Kategori: Vardagstrams

Jag känner, som så många andra med mig, att tiden inte räcker till. Där finns också känslan av att samma tidsbrist inte gällde våra föräldrar på samma sätt.

”Jag menar, mina föräldrar gjorde hela julbordet från scratch,” funderade min norrländska tremänning en sällsynt kväll över middag med vänner ute. ”Vem skulle ha tid med nåt sånt idag? Visst, de bodde ju ute i skogen också men ändå.”

”Ja, men vad har vi som de inte hade?” svarade en vän, och pekade på en mobil som låg kvar på bordet efter att ha tjänat som kamera. ”Ta bort den där, och plötsligt blir det väldigt svårt att jobba som vi gör idag.

Jag tror inte vi kan skylla allt på mobilerna, men nog har de bidragit till att gränsen mellan jobb och fritid suddats ut helt på många håll. När jag tittar på min egen vardag, så vet jag inte hur den skulle gå att få ihop utan telefonen men även OM det gick, så tror jag inte det skulle förändra så mycket.

Min vardags-dag

Jag vaknar kl 05, orkar krypa ur sängen kl 05:40. Jag dricker te och jobbar i ca en timme innan jag väcker barnen och dribblar dem genom hela morgonmaskineriet till skola och förskola. Därifrån cyklar jag direkt till jobbet, där tiden går fort fram till kl 17 vartefter jag cyklar hem igen. Jag hinner krama pojkarna där de sitter framför TVn, sedan äter vi middag nästan direkt. Efter middan har jag en timmes kvalitetstid med familjen, sen är det läggdags och hela kvällsmaskineriet dras igång. Kl 20:30 sätter sig Björn på vakt i soffan utanför deras rum och jag går ner för att ta hand om det som är kvar i köket. Ibland är det också tvätt som ska hanteras, mat som ska planeras, ärenden av annat slag som inte hunnits med och kl 21:15 börjar jag gå och lägga mig. 

Såhär har det varit hela hösten, hittills. Jag tänker att här finns två tydliga brister i min tillvaro; 

1. träning
2. fritid

Jag har ingen tid över till det. Det är ju BARA på helgen som jag kan sätta mig ner och skriva, och det är dessutom nåt som bara kan hända om det är tyst och lugnt omkring mig. 

Tiden som inte finns

Till skillnad från min uppfattning av många andra familjer i vår omgivning, så planerar vi sällan upp oss under helgen. Visst, födelsedagsfiranden och regelbunden barnvakt undantaget. Och lördag förmiddag, då Simon är på simskola och Adrian på dans, förstås. Det ger oss en och en halv dag i veckan som vi kan umgås med varandra. 

Det här betyder att det tar emot att planera att träffa mina vänner som bor långt borta, eller att gå ut och ta en AW nån kväll. Den lilla tid vi har tillsammans har jag svårt att tumma på, det är inte det jag vill. Jag vill såklart ta den här tiden till mig själv, men helst från nånting som inte är så vitalt som familj och sömn.

För min del, så känns det inte helt rätt i hjärtat. Jag vill vara mer med min familj, jag vill kunna ta en timme nån gång i veckan och skriva. Det skulle vara fint att hinna med att sy det där babynestet jag lovat min vän som får barn i november. Laga barnkläder … ja, du vet, jag vill ha mer tid. 

Gnäll och klagan kräver handling

Jag är fortfarande av åsikten att det går bra att klaga och gnälla, så länge som det görs nåt åt saken. Att BARA klaga och gnälla, och sen inte lyfta ett finger till förändring, känns mindre ok. Därför klagar och gnäller jag. Det måste ske en förändring, annars får jag svårt att trivas som det är nu … För när allt kommer omkring så spelar det ingen roll hur bra jag trivs på jobbet, om tiden inte räcker till familjen.

Det är svårt att ta sig an sånt här när man fortfarande sitter på provanställning och arbetsmarknaden är besvärlig. Jag föreställer mig att min chef skulle läsa detta, och tänker att det vore ju … onödigt. Samtidigt är det vad det är. Det är inte lätt att balansera familjeliv med förskolebarn tillsammans med en rolig heltidstjänst. Jag är knappast ensam om den reflektionen. 

Många måste ha suttit i samma sits som jag* och sen hittat en lösning. Om DU är en av dem, vill du snälla berätta hur du gjorde? Även om det inte hjälper just mig så kan det hjälpa nån annan.

Sharing is caring, och allt det där. Hur GÖR folk, egentligen?

*Samma sits som jag, betyder i det här fallet situationen som sådan i kombination med missnöjet över den. Jag kritiserar inte situationen i sig, den passar många andra. Det är bara det att den inte passar mig.

På spakonferens med nya jobbet

Vi var på konferens med jobbet torsdag till fredag. “Men hur kan man genomföra en sån sak på ett säkert sätt?” – Ja, det är en aning tveksamt på den fronten men det fanns mycket plats och deltagande var fullständigt frivilligt. Hursomhelst, det var på ett spaställe med flera pooler, relaxbäddar, bastu och havsbad. Mycket fint. 

Min sociala kondition

Jag är introvert, och i egenskap av sådan behöver jag träffa folk på daglig eller varannandaglig basis för att inte min sociala kondition ska försvagas. Jobbet i hotellreception var perfekt för mig för övrigt, i alla fall ur den aspekten, men nu har vi ca 18 månader av mycket begränsade sociala samspel bakom oss och jag har som konsekvens av detta GLÖMT hur man pratar med folk.

G L Ö M T.

Inte “glömt” som i “svältfödd på kontakt”, utan som i “jag har inte jobbat i det programmet på 18 månader, alla kortkommandon är borta”. Grejen är den att jag inte direkt lider av isolering. Jag tycker isolering är mysigt. Visst, jag kan bli trött på att vi klättrar på varandra, och sakna inspiration till nya idéer. Jag kan sakna vissa personer, men inte den sociala kontakten med vem som helst bara sådär.

En stelhet som inte går att springa ifrån

En konferens, som nyanställd, går ut på att lära känna folk, knyta kontakter, lyssna och lära från alla nya kollegor. Och powerpointpresentationer. Det hjälper att vara smidig, och det hjälper att gilla Folk. Som högkänslig på konferens är det en utmaning.

Jag rörde mig genom det sociala rummet som en ryckig clown på styltor, och led därefter, men jag har faktiskt lite tips till den som har nåt liknande framför sig:

• Börja alla samtal med saker som “jag är dålig på att mingla, jag vet inte hur man gör”. Väldigt många svarar med samma mynt. 
• Berätta att du kommer att glömma bort personens namn, eventuellt även ansikte, därför att du är usel på sånt. Be om ursäkt på förhand. Folk svarar ofta med samma sak, alternativt förståelse för att det är mycket nytt att hålla reda på.
• Få dem att prata om sig själva! Det är fantastiskt, för då kan du vara tyst.
• Behåll fokus på vad de berättar genom att upprepa deras ord i huvudet.
• Skyll på extrem trötthet pga småbarn/tidig morgon/lång dag/whatever och avvik när festen verkar vilja göra entré. 

Framgångsrecept

Det kanske låter som att jag inte trivdes, men det är helt fel. Den här konferensen var fantastisk.

• Jag fick eget rum. Alla fick eget rum, utom ledningsgruppen som fick dela, men mitt var ett vackert dubbelrum med ett ganska stort och tjusigt badrum.
• Innan middag så blev det 30 min andrum på hotellrummet.Jag kunde sprida ut mig. Jag kunde göra mig i ordning i lugn och ro; ingen väntade på mig, ingen krävde hantering för att få ordning på sig själv. Ingen pratade, ingen lät. Det var ljuvligt stillsamt.

• Jag fick möjlighet att lära känna några av dem som jag kommer jobba lite närmare med och de var trevliga och förstående och vänliga allihop. Det låter som en klyscha förstås, men det är sant, och det är ingen självklarhet.
• Vi fick åka ribbåt, och jag fick (dvs kastade mig över) platsen längst fram. De körde i 60 knop, det är ca 110 km/h och regnet stod som spikar i ansiktet, men det var det värt. 

På många sätt var konferensen som ren och skär semester, men det är klart att jag var socialt dränerad när det var över och det var så skönt att sätta mig i bilen ENSAM och köra hem. 

Inlägget presenteras i samarbete med Nanny.nu*

Klättringen är på uppgång

Vi har knappt varit iväg och klättrat i år alls. Jag är lite osäker på varför, men vi har väl haft annat att tänka på och när man väl tappat klättringsbladet ur den mentala pärmen för möjliga aktiviteter till helgen så … ja, vad ska jag säga.

Vi har tänkt rätt länge nu att vi vill ut och klättra igen, jag och Björn. Förra sommaren var pojkarna inte så sålda på klättringen utomhus och inomhus var de väldigt trögstartade (utom den där enda gången på väg hem från stugan, då), så vi bestämde plötsligt att vi skulle iväg bara han och jag. 

Barnfri klättringsdejt

I lördags bokade vi barnvakt och åkte till Ryssgraven norr om Stockholm. Det är ett väldigt fint ställe, man klättrar precis vid vattnet, och vi var där med pojkarna en gång förra sommaren så det går att klättra där med barn också.

Vi klättrade lätta leder, ringrostiga som vi är, och jag tänkte att istället för att hålla på och utmana mig själv så vill jag bara hitta till där det är roligt. Även om mitt huvud minns hur kul jag tycker att det är, så hade kroppen glömt, men mot slutet av dagen mindes den också. Men ett skrubbsår på foten, ömmande hälar och värkande fingertoppar stod jag och log lyckligt mitt på klippan, och svor för sjuttioelfte gången att det här ska jag göra oftare. Det här är kryddan jag behöver i min vardag.

När vi kom hem och berättade vad vi hade gjort så visade vår barnvakt lite intresse för det hela. Hon har aldrig klättrat alls, så vi pratade på om klättringen och hur man kan komma igång eller prova på på egen hand om man vill. Jag funderar på om hon skulle vilja följa med oss nån gång, och liksom testa själv också. Vi får se, hon är en aktiv tjej så kanske.

Blodad tand och inspiration

Dagen därpå var vi sega i starten hela familjen, det har blivit så under semestern, så klockan var redan 9:45 när jag kom på att vi kunde åka till klätterhallen. 

“Pojkar! Vill ni åka och klättra?”

“JAAA!!”

De är vanligtvis svårvallade mot ytterdörren men nu gick det bra och vi kom iväg ganska fort; så pass fort att jag reflekterade över det.

Väl på plats i klätterhallen fick de välja de rep där de ville klättra, och de tröttnade inte ens när vi pysslade med deras selar (som är jättekrångliga att ställa in storlek på). Väl inknutna och drillade i “säkring klar”/”jag klättrar”-rutinen så liksom studsade de uppför väggen. Jag bara stod och gapade. Va fan, hur? Har de tränat i smyg? 

De är äldre, det är den enda förklaringen jag kommer på. Efter en kort instruktion lärde sig Simon att studsa ut från väggen med fötterna medan jag firade ner honom, istället för att långsamt hasas mot väggen hela vägen ner som han gjorde förut. Adrian jojoklättrade hela vägen upp gång på gång, Simon hängde och klängde och var upp flera gånger han med. 

Det roliga var att de till och med klarade att ta sig upp på ett ställe på bouldringdelen (låg klättervägg med tjock matta och utan rep), och jag och Björn stod och vågade drömma om att åka på klättersemester hela familjen när de blir äldre. 

“Det var nog för att vi var iväg utan dem igår som de ville åka hit idag,” sa Björn. “Vi har nog inspirerat dem.”

Jag tror han har rätt – så nu ska jag nog ta och sätta upp den där klätterlisten för fingerträning som jag köpte förra året så att jag kan småträna hemma. Det är lite trist när man vill så mycket men inte orkar. 

*Presenteras i samarbete med