Adrian, AKA Copycat, och återfall till magsjukan

Det känns lite hopplöst

Det faktum att Adrian spydde i bilen på vägen hem från Björnrike, då när vi alla trodde att det äntligen var över och att det bara var återhämtning som återstod, kändes förstås lite hopplöst. Varför gick det inte över, liksom?

Kostråd

Vi gjorde så gott vi kunde. Dagarna efter hemkomsten fick de mild och snäll mat, dvs precis som tidigare, inga syrliga frukter och ingen mjölk. Jag ringde vår husläkare.

”Absolut ingen mjölk, hör du vad jag säger, alltså inte ens mjölkpulver i korv! Ta bort mjöl också, om du kan,” sa hon och berättade att små barn kan få temporär laktosintolerans i kölvattnet på magsjuka, och eftersom tarmen sannolikt är inflammerad så stryks även gluten eftersom det är inflammationsfrämjande.

På måndag morgon ringde jag förskolan och frågade om det var ett problem för dem. Det var det inte, så pojkarna var där på förmiddagen och sen åt vi lunch hemma tillsammans och så sov de båda två både länge och väl efter det. Skön start på veckan för dem.

Fler återfall

Dagen därpå skulle de vara där hela dagen. Adrian trippade iväg med glada steg, men Simon ville inte. Han är 3,5 år, han vill ingenting, men jag misstänkte att han var trött så jag bad dem höra av sig om han inte var riktigt sig själv, för då skulle han få komma hem – jag pluggade hemma den vecka i vilket fall som helst.

Det tog honom 90 minuter av ihärdiga toabesök på föris innan de ringde och sa att han nog borde gå hem.

Jag hämtade honom, och väl hemma skulle vi ta det lite lugnt och mysigt så jag skulle klippa hans naglar, för då får han titta på film. Jag satte mig med Simon i famnen vid bordet, ställde upp paddan framför oss, startade filmen och då kom det där nu välbekanta ljudet igen.

Det är som en blandning av ett hick och en rap, och följs alltid av en uppkastning. Det är uppskattningsvis 0,5 sekunder mellan de två, så jag hann hoppa bakåt från bordet med honom. Paddan klarade sig undan nästan helt.

Blåbär, konstaterade jag medan ungen vände ut och in på sig själv över köksgolvet. Massa blåbär, tydligen. Men alltså, hur mycket blåbär får det plats i en enda mage, egentligen?

Han var lite spak resten av dagen, sov länge efter lunch men i övrigt oväntat pigg.

Copycat

Följande natt följde lillebror samma exempel, och väckte oss vid midnatt. Han sov själv i sitt rum, men vi har babymonitorn på så när Adrian först vaknade väntade vi på att han skulle komma till ro själv; ofta gör han det. Istället hörde vi hur han började stöka, fråga efter mig, och sen började han ropa.

“Mamma! Mjao! Mjaaoo!”

Han leker katt, tänkte jag genom sovdimman. Björn gick upp. Mer oväsen. Jag vaknade helt.

“MJAAOO!! EH! EH! MJAOOOO! DE KOMME INGE!”

Så säger han, när han inte vill kräkas. Det är också hans kommentar på att han HAR kräkts. Jag studsade upp och sprang dit.

“Är det en liten katt som kräks?” frågade jag när jag fann Björn på golvet med Adrian och en tom skurhink framför sig.

“Ja-a,” sa katten, och så tog jag honom med mig till badrummet medan Björn sanerade sängen.

Han höll på i 90 minuter – det var Björns tur att vaka – innan det var över och han fått i sig lite vätskeersättning.

Ta i trä för h*lvete

Det var sista gången, än så länge, som någon av pojkarna kastade upp någonting. De var hemma från förskolan resten av veckan (3 dagar), under vilka jag försökte kontakta BVC (som inte svarade) och sedan moster Catrine (BVC-sjuksköterska).

För man blir ju orolig, till slut. Nog är vi vana vid att deras diarréer/lösa magar trasslar efter magsjuka, men inte att de fortsätter kräkas då och då. Det känns fel.

Fler tips: bli hemska föräldrar

Vi fick tipsen att fortsätta dieten med gluten- och mjölkfritt, liksom de saker som vi sett inte gått så bra, samt att …

… dra ner på portionerna.

Barn som börjar må bättre i magen är hungriga och riskerar att vräka i sig mat som vanligt, vilket våra definitivt gjort, och det är inte bra för magen. Den hinner inte med, maten passerar genom kroppen utan att hinna med att tas upp, eller så kommer den tillbaka upp igen.

Att dra ner på portionerna för hungriga barn som inte förstår förklaringen har varit en ren och skär prövning. Både jag och Björn känner oss som hemska människor när vi obevekligt tar renskrapade tallrikar från bordet medan barnen skriker.

“Jag är hungriiiiig! Mamma! Jag vill ha mera maaaaat!” gråter de och kastar sig på golvet för att börja äta resterna som de tappat där, medan vi ställer in maten i kylen och försöker förklara att de får mera mat sen, om en stund, när magen har fått vila lite, osv.

Vi håller tummarna

Hunger är ett friskhetstecken, så vi ska vara glada. Men det är svårt att balansera det här, att veta vad som är tillräckligt för stunden, var gränserna går och när vi kan börja tagga ner.

Idag är det söndag, och förhoppningsvis händer ingenting mer och barnen får vara på förskolan i morgon. Jag ska hämta ett intyg på deras nya kost från läkaren på vägen hem, så att förskolan har något att gå på eftersom detta ska följas i minst 4 veckor. Catrine sa 3 månader. Jag tänker att vi lika gärna kan köra 3 månader, för säkerhets skull.

Om det inte blivit någorlunda bra till nästa vecka, så får vi ta dem till en barnläkare. Kanske har de fått i sig nån bakterie som fortfarande är kvar. Vi får se.

VAB för magsjuka

Hemresan från Björnrike via diket på 84:an

Yes … Roligare dagar har vi haft. Typ nästan alla – och det var inte uteslutande på grund av att vi körde i diket, kan jag meddela.

Förberedelser

Det gick bra att packa, det mesta gjordes på kvällen.

“När ska vi gå upp?” sa jag till Björn när vi var klara. “När vill vi åka, ska vi försöka komma iväg till 8?”

“Tjaa, det blir väl bra. Ska vi gå upp 7?”

“Mm, jag tror inte vi hinner på en timme.” Jag rabblade ett resonemang. “Så går vi upp 7 borde vi vara iväg till 9.”

“Va? Det kommer ju ta max 90 minuter att komma iväg!”

“Ok.”

Vi gick upp kl 7, Björn servade barnen och jag packade sängkläder, resesängen och allt annat som inte gått att packa kvällen innan. Kl 08:50 satt jag i bilen med ungarna, Björn slängde sopor och sen hann vi 3 minuter på vägen innan Björn kom på att han glömt att lämna tillbaka nycklarna. Vi vände, och, mina vänner, vad var klockan när vi lämnade Björnrike?

08:58

Bara så att det är sagt, liksom.

Ingen hade kräkts på kanske två dygn så vi hade anledning att känna oss hoppfulla inför resan. Vi hade kollat på trafikverkets status på olika vägar, och valde den som var 40 min längre enligt Google men säkrare eftersom den inte var snötäckt.

Genomförandet

Trafiken flöt på bra, men det var halt och nojig som jag är blev vi omkörda med jämna mellanrum.

För att göra en lång historia kort så hade vi väl kört kanske 2 timmar när en lång och flack uppförsbacke följdes av ett vekt backkrön bakom vilket trafiken liksom lite doldes. När jag kom upp på krönet såg jag att vi hade en lika lång och flack nedförsbacke framför oss, och att mitt i den stod två bilar i samma körfält som vi.

Du vet, det kanske tog en sekund eller så att fatta att bilarna inte rörde sig alls. Det fanns ingen trafik framför dem, ingen varningsblinkers, ingen blinkers, bara baklysen. Jag bromsade, försiktigt först för att inte halka men när det stod klart att bilarna inte skulle flytta sig alls så var det bara att ställa sig på bromsen. ABS skrapade under foten och jag tänkte att det här … blir nog inte så bra. Det var långt kvar, men hal asfalt och lätt nedförsbacke gjorde bromssträckan förrädiskt lång. Det gick inte jättefort, men bilen ville ju inte stanna och när vi kom närmare såg jag avtagsvägen till höger om bilarna som stannat. Jag trängde mig förbi till höger om bilen framför, drev över avtagsvägen, och Björn vrålade “JÄVLAR” medan jag körde vidare ner det snöfyllda diket på andra sidan.

bil i diket

Jag har kört i diket en gång tidigare. Det är väl 12 år sen nu, den gången gick det verkligen inte heller fort på slutet men det slutade med att bilen långsamt tippade över på taket och jag hade panik så jag tänkte inte på att stänga av motorn. Den bilen var på verkstan i 3 månader efter det.

Den här gången hade jag ingen panik, fullt fokus, och hann överväga både att svänga över i mötande körfält (det kom en bil längre fram och jag hann tänka att det blir nog för kort bromssträcka för den med så jag la ner det), och att försöka ta kurvan in på avtagsvägen (risken var att jag skulle driva med bredsidan mot diket och riskera att tippa över på taket och då skulle vi inte komma hem den dan alls, så jag la ner det också), men kom fram till att nej, det lindrigaste och säkraste för alla och även bilen är att bara köra ner i snön. Jag hann till och med tänka på att stänga av motorn så fort vi stannat och vinkla upp hjulen lite för att underlätta bärgningen tillbaka.

På vägen förbi bilen framför oss dunkade vi i deras höger bakre hörn med vår vänster bakdörr.

När vi stannat gnällde Simon över den ovanliga vinkeln, men han lugnade ner sig. Adrian ställde några ängsliga frågor, men vi var så lugna så barnen återgick till att titta på film på paddan medan vi klättrade ur.

Jag körde stövlarna djupt i snön när jag öppnade bildörren som tungt och snabbt svängde upp på vid gavel. Ovanför mig stod redan 3-4 personer som tittade ner på oss och alla ropade vi i mun på varandra om alla var ok, var nån skadad, hur gick det osv.

Den som var mest skärrad var hon som körde den första bilen, och det förstår jag. De hade ju klarat sig utan en skråma men sett en barnfamilj plöja ner i diket bredvid dem eftersom de blockerade vägen. Hennes kompis ringde 112 medan Björn ringde bärgningsbilen.

Inget att älta

Jag var naturligtvis vållande till den lilla krocken. Eftersom jag inte hann stanna så körde jag för fort – hade jag så kört i 30 km/h och inte hunnit stanna så hade även det varit för fort. Men med tanke på de förutsättningar som rådde när jag upptäckte bilarna framför, så ångrar jag ingenting och skulle ha gjort exakt likadant om jag fick göra om det.

Men vem tusan missar avtagsvägen, stannar, och fortsätter att stå still mitt på en landsväg märkt 80 km/h i nedförsbacke när klass 2-varning för halka är utfärdad?

Hon i första bilen, som gjort just detta, bad om ursäkt många gånger om, och hennes kompis förklarade att det var en “brain fuck” som inträffat när de missat avtagsvägen och det hade bara låst sig. Jag sa bara att det inte var någon fara, det gick ju bra. Jag behövde inte säga mer, alla som var där vet att hon aldrig kommer göra så igen.

Jag förstår att hon var skärrad, för det värsta ältandet grundar sig på vad som kunde ha hänt, och att vara vållande till att andra förolyckas är bland det värsta jag kan föreställa mig.

Brandbilen

Det tog brandkåren kanske 10 minuter att komma fram. Vi plockade ut barnen ur bilen när vi fick syn på dem, och när de svängde in på avtagsvägen kom det en med tuber för att kolla om bilen brann, en annan tog hand om mig och pojkarna och sa att vi gärna fick sitta inne i hytten i värmen under tiden.

“Det finns vatten där, det är bara att ta om ni vill ha,” sa han som hjälpte oss uppför stegen in i hytten. Barnen stirrade storögt på allt som hände, och tillsammans hängde vi mot rutan och tittade på pappa, bilen, alla brandmän

bil i diket

– och titta nu kommer polisen också!

En brandman med långt lila hår kom och ställde tillbaka sina tuber i hytten, sen satte hon sig med oss en stund och tipsade om russin och nötter om vi ville ha, men med tanke på oroliga magar tyckte jag att det räckte med dramatik för tillfället. Hon visade pojkarna hur man använder syrgasmasken som hängde vid tuberna, och Simon stirrade storögt och hängde vid vartenda ord. Adrian blev plötsligt blyg och skulle kramas, och medan brandmannen klättrade ut igen började han från min famn plocka med alla prylar bakom ryggen på mig.

“Vad är det?”

“Det är en spärr för att inte tuberna ska tippa när brandbilen kör,” sa jag kunnigt – jag hade ju precis sett henne spänna fast dem.

“Vad är det?”

“Rör inte, Adrian. Det är tuber.”

“Vad är det?”

“Inte röra, det är inte våra saker sa jag! Jag vet inte vad det är, men det är säkert viktigt och ingenting att leka med. Sätt dig framåt istället.”

“Åkäj.”

bil i diket

Brandbilen bärgade vår bil medan vi fortfarande kunde sitta kvar i värmen. Sjuuukt spännande!

Sen kunde vi kliva ur, blåsa lite i polisens alkotest och lämna redogörelse på vad som hänt, och sedan kunde vi promenera upp till vandrarhemmet, till vilket avtagsvägen ledde, och skriva krockpapper och byta telefonnummer med alla och sånt där. Och gå på toa.

Resan var inte över för det

Resan var inte över för det, o nej. Vi hade ju bara börjat. Allt som allt tog stoppet krocken en timme, vilket ställde till det i tidsplanen eftersom vi hade tänkt att vara framme – med lunch i handen – hos Stefan och Maria vid det laget. Det slutade med lunch på pizzeria innan vi körde sista biten hem till våra vänner för att hälsa på dem och se deras hus för första gången.

Efter det var barnen så trötta att de tvärsomnade redan på uppfarten, och då var klockan redan runt 15. Vi körde i nästan två timmar till, innan jag fick hungerslag och styrde Björn till ett sushiställe i Tierp.

Middagen intogs, barnen gillar sushi, och sen gav Björn min citronskiva till Adrian. Jag tittade på Björn.

”Ska han verkligen ha den där?”

”Ja vaddå, du skulle väl inte ha den?”

”Nej, men alltså vi har ju lärt oss att vi inte ska ge dem citrusfrukter. Citron är knappast mildare än clementin, väl.”

”Jahaa … Nää, men det är ju så lite, det där är ju nästan ingenting.”

Jag försökte säga att du får stå för konsekvenserna i så fall, med blicken. Tveksamt om det nådde fram.

Efter att vi lämnat restaurangen, packat in oss i bilen och satt igång paddan med Mästerflygarna (igeeeen), så hann vi köra ca 75 m innan Adrian började kräkas. Allt kom upp. Det var mörkt i bilen, men av lukten att döma gick det att spåra ända bak till klämmisen jag gett dem till mellis (och som visade sig innehållit citronsyra).

Det stoppet dröjde lite, men efter ombyte (fanns i skötväskan – man är väl rutinerad), ytsanering och en ny kräkpåse i beredskap kunde vi köra vidare hela vägen hem.

Vi kom hem runt 20:30.

Världens längsta dag.

Sammanfattning Björnrike i övrigt

Magsjukekarriär

Vi gick ju ut starkt på veckan, och nu såhär snart en vecka senare är det lurigt att komma ihåg i vilken ordning saker och ting förflöt. I vilket fall som helst kan vi konstatera att barnen kräktes ungefär varannan natt. Dag 3 fick de varsin klementin på kvällen, och på natten var de uppe och härjade med en timmes mellanrum. Så vi strök citrusfrukter.

Vi fick även anledning att stryka paprika – svårt att veta exakt vad som orsakat det gastronomiska haveriet 6 timmar senare, så vi gissar oss lite fram i blindo. Även mjölk totalförbjöds, detta efter att Simon kräktes tvärs ut över matbordet på nyår, och på samma logik strök vi även grädde och dylikt. Blåbärssoppa försökte vi med ett tag, men det verkade ha negativ eller möjligen ingen effekt på magarna.

Så det var kämpigt för våra pojkar, men de verkade inte särskilt berörda mer än att de var lite gnälligare och inte orkade vara ute lika länge som vanligt. Jag skulle ändå säga att det gick relativt bra, jag menar det var inte som när vi var i Italien.

Allt som var så bra

Det är lätt att fokusera på det som går snett, och jo, vi hade otur med magsjukan men med undantag av den så var det en jättemysig och fin vecka vi fick.

Vädret höll sig några grader under noll, med växlande sol nästan alla dagar. Jag och Björn fick åka skidor tillsammans nästan varje dag; Jonas och mamma var helt nöjda med att åka halvdagar.

Vid flera tillfällen så hade jag såna där jobbiga ögonblick av frid och harmoni när jag tittade ut över bergen och andades vintervindar – déjà vu från mitt liv i alperna – och tänkte att det här är vad som är viktigt. Inte skolan och jobb sånt där trams. Det är här jag ska vara.

Guldkorn

Det roligaste tillfället var nog när Adrian upptäckte renskinnet på väggen, samma kväll vi kom dit.

“Har du sett vad som sitter på väggen, Adrian?” sa jag från soffan och pekade ovanför mitt huvud.

Adrian tittade upp på väggen, fick direkt en orosrynka i pannan och så tog han ett par steg mot mig med blicken stadigt fäst på skinnet. Han lyfte ett upprört pekfinger och hojtade:

“Där är min hund!!” Han såg arg ut.

”Mamma! Det är min hund, där!”

“Är det!? Jag trodde att det var från en ren?”

“NEEEJ! Det är min huuund! Ja ä aj!”

“Var gör det ont?”

“NEJ!” Han slog sig häftigt för bröstet, inte olikt en gorillahanne.

“Ja ä AAAAJ!!”

“Är du arg?”

“JAAA-AAA!!”

“Jag förstår det, det hade jag också varit om jag var du.”

Ett annat oväntat guldkorn var när jag och Jonas åkte tillsammans, näst sista dagen, och jag dels kom på att jag aldrig kan åka lika fort som honom hur jag än försöker eftersom han väger 30 kg mer än mig; det handlade alltså inte om att jag hade tappat så mycket teknik under de 15 åren jag inte satt foten i en pjäxa. Dels att när vi pratade om det på väg hem, och jag sa att även om jag inte hade det flow jag en gång haft så kändes det ändå ok i kroppen och det var roligt att åka, så sa han att han hade trott att jag skulle åka ganska kasst (det var inte de exakta orden) men att det istället så stabilt ut.

Jonas, AKA ”Jag är för gammal för såna här jackor”

PS. Ja, min brors åsikt spelar roll. Alltid.

Succén i Björnrike fortsätter

Avslut på dag 1

Efter kvällsskidåkningen kom jag och Björn hem på alldeles strålande glatt humör. Vi åt middag som de andra lämnat kvar på bordet åt oss, pratade med mamma och Jonas om hur det gått medan barnen sprang omkring och lekte med varandra (!).

Inte en lugn stund

Efter ett tag stängde de in sig i det rummet där mamma och Simon sover. De har en våningssäng, och Simon är störtförtjust över att få sova i överslafen. Adrian klättrar obehindrat upp och ner där han med. Plötsligt hördes en tung duns och en smäll därinne, jag störtade in och där låg han, Adrian, precis som jag anade, och skrek på all utandning. Såklart att han hade trillat, baklänges, ner från stegen och när jag tittade upp på Simon, som var kvar i sin säng, så slängde han sig på magen och gömde ansiktet.

När han gör så, så skäms han. Jag förstod att han var delaktig, och frågade vad som hänt. Det visade sig att han hade knuffat ner sin bror från stegen.

“Nej, jag knuffade inte honom! Jag gjorde så här,” sa han och visade.

“Jaha, så du knuffade honom med huvudet?”

“Ja.”

Jag blev så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dels på Simon, han vet att man inte får knuffas och framför allt inte när det är längre till golvet än vanligt, men mest på mig själv. Simon må ha gjort ett hyss men han är för ung för att fatta och lägga band på sig i såna där situationer. Det är VÅRT ansvar att se till att han inte får chans att göra verklig skada; de borde inte ha fått leka bakom stängd dörr.

Adrian var förstås upprörd, gned sig för huvudet och pratade och grät och berättade att han hade ramlat, och så blev han tokvarm. Det ångade om huvudet på honom, och jag luftade oro för min kunniga mor om eventuell hjärnskakning, men Adrian var helt med hela tiden och visade inga tecken på något mer allvarligt än en bula. Sen blev han jättetrött. Han är nästan aldrig jättetrött. Han försökte somna mot min axel, så vi borstade tänderna och sen kräktes han igen, på min arm den här gången.

Då sa min mor att eftersom han redan hade irriterad och känslig mage, och fallet orsakade så starkt adrenalinpåslag, så var det inte så konstigt att han kräktes igen.

Anyway, jag stoppade honom i säng och han somnade innan jag hann lyfta upp sagoboken.

Dag 2

Dagen därpå var vi ut en sväng på skidor med dem – och innan du börjar tänka smarta saker som “48 timmar” och “om alla höll det skulle ingen bli sjuk”, så vill jag bara säga att det. Går. Inte. Det går inte att vara inne med pojkarna en hel dag när de är i full form eller näst intill – och det gick faktiskt ganska bra, trots något nedsatt energinivå och lite oroliga magar.

Simon åkte med Björn och jag med Adrian, sen bytte vi. Det blev säkert 4-5 åk i lilla barnbacken innan de sa att de inte ville mer, och det ser jag som en konfettiyrande totalseger. Både Simon och Adrian sa ”en gång till” vid minst ett tillfälle, och mitt hjärta … alltså lyckan!

På eftermiddan var mamma och Jonas tacksamt – de hade ont i både ben och knän – inne med pojkarna medan jag och Björn hyrde bräda och åkte av hjärtans lust tills de stängde.

utsikt från stolsliften Grizzly

Magstark start på första skidveckan

Prolog

Fredag innan julafton glömde jag ta med pojkarnas kläder från förskolan. Alltså alla deras ytterkläder som de brukar ha kvar där, och som vi bara tar hem för att tvätta eller kolla igenom till helgen.

Julafton kom och gick med glada miner, fina julklappar och massor med mat helt enligt tradition och plan. Tre dagar senare var resan till Björnrike, tillsammans med min mor och bror, planderad över nyår.

Bilresan

Vis av erfarenhet planerade vi resan utifrån utflyktsmål och rimliga restider. Vi startade kl 8, utan alla ytterkläder från föris eftersom det fortfarande var stängt där, och körde 2 timmar till Gävle. Där besökte vi Leklandet Delfinen i ca 90 minuter.

Det var bra glid på materialet – rutchkanan gick så fort att den var rolig även för vuxna – men i övrigt var det ganska litet trots att det ska vara “länets största lekland” enligt egen utsago. Det slog mig, återigen, hur smutsigt det måste vara – på lekland generellt, men här i synnerhet. Alltså hur mycket skit som finns på typ alla exponerade ytor därinne. Det liksom kändes på händerna.

Lunch

Efter besöket körde vi vidare den korta biten till Max för lunch. I bilen blev Adrian ledsen och stoppade handen i munnen, varpå Björn och jag kom överens om att vi hädanefter alltid ska tvätta händerna innan vi lämnar ett lekland istället för att vänta tills vi kommer hem, för han hade också tänkt på att det var ganska smutsigt.

Lunchen passerade helt enligt tidsplan, sen satte vi oss i bilen och körde resten av vägen i mer eller mindre ett sträck. Det gick bra, ända tills vi kom till de mindre vägarna med dåligt väglag, halt och mörkt och öde, och jag satt och väste/flämtade/fräste kommandon. Björn tröttnade snabbt och lät mig köra.

Sämsta medpassageraren

Det är så att jag har svårt att slappna av när andra kör, särkskilt om barnen är med. Jag inbillar mig att jag kan kontrollera framfarten från passagerarstolen om jag stirrar på vägen och låtsas att det är jag som kör. Det här gäller främst när det är dålig väg och jag blir rädd att vi ska köra av vägen. Det är lättare när jag kör själv. Det vet Björn. Han blir ändå lite irriterad, “älskling det är JAG som kör!” och sådär, du vet, men han förstår mig. Inte för att han kör dåligt, utanför att jag är nervös.

Framme

Vi kom fram kl 18. Jonas och mamma hjälpte till att packa ur bilen, mamma hade gjort middag så det vara bara att sätta sig. Sen följde uppackning och kvällsstök, barnen somnade och senare också vi. Man blir ju så konstigt trött av att resa.

I kölvattnet på delfinen

Kl 02:17 vaknade vi av att Adrian kräktes i sin säng. Han kunde liksom inte sluta. Vi bytte lakan, bäddade om, sanerade badrum och pojke efter bästa förmåga men eftersom han fortsatte att kräkas med 10-15 minuters intervall så … ja, Björn gick och lade sig igen och jag tog första passet.

“Väck mig när du vill byta,” sa han. Men jag var uppe i varv och ville inte lägga honom utan att vara säker på att det lugnat sig, så vi la hans madrass på golvet i badrummet och efter ca 90 minuter kunde han lägga sig där och titta vidare på barnsånger på youtube.

Då gjorde Simon entré i badrummet i armarna på sin mormor. “Han kräks!” sa hon och lät uppjagad. Själv var han lite skakig, men när han upptäckte att det visades barnsånger på youtube så hjälpte han till att tvätta sig så att han kunde installera sig på toaletten och titta han också.

Så kom det sig att 8 timmar efter ankomsten till barnens allra första skidvecka, så satt den ena och vände ut och in på sig på toaletten och kräktes oberört nån gång i hinken framför sig, medan den andra vilade under en handduk på golvet och glatt tittade på tecknade barnsånger, och jag satt i dörröppningen med datorn i knät och sorterade foton.

Kl 06:10 bedömde jag att det gått tillräckligt lång tid utan vidare attacker, då hade jag härdat ut tillräckligt länge för att kunna gå och lägga mig och räkna med att Björn skulle ta eventuella kommande incidenter, utan min hjälp, med gott samvete.

Simon installerades på sin madrass, men på köksgolvet denna gång för att kunna minimera eventuell förödelse. Adrians resesäng fodrades med handdukar och så somnade alla.

En timme senare vaknade jag av att Björn slängde en arm på mig och frågade om det var min mage som bubblade.

“Näe,” sa jag.

“Nähä,” sa han.

Ett par timmar senare vaknade jag av att Adrian var redigt upprörd – såklart han var; han hade ju bajsat ner sin säng – och Björn inte stod att finna. Det visade sig att han hade gått för att fråga efter ett ställe att tvätta på, så mamma hjälpte mig att sanera vår yngste familjemedlem med tillhörande säng för andra gången.

Jag var så trött den dagen. Så där argtrött, du vet, där allt som händer hanteras internt som en personlig attack och allt tålamod är slut från början.

Vi var inne hela dagen, jag och barnen. På förmiddan var Björn iväg och tvättade vid Vemdalsskalet och mamma var hemma med oss, och på eftermiddan var Björn hemma. Jag och barnen tvärsov efter lunch, och på kvällen var det bättre.

Utsikt från lägenheten vid 15-tiden.

De hade kvällsskidåkning den kvällen, så när de andra kom hem tog jag och Björn våra grejer och åkte i nån dryg timme så den dagen som varit så jobbig slutade ändå bra.

Bildbevis kvällsskidåkning i liften.

Epilog

Enligt 1177 är det 12-48 timmars inkubationstid påvinterkräksjukan. Adrian kräktes första gången ca 14 timmar efter att vi lämnat leklandet. Vi tycker det känns rimligt att anta att han och Simon plockade upp smittan där, eftersom ingen annan vi träffat de senaste dagarna varit/blivit sjuk.

Nu går vi andra runt och håller andan i väntan på att trilla dit, vi med.

Min bild av föräldraskapet, och vad är mammatrams?

Jag har lagt till en ny sida på bloggen. Jag har ju en som heter Min bild av graviditet, och nu alltså även en som heter Min bild av föräldraskapet.

Här är ett utdrag från den:


Vad är mammatrams?

Mammatrams handlar om när man stannar till och upptäcker för jag vet inte vilken gång i ordningen att man är den där Föräldern som man alltid betraktat med en känsla av främlingskap. Antingen för att man inte kunnat relatera, för att man inte kan fatta vad som skulle kunna leda till att man själv skulle kunna hamna i samma situation – dvs det där kommer aldrig hända mig – eller kanske för att man längtat och avundats eller starkt ogillat scenen. Oavsett vilket så kommer de där ögonblicken av perspektiv och man inser att jahaaaa, ok, jo…

Mammatrams handlar om att se på sig själv och föräldraskapet med de där ögonen. Döm inte dig själv så hårt, dels för att det alltid kommer finnas andra som gör det åt dig, men som inte fattar nåt, dels för att omständigheterna är vad de är. Lär i så fall framåt, men för sjutton, du har ju de bästa avsikterna man kan ha så va fan…

Mammatrams handlar om föräldraglädje, inte föräldrahets. Du har kanske blivit den där föräldern som du inte trodde du skulle bli, so what? Skratta åt det istället, se det för vad det är. Trams, måhända, men inte mindre viktigt eller genuint för det.

Tänk om alla kunde hjälpa istället för att döma så förfärligt hela tiden?


Läs hela texten här.

Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Bebistiden kommer alltid glittra av värme och kärlek i mitt minne. Jag antar att det är vad tiden gör med oss; den suddar de hårda märkena efter sömnlösa nätter, orolig vaka och uthärdande av otröstliga skrik designade att krossa en moders hjärta, tills vi bara anar skuggorna efter dem. Minnesluckorna fylls ut av de fina stunderna, och därför kan vi längta efter fler barn*.

himlen i min famn

Vackraste minnena

Mina minnesluckor fylls av två minnen – ett för Simon, och ett för Adrian.

Vid Simons minne hänger chocken av att blir förälder. Jag sitter i soffan med min nyfödde son vid bröstet, och tittar på honom. Det finns bara han och jag, ingenting annat är viktigt. Jag försöker anpassa mig till att centrum för mitt liv flyttats utanför mig.

Vid Adrians minne hänger lättnaden över hans förmåga att själv ta det han behöver från mig. Jag hade inte lika mycket tid med honom under dagarna, men han accepterade det och tog igen det under nätterna då han vägrade sova någon annanstans än mage mot mage med mig. Hur många kvällar lade vi oss inte till rätta, tätt intill varandra i min säng, och tankade närhet?

Jag ligger i det svaga månljuset och tittar på honom, känner hans lilla kropp mot min, och undrar om jag inte kan få stanna tiden nu. Här är meningen med mitt liv.

Det är tungt nog att bli religiös för.

Det är förvisso vackert med tro, men jag är inte troende så för mig är juletiden så som vi känner den baserad på en saga. Det som är bra med sagor, bland annat, är att de har någon form av sensmoral och julen är full av dem.

Bortom tro och sagor

Det är svårt att beskriva musik, svårt att sätta ord på vad den gör med en. Det är därför som musik finns; för att vi inte kan sätta ord på allt. För vissa saker räcker orden inte till.

Allt jag kan säga är att jag förstår Maria, när hon ser in i sin nyfödde sons ögon där mitt i mörka natten och undrar, om det är själva himlen hon fått i sina armar.

Det är inte alla mödrar förunnat att känna såhär, förlossningsdepressioner och andra komplikationer är bara några anledningar till det, och fick jag önska någonting under välgörenhetens tecken så skulle det vara detta. Att alla nyblivna mödrar som behöver det ska få känna sin version av den lyckan.


*Vi – dvs vi kvinnor, inte jag och Björn. Här är fabriken nedlagd.

VAB, snö, pulkastöld och en eloge till mig

Ögoninflammation

Barnen har haft ögoninflammation såhär lagom inför jul. Det har vi ingen erfarenhet av, men enligt 1177 ska det hållas rent och bytas handdukar och örngott osv ofta och sen gå över på ungefär 5 dagar.

Eftersom det är så smittsamt (jag och Björn klarade oss) – och för att ögat måste tvättas flera gånger om dan –  så måste pojkarna vara hemma trots toppform i övrigt.

Björn vabbade i måndags. Det hade snöat, äntligen, under helgen så han tog med sig pojkarna, snowracern och pulkan till pulkabacken en bit bort. Sen ville ungarna klättra i klätterställningen, så de gick dit och när Björn sen skulle hämta snowracern och pulkan så fanns de inte kvar.

Tjuvar!

Oj vad jag fick höra om tjuvar sen när jag kom hem. Och hur arga vi alla var på dem! Simon tyckte att vi skulle ringa polisen, och Adrian sitt indignerade missnöje genom hela kvällen.

Detta var alltså bakgrunden till varför jag tog ungarna med mig till affären i tisdags morse/förmiddag. Jag kan inte vabba en hel dag med så mycket snö utanför dörren utan att åka pulka, så jag satte dem i vagnen och stretade iväg.

En eloge till mig

På vägen tillbaka, så fort vi kommit bort från all barskrapad mark – dvs gator och parkeringar – , knöt jag fast pulkorna i vagnen och drog ungarna på dem istället.

Kände mig lite som en häst framför en släde, när vi passerade julgransförsäljaren bredvid kiosken. Han satt och kurade inne i sin upplysta glashytt, men när han fick se oss komma så reste han sig med ögonkontakt och började krångla sig ut ur hytten. Jag trodde han skulle komma ut och säga nåt i stil med att vi inte fick passera där.

”Det där var det bästa jag sett på länge!” hojtade han när han öppnade dörren.

”Är det?”

”Ja alltså wow vad fint! Jag blir så glad när jag ser sånt här! Jag har sett många mammor engagerade i sina barn, men det här tar verkligen priset!”

”Jahaa, vad kul!” Jag var osäker på vad vi pratade om, men gissar att det hade med mitt pulkarrangemang att göra.

”Ja, du ska ha en eloge för det här, verkligen. Kom förbi senare så ska du få en gran av mig, alldeles gratis. Påminn mig om jag inte kommer ihåg ditt ansikte, men det tror jag att jag gör.” Han gjorde en gest mot pulkorna.

”Men oj! Tack så mycket!” – vad ska man säga, liksom – ”Vad roligt!”

Det här gjorde förstås min dag. Det är fortfarande lite oklart exakt vad det var jag skulle ha en eloge för … men skit i det! Eloge till mig, såklart!

Jag var lite frestad att ta en liten gran i vagnen på studs, no questions asked, tänkte att vi kanske kunde ha den i hallen uppe, men insåg att det inte skulle gå. Jag skulle inte orka hela vägen hem – och sen har vi ju vår plastgran redan, som jag för övrigt blev inspirerad att montera samma eftermiddag.

Så för att vara en vabb-tisdag så fick vi ändå lite gjort.