Living on the edge: grannarna på fika

Jag nämnde som hastigast för nån vecka sen att vi skulle få över grannarna på besök. Tänkte att jag skulle utveckla det – eftersom vi är rädda för våra grannar.

grannarna på fika

Skräck

Eller rädda och rädda, fel ord, rätt ord skulle väl vara “svenska”. Finns det något som är så osvensson som att frivilligt hänga med sina grannar? Okej, massa saker säkert, men detta är definitivt en av dem.

Resonemanget skulle kunna gå så här:

De verkar vara normala, möjligen trevliga. Men tänk om vi bjuder in dem och så är de som min gamla kollega, du vet? Supertrevliga, övertrevliga, med noll känsla för när det liksom räcker. Tänk om de är såna, och vi redan har tagit initiativ till att umgås och de sen äter upp oss? Då måste vi säga ifrån, jag avskyr att göra det, speciellt som vi är grannar och måste se varandra då och då. Vi kan avvakta och se, vi springer säkert på varandra i parkleken eller nåt.

Oavsett om det var så vi resonerade eller inte, så kan jag meddela att vi INTE sprang på dem mer än ett par gånger i parkleken. Eftersom de har en flicka i Adrians ålder så går det inte att stå och småprata utan man går dit barnen går, vilket oftast är åt olika håll. Som aviga magneter. Ibland känner jag mig så som jag tror att hundar i koppel måste känna sig, när de träffar en artfrände på gångbanan och är utom sig av entusiasm, och så drar bara hussarna åt varsitt håll. Stannar inte ens. Mina barn skiter fullständigt i sina föräldrars sociala liv, eller försök därtill.

Revolt

En fredagseftermiddag kom jag på att nu var det dags. Det finns trots allt ett annat hus mellan vårt och de här grannarna jag tjatar om, vi springer uppenbarligen inte på dem hursomhelst ute och det vore ju så schysst om man kunde få sån pass kontakt att man kanske kunde barnpassa åt varann ibland.

Jag pratade med Björn, och sen pratade jag med pojkarna, varpå Simon bestämde sig för att han ville följa med efter middan.

Sagt och gjort, jag tog med mig min förstfödde och knallade över till våra grannar strax efter kl 19. På vägen dit kom jag på att deras flicka kanske höll på att lägga sig redan, så vi vågade inte ringa på dörrklockan. Istället knackade vi på dörren och småpratade om hur vissa behöver sova mer än andra medan vi väntade.

Sanningens ögonblick

Herrn i huset öppnade och såg glatt förvånad ut när jag för säkerhets skull presenterade mig och Simon, och förklarade varför vi knackat på. Madame kom också till dörren liksom flickan som stod och drog i pappas byxben, med vällingflaskan nonchalant hängande i mungipan som en 20-talscigarett, och plirade intresserat mot Simon.

De tackade ja på stående fot, och ringde på vår dörr kl 10 morgonen därpå.

Det gick bra

“Vilket trevligt och bra initiativ,” sa de medan de grejade sig in i hallen och jag stod och kände mig hjärtligt osvensk.

Det är inte ofta vi har gäster hemma som vi i princip inte vet någonting om alls. Alltså fanns det saker att säga, och de var trevliga. Hon visade sig vara gravid dessutom, så det kommer bli en till för pojkarna att hänga med i det huset.

När de gick strax före lunch sa de igen att det var trevligt, och att de skulle bjuda igen nästa gång. Nu återstår att se om de klarar av att vara lika wild and crazy som vi.

Ett barns panikskrik på leklandet hörs

Vi var som sagt på Leklandet på fars dag, och även om det var en mysig dag så hände det en ordentligt omysig grej strax innan vi skulle åka hem.

panikskrikPå Leklandet kom Leo, dvs en människa (av allt att döma en ovanligt lång yngling) utklädd till mjukislejon à la Lollo & Bernie, ut och hälsade på barnen. Han stod nedanför trappan när jag och Adrian kom gående.

”Titta Adrian! Där är Leo!” sa jag.

”Jaaaa!” hojtade Adrian. ”Springa, mamma! Här kommer vi!!”

Förvånad över hans entusiasm – han har aldrig träffat en sådan figur förut – sprang jag med honom hand i hand. Vi kom ner för trappan, Adrian stannade och tittade åt fel håll. Leo var 2 meter ifrån honom.

”Titta där, Adrian, titta, där är Leo,” sa jag mjukt och pekade. Adrian följde mitt finger med blicken och fick syn på Leo. Han blev stel i hela kroppen, kastade sig runt mitt ben, och skrek.

I princip alla småbarnsföräldrar, och sannolikt alla andra som är vana vid barnskrik, kan höra skillnad på falsettskriket som rymmer upphetsning, och falsettskriket som rymmer panik.

Adrian skrek så att föräldrarna som stod i närheten av Leo tittade upp i samma rörelse, som om de alla vore en som samma person. Leo, 2,5 meter hög med huvudet på, backade och sprang in på sitt rum alldeles intill.

Adrian drömde en mardröm den natten. Märkligt, eller hur?

Och grejen är att jag skulle aldrig ha närmat mig Leo på det sättet med Adrian egentligen, men eftersom jag verkligen trodde att han såg människolejonet som var mitt framför oss vid botten av trappan och han sa åt mig att gå fortare, så blev det som det blev.

Det är lätt att vara efterklok … men jag måste säga att jag önskar jag haft sinnesnärvaro nog att föregå honom för hans panikskrik sitter etsat i mammahjärtat nu.

Ja må du leva på Fars Dag

Fars Dag inträffade förra helgen, juh, och hade det här med suspenderingen inte hänt så hade jag haft tid att skriva om det för det var alldeles fantastiskt mysigt.

Mysig dag på Fars dag

Vi åkte till Leklandet på förmiddan. Pojkarna körde gruset ur sig i 90 minuter – på slutet satt de visserligen mest stilla och tittade på andra barn som fortfarande hade energi kvar – och sen åkte vi hem och Adrian somnade strax innan han landade på madrassen.

Simon hjälpte mig att slå in presenten till Björn, och sen ville han inte sova utan satt bara och småläste i lugn och ro på sitt rum och väntade på att vi kunde väcka Adrian, så att vi kunde ge pappa presenten tillsammans.

När Adrian väl vaknade kom Björn upp för trappan, varpå han kommenderades in i sovrummet och ner i sängen med stängd dörr. På barnens ihärdiga önskan skulle vi gå in och ”väcka” honom med presenten och sjunga ja må han leva. Så det gjorde vi.

Presenten blev 2 prylar som jag hittat på mat- och vinmässan föregående fredag (dvs sista dagen på praktiken). Barnen älskar att delta i matlagningen, möjligen för att vi säger ”rör inte den där!” så ofta, så jag tänkte att de skulle pyssla i köket tillsammans med sin far. Än har de inte använts, men sånt där behöver man planera så jag får väl styra upp det om inte annat.

 

När Mammatrams hackades för första gången

Så här ser min hackare ut, det är jag helt säker på för jag tror att de ser likadana ut allihop. This is it. (Bildkälla: Unsplash)

Det känns så … pretentiöst, att säga att min blogg hackats. Som om nån skulle bry sig tillräckligt om bloggen för att vilja förstöra den, om du förstår hur jag menar, men jag vet att det inte handlar om det. Bloggens betydelse har ingenting med intrånget att göra.

Subject: Din domän mammatrams.se har blivit suspenderad

Jag läste ämnesraden på mailet och under ett hjärtslag glömde jag var jag befann mig – vilket för övrigt var på möte i skolan. Vaddå suspenderad, tänkte jag och i frågan ekade tanken på att allt skulle vara borta.

Mammatrams & jag

Borta …?

Min blogg betyder tydligen mer för mig än jag trodde. Det är mycket text och känslor, för att inte tala om oräkneliga arbetstimmar, som investerats i den men jag trodde inte det var mer än så. Jag trodde nog att det inte skulle påverka mig längst in, men ställd öga mot öga med möjligheten att förlora allt så gick botten ur mig. Orosnivån var darrande hög och gråten lurade i halsen vid flera tillfällen. Snacka om att ha tagit någonting för givet!

Ingenting var borta, visade det sig, men mitt webbhotell hade plockat ner sidan för att inte riskera att saker och ting skulle förvärras och även, som de sa, ”se till så att din hemsida inte förlorar rakning i google”.

I flera dagar mailade jag med dem och kämpade med att förstå vad de ville av mig för att få det hela på benen igen. Det här med php, ftp, siteURL och redigera prylar i databaser är Björns bord, inte mitt. Jag hade alla avsikter att försöka fixa det själv, men en eftermiddag efter att ha tillbringat en otrevlig stund med chat-supporten blev det mig övermäktigt. Björn fick komma och hjälpa, och allting löste sig. Efter 2 dagar till.

Jag hade kunnat lösa det själv, det vet jag nu, men det hade tagit längre tid. Det var olycklig tajming med både PMS-vecka, uppstart av nytt projekt i skolan och datahaveri, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inte ens vokabulär för det.

Allt är inte återställt ännu, men tillräckligt för att Mammatrams ska kunna fungera riskfritt, och jag ska nu i dagarna som följer i vinddraget efter den duckade kulan ”vidta åtgärder” både vad gäller säkerhet, kontroller och backup.

Att jag aldrig lär mig

Lärdomar av händelsen blir såklart efterkloka prylar som att det var oförsiktigt av mig att inte skydda min sida bättre – å andra sidan har sånt här aldrig hänt mig förut. Som flertalet andra är jag lite naiv och mycket okunnig vad gäller sånt där, och därför finns säkerhetsavdelningar på webbhotellen och därför finns hackare. De letar efter döda hemsidor som de kan använda som bas för vad det nu är de vill göra.

Jag tänkte så där som alla alltid tänker; att det där händer ju inte mig, ungefär som man tänker att min dator kommer ju inte krascha, klart att jag inte får virus på min android där jag har hela mitt liv osv. Du fattar.

Så idiotiskt resonemang, förstås, och ändå behöver man en spark i baken och möjligen också en örfil för att ta tag i det.

Klyschtips från mig till dig

Vänta inte tills det är för sent. Gör det du måste göra. Gör det idag.

Till slut blev jag desperat

”Jag kan ta Adrian”

Björn var hängig hela förra veckan, vilket ledde till att jag sov inne hos Adrian, vilket ledde till att jag, när fredagen kom, var lite trött. Den kvällen sov jag i min egen säng, bredvid Björn – vilket i ärlighetens namn känns som att jag gör max, MAX, hälften av alla nätter –  som sa ”visst, jag kan ta Adrian”.

”Jag kan ta Adrian”, när Björn säger det, innebär att Björn går upp på natten om Adrian så kräver (vilket han alltid gör). Det i sin tur innebär att jag måste sova med öronpropp även i min egen säng men va fan, spela roll.

Vad som däremot spelar en jäkla roll, visade det sig, är Björns attityd när ungen vaknar. Jag menar, jag fattar, han var inte heller pigg efter den veckan. Han ryckte irriterat undan sitt täcke och vidare över på mig, ruskade sig ur sängen, och lämnade bägge dörrarna öppna när han gick och tittade till Monsieur. Jag hörde allt, och måste tydligen lägga mig i. I och med mitt ”det står ett vattenglas i bokhyllan” antog Björn att jag var klarvaken och gav grönt ljus till vidare stök med vidöppna dörrar.

Skit samma. Vi somnade om, bara för att väckas en timme senare av en Adrian som precis väckts av en Simon som precis öppnat dörren och högt och gnälligt kallat på sin mor. Björn blev arg och studsade upp och skulle reglera situationen, vilket ledde till en MYCKET upprörd och högljudd Simon och därmed också en likadan Adrian. De var tre som vrålade, med öppna dörrar, när jag släpade mig upp och gick för att guida Simon tillbaka till lugnet.

Skit samma. Jag gick och la mig igen, somnade, och det var där nånstans som den natten spårade ur. Det var där min hjärna MÅSTE ha tänkt att det var ett kul tema, det där med livligt ledsna protester och maktlöshet, så vi kör vidare på det.

När det gick åt pipan

Scenen för min mardröm var en tunnelbanestation jag passerar varje dag på väg till skolan (liksom praktiken). Handlingen var inte så farlig. Jag satt på tåget tillsammans med mamma och barnen. Adrian sprang plötsligt av tåget precis innan dörrarna stängdes. Vi ropade och sprang upp, och sen stod jag vid dörrarna och såg perrongen med min tvååring sakta börja glida.

I verkliga livet skulle det där i princip aldrig kunna hända. Jag skulle knyta fast honom i vagnen istället för att låta honom gå omkring. Jag skulle annars ha stått precis bakom och hunnit hoppa av eller dra in honom, och om inte så finns det nödbroms. Det där är tyvärr ingenting som jag, förvirrat nyvaken i stel skräck och ångest och maktlöshet kl 05, kan ta till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag talar om för mig själv att det bara var en dröm och att det inte skulle kunna hända. Vem lyssnar på sånt? Mycket roligare att plåga sig själv lite till.

Dagen efter

Den morgonen försökte jag rycka upp mig men till slut tittade jag ynkligt på Björn och sa:

”Jag är desperat. Jag behöver sova. Kan ni gå ut?”

Charmigt, jag vet, men han fattar ju. Nattens skrikhalsar brottade sig ut genom dörren och  kom inte tillbaka förrän 1,5 timme senare, då det var dags att ta emot grannarna på förmiddagsfika. Då hade jag hunnit sova och städa, och livet kändes möjligt igen.

En livsviktig kurs – bot mot föräldraångest

Det är ett tag sen som jag och Björn var på den här kursen nu – flera veckor, faktiskt – men det spelar förstås ingen roll. Det blir aldrig mindre viktigt med första hjälpen.

Föräldraångest

Jag tror att mycket av min ångest kring barnen – och med det menar jag alla mina mardrömmar, och när jag inte mår helt bra även vakenmardrömmar* – bottnar i att jag inte känner mig trygg i att jag kan beskydda dem. Alltså hjälpa dem. Att inte veta hur jag faktiskt ska hantera eventuell förtäring av diskmedelstablett, medvetslöshet, stopp i halsen eller hjärtstopp.

Fasa. Blotta tanken får det att vända sig i halsen.

Så jag valde att köpa en första hjälpen-kurs, boka mamma och för säkerhets skull även Jonas som barnvakt och sen hoppas utan bara jävlar på att inte alla skulle bli sjuka.

Ingen blev sjuk (!!!). Jag och Björn gick på vår 3 timmar långa kurs i stan och jag. Är. Så. Tacksam.

När nåt av barnen sätter i halsen vid bordet nu, så känner jag samma kalla ilning i bröstryggen som förut, men den känslan dämpas av ett nytt lugn. Ett spänt sådant, förvisso, men ändå. Ett lugn. Och attackberedskap. Som resultat av kursen vet jag vad jag ska göra om det värsta skulle hända. Som resultat av kursen behöver jag inte ligga sena kvällar och lyssna på när min hjärna ältar plötslig-knäpptystnad-följd-av-hostattack-händelser när resten av familjen redan somnat för länge sen.

En livsviktig kurs

föräldraångest

HLR ser olika ut på barn under ett år, och barn över ett år. Därför fick vi både bebisdockor och vuxendockor att träna på. Förutom lärorikt och allt det där så var det svettigt, kan jag meddela.

Intressant i sammanhanget var att när det var dags att avsluta det praktiska och lägga alla dockorna i en hög i mitten, så kastades vuxendockorna lite nonchalant på varandra. När det var dags att lägga bebisdockorna i på högen var det ingen som kastade. Ingen.

Vilken kurs var det då?

En livsviktig kurs heter den, och hålls av Life in mind**. Du känner kanske igen dem från TV4?

Det finns säkert många andra som håller lika bra kurser i detta. Det viktiga är att gå dem.

Kursinnehåll

– Undersökning av livlöst barn
– Hjärt- lungräddning (HLR)
– Handgrepp om barnet sätter i halsen/ Luftvägsstopp
– Första Hjälpen (L-ABC)
– Att larma 112
– Akuta sjukdomstillstånd och olycksfall:
kramper/feberkramper, krupp, brännskador, förgiftningar, drunkning, fallolyckor: nack- och ryggskador

 


*vakenmardröm: när den delen av ditt medvetande som du inte kontrollerar så bra kapar din hjärna och spelar upp ett vansinnesscenario för dig trots att du är fullt vaken. Den är lika livlig som en dröm, lika färgstark och känslosam, och har mer gemensamt med ett minne än den har med en tanke (alltså nåt du tänker på med flit).

**OBS! Ej sponsrat.

Resultatet av au pair-frågan

Jag gjorde en undersökning för några veckor sedan. Den handlade om au pair, och kom sig av min nyfikenhet på hur barnfamiljer ser på det i Sverige. Tankarna kretsade kring min egen tid som au pair i Frankrike för ett halvt liv sedan, och om jag idag skulle kunna tänka mig att skaffa au pair till mina egna barn om behovet skulle uppstå.

Jag fick inte ihop flera tusen svar, så resultatet är inget att dra några växlar på men det var intressant ändå. Det är inte många av de som svarat som också lämnat kommentarer, men det verkar ändå onekligen som att konceptet är en upprörande tanke på flera håll.

Här följer resultatet av undersökningen:

Au pair hemma hos er?

Ja, vi har bestämt oss för att skaffa au pair

Svarsfördelning: 4,84%

Kommentarer:

  • Ja i framtiden blir det aktuellt. Dock inte helt bestämt ännu. Vi bor i Schweiz och dagis kostar mycket. Då blir det billigare att ha en aupair.
  • När/om vi skaffar barn dvs. Allternativt ngn typ av hemhjälp. Vi har tidigare levt med utländska inneboende och de har skött sig mycket bra.

Ja, vi har haft och kommer säkert ha igen

Svarsfördelning: 3,23%

Kommentarer:

Så skönt att i hemmiljö få avlastning m tvillingarna några timmar per dag!

Nja, vi har haft men kommer inte ha igen

Svarsfördelning: 0%

Nej, vi har inte behovet

Svarsfördelning: 30,65%

Kommentarer:

  • Jag har inga barn, annars så absolut!
  • Min väninna har varit au-pair i Norge ett tag och var nöjd med jobbet.
  • Det är en överklassgrej. Skulle aldrig få för mig att göra något sådant.
  • Varit au pair själv och gillade det, dock inte i alla situationer. Väldigt viktigt med bra personkemi, samt tydliga riktlinjer som ändå kan vara lite ”avslappnat”.
  • Skulle aldrig skaffa det utan lösa situationen genom att jobba mindre. Mina barn kommer först.
  • Jag vill i så hög grad som möjligt själv få vara nära mitt barn och följa henne. Att lämna uppfostran till en främling utan utbildning och förmodligen med andra värderingar än mig, och rimligtvis ung och oerfaren – nej tack.

Vi skulle vilja, men har inte möjlighet

Svarsfördelning: 9,68%

Kommentarer:

  • Skulle gärna ha, men har tyvärr inte plats i huset. Känns viktigt att kunna ge en au-pair åtminstone ett eget rum. Anlitar barnvakt då och då istället.
  • För dyrt tyvärr och vi har för litet hus.
  • Inte råd

Nej, vi vill inte ha en främling i vårt hem/så nära inpå

Svarsfördelning: 25,81%

Kommentarer:

  • Har inga barn, men tror inte jag skulle känna mig bekväm att ha någon så nära inpå.
  • Jag är uppvuxen med aupair. Hen var min anknytningsperson. Har än idag (37år) ingen ”normal” relation till mina föräldrar. Och aupairen försvann ur mitt liv när jag var barn.
  • Svår fråga! Skulle vilja svara Kanske!

Har aldrig tänkt på det

Svarsfördelning: 25,81%

Kommentarer:

  • Jag skulle känna mig som en dålig förälder om jag lämnade bort mina barn till någon annan att ta hand om mer än vad förskolan hör redan idag.
  • Jag har nog tänkt att det är mer i andra länder behovet finns. De som inte har barnomsorg så billigt tex.

Att vara någons svaga punkt

Lite apropå det här med att jag är så glad att jag inte är ett barn; Simons och Adrians känslostormar suger musten ur mig när jag tänker på dem. Stormarna måste förvisso finnas där, de ska vara där och de är en del i utvecklingen men alltså OJ vad jag tycker synd om dem ibland …!

svaga punkt

Sandlådan

Jag skulle hämta pojkarna på föris en eftermiddag i somras. Som vanligt ville de inte gå hem direkt så jag satte mig på sandlådekanten och grävde med dem en stund i skuggan. Där fanns flera andra barn, det är en ganska stor sandlåda, och rätt som det var kastade en annan pojke sand på mig.

Ok, det var inte med flit (ingen unge kan vara så skicklig), men jag vände mig ändå mot honom och skulle upplysa honom om saker och ting. Pojken hade redan hunnit en bit bort när jag förstod vem av dem det var som vevat med spaden. Simon hade sett det hela, och nu vände han huvudet mot mig. Underläppen plutade ut sådär ofrivilligt ledset, och han darrade på rösten:

”Mamma? Mamma, han kastade sand på dig …!!” Rösten sprack och hans lilla ansikte böljade fram och tillbaka mellan känslorna Kränkt, Rädd, Arg och Förnärmad. Det gick rakt in i honom. Jag var hans svaga punkt.

Låtsasgråt

Samma sak visade sig hos Adrian ett par veckor senare. Situationen var inte alls densamma; vi satt alla tre på golvet i Simons rum. Simon och jag lekte nån rollek där jag var han och han var jag (hjärtligt roligt, för övrigt), och så började jag låtsasgnällgrina sådär som Simon kan göra när vi stänger dörren till hans rum om kvällarna.

Jag måste ha gjort det bra, för Adrian hajade till, vände sig mot mig, och i samma ögonblick som han flyttade blicken till min mun (obligatorisk grimas med den plutande underläppen du vet) började stormen. Hans egen läpp vred sig till en spegelbild av min, fast äkta då, och tårar började rulla utför hans runda små kinder redan innan han hunnit börja gråta själv. Han kunde inte värja sig ett ögonblick mot att jag var ledsen.

Jag fick trösta en bra stund.

Stort

Jag vet att allt är som det ska vara men ändå hisnas det vid tanken på att jag, lilla jag liksom, är två små människors svaga punkt i livet. Visst är det … stort?