Adrian klättrar: mina säkra ställen är döda

Båda mina pojkar är duktiga klättrare. Det finns fördelar, och så finns det nackdelar med detta.

Fördelar

Förutom lovande utsikter inför framtida familjeklättring som aktivitet, liksom stoltheten i att ha producerat barn med begåvning, så finns det inte så många.

Eller jo, förresten, några. Båda blir glada av klätterställningar så de springer oftast åt samma håll, och när jag hittar dem på de mest otippade (och utsatta) ställen så behöver jag inte bli skräckslagen som allra första reaktion.

Att Simon kan klättra vet vi sedan länge, och nu kopierar Adrian.

adrian klättrar
Ja, han tog den själv.
Den här också.
Liksom den här…
…och den här. Han kom upp baklänges, med fötterna först.

Nackdelar

Ja, jag är såklart mer stolt än något annat över min yngstes erövringar, men det finns tillfällen när den känslan är som bortblåst. Det är nämligen så att han klättrar urskillningslöst.

Skynket/tygspärren jag sydde till trappstegen upp till loftet på landet har ingen som helst effekt, och där uppe finns inget fallskydd värt namnet.

Mina glasögon försvann för några veckor sen. De återfanns av Björn, eftersom de låg i en av hans skor i garderoben.

”Bränt barn luktar illa”, som Björns far brukade säga när Björn var liten.

Snart blir Adrian gammal nog att förstå, och komma ihåg längre än 2 minuter, när vi pratar med honom, men fram till dess håller han oss på tårna.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Treårsbesiktning hos tandläkaren

treåring hos tandläkaren

Simon har lyckats utveckla nån sorts aversion mot folk i vita rockar, vilket då förstås inkluderar BVC-sköterskor, vaccinationspersonal, läkare samt butikspersonal i vit blus/tunika för att nämna några, men de senaste månaderna har det lugnat sig. Han blir äldre, det är säkert därför.

I onsdags var jag till tandläkaren med honom.

(paus för publiksus)

Förberedelser

Vi fick hem en liten bok från Folktandvården, Moa går till tandläkaren, med posten för en tid sen och hann läsa den för honom flera gånger innan den försvann. Han gillade den, sagoboksälskare som han är, och vi fick tillfälle att plantera idén om att han också skulle få gå dit en dag.

Förra veckan berättade jag för honom att vi skulle gå till tandläkaren, han och jag, och att han skulle få ett klistermärke att sätta på sin dörr, men att det var några dagar kvar. Sen sa vi inget mer om det.

I tisdags kväll letade Björn fram sin tandläkarspegel, du vet den där de tittar bakom tänderna med, och så lekte vi tandläkare i soffan och alla tittade på allas tänder. Men det var inte förrän i onsdags morse som jag berättade att jag skulle komma och hämta honom från föris ”om en stund” och åka till tandläkaren.

Vill inte

Simons paroll, ”vill inte”, kommer som en reflex på allt han inte förväntar sig. Men diskussionen dribblades över till huruvida hatten skulle på eller inte och när vi kom till föris berättade han intensivt att han minsann skulle till tandläkaren idag, ”om en stund”. Alltså han är så söt när han förmedlar sina övertygelser, det är riktigt svårt att inte skratta.

Hos tandläkaren

Vi valde inte Folktandvården, utan istället gick vi till den tandläkare som jag själv går hos. Vi tänker att det känns bättre att det är samma person som han får komma tillbaka till även nästa gång.

Jag hoppade upp och satte mig i stolen, och efter viss tvekan och mycket lockande kom han så nära att jag kunde ta tag i honom och dra upp honom i mitt knä. Han stirrade på Katarina, tandläkaren, som pratade och pratade om allt hon hade i sitt rum och alla saker och frågade om hon fick titta på hans tänder.

”M,” sa Simon och knep ihop läpparna. Det var det enda hon fick ur honom. Men till slut tog jag tandläkarspegeln och påminde om kvällens lek och då gapade han. Sen fick även Katarina hålla i spegeln och räkna och sen mjuknade han helt.

Domen

Precis som jag anade, så var det här med nappen en grej. Tänderna är jättefina och precis som de ska vara, och hon gav mig (dvs mig och Björn) mycket beröm för vår inställning till sötsaker och sa att ”det syns på tänderna att han inte äter godis”.

Men.

Han suger på napp, och bettet är öppet fram så som det blir av napp och nappflaska. Simon har bara napp när han sover, men vi ska fasa ut den i sommar och hon sa att om vi gör det i sommar så blir det bra.

Jag får återkomma i höst om hur det gick med den saken (hör mig sucka).

När vi kom tillbaka till föris var han stolt och glad – precis som jag – och visade glatt upp sitt klistermärke för fröken. Det var bara efter viss övertalning jag fick lov att ta hem det så att det inte skulle försvinna.

Apropå boken vi fick

I Små barns tänder, boken vi fick av tandläkaren, står det saker som vi inte håller med om, så där ser man hur olika det kan vara även från olika håll inom vården. Jag tror det är så att man måste bana sin väg med sunt förnuft och titta på vad som funkar för just våra barn och vår familj, och inte glömma bort att vissa råd är superbra för en viss ålder, men inte för en annan osv.

Boken säger till exempel att ”låt barnet få en rejäl godispåse på lördagarna. Man når ingen vart med att förbjuda det”. Jag undrar vem man vänder sig till när man säger det; är det till treåringen som ännu aldrig smakat godis och inte heller efterfrågar det, eller till femåringen som ätit godis varje dag i flera år och nu har hål i tänderna?

Simons första 3 år har passerat godisfria och det är jag väldigt glad för, särskilt när jag tänker på hur det gick hos tandläkaren men också med tanke på alla utbrott vid godishyllan i mataffären som vi INTE varit med om.

Nu har han fått upp ögonen för glass. Det pratas förstås mycket om glass lite överallt, särskilt som det är sommar och har varit så varmt, och på sommarfesten på förskolan delades det ut isglass till alla barnen och Simon fick då sin allra första (mig veteligen) pinnglass.

Utmaningen för oss blir att låta Simon få nån gång ibland, utan att ge Adrian.

 

 

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Midsommarfirande med trotsåringar, julgransstång, dans och sång

Glad midsommar!

Vi firade hos Robert och Maria på midsommarfirande igår, vi kom dit lagom för att hjälpa till med lunchen och stannade till ett tag efter middan.

Förutom Robert och Maria, deras dotter som är jämngammal med Simon samt deras nyaste familjemedlem, Fabian (2 månader gammal), så var där även en vän till Maria, Ebba, liksom en till småbarnsfamilj. De hade också en flicka i Simons ålder, och hennes mamma bar på en mage stor nog att göra den stadigaste kvinna matt. Det var lite spännande, om man får uttrycka sig så, för hon är beräknad till söndag (alltså imorn) men började få värkar redan under lunchen så hon var inte med så mycket som hon hade tänkt i dansen runt stången.

Midsommarstången

På tal och dansen runt stången så slog männen sina kloka huvuden ihop och byggde en egen liten midsommarstång av stammen från gångna julens gran – komplett med julgransfot – samt löv de hämtade ”från nåt träd” i dungen nedanför verandan.

Dans runt granen, förlåt, stången drogs igång efter att Adrian vaknat från middagsvilan i vagnen, till Simons stora förskräckelse och de andra barnens skeptiska tveksamhet.

Simon backade undan, och när han hämtat sig från sin gråtattack över att inte vilja vara med så satte han sig på gungan med Ebba som farthållare. Hon vara bara glad att inte behöva hoppa runt stången så det gjorde inget alls.

Adrian lyftes upp på Björns axlar på att inte komma undan, och där satt han ett gäng varv runt stången men så fort hans små fötter nådde marken så drog han. Det var ungefär samtidigt som alla andra ungar avvek till sandlådan så det blev bara vi vuxna kvar.

midsommarfirande

Inne hade de ordnat det så bra med ett pysselbord, ett gäng leksaker och ett litet lektält. På pysselbordet fanns pennor och play-doh. Bredvid bordet stod vita tygsoffor. 3 st treåringar och en Adrian samlades runt bordet direkt när vi kom in, och jag vände mig till Maria.

”Jag vet inte om jag kommer kunna avleda alla kommande fläckar i ert hem.”

”Det gör ingenting. Jag lovar, vi ska byta ut alla möbler ändå så vi bryr oss inte längre.”

Fabian

Det är mina mammahormoner som tvingar mig att bära runt på alla bebisar som jag tillåts hantera. Jag tycker Adrian är så liten, men med Fabian i famnen var det som att min yngste växte framför ögonen på mig, precis som Simon gjorde när vi kom hem från BB med Adrian. Inte ens Björn kunde hålla sig.

Snusa mjölkbebis och dansa reggae för att hålla snusobjektet på humör var vad jag ägnade mig åt medan de andra ordnade med grill och middagsbord och bråkiga trotsåringar och så vidare. Så ja, min midsommar blev mycket lyckad.

Till och med vädret var ok. 10° och regn mötte oss när vi vaknade, men sen, kors i taket, kom solen fram och det gick jättebra att vara ute.

Midsommar coming up och träning hemma med Mel B

Mellan och jag

Stressen verkar vara genomarbetad, rastlösheten börjar göra sig hörd och därmed förmågan att träna.

Ja, du läste rätt. T R Ä N A. Jag. Hemma.

Björn har ett träna-hemma-spel, som det säkert finns ett bättre ord för, med Mel B, fråga mig inte varför, på PS3an. Så det är jag och Mel B nu, vi ska hänga varje eller varannan dag så länge som den rutinen är möjlig att upprätthålla.

Ja, jag tror stenhårt på det, trots hennes något oengagerade min.

Midsommarplaner

Midsommar är nästan här, jag ser fram emot att det blir lite mörkare om nätterna igen och för att fira det – för det är ju DET man firar, egentligen, erkänn – så tänkte vi inte göra nåt speciellt men då blev vi bjudna till Robert och Maria och deras nya hus. Vi har inte sett deras hus än, liksom deras nyaste familjemedlem (dvs det absolut största dragplåstret på mig) så det ska bli kul. Jag gillar dem – av fler anledningar än att de bjuder in oss sysslolösa småbarnsglidare till midsommarfirande, alltså. Nu säger prognosen klassiskt midsommarväder, dvs 16 grader varmt och regn, men jag räknar med att vi alla får plats under tak.

Jag börjar undra om det kan finnas nåt meteorologiskt samband mellan sommarens längsta dag och extremt lågtryck. Alltså ett logiskt samband, som det mellan berg och moln till exempel. Det är kanske långsökt, men tänk på att vackert midsommarväder inträffar ungefär vart 5e år – i alla fall där jag är. Är inte det lite väl märkligt för att vara en slump?


Bildkälla: Get Fit with Mel B Review

Helg på landet för semesterprepp

Vi var på landet i helgen, mamma följde med och det var den mysigaste helgen på länge. Att jag tyckte det vittnar om att stressen håller på att släppa och jag kan vara mer i nuet, delta helhjärtat i det vi gör.

Vi kom fram fredag kväll, barnen somnade nästan innan huvudet träffade kudden och lördag morgon vaknade vi till spegelblankt vatten och ett före-semestern-lugn vi inte kommer få höra senare på säsongen.

Björn grejade med båten som vi sen la i före lunch, pojkarna kastade sten i vattnet och jag tror att mormor hade roligast av alla.

semesterprepp

Flytvästarna var på hela tiden, och det var så skönt att slippa springa bakom dem som en målvakt på bryggan hela tiden. Istället kunde jag sitta ganska stilla och bara andas och marinera i skärgårdsnatur, som jag är så hjärtligt förtjust i.

Det var lättare med flytvästarna för dem i år; förra året var det en kamp att nå ner till marken och Adrian kunde inte resa sig, men nu gick det riktigt bra och de var på hela tiden så fort vi var vid (eller i närheten av) vattnet. Jag tycker de ser ut som små Disney-blommor där de far omkring med sina vippande kragar.

På kvällen gick vi en promenad bort till viken. Där dumpar de varje år sand på en klippa för alla barn att leka i. Vi hade inte tänkt bada, men det hindrade dem såklart inte från att ”åka tåg” på rumpan i sanden och sen bara knalla i.

Sandpanerad toddler.

En av anledningarna till att det är så skönt att vara en till vuxen: fantasin för vad man kan hitta på så fort nån tittar bort når inga gränser.

Nu längtar jag till semestern; vecka 29-30 ska vi vara där non stop är det tänkt. Vi kommer att få några besök, vilket gör det hela ännu roligare.

Andra sidan av myntet

Tyvärr måste det finnas en baksida med vårt landställe. I vanliga fall är det alltid likadant när vi ska åka ut dit bara över helgen. Det vill säga, det är mycket bök för så kort tid. Det tar 3,5 timmar för oss att komma dit, och där ingår en färja vi måste passa och missar man den så får man åka hem igen för det går inga fler den dagen. När vi är hemma känns det lite motigt att ge sig på projektet, och när vi är där så vill vi inte åka hem. Typ aldrig nånsin mer.

Jag beklagar mig lite, men egentligen handlar det inte om själva stället, eller att det är långt bort och lite bökigt beläget, utan det handlar om de slitningar mellan Björn och hans bror (de ärvde stället tillsammans) som det ger upphov till. Det är svårt att samäga redan som det är, och för dem är det etter värre.

Semesterprepp under glad förväntan

Den här helgen var det lite annorlunda, dels eftersom mamma var med, men också för att nästa gång vi är där blir det på semestern. Nu fick jag chans att kolla vad som finns på plats, så att vi vet vad vi behöver ta med oss nästa gång.

Spåren som skapandet av en konstnärlig identitet lämnar efter sig

Jag håller på att städa ateljén, som ska bli kombinerat arbetsrum och gästrum. Det såg överdrivet eländigt ut när jag började imorse, nu såhär 5 timmar senare är det typ halvklart och jag är helt slut.

Där inne har flera års tingens-motsvarighet-till-dammråttor byggt bo – och, att döma av mängden överraskningar på vägen, även förökat sig – och hindrat allt från kreativt utlopp till förflyttning åt något som helst håll.

Värst är det när man stöter på sånt där som man inte förmår slänga, men inte ens kommer ihåg att man har. Sånt där man blir sentimental av och stannar upp och bläddrar i.

skapandet av konstnärlig identitet

Här har vi en bråkdel av det. Vad tusan gör man med alla spåren som skapandet av en konstnärlig identitet lämnar efter sig?

Naturligtvis ser jag tydliga likheter med vår tids större konstnärer, objektiv som jag är. Gör inte du?

Tadana VI, 1957, olja på duk av Tadeusz Kantor

 

Kvällsrutinen på egen hand

…känns exakt såhär när Björn är ute.

Jag bara säger det.

Utan värdering.

Jag konstaterar bara att det är såhär det är.

Nu ska jag gå ut i snicken och måla garderobsdelar. Wohou.

Simons napp funkar inte

Tisdag morgon, kl 06:45

Jag lägger mig bredvid Simon i hans säng så att han vaknar i lugn och ro. Ibland killar jag honom på ryggen, ibland håller jag bara om honom; det beror på hur han reagerar. Jag har upptäckt att morgonen förflyter aningen smidigare om vi startar hans dag på det här sättet.

Dessa blev de första orden vi bytte med varandra i tisdags

Simon: Mamma?

Jag: Ja.

Simon: Min napp funkar inte.

Jag: Funkar den inte? Varför inte det?

Simon: Den är trasig.

Jag: Får jag titta på den då.

Han ger mig nappen, jag vänder och vrider på den och letar efter trasigheter. Nappen är hel.

Jag: Var är den trasig då?

Simon:  Titta här.
Han stoppar den i munnen, men det visar sig att han är så täppt i näsan att han inte kan andas och suga samtidigt.

Simon: Jag kan inte andas.

Jag: Nej, jag märker det. Nappen är nog trasig.

Simon: Ja.
Han suger medan han håller andan en stund, sedan går vi upp.

Snart är det slut

Till veckan ska vi gå till tandläkaren med honom för första gången. Hon kommer sannolikt säga att bettet är påverkat av nappen och att han måste sluta med den, men även om hon inte säger det så är det dags nu. Han är gammal nog.

Jag tänker att vi nog får åka till Skansen och ge nappen till djurungarna där, eller hur man nu gör… Kom gärna med tips, om du har några?