Min nya fulcykel och hur den fann sin väg till mig

Grejen med fulcykel

Jag och Björn har varsin cykel som vi tycker om, som vi använder när det spelar roll – dvs när vi ska cykla längre sträckor, när vi ska ha med barnen i cykelstolar och så.

Cyklar är inte billiga historier, så Björn har försökt fula ner sin vackra svarta cykel för att göra den mindre attraktiv för obehöriga genom att fläckspreja den i illgrönt. Än har han fått behålla den.

Trots att jag redan blivit av med en cykel för några år sen så faller jag offer för mitt eget estetiska öga och vägrar spreja min. Än har jag fått behålla den taiträtaiträtaiträ.

För 2 år sen skaffade Björn även en fulcykel, dvs en cykel som är värd så lite som möjligt men ändå funkar att cykla på, som han skulle ha i stan för att spara tid mellan pendeln och det uppdraget han då satt på. Den sprejades för övrigt också fläckgrön – varför ändra på ett vinnande koncept?

fulcykel

Förra året satt han på ett annat uppdrag där han inte behövde cykel, så jag använde den till tunnelbanan när jag skulle till skolan. I år behövde han ha tillbaka den igen, så jag började leta egen fulcykel på Blocket.

Fulcyklar är förvånansvärt dyra. Jag hittade ingen under 600 kr i somras, och det var i den vevan som Adrian gav mig en extra livad natt i början på juli.

Skitnatt deluxe

I somras hade jag – eller jag hade flera långa nätter med Adrian, men jag hade speciellt EN skitnatt utöver det vanliga. Du vet hur det kan vara; man brottar sig genom morgonen och vartenda andetag är en ansträngning och allt man vill göra är att gå och lägga sig och sova i 3 dagar.

På vägen tillbaka från föris upptäckte jag en cykel precis framför mitt hem. Slängd bredvid gångvägen på gräsmattan låg en rostig lilarosa REX med trasig kedja och skeva hjul.

Det är ödet, tänkte jag och rullade cykeln lite längre in på gräsmattan så att jag skulle kunna se den från vardagsrummet. Jag ställde upp den mot stödet, så att den som kom och letade efter sin cykel skulle se den, men så att den som inte letade skulle se att där stod en olåst cykel fri att gå vidare med.

Hittecyklar hos Polisen

Jag anmälde fyndet till Polisen, som kom och hämtade cykeln. Med hittecyklar funkar det så att om ägaren inte gjort anspråk inom 3 månader så kan upphittaren göra anspråk på cykeln, och i oktober fick jag hem en meddelande om att komma och hämta min nya fulcykel.

Att den behövde en omgång på verkstan visste jag, men det visade sig att den var i så dåligt skick att reparationerna skulle gå på ca 2500 kr – och det var om jag gick fulvägen och tog det billigaste möjliga.

Ny cykel

Så när jag stod där och dividerade med cykelmecken, så upplyste han mig om att det vore billigare och bättre att köpa en av hans cyklar istället. Garanterat funktionsdugliga, lagom fula, nyservade och i gott skick under ytan.

Det slutade med att jag trillade dit på en 3-växlad hoj för 1000 kr istället. Dyr historia över lag, men nu har jag en fulcykel – som tyvärr inte är så ful så den ska jag nog spreja ändå – men fungerande växlar och jag tänker att TIDEN jag sparade genom att bara ta den cykeln istället för att hålla på och fortsätta leta var värt diffen på 400 kr mot vad jag hoppades hitta på Blocket.

fulcykel
Sadeln ser extremt överdimensionerad ut i den här vinkeln. Hjulreflexer och ringklocka ingick dessutom ej.

Jag dealade till mig att han flyttade över pakethållare och sadel från min hittecykel i alla fall. Alltid nåt. I övrigt var bakdäcket och eventuellt styret det enda som var värt att behålla på den.

Så nu står det 5 stora cyklar i vårt garage. 4 av dem ska vara där. Den rosa är definitivt på väg bort, men utan den hade den nya 3-växlade inte hittat hit, så kanske var det ödet, trots allt.

Luciafirande på friidrottsnivå på förskolan

INTE tomte. INTE!!

Adrian, förstås. Monsieur Nej. Simon har vuxit ur sin tomtedräkt och valde att vara pepparkaka i år, så jag hoppades att Adrian skulle vilja vara tomte, eftersom han vuxit i Simons gamla dräkt.

Icke. 

När jag frågade honom för 2 veckor sen så tänkte han efter innan han sa nej (!). ”Nnnn-te. Nnnte tonte. Looooooo-hia. Lo-hiiia.”

”Du vill vara lucia, är det så?”

”Ja-a.” Skitnöjd.

Vi har ingen luciadräkt/stjärngossedräkt/vit klänning/dylikt alls hemma, och mina möjligheter (vi snacka tid) att greja sånt är inte vad de var för 2 år sen direkt, så igår försökte jag igen.

”Vet ni, pojkar, imorn är det lucia! Och Simon ska vara pepparkaka. Ska du vara tomte då, Adrian?”

”NEEEEJ!! NNNN-TE TONNNN-TE!! LOOOOO-HIIIII-AAAAAAAAAHH!!!”

”Ok.”

Här kan man tycka att han eventuellt inte skulle ha fått det valet, men det kändes så skevt att Simon skulle få välja sin dräkt och Adrian inte. Så igår kväll tog jag med mig Adrian till affären och köpte en stjärngossedräkt, som jag sedan tvättade, hängde på tork över natten och strök efter frukosten.

Imorse, när vi äntligen krånglat oss iväg till föris och in i hallen och fått av alla ytterkläder tillsammans med alla andra föräldrar och barn som trängdes på de 10m2 avsedda för ändamålet, så stirrade Adrian oförberett på allt folk som inte brukar vara där. Ingenting var som vanligt. Alla barn hade dräkter, och fröknarna var julpyntade, och det var nedsläckt.

När jag höjde händerna med stjärngossedräkten för att trä den utanpå hans kläder så slöt han sig. Han ville ingenting. Efter en del trixande lyckades jag få honom att gå med på att ha granarna på huvudet och glittret i handen.

Där fick jag för att jag försökt vara rättvis … men jag anade ju att det skulle kunna bli sådär, så han var ändå vitklädd från början.

Jag lyckades till och med ta en bild på honom. EN.

luciafirande på förskolan

Sångsamling

Alla barn och föräldrar satt i en stor ring så gott det gick. Ett sånghäfte med 7 sånger delades ut, en fröken var sångledare och så sjöng alla tillsammans. Det höll i sig i kanske 15 minuter, sen var det ”varsågoda!” till fikat.

De hade gjort jättefint med lussebullar, pepparkakor, bröd, smör och pålägg. Kaffe, te, mjölk och vatten och servetter (tack och lov). Pojkarna åt lussebullar, Adrian stal en pepparkaka, sen skulle han ha en macka och de åt fortfarande när folk började gå ut.

Fikat

Björn var med, men han drog till jobbet efter nån halvtimme och liksom lämnade mig ensam. Efter fikat, som jag tillbringat bredvid Adrian för att begränsa händelseområdet – det händer så mycket runt honom jämt – så skulle föräldrarna klä på sina barn och lämna dem till personalen ute.

Mina barn ville gå ut, men de ville inte klä på sig några ytterkläder så vi blev sist ut, eftersom jag måste jaga dem med varenda plagg både över och under förskolans alla möbler och tjata om hur gärna SNÖN ville att de skulle komma ut nån gång så att de skulle hinna leka lite innan lunch.

Min luciamorgon hade med andra ord mer gemensamt med en friidrottsdag än mysigt traditionellt luciafirande … men själva sångsamlingen var ändå riktigt fin. Den är jag glad för.

Living on the edge: grannarna på fika

Jag nämnde som hastigast för nån vecka sen att vi skulle få över grannarna på besök. Tänkte att jag skulle utveckla det – eftersom vi är rädda för våra grannar.

grannarna på fika

Skräck

Eller rädda och rädda, fel ord, rätt ord skulle väl vara “svenska”. Finns det något som är så osvensson som att frivilligt hänga med sina grannar? Okej, massa saker säkert, men detta är definitivt en av dem.

Resonemanget skulle kunna gå så här:

De verkar vara normala, möjligen trevliga. Men tänk om vi bjuder in dem och så är de som min gamla kollega, du vet? Supertrevliga, övertrevliga, med noll känsla för när det liksom räcker. Tänk om de är såna, och vi redan har tagit initiativ till att umgås och de sen äter upp oss? Då måste vi säga ifrån, jag avskyr att göra det, speciellt som vi är grannar och måste se varandra då och då. Vi kan avvakta och se, vi springer säkert på varandra i parkleken eller nåt.

Oavsett om det var så vi resonerade eller inte, så kan jag meddela att vi INTE sprang på dem mer än ett par gånger i parkleken. Eftersom de har en flicka i Adrians ålder så går det inte att stå och småprata utan man går dit barnen går, vilket oftast är åt olika håll. Som aviga magneter. Ibland känner jag mig så som jag tror att hundar i koppel måste känna sig, när de träffar en artfrände på gångbanan och är utom sig av entusiasm, och så drar bara hussarna åt varsitt håll. Stannar inte ens. Mina barn skiter fullständigt i sina föräldrars sociala liv, eller försök därtill.

Revolt

En fredagseftermiddag kom jag på att nu var det dags. Det finns trots allt ett annat hus mellan vårt och de här grannarna jag tjatar om, vi springer uppenbarligen inte på dem hursomhelst ute och det vore ju så schysst om man kunde få sån pass kontakt att man kanske kunde barnpassa åt varann ibland.

Jag pratade med Björn, och sen pratade jag med pojkarna, varpå Simon bestämde sig för att han ville följa med efter middan.

Sagt och gjort, jag tog med mig min förstfödde och knallade över till våra grannar strax efter kl 19. På vägen dit kom jag på att deras flicka kanske höll på att lägga sig redan, så vi vågade inte ringa på dörrklockan. Istället knackade vi på dörren och småpratade om hur vissa behöver sova mer än andra medan vi väntade.

Sanningens ögonblick

Herrn i huset öppnade och såg glatt förvånad ut när jag för säkerhets skull presenterade mig och Simon, och förklarade varför vi knackat på. Madame kom också till dörren liksom flickan som stod och drog i pappas byxben, med vällingflaskan nonchalant hängande i mungipan som en 20-talscigarett, och plirade intresserat mot Simon.

De tackade ja på stående fot, och ringde på vår dörr kl 10 morgonen därpå.

Det gick bra

“Vilket trevligt och bra initiativ,” sa de medan de grejade sig in i hallen och jag stod och kände mig hjärtligt osvensk.

Det är inte ofta vi har gäster hemma som vi i princip inte vet någonting om alls. Alltså fanns det saker att säga, och de var trevliga. Hon visade sig vara gravid dessutom, så det kommer bli en till för pojkarna att hänga med i det huset.

När de gick strax före lunch sa de igen att det var trevligt, och att de skulle bjuda igen nästa gång. Nu återstår att se om de klarar av att vara lika wild and crazy som vi.

Ja må du leva på Fars Dag

Fars Dag inträffade förra helgen, juh, och hade det här med suspenderingen inte hänt så hade jag haft tid att skriva om det för det var alldeles fantastiskt mysigt.

Mysig dag på Fars dag

Vi åkte till Leklandet på förmiddan. Pojkarna körde gruset ur sig i 90 minuter – på slutet satt de visserligen mest stilla och tittade på andra barn som fortfarande hade energi kvar – och sen åkte vi hem och Adrian somnade strax innan han landade på madrassen.

Simon hjälpte mig att slå in presenten till Björn, och sen ville han inte sova utan satt bara och småläste i lugn och ro på sitt rum och väntade på att vi kunde väcka Adrian, så att vi kunde ge pappa presenten tillsammans.

När Adrian väl vaknade kom Björn upp för trappan, varpå han kommenderades in i sovrummet och ner i sängen med stängd dörr. På barnens ihärdiga önskan skulle vi gå in och ”väcka” honom med presenten och sjunga ja må han leva. Så det gjorde vi.

Presenten blev 2 prylar som jag hittat på mat- och vinmässan föregående fredag (dvs sista dagen på praktiken). Barnen älskar att delta i matlagningen, möjligen för att vi säger ”rör inte den där!” så ofta, så jag tänkte att de skulle pyssla i köket tillsammans med sin far. Än har de inte använts, men sånt där behöver man planera så jag får väl styra upp det om inte annat.

 

Adrian tränar teaterviskningar med feber medan Simon vinterstänger på landet

Morfar på besök

Pappa är uppe och hälsar på oss nu. Han skulle först ha kommit i söndags, och så sa jag att det blir jättebra för Jonas och Björn är på landet och tar upp båten den dan (dvs jag är ensam med pojkarna).

”Jahaaa … var det den dagen … Men man kanske skulle komma upp en dag tidigare då?”

Underbart. Pappa landade i lördags, jag och Simon hämtade honom. I söndags följde han med Jonas och Björn till landet, och så tog de med sig Simon också. Han har slutat sova middag på helgerna, vilket är kul för då kan han följa med på heldagsgrejer ibland.

Pappa, Simon och Jonas väntar på vaxholmsbåten kl 08:40

Adrian är sjuk

Tyvärr blev Adrian sjuk i fredags kväll och trasslade med över 40 graders feber hela natten, så jag var inte så pigg i lördags och inte i söndags heller för den delen – det var ju inte som att han blev mirakelfrisk helt plötsligt.

En halv natt (kändes det som, men det var nog inte mer än 2-3 timmar) låg han och tränade på att säga ”mamma?” på alla olika sätt han kunde komma på. Teaterviskningarna var bäst. Om jag inte svarade så ropade han. Så jag svarade. Och han frågade. Och jag svarade – du fattar. Till slut frågade jag vad tusan det var som var fel.

”Klockan är halv fyra, Adrian, jag har fortfarande inte somnat. Jag vill sova nu. Jag är trött! Sova! HUR kan du vara vaken fortfarande? Fryser du, eller vad?”

”Ja.”

”Du fryser?”

”Ja.”

”Men säg det då! Säg ’mamma, kallt’, eller ’mamma, täcke, filt’, eller säg att du fryser så att jag kan göra nåt åt det!”

”Ja.”

”Nu jävlar vad du ska får det varmt och skönt! Du ska få ett till täcke, och en filt också om du vill!” Jag stökade medan jag pratade. Bäddade om honom ordentligt och strök honom sakta över huvudet för att försöka dämpa det samlade intrycket av nån som har fått nog. ”Nu! Är det bra nu?”

”Mh …” Han somnade, medan jag höll på och berättade hur trött jag var så somnade han.

En baggis

Men två minst sagt trassliga nätter på rad – vilka för övrigt lämnade absolut NOLL spår hos Adrian men som för mig blev som en enda 2 dygn lång vaknatt – har väl aldrig hindrat nån under 3 år med feber att röja i alla fall. Lycklig över morfars närvaro tillbringade han halva lördagseftermiddagen med att koka kramar till honom.

laga mat med feber

En drömmorgon för småbarnsföräldern; sånt där som liksom aldrig händer

En bruten rutin

I vanliga fall lämnar jag barnen på förskolan, och Björn hämtar dem, men så var det så att Björn hade kvällsplaner både i torsdags och i fredags, så jag skulle hämta barnen. Eftersom jag måste gå tidigare från praktiken/jobbet när jag hämtar, så tänkte vi att då tar Björn dem på morgonen istället.

En magisk drömmorgon

Björn sov inne hos Adrian. Jag hade ett helt rum bara för mig själv. Hela natten. Ingen kröp upp över sängkanten och väckte mig, inte en enda gång. Ingen drömde om Star Wars, urspårande tåg, karate eller 100-meterslopp intill. Nothing.

När jag gick upp var det mörkt och tyst. När jag gick ner för trappan kom jag på att jag skulle duscha, eftersom jag kunde det. Eftersom ingen annan kunde komma och sabba det. Med handen på badrumsdörren tänkte jag att den här stunden kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer kunna uppskatta en sån här stund lika mycket som jag gör nu, det går inte. Så jag gick till köket och tände ett blockljus. Med den lilla lågan som enda belysning i duschångan blev det så drömskt att jag vacklade mentalt på om det var på riktigt eller inte.

Ljuset följde med ut till bordet i köket. Jag tände inga lampor, åt frukost i total stillhet, dröjde mig kvar med fortfarande varmt te i koppen och kunde liksom inte fatta att det var sant.

drömmorgon

Rädd att bryta min magiska morgon smög jag uppför trappan för att, håll i dig nu, klä på mig som en obruten serie småhändelser utan parallella aktiviteter what so ever.

Allt sånt som i vanliga fall tar ca 90 min att klara av när barnen är med hade nu tagit 20 min. Men ingenting varar för evigt. På väg ner för trappan för andra gången denna morgon åtföljdes jag av Simon, och sen var det som om allting saktade ner i slow motion – utom klockan då, som istället ökade farten – och det tog en evighet att plocka ihop matlådan och sen blev jag distraherad och tappade bort nycklarna och så vidare, och så vidare.

Jag kom ändå iväg mycket tidigare än vanligt, var på jobbet först av alla och tänkte rosenskimrande att man kanske skulle börja gå upp före alla andra lite oftare.

Ha.Ha. Det kommer förstås inte hända … och den här morgonen går ändå inte att upprepa.

Adrians tvåårsdag

Firande enligt (nästan) alla konstens regler

Adrian firade sin tvåårsdag i söndags … aaaah, vart tar all tiiiid vägen?

Hursomhelst, det var en trött tvååring som lyckades sova ända tills vi kom in och sjöng för honom. Traditionen säger ”frukost på sängen”, men med tanke på Adrians track record vad gäller förtäring på madrass så fick han nöja sig med varm mjölk, och 2 presenter.

Simon klättrade ner till honom och satte sig att ”läsa” den nya Bamseboken för honom.

Genipresenten

Jag tycker det är svårt att köpa presenter till våra barn, eller till småbarn i största allmänhet. Om jag köper en leksak så kommer den som bäst väcka ett svalt intresse i nån minut innan den glöms nånstans. Det här handlar inte om att jag på nåt vis tar åt mig av småbarns beteende – orka bli förolämpad så fort ett småbarn förolämpar dig, det är som att orka bli upprörd varje gång solen går i moln – det är mest ett konstaterande av min oförmåga att komma på roliga leksaker att ge bort.

Men.

Nu hade jag ändå tänkt. Det är nämligen så att vi har ett gäng (dvs två) små ryggsäckar här hemma, men alla tillhör från början Simon så det uppstår ofta en viss rivalitet i frågan om vem som ska få ha på sig den snygga blå ryggsäcken hela kvällen, och vem som måste acceptera att han kom på idén en millisekund för sent och måste dras med den röda.

Alltså skulle Adrian få en ryggsäck för inomhusbruk. Genialiskt, tyckte jag – och inte bara jag; Björn höll med mig.

Det bästa med en ryggsäck avsedd för inomhusbruk är att det inte behöver tåla så mycket. Adrian gillar dockor och gosedjur långt mer än Simon så han fick en gosedjursrygga, och inte vilken som helst! Draken!

tvåårsdag

Jag dog gullighetsdöden gång på gång, det tog liksom aldrig slut.

Det höll ett tag

Simon respekterade till min stilla förvåning att ryggsäcken var Adrians egen. Han tittade på den och pillade lite, men lät den vara. Inga ryggsäcksbråk!, tänkte jag och konstaterade sentimentalt slutet på en era.

Det höll i två hela dagar. I tisdags morse slogs de sådär som bara syskon kan om Simons blå ryggsäck igen. Draken låg på golvet intill.

I ärlighetens namn så återkom lugnet igen när – eller strax efter – jag gav draken till Simon. Adrian blev alldeles ifrån sig, krängde av dig den blå ryggan och kom och tryckte den i Simons famn.

I övrigt

Carina, Björns faster, kom ner med nattåget i lördags morse och stannade till i tisdags, så hon var med och firade med oss. Men inte på förmiddan, för då var vi på lekland med pojkarna för att trötta ut dem så att de skulle sova lite längre efter lunch, så att de i sin tur skulle orka med eftermiddan bättre.

Kl 15 kom mamma, Jonas och Monika på fika. Björn hade gjort en tårta som jag glömde fota, Adrian fick fler presenter som han gjorde sitt bästa för att hålla i luften (bl a låtsasmat i tyg) och sen fick Simon nog och drog sig tillbaka till sin kammare tillsammans med sin far där de byggde lego.

Allt som allt en bra dag. Adrian var nöjd, Simon hjälpligt glad och tårtan blev jättegod. Nu har vi en tvååring i huset även på pappret, men i mitt hjärta är han fortfarande 18 månader. När han är 15 kommer hjärtat kanske ha hunnit ikapp den där 2an.

Kanske.

Kapade argument enligt överlägsen logik

Ren och skär tur

Jag är väl medveten om vilken flygande tur vi haft som fått ungar som vill äta. Vi behöver inte diskutera så mycket – eller ok, en del diskussioner blir det förstås, det kommer vi väl aldrig ifrån, men vi har inte behövt diskutera så fasligt mycket kring matens vara eller icke vara med barnen, eftersom vi har nåt som sköter den fighten åt oss; hungern.

Hungern lämnar vissa ungar oberörda. Obevekligt orädda stirrar de tillbaka och hånar den rakt i ansiktet. Jag har har träffat såna barn, jag var ett själv och det finns  i n g e n t i n g  som nån kan göra åt det när beslutet att inte äta det som ligger på tallriken är fattat. Hungern har liksom inte ens en plats på läktaren.

Våra ungar tar en snabb titt på sagda tallrik, kastar ett öga på Hungern och verkar bara behöva nån minut för att inse sitt underläge och kapitulera puppy-style. Då vänder gärna utbrotten från INTE MAAAAAT till att de VILL HA MAAAAT, som om vi nekat dem liksom, och så bråkar de vidare medan de äter.

Simons mage pratar

Men Simon hanterar hunger bättre än sin lillebror, och ibland sätter han sig på tvären helt. Han ska inte, och han ska inte, och så ska han minsann INTE. Ok, låt bli då, säger vi. Oftast.

Iblland kan jag försöka lirka, om jag vet att han inte ätit någonting alls av maten.

”Du behöver inte äta om du inte vill, Simon, men jag tycker det låter som att din mage säger att den vill ha mat. Maaat, Siiiiimon, maaaat, säger den. Det hör jag ända härifrån.”

Om han inte tittar nyfiket på sin mage, vilket han gör 2 gånger av 3, så lägger han sin hand på den, som för att kontrollera.

”Nej, mamma. Det säger den inte. Du kan inte höra det. Du sitter för långt bort.”

Så håller vi på lite stillsamt en stund, och allra oftast slutar det med att han äter några tuggor och dricker nån klunk vatten.

Följ magen!

Vårt argument ”din mage vill nog …” är även nåt de kör med på förskolan ibland, och Simon har uppenbarligen fattat grejen till 100%: alla följer magen!

Härom morgonen på väg till förskolan fick han för sig att han inte ville gå dit. Han skulle vara hemma ”hela långa dagen”. När han inte lyckades få sin vilja genom information (”mamma jag vill inte”), eller utbrott, eller fysisk vägran genom kokt spaghetti-tekniken, så förklarade han till slut läget där han satt i vagnen:

”Mamma, jag vill inte gå till föris.”

”Nähää, varför vill du inte det då?”

”Min mage vill inte det. Den säger det till mig. Den vill vara hemma, hela långa daaaagen.”

logiska argument