Övernattningen på Victory Hotel i Gamla Stan

Mitt hotell

Som en förlängning av min mammagåva från Björn så gav jag mig själv en övernattning i stan.

Victory Hotel ligger i Gamla Stan. Jag valde det för att det såg mysigt ut på bilderna – skeppartema och allt – och de lovade bra wi-fi. Eftersom jag tänkte tillbringa ganska mycket tid på rummet, troligtvis framför datorn, så blev det inte nåt av de hotellen som ligger närmare spastället jag var på.

Jag fick turnummer 213, hos kapten Andersson.

borta från barnen

Victory Hotel i Gamla Stan

Familjen Bengtsson, som lämnat en sån mysig… alltså jag inbillar mig inte att kapten Bengtsson himself knallat runt och lagt ut lappar till folk, men hotellet välkomnade med en ”sängfösare” tillsammans med en lapp och en bit choklad – och inte vilken choklad som helst.

Victory Hotel i Gamla Stan

Ååååå, till mig? Taaaack…!

Kvällen

Målet var att vara på rummet i lugn och ro och inte prata med nån och inte hålla på med telefonen, men man måste ju äta middag. Hotellet har room service, men jag gick ändå ut för att få mer att välja på.

Efter en snabb (-ish) risotto på Vapiano, ett glas rosé samt allmänt slösurf myste jag tillbaka till hotellet, slängde mig på sängen, skrev lite, såg en film jag redan sett och gick till sängs vid 23.

Hah…! Ingen läggning av liten människa, inget tjafs om var man får skrika och inte, inga krossade förhoppningar om att vara i mål med pågående projekt – nada.

Istället fick jag huvudvärk och saknade ungarna, men mest Björn ändå. Och man skulle kunna tro att jag som erfaren hotellmänniska skulle komma ihåg att man högst sannolikt kan få en huvudvärkstablett i receptionen, men icke.

Morgonen

Single Room Victory Hotel i Gamla Stan En lååång dusch utan att varmvattnet tog slut, följt av frukost samt snilleblixten att gå till receptionen för en huvudvärkstablett, beredde vägen för en förmiddag framför datorn ända fram till utcheckning vid 12.

Victory Hotel i Gamla Stan

Här satt jag och myste, men utan taklampan tänd förstås. På tal om taklampan…

…som hade en lika intressant kompis installerad i hallen (byxpress)…

Victory Hotel i Gamla Stan

…så tror jag det bästa med hotellet*, förutom jättebra wi-fi, var att det fanns fri tillgång till te i korridoren, samt att de brytt sig om att ha lite annorlunda juiceblandning på frullen; rödbeta, ingefära, äpple och citron. Det var gott, något mindre citron hade inte gjort nåt, men det var gott ändå.

Massor med tid, bara till mig. Och fort som tusan gick det.

 


*ej sponsrat

Massagebehandling på Sparadiset Östermalm

Spa-massage (och hotellnatt)

I lördags var jag på spa-massage-behandlingen som jag fick av Björn i mammagåva efter Adrian.

sparadiset östermalmSparadiset Östermalm ligger i en källare utan fönster, vilket hör och häpna bidrar till mysfaktorn. Det tror man inte när man ser ingången, men så är det.

Bildkälla: Sparadiset**

Mina förväntningar inför behandlingen var egentligen inte mer än att

  1. få massage lääääng utan att behöva böna och be då och då
  2. bli masserad till och med på fötterna
  3. lossa spänningen i nacken som legat och stört i flera veckor
  4. vara tyst

Dessa möttes, med råge. Stället är ganska litet och trångt, men fyllt med gångar, smårum, nivåskillnader i golvet och regnskogs(?)inspirerad inredning som gör att det blir en upplevelse att vara där. Jag tänkte inte på det som en källare en enda gång.

Vi började med en fotbehandling/massage i ”Afrika”. Jag gissar namnet på rummet. Jag blir alldeles groggy av fotmassage, det är bland det absolut bästa som finns.

Hon som tog hand om mig – samma tjej genom hela behandlingen – var tyst, metodisk, och mycket respektfull. Med det menar jag att trots att jag var halvnäck så såg hon inte mig halvnäck en enda gång. Det var täcken och filtar och handdukar inblandade på ett sätt som tillåter även den blygaste kvinna att känna sig bekväm.

Det är ett par engångstrosor som ligger bakom blomman på den bäddade massagebänken – det var skillnad, kan jag säga, på dem och senaste gången jag drabbades av engångstrosor* – och med dem på var jag ganska glad att ingen såg mig. Nån sorts halvstring i tygpapper, jag tog sönder dem till hälften när jag drog på dem men det gjorde inget.

Bodyscrub följde på detta; en varm produkt, möjligen massageolja, hälldes över benet och sen strösslades det med nåt som kändes som grov sand eller torr lera, och sen skrubbades det så att det inte gjorde ont, men det ilade liksom ända under hakan.

Sen beordrades dusch, och jag fick veta när jag reste mig att det var grovt havssalt som pärlor från ett trasigt halsband från kroppen när jag trippade bort mot duschen.

Under tiden bäddade hon om, och sen var det klassisk massaaaaaaaage i jag vet inte hur länge, men hon var grundlig.

Sen blev det ansiktsbehandling, och huvudmassage. Alltså jag kan ungefär lika mycket om ansiktsvård som jag kan om bilmotorer – dvs namnge de flesta delarna, vet vad de är till för och vad som är direkt superdåligt för dem – så jag fick en lite kurs som jag redan har glömt i hur man bör sköta sitt ansikte för att det ska hålla längre samt en lista med de produkter som hon använt.

Bästa mammagåvan

Jag rekommenderar det. Det behövs!

Jag berättar om hotellet och det imorn, för nu orkar jag inte skriva längre. Det håller på att bli för sent.

 


*dvs förlossningstrosorna

**ej sponsrat

Borta från barnen på mammagåva

Det går alldeles utmärkt att föräldratramsa utan ungar med sig, för den som undrade. Det är nämligen inte ungarna som står för den delen, det är vi själva.

Jag har aldrig varit borta från barnen

Jag har inte varit borta från barnen en enda natt på snart 3 år – dvs nånsin. Eller jo, Simon sov över hos sin mormor en gång medan gravida jag och Björn var kvar hemma. Jag är inte säker på att jag tycker att det räknas.

Björn å andra sidan har varit borta en del. Han åkte tex till Krakow 4 dar med jobbet när Simon var en månad gammal. Sen var han i Madrid precis innan Simons ettårsdag och han var i Engelberg i september, och nästa helg är han borta 3 nätter på Island.

Det är förstås ingenting på 3 år, men det beror på vem man jämför med. Såååå… när Björn valde ett särskilt utsatt läge vad gäller energinivå, stress och skrikoväsen, för att meddela att han skulle åka till Island på ”konferens”, så svarade jag efter några timmars muttrande att det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

”Javisst. Vart ska du åka?”

”Ingenstans! Bort härifrån! Det är inte viktigt!!” fräste jag, medveten om att den verkliga anledningen till att jag inte varit borta nåt är jag själv.

Världsmästare i dåligt samvete

Det har varit mycket snack i poddar och på andra håll om att man mamman inte kan vara borta över natten när barnen är små. Det är typ dåligt för dem. Jag har lyssnat och lutat mig mot det där eftersom jag, i grund och botten, inte ville vara borta från barnen och nu serverades användbara* argument för att slippa det.

Det är klart att barnen hade klarat sig en natt utan sin mor. Jösses, ungar har klarat betydligt värre saker än så utan att ta skada. Det där handlade ju om mig. Jag klarade inte av att vara borta från dem över natten. Jag hade ingen önskan till det; jag var alldeles för upptagen med att klandra mig själv för att vara otillräcklig som mamma på 32 miljoner andra sätt, utan att lägga till frivillig frånvaro ovanpå det.

Meneh… nu ändrades alltså allt det där, i en enda förhastat uttalad mening i ilska och frustration och, om sanningen ska fram, ren och skär och missunnsam avundsjuka. Island, minsann?

Det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

Men nånstans så minns jag ändå att jag egentligen behöver få en stund ensam i lugn och ro varje dag. Sån är jag. Så att jag klarat mig så här länge tycker jag nästan är märkligt… men hursomhelst, jag började planera.

Mammagåva nummer 2

Jag fick ett par örhängen i mammagåva av Björn när Simon var ny, men efter Adrians förlossning sa Björn att han hade funderat och helt enkelt bestämt sig för att ge mig nåt jag verkligen uppskattar.

”Du får en massage,” sa han, och jag tänkte spontant på en timmes massage på yogastället här i närheten.

”Du får välja precis vilken sorts massage du vill, var du vill, när du vill,” fortsatte han, och jag tackade glatt och glömde bort det – inte för att jag inte var glad för det, men för att tiden, livet, bara rullade på… i 210 km/h.

Spa

Nu var det dags, nu skulle min bedövningsfria nära-döden-upplevelse cashas in. Jag ville inte bara bli masserad i 50 min och sen tappa avslappningen redan på vägen hem, nej, jag ville gå på spa.

Björn och jag har varit på Sparadiset** förut, på duo-behandling, och trots att jag jämförde flera olika alternativ – Centralbadet, bland annat – så kom jag ändå tillbaka till det.

Jag valde till slut den längsta behandlingen de hade på sin meny:

Bildkälla: Sparadiset

”Älskliiiiing…?”

”Haha, ja?”

”Du vet min mammagåva som jag fick av dig?”

”Ja, har du hittat nåt till slut?”

”Jaa, alltså det blir inte bara massage, det blir en hel behandling med ansikte och fötter också.”

”Vad bra.”

”Mhm… Finns det nån gräns, alltså pristak eller nåt, på det där?”

Han skrattade. ”Du menar, är jag så dum att jag törs sätta ett pris på det du gick igenom?”

”Hahahaaaaa… Ja. Ok. Jag sover över på hotell sen också. Så att jag kan få fortsätta vara avslappnad en liten stund till efteråt.”

”Det tycker jag du ska.”

Hotellet fick jag stå för själv, såklart, men vafan. SÅ VÄRT DET.

I lördags var jag iväg på mitt alldeles egna lilla äventyr, men jag berättar mer om det imorgon.

borta från barnen


* ”Jag vill inte” är inte ett användbart argument, för övrigt, eftersom det i princip alltid möts av följdfrågor och motargument. Vad man än säger så blir det diskussion, så att få ett ”experter säger”-argument att veva runt med är såklart välkommet. Det blir enklare så.

** ej sponsrat

Vilken helg vi går till mötes!

Jag vet knappt vilken fot jag ska stå på.

Längtaaaaaar 😈 🍷 🎭

Äntligen får vi åka pulka!

För några veckor sen berättade jag om Simons pulkateknik, som gick ut på att nån annan åkte i pulkan och han sprang efter. Det var väl inte riktigt vad vi hade hoppats på inför den här vintern, men lät det vara – vad ska man annars göra. Det viktiga i sammanhanget är bara att han lär sig att ha kul i snön.

Äntligen

Nu har det släppt. För 2 eller 3 helger sen så blev snön tillräckligt djup för att man skulle kunna åka pulka på den igen. Ingen blev gladare än jag, så jag drog med mig familjen ut till pulkabacken, med inställningen att få stå still och långsamt frysa fast medan Simon flyttade runt i olika snöhögar och åt snö, men att kanske kunna åka lite själv med Adrian.

Jag drog Simon i pulkan, och när vi kom upp för den lilla backen alldeles runt hörnet så sa Simon:

”Mamma jag vill åka ner där med dig,” och pekade nedför backen.

”Vill du? Ok!” sa jag och försökte hålla min interna explosion av entusiasm i schack medan jag bökade ner mig själv bakom Simon i pulkan.

”Är du beredd?” frågade jag, för att kolla att han inte skulle ångra sig och bli ledsen.

”Ja,” sa han, leende från örsnibb till örsnibb.

Mera!

Han skrek av skratt på vägen ner, kastade sig ur pulkan och skrek ”en gång till” innan vi ens hunnit stanna helt. Jag fattade ingenting, men drog glatt upp honom för backen ganska många gånger till innan han sa:

”Mamma, jag vill åka lång backe. Bättre där,” och pekade mot den stora ”riktiga” pulkabacken längre bort.

Det syns inte så bra på bilden, men den är ganska lång. Förr om åren fanns det en skidlift här, men den har flyttats.

Helgaktivitet

Varje dag, varje helg sedan dess så har vi åkt pulka och kälke med barnen. Efter en halvtimme ungefär tar vi fikapaus och äter banan i backen. Simon vågar åka själv på pulkan också, men föredrar mest att åka med nån av oss.

kälke och pulka

Vi tänker att även om vi inte anser att ungarna behöver hjälm när de åker pulka med oss, eftersom det är under så väldigt kontrollerade former, så anser vi att de alltid ska ha det när de åker för då kommer det aldrig bli nån diskussion.

Det svåra med det är som vanligt inte att få barnen att acceptera eller gå med på det ena eller andra, utan att VI ska vänja oss. Helgen som var hade vi tex glömt hjälmarna på föris…

Februari – vabruari hos familjen Mammatrams

Februari – vabruari – fulfebruari

Kärt barn har många namn… och okära har väl ännu fler. Februari gick i sjukdomens tecken i år, till skillnad från förra året då temat i första hand verkade vara föräldraskap och bebisbekymmer. Fast vi var sjuka då med, förstås. Inget februari utan förkylning, eller hur?

Här kommer februaris mest lästa i år; temat blev influensa. Yeeeey.

1.

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

vabruari

Jag var egoisten, alltså. 

2.

Ser fram emot vab för mig själv och båda barnen imorgon. Supertaggad.

Inlägget som satte igång den egoistiska diskussionen.

3.

Det är influensatider och stafettpinnen löper genom familjen som en het potatis

vabruari

4.

När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

5.

Mammatrams fyller 3 år idag!

Hurra! Hurra! Hurraaaaa!

Treåring utvecklar nya teorier om vår anatomi

Simon fyller tre år (?!) om 2 månader. De 2 senaste veckorna har det börjat komma längre (än förut alltså) resonemang från honom om saker som han inte haft språk att uttrycka tidigare.
Vår lilla (nästan-) treåring tänker en hel del, visar det sig:

Mammaaa…! Han ler och trycker undan min haka. Du kan inte göra sådär!

Hurdå?

Du kan inte göra så där. Du kan inte äta upp mitt öra!

Kan jag inte?

Näe!

Men du har ju 2. Behöver du verkligen båda?

Han tänker efter en stund: Jaa. Jag behöver dem.

Ok. Då ska jag inte äta upp ditt öra då.

Nej mamma du kan inte det.

Nä.

Mamma du kan inte det.

Precis.

Sitter fast.

Hm?

Örat sitter fast, mamma.

Gör det?

Ja. Det är limmat.

Limmat?

Det är lim under örat. Örat sitter fast då.

Ojdå, jamen då förstår jag att det inte går att äta örat, om det är fastlimmat.

Ja mamma då du äter det, lim, du blir sjuk.

Av limmet?

Ja, då magen säga aj. Den bli ledsen.

Ja älskling, det stämmer att magen blir ledsen om man äter lim.

Han ser olycklig ut, och tänker en stund.

Mamma?

Ja.

Mamma. Näsan samma. Näsan också lim. Under.

Han lutar huvet bakåt och pekar på sin lilla näsa.

Sitter näsan också fast med lim? Vilken tur!

Tur?

Ja, tur att den också sitter fast.

Ja, konstaterar han med en ton som sätter punkt för diskussionen.

treåring
Mamma jag vill ha granar på mig. Snö ute då. Tomten kommer då.

Afrikansk dans; boten mot fulfebruari

Det här handlar INTE om att jag ska exponera min duktighet (även om jag är grym) och ge dig dåligt samvete för att du just nu sitter och tänker att jävla skit – om du hör till samma sort som jag, vill säga, som blir hemligt arg på folk som ba ”dagens 36 mil långa löprunda avklarad, nytt personligt rekord: 3 sekunder”, helst med ett ”känner sig upprymd” tillagt i kanten tillsammans med en jävla karta över halva Svealand, men egentligen blir arg på mig själv för att jag inte lyckas styra upp nån form av träning – nej, det här handlar om träningen.

Jag har problem med yoga

Det har alltså äntligen hänt; jag har börjat träna. Inte vilken grej som helst; Afrikansk dans. På ett yoga center.

Jag har extremt svårt för yoga, för övrigt. Jag har försökt 2 hela gånger – 3, om man räknar med familjeyogan där Simon var med (ingen hit) – och… jag tror att jag fattar varför andra blir så frälsta. Eventuellt. Men det är hursomhelst inte min grej.

Anyway…

Jag köpte en provmånad på ett yogacenter, därför att de har ett litet gym och kompletterar yogan med Afrikansk dans.

Man dansar barfota; bilden är från innan klassen.

Afrikansk dans

Kala är namnet på instruktören. Han är från ett land som han namngett vid 3 olika tillfällen nu, och som jag varje gång misslyckas med att upprepa i mitt eget huvud, men det ligger i alla fall i Afrika.

Kala talar engelska, med brytning på… ett afrikanskt språk, antar jag. Möjligen lite afrikansk franska. Hans brytning hindrar honom däremot inte från att dansa och skratta samtidigt, eller berätta bakgrunden till de olika dansstilarna vi lär oss, eller komma med uppmuntrande tillrop.

”Show your tits!” förklarade han vid ett tillfälle när han berättade om glädjen i just den här dansen. Sen hörde han vad han sagt, tänkte febrilt och hojtade:

”Teeth! Show your teeeeeth-s! Smile!!”

Första klassen var vi kanske en 10-12 pers på plats. Ett gäng stela kvinnor i yngre och övre medelåldern guppade omkring i tveksamma och okoordinerade rörelser med blicken koncentrerat fäst på Kala. Men i slutet av den klassen, när trumman gick på högvarv så att det nästan blev svårt att uppfatta de enskilda trumslagen, var det ingen som hann med i farten – alltså inte ens Kala själv, så han började bara hoppa omkring och sprattla och vifta och skratta så att det blev omöjligt att tappa fart. Han dansade fram till var om en av oss, hoppade och skuttade mitt emot oss och det var ingen som kunde hålla sig för skratt.

Han spelar musiken från sin mobil, som han inte satte i flygplansläge förra gången – han kanske aldrig gör det – och mitt i ett febrilt trumsolo, till vilket vi alla sprattlade som fiskar på en brygga, så ringde det. Han sprang fram och kollade, svarade, och diskuterade på sitt språk med sin syster, som vägrade lägga på, och som satte honom (dvs oss alla) på högtalare och så diskuterade de i flera minuter med oss och hennes omgivning som publik.

Enda anledningen till att jag vet att det var hans syster är för att hans svenska fru, som är med och dansar med oss, sa det.

Love it

Underbar, förlåtande och frigörande stämning – vad mer kan man begära som trött, sliten, grå och spänd småbarnsmor?

Jag har missat 2 måndagar i rad nu eftersom jag varit sjuk, men när jag var där igår och hade sjukt svårt att hänga med (de andra kände till stegen redan) var det ändå befriande.

”I feel like a clown. In a good way, but still,” sa jag när han berömde mina försök att hänga med. Kala skrattade sitt tandkrämsleende, tittade på klockan och hojtade:

”Two times! More! Yeah!”

Koordinationen glänser…

…med sin frånvaro, i bästa fall. Min hjärna skickar ordrar till mina muskler, och eftersom det inte finns några speglar i salen så måste jag titta ner på min kropp då och då för att kolla om den gör som jag säger åt den.

Det gör den sällan. Igår, till exempel, blev det så tokigt att mina armar krockade med varandra i luften – flera gånger. Mina fötter tar antingen för många eller för få steg. Ibland slutar de ta steg helt, eftersom de är upptagna med att trampa på varandra. Jag överdriver inte ens. Det känns lite som att övningsköra sin egen kropp, och det är sjukt kul.


PS.

Fulfebruari:
”Alla är fan fula i februari!” sa Sara, på särskilt bred göteborska, i skolan en dag. Hon menade att då har det sista av den normala hudfärgen lämnat våra bleka anleten, mörka ringar går inte ens att sminka bort längre, och man klär sig som man känner sig. Grått, svart, spöklikt och svagt. Fult.