet med dem, toppade dagen efter nyårsafton.

Vi gick en promenad med pojkarna sent på eftermiddan, efter att det blivit mörkt. De behövde komma ut igen. De hade varsin ficklampa som de gick och lyste med i skogen alldeles intill parkleken. Skogen är typ 40 m bred, med ficklampa i mörkret syns man garanterat, och våra pojkar hörs ganska väl.

Simon fascineras av vad ljuset gör med lervattnet i mörkret.

Plötsligt brann det av en fyrverkeripjäs helt nära oss, max 20 m bort. Jag hoppade runt mot ljudet och hann se några gnistor, men det gick inte att avgöra om det var en raket som smällt för lågt eller om det var en regelrätt dundersmällare. Adrian ville gå närmare men jag började styra om honom åt andra hållet och pratade högt om att det var farligt att komma för nära. Jag såg en ljus jacka försvinna i andra änden av parkleken, och sen fick jag syn på liten grupp svartklädda tonåringar borta vid gungorna.

Jag stegade ut ur skogen gick på dem.

”Var det ni som smällde alldeles nyss!” ropade jag argt och vibrerade nästan av ilska och, såklart, fördröjd rädsla. ”SÅ JÄVLA RESPEKTLÖST!” fortsatte jag medan jag kom närmare.

Grabbarna radade upp sig alla fyra och vid en närmare titt kan de inte ha varit mer än 13-14 (??) år. De svor med ärligt uppvända ansikten där i regnet på att det inte var de, att de också hade blivit rädda och pekade mot andra sidan parkleken, där den ljusa jackan försvunnit.

Jag har alltid så svårt att lugna ner känslor som väl kommit igång. Jag fortsatte svära över det som hänt, men riktade det inte längre mot tonåringarna framför mig. Efter några ramsor samlade jag mig och bad om ursäkt för att jag skrikit åt dem.

Då kom Adrian ikapp, och började utan vidare förklara för de långa ljusskygga gestalterna i svarta luvor, att de som skjutit nog inte hade nån kalender och att nån borde slå dem på huvudet med en kalender så de lär sig vilken dag det är.

Grabbarna skrattade förläget och började dra sig därifrån.

”OM NI SER DEM IGEN SÅ KOM IHÅG ATT SÄGA DET TILL DEM!!” vrålade han efter dem.


*Såhär skriver Polisen om fyrverkerier:

  • Du ska ha fyllt 18 år för att köpa, inneha och använda fyrverkerier. Fyrverkerier som polisen anträffar hos personer under 18 år kommer att beslagtas och förstöras.
  • Smällare och fyrverkerier med knall som främsta effekt är som huvudregel förbjudna och får inte användas eller säljas utan särskilda tillstånd.
  • Många kommuner har lokala bestämmelser om när och var fyrverkerier får avfyras.
  • Ofta krävs det tillstånd från polisen för att hantera fyrverkerier.

Julafton 2020, dagen då julkänslan kapitulerade

Jag trodde ändå att jag var ganska cool med allt det här ”inte en jul som vanligt”, men det visade sig nog att nja, kanske inte SÅ cool trots allt. Julkänslan var svårflörtad, minst sagt.

Planen som föll

Planen var att mamma skulle fira med oss. Vi träffas ofta, så fort alla är friska samtidigt vill säga, och dessutom skulle bror Jonas och Emma komma över på jullunch.

Allt det där rasade två dagar innan jul, med att mamma ringde mig och väste nåt i luren.

”Va?”

”Kan du köra mig till akuten? Nu?”

Eh ja. Naturligtvis. ”Björn jag kör mamma till sjukhuset vi ses sen hej då!” meddelade jag i dörren på väg ut, och åkte och hämtade henne.

Det visade sig KANSKE vara covid-19, kanske inte, men läkaren trodde det. Mamma fick komma hem igen, men jag sov illa den natten. Dagen därpå var hon mycket bättre, men på grund av sjukdom kunde hon såklart inte komma till oss på julafton. Det kunde inte heller Jonas och Emma, eftersom jag träffat mamma och alltså nu var eventuell smittbärare.

Jag klagar inte över det här egentligen, jag menar, det var en risk hela tiden att det kunde bli så. Men det blev inställt sådär i sista stund, och jag var lite ledsen över att inte få fira med dem. Sen räckte det med några få missöden i köket – vi hade visst köpt en rå julskinka av misstag, och jag stjälpte ut en halv kastrull vatten över diskbänken och vattnet träffade den INKOPPLADE batteriladdaren till kameran, och pojkarna skrikkrigade om nån oförrätt samtidigt – för att få humöret på glid.

I alla fall tur med vädret

I övrigt gick det ganska bra. Vi hade en fin förmiddag i parken utanför där mamma bor – vi var förbi henne och lämnade julmat och fick pojkarnas julklappar – och det var minusgrader, MINUSGRADER, och strålande sol och glitterfrost på marken. Åh vad jag har längtat!

Simon litar tvärsäkert på att han har bra kläder.
Björn njuter av solen i klätternätet.

Känslospöken och ett krokben

På morgonen fick de varsin kryptunnel, julklappar från morfar & marmor, som de har bott i sedan dess. De har dem med sig i soffan när de ser på barnprogram, de har dem på sig och går runt i dem som långa vajande skumkorvar, de lyckas till och med bråka i dem, så det var ett genidrag.

julkänslan på julaftonsmorgonen

Sen fick Simon svårt, under julklappsöppnandet på eftermiddan, att hantera att han och Adrian fick olika saker. De hade fått exakt likadana prylar dittills, men Adrian fick en kikare av mormor, och Simon fick en toolbox – allt enligt önskelistan. Simon var galen över detta i en hel timme, och där nånstans fick jag svårt att hålla kvar julkänslan – den lilla jag lyckats bygga upp – i hjärtat. Istället fylldes det av Simons känslor, som resonerade med mina egna som liten flicka*, som var nån slags förvirrad blandning av utanförskap, kränkning, orättvisa och rädsla. Och vrede, naturligtvis. Inte sjutton KÄNNER man allt det där andra; det är lättare att vara arg.

Simon lugnade ner sig, till slut, men inte förrän efter att jag råkat fälla honom i köket mitt framför facetime med Jonas, Emma och Emmas mamma som jag aldrig träffat. Mitt i bild medan alla tre uppmärksamt följde ett begynnande kaos i köket, satte Simon plötsligt fart åt Adrians håll med den där Blicken i ögonen – du vet vilken jag menar, den där som får dig att hugga tag i ungen innan nåt riktigt galet går på tok – och jag slängde spontant ut den kroppsdel som var närmast honom, dvs mitt ena ben, för att hindra vidare framfart. Simon sprang rakt på och ramlade. In under bordet. Ilskan rann av honom och istället fick jag trösta och kramas medan han berättade hur illa jag hade gjort honom. Jag sa förlåt, det var inte meningen att göra illa dig, och mötte sedan tre ansikten på datorn som uppvisade tre olika ansiktsuttryck.

Min bror såg inte så stolt ut, Emma såg bekymrat leende ut och hennes mor såg ganska barsk ut. Där och då packade julkänslan ihop sina sista pinaler och drog, utan att se sig om.

Jag vet vad som hände, med Simon alltså, och varför, och hade vi inte haft publik skulle jag inte ha tänkt på det mer. Men DE vet inte, och det är det som känns så tokigt. Vilket intryck gav jag dem, där över skärmen? En arg morsa som ogenerat sparkar sina barn när de jagar upp sig?

Oh well, det blev ju tokigt och jag och Simon redde ut det tillsammans igen, efter att vi sagt hejdå till min bror och hans sällskap. Sånt händer, och det var ingen fara. Men första intryck, du vet, de kan vara svåra att jobba bort och jag gillar definitivt inte att jag fortfarande tänker på det här.

Men nu släpper vi det! Adrian gillade i alla fall att göra laxmoussen med mig. Eller titta på, i vilket fall. Sen fick han tugga i sig de bitar varmrökt lax som blev kvar på skärbrädan. Jag tittade bort en stund, och när jag kollade dit nästa gång hade han börjat sätta i sig skinnet också. Är det gott så är det gott, tyckte han. Hålet i mitten åstadkom han genom att vika skinnet och käka det som en macka.


*Förvirring, värt att understryka. Jag minns att födelsedagar, julafton och andra tillfällen då hela dagen frångick det vanliga – och speciellt om jag stod i fokus på något sätt – alltid var jobbiga längst in. Jag jämförde mycket noggrant med min lillebror, allt vi fick samt antal och värde (alltså hur bra/kul det var, inte ekonomiskt värde). Hittade jag en skillnad som var värt nåt för mig så blev jag otröstlig. Våra föräldrar var noggranna, men jag var skoningslös. Och möjligen något oresonlig. Idag vet jag vad det bottnar i – rädslan över att inte duga – och jag kan bara hoppas att Simons påhitt inte härrör från samma sak.
Ack, en högkänslig moders spännande inre liv …! Jag har material för ett helt liv av sömnlöshet om jag vill.

Lucka #1 – Tipskalender 2020

#1: Coronatipset som aldrig blir gammalt

Är du trött på att tvätta händerna? Sjung en sång, vetja! Kanske är chansen större att ingen blir sjuk till jul då ?

Att få vakna till sång på födelsedagen

Covid-Stockholm

Jag fyllde år i söndags, men det lyckades jag glömma bort flera gånger. Särskilt som vi hade barnvakt i lördags och var ute på ståhej (haha, ”ståhej”, hehe) i Stockholms hjärta.

Sommar i Stockholm, alltså inne i stan, för mig, utspelar sig alltid mot Grönans glada bakgrundsbrus av bergochdalbanor och falsettskrikande tonåringar. Jag tänkte på det i lördags kväll, när jag och Björn satt i solen uppe på SUS. Blicken föll på Grönan, och av gammal vana väntade jag på att Fritt Fall-åkarna skulle hissas upp mot toppen. Ingenting rörde sig. Inga fria fall, inga bergochdalbanor, inga snurrgungor, inga skrik. Stockholm känns inte direkt dött, men nedsövt; det är liksom inte trångt nånstans i år, man får bord och sittplatser och blir inte nekad för att det är för fullt – i alla fall inte där jag varit – men i ärlighetens namn, jag har inte varit mycket i stan i sommar å andra sidan.

Frontalkrock med verkligheten

I söndags hände det. Min födelsedag. Jag ägnade det en flyktig tanke efter utekvällen med Björn – begreppet ”utekväll” har för övrigt genomgått en omdefinition de senaste åren och återfått sin betydelse från mina tidiga tonår, dvs ”hemma igen till nio” – men det fanns inte kvar på morgonen. Nix, på morgonen var jag helt upptagen i en av mina futuristiska drömmar – denna gång gällde det tidsresor på pendeltågsspåret – och fattade inte vad det var för trassel och oväsen som pågick vid vår sovrumsdörr.

Min första instinkt, efter att ha fattat var jag var och under vilken tidsepok, var att skylla på Björn. Jag hörde ju hans röst, så varför pågick detta fortfarande, vad var det som var så svårt? Sluta för helvete. Jag skulle precis kliva upp på fel fot och ta strid, när hela det primitiva mentala maskineri som är min hjärna i limbot mellan dröm och vakenhet skar sig och hackade när minnet drog i nödbromsen.

Bakom allt kaos, under oväsendet och i spillrorna av mitt förnuft efter frontalkrocken med verkligheten, hördes något. Det påminde om en melodi på samma sätt som en treårsteckning från förskolan påminner om ”en drake som äter hallon ur sin matskål med sina drakungar som heter Wacko, Racko och Wocko”, men ändå.

Det tog inte många sekunder till innan jag vågade öppna ögonen och fatta att jag hade sovit hela natten och blivit väckt, alltså VÄCKT, av ja må hon leva. Det har nog aldrig hänt förut.

Underbara barn

Simon verkar gilla födelsedagar. Inte Adrians då, men annars. Han var så himla fin och go med mig den dagen, trots de vanliga motgångarna – framför allt (åter)upptäckten av att samma regler gäller för alla och att han inte står över dem – så for han inte ut mot mig som han brukar. Istället byggde han ett naturkonstverk i min handflata under förmiddagen.

”Jag är snäll mot dig idag eftersom det är din födelsedag,” sa han mysigt när jag började få ont om plats i handen och kommenterade hur snäll han var och hur glad jag blev.

Å, tänk om man kunde fylla år jämt.

Midsommarhälsningar från bilen

Björns kompis, som har ett ställe i Dalarna, hörde av sig för tre dagar sedan och undrade om vi ville komma upp och fira midsommar med honom och hans son, som jag gissar är runt 11 år (??). Vi  brukar inte planera midsommar och nyår och påsk osv så mycket eftersom det har varit enklast att inte bryta småbarnsrutiner och … så. Ja ok vi är lata. Men nu är tiderna som de är och för en gångs skull så är nog inte vi de enda som generellt inte har några planer.

Hursomhelst, den här kompisen hörde av sig och vi tackade såklart ja. Långhelg i Dalarna, i ett hus som jag sett bilder på och som såg himla trevligt ut. Så nu sitter vi i bilen och pojkarna tittar på barnprogram på paddan, Björn kör och jag skriver. 

Min permittering drogs tillbaka för två veckor sen, och sen dess har jag återigen svårt att få in bloggandet i vardagen. Det är jättestörigt, jag behöver skriva för att kunna hålla kurs så därför har jag lagt 2 hela arbetsdagar på att hitta ett planeringsverktyg som passar mig – under förevändning att det är rörigt på jobbet.

Det ÄR rörigt på jobbet, och det stämmer att jag behöver ett planeringsverktyg för min arbetstid, men det är utsikten till planerad egentid som drivit mig. Vissa saker måste liksom funka om man vill fortsätta vara glad.

Björns födelsedag & mitt bästa presenttips till förälder

Jag hade naturligtvis en lös plan för Björns födelsedag här i förra veckan, vilken involverade två presenter; en från mig och en från mamma och bror.

Som vanligt går våra födelsedagar numera ut på att få egen tid tillsammans, dvs ordna barnvakt, och sen gå hemifrån. En restaurang är i princip alltid involverad, liksom nån sorts present, men det viktiga är tid tillsammans utan barnen.

Mitt bästa presenttips till förälder (Simon är ett geni)

Min plan var inte mer avancerad än så. Men sen, två kvällar före Dagen, frågade jag Simon i hemlighet om det fanns nånting som han ville ge sin pappa i present.

”Nånting som han tycker om …” funderade Simon, helt med på tåget.

”Jaa, fast vi VET ju vad pappa tycker om, eller hur?” viskade jag entusiastiskt leende och tänkte på kakor, tårta och kanske en teckning. Simons fiktiva glödlampa tändes och han sken upp:

”Mig!”

Ibland gör man klokt i att hämta sig snabbt som bara den:

”Ja! Såklart, ska vi slå in dig i ett paket?”

”Ja-a!”

”Ok, men vet du, om du vill göra det så vill Adrian också, det är ju rättvist. I så fall så blir det trångt och ni måste sitta stilla en stund också,” sa jag som försökte avstyra idén men Simon ville inte höra på det örat.

”Mamma vet du det gör inget. Adrian får sitta med mig.”

Sagt och gjort. Adrian var lika entusiastisk som Simon, trots att jag upprepade gånger sa till dem båda att det gör ingenting om man ändrar sig sen när det är dags, det är ok att gå bredvid mig och sjunga också.

På födelsedagsmorgonen var pojkarna uppe en timme tidigare än vanligt, så taggade var de. Vi gick ner till köket tillsammans och gjorde frukost till pappa (och till pojkarna, annars får pappa inte äta sin frulle), jag hämtade julpapper från ateljén och pojkarnas skottkärra från trädgården, och så bar vi upp alltsammans i Adrians rum och stängde dörren.

presenttips till förälder

De fick sitta på ett ihopvikt lakan i skottkärran, och så började jag vira in dem. De fick varsitt kuvert med present i att ge till pappa också – Björn skulle få ett par formgjutna öronproppar för förskolemiljö, så de fick ge en bild på en propp var – och båda två, som annars brukar slåss så fort de måste samsas på liten yta, satt som små stela ljus och flinade vartefter jag tejpade in dem i rött papper.

presenttips till förälder

Jag hann inte lägga tid på att fota ordentligt, då det var vingligt på flera plan att få till detta. Att låta pojkarna vänta medan jag tog bilder skulle mycket väl kunna sabba allt.

Jag drog dem ostadigt på den lilla skottkärran, som för övrigt inte alls är konstruerad för den vikten, genom allrummet och in i vårt sovrum där Björn halvsov. Sen sprang jag tillbaka för att hämta brickan och sjöng för full hals samtidigt.

”Åååå!” sa Björn teatraliskt. ”Var är pojkarna?”

”De sover fortfarande,” sa jag medan jag ställde ner frukostbrickan och mimade frenetiskt att han skulle öppna presenten illa kvickt.

Barnens leenden, när Björn rev undan pappret, var så breda att mungiporna nästan försvann bakom öronen på dem. Björn skrattade, barnen studsade upp i sängen och kramades och tjoade över överraskningen, och jag stod och var sjukt nöjd med mig själv. Det här är definitivt ett prisvinnande presenttips-till-förälder-påhitt.

Resten av dagen

Vid ett tillfälle vid lunch tjurade Adrian ihop över nåt oklart och sa saker som ”pappa får inte va med mig”, men då sa Björn att vaddå, jag har ju fått er i present. Jag vill ju leka med min födelsedagspresent. Detta avväpnade vår lille trotsåring så totalt att morgonens leende kröp fram över ansiktet och han blev nästan lite glad mitt i allt jag-ska.minsann-vara-arg-nu-trots-att-jag-inte-vet-varför.

Mamma och Jonas kom på fika på eftermiddagen, där de fick ge Björn den present och jag föreslagit och skrivit ut; en timmes massagebehandling för två. Hehe.

Jag hade bakat en vanilj- och hjortrontårta – för Björn är det ingen riktig födelsedag utan en födelsedagstårta – som blev oväntat god. Ingen bra bild på den heller tyvärr, men den innehöll bland annat vaniljkräm, hjortron, hjortronsylt och maränger.

Sen stannade min mor och bror kvar hemma med pojkarna medan jag och Björn åkte in till stan för att hitta nånstans att hänga fram till bordsbokningen på restaurangen kl 18:30.

Det märks så oerhört tydligt på Stockholm att allt inte är som vanligt. Dels var många ställen såklart stängda, men så folktomt som det var på Drottninggatan när vi passerade strax efter 17 är det inte ens under ljusa sommarnätter i vanliga fall.

Restaurangen, ett ställe vi tidigare varit på men då på ”bakfickan”, var trevlig (men bakfickan var bättre) men med hög musik, så när vi åkte taxi hem var vi så trötta båda två att det kändes som att klockan var efter midnatt.

Hon var 21:30.

Femårskalas för Simon – allra första födelsedagskalaset

femårskalas födelsedagstårta
”Är ni trötta nu?” frågade grannen, som höll på med sin gräsmatta, när vi passerade på grusgången allihop för att hämta in ballongerna vid brevlådan.
”Ehehe,” svarade vi. ”Skönt att det bara var två timmar. Undrar hur personalen på förskolan gör, varje dag.”

Research femårskalas

Vi har ju som sagt aldrig ordnat regelrätt kalas för pojkarna tidigare. Varför hasta med det, liksom. Men i år när Simon fyllde fem år, och dessutom redan varit på ett kalas i vintras, så var det en självklarhet. För honom, i alla fall.

Jag började googla runt och kolla vad som redan sagts i ämnet – vilket bör vara typ allt; femårskalas, eller barnkalas över lag, är knappast ett nytt koncept – och hittade en hel del. Naturligtvis.

Det är ganska tacksamt att göra så, alltså att bara kolla vad andra gjort och sen plocka ihop sitt eget upplägg efter förutsättningar på plats. Det är ju corona-tider dessutom så utomhuskalas var det enda raka. Jag plockade framför allt en del grejer från följande länkar:

Länklista för idéer och uppslag till femårskalas:

Överblick

Jag började med att helt enkelt fråga Simon vilka han ville skulle komma på hans kalas, och så fick jag en lista på 10 barn från hans förskolegrupp. Han berättade också att det måste finnas en fiskdamm, med godis alltså, och tårta. Alltså en sån där fiskdamm med en pinne och ett snööööre och en kläääänypa.

Så jag fick allas telefonnummer av förskolan, som frågade föräldrarna om de ville lämna ut dem först osv, och ringde runt med två möjliga datum på förslag. Jag tänkte att först och främst, innan vi gör något annat, måste vi kolla med folk att de inte redan är uppbokade OCH att de vill komma. Det var bara mamman med tvillingarna som tackade nej.

Jag har jobbat en del med barn förr om åren. Jag vet att mängden ”10 barn” är på gränsen innan man (läs: jag) måste gå upp en nivå (eller trettio) i förberedelser och backup-planer när man inte vet vad man håller på med från början. Men när nu tvillingarna försvann ur bilden så skulle 2 av de 10 barnen vara mina egna, så det kändes lite lugnare.

Det jag främst plockade med mig från alla tipsen jag hittade (och fick här på bloggen) var följande:

  • grilla korv
  • löpande tillgång till saft och vatten
  • skattjakt
  • fiskdamm
  • styrda aktiviteter
  • 2 timmar räcker

Förberedelser

Inbjudan skickades på sms till de föräldranummer jag ringt, med info om utomhuskläder, Simons önskade halloweentema, att det skulle finnas grillkorv, tiden (15-17) osv. Jag körde på ett av tipsen om att be folk att OSA om de INTE kan komma. Såhär i efterhand undrar jag varför nån gör så, jag kommer inte göra så igen kan jag säga för jag fick inte så många svar.

Dagen före kalaset skickade jag därför ut ett till sms, typ välkomna på kalas imorgon, vänligen meddela om ni fått förhinder och hur många föräldrar som stannar och hänger med oss. Fick 4 svar.

Så vad gör man? Det är ju bara att stå fast vid sin sak och gilla läget. Och utgå från att alla kommer och har med sig 2 föräldrar var.

Delat onenote-dokument

Ibland är det himla praktiskt att bo ihop med nån som är van att jobba i projekt. Hängivna anhängare av listor som vi är, Björn och jag, så delade jag mitt påbörjade onenote-dokument Simons femårskalas med honom, och min kära sambo satte ihop en lista i tre delar:

Dagen D

Såhär är det med våra pojkar: Om de inte sover efter lunch, så har de dåliga chanser att orka kalasa kl 15. Om de inte är trötta efter lunch, så somnar de inte. Björn hade koll på läget, sa han, så han tog med sig pojkarna till skogen tillsammans med mormor och hunden hela förmiddagen.

Under tiden gjorde jag så mycket jag kunde hemma.

Kom på att barn alltid lämnar sina prylar vind för våg, och att godispåsarna alltså borde ha namnlappar.
Backup för barn som vill gå undan.Typ Simon, eller nån. Man vet aldrig.

Vidare var det att blåsa ballonger för allt vad tygen höll, sopa studsmattan och lägga ut en skofilt, halloweendekorera toa (folk måste ju ändå få komma in och gå på toa) och grind och utebord, ställa fram kaffekokare, te, sugrör, pappmuggar, extrabord och stolar och jag vet inte vad. Jo, träna på dansen och klocka den. Varför? Kommer till det.

Pojkarna somnade efter mycket om och men efter lunch, och jag sprang runt ute och gömde ledtrådar och hjälpte Björn med fiskdamm och lite sånt.

14:30 var vi klara, så då började jag väcka pojkarna så sakta.

Genomförande

Trots önskan om halloween-/spök-/monsterkalas så fanns ingen som helst önskan från Simons sida att klä ut sig, och Adrian tog sikte på skjortan som om det inte ens fanns alternativ. Skjorta och finbyxor skulle det vara. Undrar om han tror att han måste ha skjorta för att det ska bli ordentligt. Typ att han inte är ”med” om han inte har skjorta på sig.

Vi skulle ha kalaset utomhus oavsett väder, men som genom ett trollslag hade vi vansinnig tur och det var varmt och soligt. Visst, kyligt i skuggan och inte sommar-varmt, lite vind hade vi också men alltså, inget regn/hagel/snö/storm/valfritt nyckfullt aprilväder.

Korvgrillning & presenter

Ungarna dök upp på utsatt tid, de flesta lämnades av sina föräldrar men tre föräldrar stannade kvar och stod och pratade. De var lite svårflörtade till kaffe/te men efter en stunds stillastående i solen gav de efter.

Alla barn utom Adrian sa nej till korv – antagligen för att de precis kommit och måste röja lite först – men sen kom de och bad om det en efter en så det var ju bra.

Vi hade tänkt att Simon skulle öppna presenterna under gemensamma former, men han kastade sig över dem direkt och hade redan slitit upp en och en halv när jag såg vad som pågick. Jag antar att det är för mycket begärt att han ska vända med paketen och fokusera på annat, men det spelade ju ingen roll egentligen. Så Simon öppnade paket medan hans små gäster sprang omkring i trädgården och tuggade korv. Varje gång nån kom och bad om nåt att dricka så fick denne en pappmugg som vi tillsammans skrev namn på.

Tårta

Sen var det dags för tårta. Alla samlades runt bordet medan Björn försökte tända tårtljusen i vinden. Det gick efter några försök, Simon hann blåsa tre ljus, de andra tog vinden och barnen skrattade högt åt det.

tårta femårskalas

Björn hade gjort 2 tårtor, eftersom vi var så osäkra på hur många som skulle komma; en choklad- och en gräddtårta. Barnen fick välja, och eftersom det fanns så mycket så rådde ingen mängdbegränsning. Några barn smakade på båda och konstaterade att ingen av dem var god – en pojke meddelade att han bara åt tårta om det var godistårta – medan flera andra åt riktigt mycket.

Skattjakt

I väntan på att alla skulle bli klara så var det fri lek igen, och sedan, efter att ha röjt undan det som var i vägen, gick jag runt till barnen och sa ”skattjakt”. Eller, jag hade tänkt göra det.

”SKATTJAKT!” skrek den första som hörde det och flög upp från gräset. Ordet studsade runt som en boll bland alla barnen som ögonblickligen upphörde med det de gjorde och kom snubblande mot mig.

Mental paus

Under ett kort ögonblick stod jag handfallen medan de kom rusande. Vad hände nu? Barn måste ju förvarnas, påminnas, fösas och vallas och tjatas på … eller? Nej, just det, det är MINA barn som måste det. Jag hade glömt hur det är att hantera andras ungar. Barn lyssnar på mig, så har det alltid varit. Det är inte svårt för mig att nå dem och engagera dem, men jag har bara umgåtts med mina egna barn de senaste fem åren. Och just nu verkade mina två vara offer för gruppstämningen så det var läge att samla sig och inte tappa momentum.

Skattjakt, forts.

Barnen lyssnade under total tystnad (!!!) när jag läste inledningen till historien om skattjakten och varför vi gjorde den. Vi skulle hjälpa en greve på ett slott att hitta sina skattnycklar.

”Jag vet vad skatten är för nåt,” sa en förnuftig flickröst. ”Det är godis!”

”Kanske det,” sa jag. ”Men det får vi bara veta om vi letar rätt på nycklarna. Eller hur?”

Insiktsfulla nickanden. Så var det. Så jag läste första ledtråden, som tog dem till vattenslangen och en gåta som skulle lösas. Nästa ledtråd ledde till bordet, med en pysselgåta som krävde koncentration. På samma sätt tog vi oss fram och tillbaka över trädgård, fram- och baksida, grusgång och gräsmatta.

Bordspysselgåta.
skattjakt femårskalas
Päronträdet på baksidan.
skattjakt femårskalas
Potatislandet.

I slutet av jakten fick de tejpa fast alla nycklar på en skattkista, och en sista ledtråd tog dem till brevlådan. Simon sprang engagerat med brevlådenyckeln i högsta hugg. Alla samlades runt lådan om höll nästan andan medan Simon fipplade med låset.

”Tänk om det är godispåsar där inne!” sa nån upphetsat.

Det var det inte. Där inne låg en liten låda, och i lådan fanns ett gäng pappersdiamanter. Alla fick ta varsin, och jag förklarade att nu skulle vi ta med oss skatten till greven men för att komma dit måste man gå en speciell väg, så alla samlas vid musiken!

De sprang så gruset sprätte runt fötterna. Vi samlades vid högtalaren vid husväggen, och så satte jag mig på huk framför barnen.

”Är det nån som kan sången ’följa John’?”

Det var det ingen som kunde. Jag sjöng långsamt versen för dem:

Ställ er i en rad nu
en rad nu
en rad nu
Sen gör ni allt som jag gör
vi leker följa John

”Är ni med? Vi måste dansa den magiska följa-John-dansen för att komma till grevens slott, alla följer efter mig och Simon och så gör ni samma som vi gör. Har alla sina diamanter?”

Ett gäng armar med pappersdiamanter for upp i luften, jag satte på musiken* och så dansade vi. Eller snarare vi stampade takten medan jag tog dem under studsmattan, upp på rutchkanan, över det lilla trädgårdsbordet, runt träden och tillbaka till högtalaren där vi fortsatte stampa medan vi väntade in alla. Det var den här tajmingen jag klockat tidigare. Lagom tills versen började om med ställ er i en rad nu så väntade vi in de sista, och så trampade vi vidare i en lång orm och när sången var slut stod alla ungar på en rad framför fiskdammens skynke i snicken. Björn satt innanför, han hade installerat sig där under dansen, och var beredd.

fiskdamm femårskalas

Barnen fick nypa fast sin diamant i nypan och hänga in den innanför skynket. Greven blev tacksam och skickade tillbaka en godispåse och ett diplom som tack för besväret. Eftersom påsar och diplom var namnade fick barnen säga sina namn högt och tydligt.

Slutspurten

Klockan var 16:45 när den sista påsen och diplomet fiskades, vilket jag var omåttligt nöjd med. 15 minuter kvar att gräva i påsarna, hoppa i studsmattan och röja som små vettvillingar medan föräldrarna började droppa in.

Sammanfattning av Simons femårskalas

”Det här var ett jättebra kalas!” sa en pojke glatt medan hans mamma hjälpte honom på med en jacka. Det var samma pojke som sagt att tårtan inte var särkilt god, så det kändes riktigt bra. Älskar den aspekten av att ha med ungar att göra. Du får höra sanningen utan omsvep. Så enkelt. Så rart. Och brutalt.

Hursomhelst, nästa gång kommer vi nog inte köra korv och tårta så som vi gjorde nu, det blev lite mycket och nära inpå varandra. I övrigt så var det ett bra upplägg, och det var bra att jag hade gått igenom med Simon innan kalaset började precis vad som skulle hända. Han blev jätteledsen först när han förstod att vi inte skulle vara inne ALLS, men efter att han lugnat sig och jag förklarat att det inte var möjligt att vara inne, så köpte han det.

Nästa gång ska vi sköta OSA annorlunda också, definitivt. Och det här med namnlappar på godispåsarna var ett rent och skärt genidrag, bara så du vet.

Efter att alla hade gått så städade vi, det gick förvånansvärt fort, hämtade in ballongerna vid brevlådan och pratade lite med grannen, samlade ihop skattjakten och plötsligt stod jag i köksdörren och tittade ut med den overkliga känslan av att Simons femårskalas inte hade hänt.

Öde tomt.
Tom studsmatta. Inte ett spår av eftermiddagens röj.

Då ropade Björn, som höll på med resterna på bänken, till av förtjusning: ”Vi fick EN tårta kvar!”

tårta femårskalas

Den var inte kvar särskilt länge; Björn har en alldeles särskild begåvning för efterrätter.

Pojkarna var trötta den kvällen. Vi åt grillkorv till middag – hade ju en del kvar – och sen såg vi en film i soffan tillsammans. Dagen därpå var det måndag och förskoledag som vanligt, Simon var fortfarande på gott humör och väldigt nöjd med att ha hittat ett par kvarglömda solglasögon efter kalaset som han skulle lämna tillbaka till ägaren.


*Musiken: Följa John från Peter Pan. Egentligen sökte jag en annan version men det här den enda jag hittade på Spotify: