Nästan ny vagn. Björn räddade oss.

Vårt skötbord, vårt skitdåliga skötbord som det inte ens går att byta ut dynan till men vars alternativ vi inte känner till, hade blivit så pass otrevligt att ha med att göra att vi bestämde oss för att köpa ett nytt.

Jag tog med mig Simon till Babyproffsen i söndags, efter att ha ringt och kollat att skötbordet fanns inne.

Betänk var vi var, alltså Babyproffsen, en söndag strax efter öppning. Stället var stort, barnprylar och barnutrustning täckte väggar och golv. Jag följde en pigg säljare mot skötborden när jag fick min snilleblixt. Jag sa:

“Vet du nåt om syskonvagnar?”

“Ja.” Jag ångrade mig i samma sekund men tänkte att alltså, jag har utvecklat en redig motvilja mot vår syskonvagn, Basson Duo, som förvisso har massa bra funktioner men är i så dålig kvalitet att genialiteten med dem inte riktigt kommer fram. Jag har velat byta den mot nåt som man inte får psykbryt på så fort man ska gå hemifrån (framhjulen gräver ner sig i gruset som ett fiskbete under vattnet).

Det slutade inte med nån ny vagn, men det var bara för att jag hade vett att ringa Björn som sa “åk hem”. Men det var nära, och snygg var den. Naturligtvis sista exemplaret, och rean gällde bara den dagen. Jag ångrar uppriktigt att jag inte tog den, för den var billigare än på Blocket visade det sig sen.

Skötbordet är på plats i alla fall.

Det ser exakt ut som det gamla, minus mitt fula hemsydda försök till dyna för att ersätta den som blev så dålig att den sprack i tyget bredvid sömmarna.

SaveSave

Il Mulinaccio, andra etappen (glöm romantisk middag)

Här kommer andra etappen och 3e delen om vår resa till Italien. Jag ligger efter här med, men vaddårå.

Agriturismo Il Mulinaccio, Volterra, Italien

Volterra är både kommun och stad i Toscana. Vi hade bokat på Alessios agriturismo Il Mulinaccio för 4 nätter, eftersom vi har vänner som har kontakter och var där förra sommaren med sin då ettåriga dotter, och rekommenderade det.

Det låg så avsides att jag började undra om vi verkligen ställt in GPS rätt när bilen började klättra uppför en mycket smal och brant grusväg som inte var mycket mer än två hjulspår i den torra jorden.

Alessios vingård är mycket vacker. Han driver sitt ställe med 8 rum, varav 4 är lägenheter, odlar sina vindruvor till eget vin, där finns även olivträd och fruktträd, och i den lilla restaurangen lagar hans mamma fantastiskt god mat.

När vi var där hade det inte regnat på så länge att allt var torrt. Barnleksakerna – en plastrutchkana, en gunga, en lekstuga i plast – låg på gräsmattan mitt i solen och hettan. Det gick bara att vara där på kvällarna, men det gjorde ingenting för där fanns en pool och dessutom ligger stället inom 30 min bilresa från olika städer och byar, framför allt San Gimignano, Italiens äldsta turiststad och Volterra, staden i Twilight-filmen (för den som har koll på sånt).

När vi kom dit hade Simons vattkoppor lugnat sig, men han var fortfarande inte helt pigg. Vi åt middag i restaurangen där Alessios mor lagar fantastisk mat med råvaror från gården och lokala regionen.

Glöm romantisk middag

Vi var ensamma i restaurangen på kvällen. Middagen bestod av 4 rätter visade det sig, och efter 2 av dem var Simon uppe och sprang. Alessio har 2 hundar, Sophia och Chanel, och dessa var förstås föremål för allt mellan fascinerat närgånget intresse och panik-skräck.

Det skulle ha varit det mest romantiska kvällen i mitt liv, förmodligen, om vi inte hade haft barn. Och om myggen hade haft ett dåligt år (”welcome to my life”, sa Alessio när Björn berättade att jag fått 7 myggbett på lika många minuter).

Under 3e rätten välte Simon en träbänk av misstag och bröt ihop. Sen blev han livrädd för Chanel och skulle sitta i knät, fast det ville han inte så han skulle ner men inte bredvid Chanel och hon… ja, hon var ju där. Gick hon en bit bort gick Simon efter. Det blev omöjligt för oss att sitta ner båda två på samma gång, och tyvärr fick vi båda äta sista rätten på stående fot med varsin unge på armen under växelgråt.

Men det var fantastiskt gott.

Mera vattkoppor

Dagen därpå hittade vi vattkoppor på Adrian och sen var nätterna därefter igen. Men det gick ändå ganska bra, det verkar som att ju yngre barnen är, desto mindre påverkade blir de.

Volterra

Vi åkte till Volterra en dag, och till San Gimignano en dag. Efter det insåg vi att det var bättre att undvika heldagar i städer med barnen, som inte tyckte det var överkul.

San Gimignano

Jag led med Adrian, verkligen. Det var så varmt, och han var SÅ prickig… men som sagt, han verkade inte lida supermycket ändå.

Martyren

Vattkoppor är luftburet, så vi frågade hur de ville att vi gjorde i restaurangen. Alessio sa att det nog var bäst om vi åt middag i lägenheten istället, så hans mamma lagade grymt gott käk igen och Alessio kom och levererade det vid dörren. Funkade minst lika bra, och så slapp vi myggen.

Hurra för poolen

Simons koppor läkte så pass att han kunde bada igen, så en dag var vi bara vid poolen och höll på. Fantastiska solstolar, jättefint soldäck, och tillgång till skugga… återigen, den mest romantiska séjour jag varit på, om vi inte hade haft barn. Nu har vi det, och det gick bra ändå, men nästa gång åker vi dit utan dem.

Sophia tittar på Simon som man tittar på TV.
Chanel. Ointresserad.

Regionen är fantastisk. Toscana är fantastiskt. Jag rekommenderar att åka och hälsa på hos Alessio, en vistelse på typ 3-4 dagar är alldeles lagom.

Fick sitta i traktorn

Simon har som jag kanske sagt stort fokus på maskiner. Alltså grävmaskiner, traktorer, bilar, flygplan och så vidare. Alessio har naturligtvis en traktor (en RÖD!) som Simon pekade mycket på när vi var där. Till slut frågade vi om det var ok för Simon att få åka med i traktorn lite grann, vid tillfälle.

”Yeees, of course! Now?”

Jaa, om det passar nu så absolut. Varken jag eller Björn hade mobil med oss just då men Alessio tog bilder på Simon som först inte vågade gå nära den, men sen satt där och pillade, tryckte, petade, drog, brummade och hade sig av hjärtans fröjd.

Han pratade länge om det 🙂

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Saker man hör sig själv säga…

…och tänker att jag är så himla pedagogisk ibland:

”Titta Simon! Vattenfall i vuxenpottan!”

…och tänker att eh… what?

”Nej! Man får inte stå på bordet utan strumpor!”

…och tänker att yep, vuxenpoäng på den:

”Anna, jag måste sluta prata nu, för det luktar bajs i hela bilen och jag tror inte det kan vänta.”

…och tänker ”welcome to my life” med en axelryckning:

”Din temugg är hal. Du har nog ställt den i en dreggelpöl.”

Hur man kan hantera kaoset som gräsis

När Björn var bortrest

Jag återkommer till ”när Björn var bortrest” titt som tätt, så jag kan ju bara dra det så att vi kan gå vidare med våra liv.

Förrförra helgen var Björn alltså på ”konferens” i Engelberg. Eftersom han var borta i 4 dagar, fredag till måndag, så kom mamma och hjälpte till hela fredagen och pappa kom upp på lördagen och stannade till tisdag morgon. Egentligen har jag inga problem att vara själv med barnen, man blir bara urslut, men jag kan inte vara i skolan med dem.

Det var även under den helgen som Adrian lärde sig gå, för övrigt.

Mamma var här

Mamma hämtade Simon vid 15 och sen var de 3 tillsammans tills jag kom hem vid 17:20. Då stod min mor vid spisen och försökte samla tankarna till att fortsätta med matlagningen, dvs koka ris, för Björn hade förberett så det bara var att värma resten. Simon hängde och vrålade i ena benet och Adrian satt på höften och gnällde och  v ä g r a d e  lämna platsen. Hon höll en halvtrasig babybok i sin fria hand och försökte lyfta rislocket med samma hand. Hon var lite andfådd och såg ut som om jag var lösningen på alla problem när jag öppnade dörren.

Jag förstår henne till 14000%.

Pappa var här

Pappa var själv med Adrian hela måndagen, och var väl lite… inte nervös, men på alerten om du förstår, inför det. Att byta bajsblöja har han inte gjort på 30 år och han var inte alls övertygad om att Adrian skulle acceptera honom under hela dagen, eftersom de inte ses så ofta. Men de tillbringade ganska mycket tid tillsammans på söndagen så det gick alldeles fantastiskt.

Det var också den dagen som vår yngste valde att vända ut och in på magen. Han var frisk och sådär alltså, men han har såna dagar ibland. Efter den 5e rejäla bajsblöjan satt pappa med hakan i bordet och sa ”det är inte möjligt”, medan Simon hoppade omkring och skrek och skulle leka (?) och drog i honom och jag bar en högeligen missnöjd bebis uppför trappan mot badrummet och middan stod på spisen.

När han åkte hem sa han att det hade varit kul att vara här, och umgås så intensivt med sina barnbarn, men att det blir ett tempo ”som man märker att man inte längre är gjord för i längden” som han uttryckte sig.

Helt slut

Man blir helt slut. Heeeeelt slut. ”Slut” får en helt ny definition, och jag säger bara det att fy tusan för att drabbas av tvillingar. Jaja, det går säkert jättebra för vissa, men det skulle det nog inte ha gjort för oss.

Alltså man fattar inte förrän man står där. Det är som att säga till par som väntar barn hur det är eller kan vara; de kan fatta rent intellektuellt men det finns ingen motsvarighet att jämföra med. De inser vad som menades under det där samtalet när ungen redan är här, de inte har bytt tröja eller duschat på en vecka och kan hurra helhjärtat över 3 timmars sammanhängande sömn.

Det är samma sak med andra barnet, tycker jag, och vill bara understryka att jag syftar på oss och alltså när andra barnet kommer så pass tätt inpå. Man fattar inte förrän man står där. ”Vill du gå och laga skötbordet? Nu? Ska jag vara ENSAM med BÅDA?! I TIO MINUTER??! Det kan du fetglömma.”

Det är förstås inte så längre, men i början var det definitivt så. Och man glömmer bort det jättefort…! Min far är bra på att i pepp-anda komma med tips i ”det är bara att”-ton och skratta gott åt/med oss när vi säger att vi är lite trötta. Både han och mamma refererar ofta till när jag och Jonas var små (såklart att de gör) och det är förstås relevant, men det 3,5 år mellan mig och min bror och det finns sammanhang, det är jag övertygad om, när det helt enkelt inte går att jämföra. Det finns sammanhang som man inte kan förstå till fullo, om man inte ÄR i samma situation själv.

Att stanna upp

Ibland kan jag liksom stanna upp, mitt i en situation som jag förvånat upptäcker har utvecklats till kaos utan att jag märkte det, och tänka att det är som att vara med i en jävla komedifilm där scenen där man inte får nåt gjort trots att man försöker visas i hög hastighet tillsammans med pianomusik à la vilda västern. Jag har provocerats till en irritationsnivå dit än så länge endast Simon lyckats driva mig, ilskan kliar i bröstkorgen och jag börjar skrika jag med tills hela huset genljuder av minst 3 dårar som bara vrålar.

Hantera kaoset

Sen sätter jag på Bamse på datorn och tar därmed bort Simon ur ekvationen. Hämtar en napp till Adrian och sätter honom i buren med nån grej han inte brukar ha.

Det brukar hjälpa. Alla måste hitta sitt sätt att hantera kaoset när det blir övermäktigt. Min far är inte här så pass ofta att han kunnat utveckla sitt sätt att handskas med kaoset – å andra sidan är han inte lika nött som vi, så det går kanske på ett ut. Jag vet inte.

Han hade i alla fall humöret i behåll när det var dags att åka hem igen. Så även min mor.

Vi är så löjligt glada att vi har familj som ställer upp så blint för oss.

Gammal bild, men energin och glädjen går inte att ta miste på.

Adrian kan gå nu. Typ.

Det hände förra helgen. Alltså för en och en halv vecka sen – jag är lite sen i min rapportering, I know – när Björn var bortrest.

Det gick inte över en natt men det kändes så. Veckan innan den helgen gick han 2-3 steg samtidigt som han föll framåt à la Adrian, dvs noll koll och ansiktet först.

På fredagen när mamma hade passat honom hela dagen gjorde han ett ryck på kvällen. Han fick syn på Simons vällingflaska, glömde bort att han inte kunde gå och knallade genom hela köket. Vi tappade räkningen vid 12 steg. Sen ramlade han handlöst ett steg, ETT STEG, från stolen och slog ansiktet i stolskanten. Parentes.

Under lördagen stapplade han omkring överallt och när pappa kom kunde jag stolt tillkännage att ”han kan gå nu” med självklar ton, som om han alltid hade gjort det.

Nu förflyttar han sig på fötterna som förstahandsval, men gör det som en redigt berusad karl så han tippar här och var och kryper till en annan plats på golvet som han bedömer mer fördelaktig att gå på, och så reser han sig igen.

Han trillade naturligtvis på skon, för övrigt. Det blev för mycket att hålla reda på den också. Jag menar hallå, en jätteväska, en jättesko och TVÅ fötter.

Mor och far är så stolta. Han är en månad tidigare än Simon var (inte för att vi jämför, va) trots att han har sämre kroppskontroll, och jag tänker att det antagligen beror på just Simon. Viljan att hänga på storebror överträffar det mesta.

Den här helgen; 2 upptäckter och isbrytning med nya grannarna

Två nya saker har vi upptäckt den här helgen. Den ena var Ikea, och den andra var Elton (som vi visste om, förstås, men inte träffat).

Ikea…

Vi åkte till Ikea och gick runt på barnavdelningen för att trötta ut barnen på lördag förmiddag. Det gick helt enligt plan, och vi var för övrigt inte de enda som kommit på den briljanta idén när vi tittade ut genom fönstret och betraktade duggregnet på morgonen. Det var galet mycket folk, som alltid på lördagar, och för första gången någonsin tyckte jag det var en bra sak.

Jag kan som bekant inte gå in på Ikea och komma ut tomhänt, och därför känns det extra bra att Björn har insett det så till den grad att HAN kommer med förslag på vad vi ska köpa med oss. Den här gången kom vi hem med ny, och framför allt enhetlig, vardagsuppsättning tallrikar. Vi fick alltså anledning att rensa i skåpen i köket och nu känns det som att vi verkligen har fått nånting gjort den här helgen.

Massa folk

Igår var vi hemma och först kom farmor och hälsade på fram till lunch. Vi gick till parkleken och träffade på våra nya grannar Mats och Alicia, och Simon måste ha gillat henne för trots att hon är ett år yngre så skulle han ändå hjälpa henne när de lämnade gungorna för att gå till klätterställningen. Suverän isbrytare i högform.

Simon, Alicia, Mats och farmor

De var jättesöta, och grann-Mats var trevlig.

Sen efter att barnen somnat vid lunch kom kusin Jonna med lilla Elton. Första gången jag träffade honom, trots att han redan är 10 veckor. Han var liten, lätt, långhårig och allmänt skeptisk. Och såklart alldeles knäpptyst på pilatesbollen. Och söt, sådär som bebisar är. Vi fikade medan jag lindade om handtaget på barnvagnen (bilder kommer, för det blev toksnyggt), Elton upptäckte det vackra med lolaloo, och Björn gjorde päronglas (!!!).

Direkt efter det åkte vi hem till mamma som lagade middag till oss och morbror Jonas. Simon fick titta på barnkanalen, som han aldrig annars får*, varpå Adrian fick  leka med alla leksakerna heeeeelt själv ett tag så det var en bra kväll. Är barnen nöjda, så är man ju det själv också. Svårt att låta bli.

 


*Inte för att han inte FÅR, men för att Adrian inte får och det är svårt att hålla honom borta.

Tandborstning för barn

För min egen del

Jag har haft tur, jag föddes med bra tandgener. Jag har aldrig behövt anstränga mig mer för mina tänder än att borsta dem. Och besöka tandläkaren typ vartannat år. Det har gått superbra, ända tills för… ja, det var väl efter att Adrian föddes.

Jag vet inte vad som hände, men till slut blev jag tvungen att gå till tandläkaren. Där fick jag lite välförtjänt skäll, och de lagade sidan på en av kindtänderna.

Jag hängde rätt mycket hos tandläkaren när jag var tonåring, jag är tacksam att jag har föräldrar som ansett att tandreglering är ett nödvändigt ont, men som vuxen har jag lyckats utveckla lätt tandläkarskräck.

Det handlar förstås om min smärtskräck egentligen, och att jag tycker det är fruktansvärt obehagligt när det ska pillas och slipas/putsas/poleras/borras/planteras eller vad det nu är som bedöms nödvändigt.

Jag blir ganska knäckt när de säger till mig att ”det här är ingenting, jag ska bara titta” och så tar de fram en syl. Tårarna rinner redan innan jag öppnar munnen och jag måste hålla i nåt för att lyckas försöka ligga stilla.

Taket hos min tandläkare.

Därför har min tandläkare resignerat inför detta och helt enkelt börjat bedöva. Jag älskar henne för det. Jag har inget emot att halva ansiktet hänger och att jag får dregla lite – då är vi 3 istället för 2 som gör det här hemma så det gör ingen större skillnad.

I tisdags var jag där igen, på återbesök. Jag satte mig i stolen och sa att jag fortfarande är rädd för henne, varpå hon skrattade och plockade fram bedövningssalvan direkt.

Allt gick bra, för övrigt. Inga tårar, inga hål, lite beröm (men inget klistermärke!?).

Barnens tandborstning

Allt det här för mig till hur vi gör med barnen, såklart. Tandborstning är så viktigt, och enligt mig inte öppet för diskussion. Det finns helt enkelt inga omständigheter som berättigar till utebliven tandborstning.

Simon är 2,5 år, så det är klart att det ändå måste diskuteras. Det är inte det att han inte gillar det, det är bara så att han måste bråka och motarbeta ibland och ibland drabbar det tandborstningen.

När det händer pratar jag, förklarar, diskuterar, distraherar och använder alla vapen jag har i min arsenal, oftast får han borsta tänderna själv först innan jag hjälper honom. Om det inte funkar så tvingar jag honom.

”Vissa saker måste man bara göra, Simon. Det här är en av dem,” säger jag och tvingar honom att gapa. Det gör ont i kinderna på honom, HUR ont vet jag inte men så fort han gapar släpper jag. Han gråter och skriker att jag inte får göra så, och då lovar jag att låta bli om han gapar.

Så han gapar.

Vi har inte haft många såna duster, antagligen för att han så fort fattade att det inte finns några alternativ.

Tips

Tandsköterskan skriver om hur de gör hemma, och tipsar om tandkräm för barn. Läs här:

…och så läste jag nyss om en app som ska hjälpa vid tandborstning. Vi har laddat ner den nu, men den återstår att testa:

SaveSave

SaveSave

Nattning, sömnbrist och NU FÅR DET FAN VARA NOG SNART

Det här med nattning är ett kapitel för sig, alltså.

I vanliga fall

Simon ska bara – utöver tandborstning och diverse rengöring – höra minst 3 olika sagor, låtsassova lite på golvet och sen hålla fast sin mor i jobbigast möjliga ställning när han väl ligger under täcket och har samlat hela sin flock av gosedjur omkring sig (och sett till att alla har täcke förstås). Det är inte komplicerat. Det är ingen strid, i alla fall inte så länge man följer invand rutin.

Adrian ska, förutom sagda rengöring, sjungas för. På pilatesbollen. I minst 15 minuter.

Det brukar inte heller vara någon större strid… alltså med undantag av hans sedvanliga korkskruvande då. Det brukar ta en 20 min ungefär.

Simon sover vanligtvis hela natten. Han vaknar till och ropar ibland, gråter lite kort i sömnen, sjunger lite och sådär men det är sällan nåt som kräver nån form av deltagande från vår sida. Ibland när vi ändå måste gå upp så räcker det med att sätta på hans musik och/eller stryka honom över håret och humma lite.

Adrians nätter är… de känns. Han korkskruvssnurrar, tappar nappen i turbulensen, bökar, letar, gnyr, gnäller, sätter sig upp i sömnen och faller handlöst framstupa (med lite oflyt slår han pannan rakt i spjälorna). Det är ganska livat.

Men så i förrgår…

Natten till igår var en av de kortaste hittills. Bara nattningen liksom, den som brukar gå så lätt, såg ut EXAKT såhär:

Sen sov han i 2 timmar, vilket visade sig bli de lugnaste timmarna på hela jävla nattjäveln. Jag är inte ens säker på att 20:15-22:15 räknas som natt.

Efter det var det som att han inte kunde sova om vi också gjorde det. Kl 06, efter en natt med möjligen 2,5 timmars sömn totalt, vaknade Simon och började gråta. Jag gick upp, insåg att han vägrade vara ensam, drog fram madrassen bredvid hans säng medan jag tänkte att ”ja, det här har aldrig nånsin funkat förut, MEN MAN VET ALDRIG” och la pojken bredvid mig.

Kl 07, efter oräkneliga försök att sova trots ansiktspill, var jag bittertrött och ganska less på att vara förälder i största allmänhet. Vi gick upp, 30 min före väckarklockan, och resten av min dag såg ut typ såhär för mig:

Som tur är hade jag inga lektioner igår men dessvärre tokmycket att göra ändå. Jag gjorde det mesta i huvet eftersom kroppen la ner samarbetet vid 13.

Konferens

Jag hade tänkt att det inte skulle vara så farligt för Björn, för han har varit 4 dagar (3 nätter) i Engelberg (Schweiz) med jobbet på ”konferens”.

Såhär ser det ut när min sambo är på konferens.

Jag tänker att hans yrkesval som lösningsarkitekt (datagrej) måste vara det enda rätta här i livet.

Hursomhelst så visade det sig att han sovit jättedåligt, trots att de uppenbarligen arbetat stenhårt från morgon till kväll där i bergen. Antagligen för att han inte hade en liten terrorist bredvid sig, så hela hans dag igår såg ut EXAKT såhär:

Nu får det vara nog snart

Adrians nätter har varit störda jättelänge nu. Ena dagen är vi rörande överens om att det är dags att flytta till eget rum, nästa dag orkar vi inte ens tänka tanken på att lägga till förflyttningen som det skulle innebära för oss, ovanpå allt ståhej som redan är.

Men så tittar man på detta (appen WonderWeeks), och tänker att närsomhelst nu. Närsomhelst kommer han ut ur sin asjobbiga period (vilket han redan borde ha gjort) och vi får vila ett tag innan nästa omgång.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave