Kategori: Semestertrams

Att få vakna till sång på födelsedagen

Covid-Stockholm

Jag fyllde år i söndags, men det lyckades jag glömma bort flera gånger. Särskilt som vi hade barnvakt i lördags och var ute på ståhej (haha, ”ståhej”, hehe) i Stockholms hjärta.

Sommar i Stockholm, alltså inne i stan, för mig, utspelar sig alltid mot Grönans glada bakgrundsbrus av bergochdalbanor och falsettskrikande tonåringar. Jag tänkte på det i lördags kväll, när jag och Björn satt i solen uppe på SUS. Blicken föll på Grönan, och av gammal vana väntade jag på att Fritt Fall-åkarna skulle hissas upp mot toppen. Ingenting rörde sig. Inga fria fall, inga bergochdalbanor, inga snurrgungor, inga skrik. Stockholm känns inte direkt dött, men nedsövt; det är liksom inte trångt nånstans i år, man får bord och sittplatser och blir inte nekad för att det är för fullt – i alla fall inte där jag varit – men i ärlighetens namn, jag har inte varit mycket i stan i sommar å andra sidan.

Frontalkrock med verkligheten

I söndags hände det. Min födelsedag. Jag ägnade det en flyktig tanke efter utekvällen med Björn – begreppet ”utekväll” har för övrigt genomgått en omdefinition de senaste åren och återfått sin betydelse från mina tidiga tonår, dvs ”hemma igen till nio” – men det fanns inte kvar på morgonen. Nix, på morgonen var jag helt upptagen i en av mina futuristiska drömmar – denna gång gällde det tidsresor på pendeltågsspåret – och fattade inte vad det var för trassel och oväsen som pågick vid vår sovrumsdörr.

Min första instinkt, efter att ha fattat var jag var och under vilken tidsepok, var att skylla på Björn. Jag hörde ju hans röst, så varför pågick detta fortfarande, vad var det som var så svårt? Sluta för helvete. Jag skulle precis kliva upp på fel fot och ta strid, när hela det primitiva mentala maskineri som är min hjärna i limbot mellan dröm och vakenhet skar sig och hackade när minnet drog i nödbromsen.

Bakom allt kaos, under oväsendet och i spillrorna av mitt förnuft efter frontalkrocken med verkligheten, hördes något. Det påminde om en melodi på samma sätt som en treårsteckning från förskolan påminner om ”en drake som äter hallon ur sin matskål med sina drakungar som heter Wacko, Racko och Wocko”, men ändå.

Det tog inte många sekunder till innan jag vågade öppna ögonen och fatta att jag hade sovit hela natten och blivit väckt, alltså VÄCKT, av ja må hon leva. Det har nog aldrig hänt förut.

Underbara barn

Simon verkar gilla födelsedagar. Inte Adrians då, men annars. Han var så himla fin och go med mig den dagen, trots de vanliga motgångarna – framför allt (åter)upptäckten av att samma regler gäller för alla och att han inte står över dem – så for han inte ut mot mig som han brukar. Istället byggde han ett naturkonstverk i min handflata under förmiddagen.

”Jag är snäll mot dig idag eftersom det är din födelsedag,” sa han mysigt när jag började få ont om plats i handen och kommenterade hur snäll han var och hur glad jag blev.

Å, tänk om man kunde fylla år jämt.

Egen tid med ett barn var; barnens dag

Egen tid med oss

Det är länge sen jag konstaterade att barnen, och särskilt Simon, behövde egen tid med oss föräldrar. En-förälder-ett-barn-tid. Det har inte blivit mycket av det, om jag ska vara ärlig. Jättedumt. Det är dumt på samma sätt som det är dumt att råka glömma bort att ta hand om parrelationen på vardagståget – visst, vi borde ta oss tid att umgås några minuter varje dag/ha barnvakt oftare/göra saker tillsammans utan barnen/whatever osv, men just idag hände det här och det där, just idag blev det ingen tid över till det – och så går veckorna. Jag är säker på att vi inte är ensamma i världen om att fastna i det hjulspåret ibland, men det spelar ju ingen roll för i slutändan blir resultatet ändå detsamma; vi glömde bort att göra det där som vi tyckte var viktigt.

Klart jag känner ett sting av skuld när jag tänker på det, men det hjälper ingen att jag klandrar mig själv och håller på. Nya tag, nytt försök. Det gäller att inte ge upp; hur svårt kan det vara att ta ett barn var och hitta på nåt på varsitt håll?

Vi har semester fortfarande, och förra veckan tog vi tag i det här med egen tid med ett barn var. Vi avsatte en heldag, ungefär, till var och en av dem så de fick varsin heldag med mig och varsin heldag med Björn. Det blev såklart en hel hype av det, sällsynt som det är, men det blev jättebra – och framför allt blev det lugnt.

Simons dag

Jag satte Simon bak på min cykel och så åkte vi till centrum. Vi gick på biblioteket och lånade böcker, åt nacholunch på restaurang i en evighet eftersom han uppenbarligen tyckte det var nödvändigt, och så gick vi på H&M för att införskaffa hårspännen eftersom han håller på att bli så långhårig. Jag är väldigt osäker på om han faktiskt kommer att använda dem, vi får väl se, men det är Elsa & Anna på dem och han var oerhört söt med dem i håret i vilket fall.

Efter den lilla shoppingturen – ”mamma jag gillar att går i affärer och titta på alla saker som finns” (?!?) – gick vi på café där han tuggade i sig en chokladboll modell större medan jag läste låneböcker för honom.

Därpå var vi klara med centrum och tog cykeln till en lekplats med tillhörande plaskdamm halvvägs hemåt. Simon hade inga badbyxor så han levde rövare i kalsongerna i den där plaskdammen medan jag satt i solen på marken bredvid och undrade hur han kunde tycka det var skönt när det var så svalt i skuggan.

egen tid med ett barn var
Alltså den här underbara lilla människan …

Vi hade jättekul där vid dammen, och efter ett tag slog han sig ner i min famn på den varma asfalten och så satt vi där och bara myste och tittade på några systrar som åkte linbana. Det blev ett sånt där ögonblick du vet när allting är bra, och man kommer på att det är det. Bara vi, ingen övrig familj att tänka på eller småprat och annat att hantera. Ingen direkt tid att passa heller, inte trötta eller hungriga eller uppjagade.

Adrians dag

Klockan 06:35 kom Adrian in till oss och ställde sig bredvid mig:

”Mamma? Mamma, är det vår dag idag?”

Han hade såklart lyssnat på allt vad Simon berättat, och ville göra samma sak. Såklart. Efter en ganska sen frukost cyklade vi alltså till centrum och gick på biblioteket, men på väg därifrån gick vi förbi en liten klätterställning på torget. 40 minuter senare började jag försöka locka med lunch, och 20 minuter efter det fick jag honom med mig på jakt efter ”hamburgare me fommpritt”.

Jag ogillar McDonald’s. Jag känner mig aldrig mätt på ett bra sätt efter en lunch där, och det är varken mysigt eller ens trevligt. Men. De har HappyMeal, och som enda hjälpliga hamburgerställe inom räckhåll så fick det bli det. Man brukar trots allt få en bok i den där HappyMeal-lådan, men den här dagen var det nån sorts liten gosedjursdrake istället. En värdelös pryl som belastar miljön i oerhört mycket större utsträckning än det gläder något barn, enligt min mening. Adrian var mycket nöjd med dagens skörd, däremot, då han kunde lägga den lilla fulsaken tillsammans med en sprillans ny gul klänning (fanns på rean, han har bett om en gul klänning i flera veckor), några kalsonger och, naturligtvis, likadana hårspännen som Simon fått.

På caféet jobbade han sig metodiskt igenom en stor chokladmuffins medan jag läste biblioteksböcker, och vid plaskdammen senare hann vi bara stanna två minuter innan han kom på att vi måste åka hem och gå på toa – dvs han råkade kissa i byxorna när han hängde i klätterställningen. När vi gick tillbaka mot cykeln som vi alldeles nyss låst fast så vände han sitt lilla öppna ansikte mot mig och sa olyckligt:

”Jag ville inte det här …”

”Ja hjärtat, jag förstår det, men olyckor händer ibland. Det gör ingenting. Vi får åka hem och byta byxor bara.”

Väl hemma blev det inte att vi åkte tillbaka till plaskdammen, men han verkade inte ledsen för det. Det blev en bra dag ändå.

Fulsak.

Dagarna med Björn

Jag har, på Björns vis, fått återberättat för mig i punktform vad de hade för sig på sitt håll. Adrian åkte buss, åt lunch på en hamburgerrestaurang (surprise) och bakade. Simon åkte tunnelbana, åt lunch på pizzeria och tillverkade en egenhändigt designad ”dubbelkniv” i snicken.

Principen

Det viktiga här är förstås att vi gör någonting tillsammans, inte att det blir en fest-grej med restaurang, café och nya prylar, men nu blev det så. Nästa gång kommer jag sannolikt få diskutera länga och väl om varför vi inte ska knapra fikabröd så fort vi är för oss själva.

Klättring med mammahjärtat i skorna

Vi kom hem från stugan i söndags. Hemresan gick bra mycket bättre än ditresan, till stor del berodde det på att vi stannade halvvägs för att besöka en klätterhall samt att vi valde att köra småvägar runt det vansinnesplanerade vägarbetet vid Norrköping Norra.

Klättring på vägen hem

Klätterhallen var mindre än vi är vana vid, och det är ett tag sedan pojkarna klättrade nu. Det var inte mycket folk, och det var ingen annan alls vid de höga väggarna.

Adrian var först på repet. Vi hittade bara en enda led som verkade vara lämplig för mindre barn, och han klättrade glatt upp ca tre meter där han som vanligt stannade och tittade ner på mig. Han brukar vända på den höjden.

”Ser du den röda trekanten i hörnet lite ovanför dig?” frågade jag. ”Om du klättrar bara lite till så når du att röra vid den … eller så kan du vända, du väljer själv.”

Jag tycker alltid att balansen mellan att pusha positivt och pressa på är vinglig, men den här gången föll det väl ut. Adrian klättrade lite till. Och lite till. Sen ville han klättra ner, sen ville han att jag skulle fira ner honom en liten bit, sen började han klättra igen och på det sättet jojo-klättrade han till slut hela vägen upp.

Jag är trygg i att låta pojkarna klättra. Klättring är en säker sport om den utövas korrekt. Jag vet att jag knyter repen som man ska, att allt är i sin ordning och att det är lugnt och säkert. Ändå … när min lilla treåring hade kanske en halv meter kvar till toppen av väggen började jag vilja att han skulle komma ner … och då gjorde han det (!).

Baby steps

Nu har jag hämtat mig – inte från stoltheten, men från det där andra – och jag drar mig inte för att klättra med honom igen … men det är märkligt hur jag kan bli nervös på det där sättet trots allt. Trots att jag VET att allt är som det ska. Jag tänker att det nog hade varit lättare för min inre hönsmamma om han inte så PLÖTSLIGT valt att strunta i att vara rädd för att klättra vidare. Det är ju min lilla björnunge vi pratar om, han kan faktiskt inte plötsligt bara bli stor och orädd. Han ska väl alltid vara liten … eller?

Jag tog inga bilder, jag tänkte inte alls på det men även om jag hade kommit ihåg det, så skulle jag naturligtvis inte ha tagit dem medan han klättrade.

Klättring med barn i klätterhall
Bildkälla.

Hittade den här bilden för illustration, och det är inte ovanligt att det ser ut så i klätterhallar. Känns som att jag bör nämna det, för många höjer på ögonbrynen och vissa ser mycket skeptiska ut när vi berättar att vi sysslar med klättring tillsammans med barnen trots att de är så pass små.

Hur det gick för Simon? Näh, när han såg att Adrian klättrade högre än vad han själv skulle våga så ville han inte klättra med rep, så han och Björn gick upp i boulderhallen.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken

Genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder

Pojkarna leker i sitt rum. Det verkar gå bra, eftersom ingen skriker/vrålar/gråter/slåss/bits/är knäpptyst. 

Adrian valde att inte äta lunch, oklart varför men det kan ha med alla bär att göra – dvs de han tjuvat i vartenda snår han snubblat över/hittat/sökt upp som en spårhund. Hursomhelst, han brås på sin mor och klarar inte många meter utan mat, därför är det med viss tveksamhet vi planerar för eftermiddagens skogspromenad. 

Pojkarna leker. Jag har lärt mig tolka det jag hör med samma finess som en nervös hjort lärt sig tolka ljuden i skogen – om jag får säga det själv. I leken finns goda avsikter i båda lägren, men den är lite småvild och den kommer med stor sannolikhet sluta i frontalkrock. Den kan hålla i en minut till, eller i 25 minuter till, hursomhelst så är det bäst att inte slappna av. Kalla det självbevarelsedrift.

Vi löser dilemmat genom att packa ner Adrians lunch i en ryggsäck, och även packa varsin matsäcksmacka till barnen. När Adrian blir hungrig så kastar han alla sina fixidéer över bord, i alla fall om han får fokusera på det som ska komma efteråt. 

Matsäck.

Av någon anledning så verkar det hålla lika hög status som “godsaker” … Det är nog förskolan vi har att tacka för det. 

När vi säger att vi ska gå på promenad, att vi vägrar sitta inne hela dagen bara för att det duggregnar lite, så skriker de “NEEEEEJ JAG VÄGRAR” båda två. Då säger jag:

“Synd, och vi som tänkte ta med matsäck.”

Plötsligt står Adrian som ett ljus i hallen med båda stövlarna på rätt fot. Plötsligt har vi bara en unge att brotta ut och han ger med sig ganska snart – under protest förstås, för formens skull om inte annat. 

Trollskog och ungtjurar

Vi hittade en trollskog, det var allt. Men sen på vägen tillbaka hittade vi två tjurar – ungtjurar kanske, vild gissning – som var väldigt förtjusta i maskrosblad och klöver. Deras flugor gillade oss också, så ett moln av dem följde med på vägen hem och två minuter efter att vi kommit innanför dörren stod regnet som metspön i backen.

Resdagen till stugan, den magiska Stugan

Det går troll i våra semestrar

I lördags morse kom Simon upp ganska tidigt. Han gick på toa, kom in till oss och sa att han hade ont i magen, och sen låg han alldeles stilla i vår säng. Det, för Simon, är fullständigt onaturligt.

“Mamma, det känns som att jag ska kräkas,” sa han efter en stund.

“Mår du illa?”

Han nickade. Vi gick upp, som vanligt, och Simon studsade ner för trappan. Som vanligt.

“Mamma jag har ont i magen! Måste äta! Hungrig!!” hojtade han och jag undrade om han inte ville gå och kräkas istället. Han skakade på huvudet så jag gjorde havregrynsgröt till honom. Som vanligt.

Grejen är den att Simon har känslig mage, och sånt här händer ibland – minus stillaliggandet i sängen. Han åt sin gröt, sen ville han gå och lägga sig i sin säng igen, och en stund senare kom hela frullen upp. Det var för övrigt första gången som jag sett nyttan av installationen med handduk-över-sängkanten-och-bunke-på-golvet; det är annars mest något som görs i förebyggande syfte, bara utifall att. Det var väldigt praktiskt, kan jag meddela.

Han var dålig till strax efter lunch, sov en massa och framåt 16 var han frisk igen.

“Jag är frisk nu,” sa han och bönade och bad att få gå ut och hoppa studsmatta med mig. Jag hade inte känt mindre tilltro om han så hade kräkts samtidigt som han sa det, men han bönade och bad så snällt och eftersom jag inte sagt direkt nej så lyckades han övertala mig.

Vi hoppade i 17 minuter, vilket jag vet eftersom jag har en ny smartklocka som jag är löjligt glad över, och sen blev det bråk mellan pojkarna eftersom Simon egentligen var för trött. 

Morgonen därpå, dvs i söndags, resdagen till stugan, så var han som vanligt igen. Ingen annan familjemedlem har visat tecken på magproblem så det var nog bara Simon som fått i sig nåt som inte passade så bra. 

Det är intressant tajming, ändå, med tanke på att vi inte vabbat för honom sedan februari. 

Bilresan till stugan

Det skulle ta 3,5 timme att köra till stugan. Vi startade kl 13, och kom fram kl 19. Bidragande orsaker: plötslig skrikpanik över träsmak i diverse kroppsdelar, hunger, kisspauser, Simon satt på toa på en mack i 25 minuter eftersom hans magpryl verkade ha nått tarmarna nu. Och jo, vi stod stilla på motorvägen i 45 minuter också. Stilla, som i avstängd motor. Det råkade vara nedförsbacke, så det gick att rulla ändå, och alltihop pga ett planerat vägarbete. Så himla märkligt. Faktum är att vi rullade i gångfart på flera andra ställen också, när jag tänker efter, så egentligen var det imponerande att vi kom fram samma dag vi startade.

Stugan är i alla fall magisk. Hur kan en stuga vara magisk? Förutom uteplatsen ovan, där jag sitter just nu, så finns här så mycket leksaker att barnen inte vill komma ut. Efter två hela dagar på plats hittar de fortfarande nya prylar. De är i leksakshimlen. 

Det här är bara en del av allt de grävt fram. Jag sprang så fort jag kunde framför dem för att hinna fota allting, för att ha en chans att kunna städa hjälpligt om en vecka.
Utsikt strax efter ankomst. Det-här-blir-en-bra-vecka-känslan. Känns väldigt bra, om än lite ovant.

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

Det magiska varma ljuset, som alltid tycks bildas när solen lyser på tallarnas röda bark, silas genom de höga trädens blygsamma kronor och träffar strandlinjen på andra sidan sjön. Vattnets låga vågor är lika blå som sommarkvällens ljusa himmel, men från bryggan syns att det skiftar i rödbrunt under ytan. Insekter dansar sin stigande och fallande kvällsdans över gräsmattan, och svalorna som bor under nocken flyger kors och tvärs ovanför. Det kvittrar i träden, en svag bris bär med sig doften från sjön. Det är midsommarkväll över Siljan.

Allt jag vill är att kila ner till stranden och hoppa ut på stenarna som ligger nästan som en brygga rakt ut i vattnet. Där längst ut vill jag sätta mig och andas i kvällen och – här kommer ett ord jag sällan använder – njuta. Det är inte ofta dylika möjligheter presenterar sig för mig, och – fler sällan använda ord – den fria delen av mig, den som släpper ut håret i höstvindarna och registrerar detaljer i naturen av ren kärlek, värker av längtan.

Men … den där andra delen av mig, den som alltid har sista ordet, påminner mig om mina pojkar som ligger och sover ensamma i härbret och som skulle kunna få för sig att trilla ur sina sängar, som natten till idag, eller gå ut i sömnen och försvinna i skogen. 

Är det sannolikt att de skulle försvinna i skogen på det sättet? Nej. Det är osannolikt att de gör mer än att mumla och sparka lite på väggen då och då. Det slår mig inte att Björn skulle kunna sätta sig hos barnen; han vill umgås med sin vän sådär som små barn gör omöjligt, och jag sa precis till honom att jag skulle gå och lägga mig. Nog skulle jag kunna sitta en stund vid vattnet, kom igen, vad skulle kunna hända? Det här ögonblicket kommer aldrig tillbaka! Men Modern lyssnar inte på sånt. Hon styr sina bara fötter över gräset mot det gamla härbret, klättrar uppför stegen och sätter sig i sin säng – och låter Den Fria i text begrunda vad hon missar.

Midsommarhälsningar från bilen

Björns kompis, som har ett ställe i Dalarna, hörde av sig för tre dagar sedan och undrade om vi ville komma upp och fira midsommar med honom och hans son, som jag gissar är runt 11 år (??). Vi  brukar inte planera midsommar och nyår och påsk osv så mycket eftersom det har varit enklast att inte bryta småbarnsrutiner och … så. Ja ok vi är lata. Men nu är tiderna som de är och för en gångs skull så är nog inte vi de enda som generellt inte har några planer.

Hursomhelst, den här kompisen hörde av sig och vi tackade såklart ja. Långhelg i Dalarna, i ett hus som jag sett bilder på och som såg himla trevligt ut. Så nu sitter vi i bilen och pojkarna tittar på barnprogram på paddan, Björn kör och jag skriver. 

Min permittering drogs tillbaka för två veckor sen, och sen dess har jag återigen svårt att få in bloggandet i vardagen. Det är jättestörigt, jag behöver skriva för att kunna hålla kurs så därför har jag lagt 2 hela arbetsdagar på att hitta ett planeringsverktyg som passar mig – under förevändning att det är rörigt på jobbet.

Det ÄR rörigt på jobbet, och det stämmer att jag behöver ett planeringsverktyg för min arbetstid, men det är utsikten till planerad egentid som drivit mig. Vissa saker måste liksom funka om man vill fortsätta vara glad.

Kungsberget med barnen – första gången

Jag berättade att vi skulle till Kungsberget här för några dar sen, men sen sa jag inget mer och jag MÅSTE berätta hur vi hade det!

Låga förväntningar

Alltså … wow. Du minns kanske vår erfarenhet av Björnrike förra året? Det var en svettig vecka, på flera plan. Först och främst hade pojkarna nätt och jämt repat sig från magsjukan, sen så bodde vi i en lägenhet som låg lite långt från barnbacken så vi var tvungna att ta bilen för att komma dit. Sen ville pojkarna bara åka kanske 2 åk, ett till under muta, möjligen ett till för att vi typ bönade och bad. Trots det så var vi ändå nöjda, allt som allt. 

Jag och Björn hade kanske helst åkt till Idre eller nåt i en vecka, meeeen att åka till Kungsberget med barn är lättare helt enkelt därför att det ligger närmare hem. Drygt två timmar med bilen är väldigt rimligt.

Nu när vi åkte till Kungsberget förra torsdagen så tänkte vi att ja, varför inte, vi kan ju dra hem om det inte är kul. Det skulle vara ca 6 grader varmt, och regna på lördagen, men jag hittade en bra lägenhet på “Verandan” så vi packade och åkte så fort Björn kom hem från jobbet på torsdag eftermiddag. 

Ankomst

Vi kom fram lagom till normal läggtid, så det blev stoj och stim medan vi packade upp och bäddade och Björn hämtade alla hyrskidor.

Simon hittade lösa föremål i bastun.

Jag sov fantastiskt dåligt första natten, pga Björn. Han sov oroligt och sängen betedde sig som en vattensäng – det visade sig för övrigt vara två enkelsängar som jag upptäckte satt ihop med plastband när jag desperat försökta dra loss min säng från sjögången som min sambo genererade. 

Säsongspremiär

På morgonen kollade de på barnTV – vilken grej! Vi har inte TV, vi netflixar som så många andra men TV har vi inte känt behov av – medan vi drack upp vårt te i lugn och ro (semesterpoäng!). 

Förmiddagen var grå och varm, i alla fall för mig som trott att vi skulle stå stilla och gnälla 90% av tiden och alltså hade klätt mig som om det vore -10°. Men till min ordlösa, gapande förvåning stod ingen stilla, och pojkarna behövde minsann inte be mig två gånger om att åka hit eller dit. Vis av förra årets erfarenheter tänkte jag att nu jävlar gäller det att haka på när de visar intresse.

Muta muta mutaaaa

De åkte glatt ett tag, sen ville de gå hem. Då tog jag fram russinpåsen och sa att man får russin varje gång man kommer upp. “Upp” i sammanhanget var slutet på rullbandet, som de med ny energi åkte själva. Dansande. Jo, precis, dansande. 

Sen var det dags för lunch, så vi tog knappliften upp och gick den korta biten till lägenheten, käkade och sov. Jag var helt slut så jag sov också, efter att ha fräst nåt sympatiskt åt Björn om att allt var hans fel. Det kändes mycket bättre på eftermiddagen sen, kan jag säga. 

Efter mellis ville pojkarna inte gå ut. De hade hittat på nån lek och skulle minsann vara kvar i sina våningssängar och kasta kläder på varann, men Björn tog bestämt tag i dem och sa att nu går vi ut. Ut! Vi är inte här för att sitta inne.

Pojkarna protesterade högljutt, Simon protestgrinade och Adrian lekte överkokt spaghetti med skrynkligt ansikte och skrek att han inte ville. 

Jag tänkte att shit, undrar om vi sabbar skidglädjen nu genom att tvinga ut dem. Jag hade inte behövt fundera på det, egentligen visste jag ju att det var deras vanliga våga-vägra-förändring-föreställning, men när jag så gärna vill att nånting ska bli bra så har jag en tendens att bli en riktig softis.

Succén

Anyway, vi gick ut igen. Nu var det mörkt, men det har ju aldrig hindrat någon så vi körde på. Humöret var ännu bättre än på förmiddagen, energin och viljan ännu högre och modet var med oss. Och hör och häpna; båda två åkte själva nedför backen bredvid rullbandet strax innan middag.

Dag 2, lördagen alltså, var det mer folk och om möjligt ännu gråare, men vem bryr sig? Ut, upp, glada miner och entusiastiska befallningar om riktning och och fart om ”Mera! Igen! Åk mamma, kör nu!”.

När pojkarna sov middag gick jag ut och körde själv. Jag lyckades, helt i enlighet med hur jag gör saker, åka vilse. Just det, vilse. På Kungsberget. Har du sett pistkartan? Hur är det möjligt, liksom.

kungsberget pistkarta
Bildkälla

Inte för att det gjorde nåt, backarna är inte långa men jag fick ändå upp lite fart här och där och tyckte liksom att det hela var en himla bra dag.

På kvällen tog vi knappen med dem upp till Nintendo-backen. Det är en bred pistad bana i skogen med Super Mario-figurer och grejer. Såhär på kvällen var den upplyst av blå och röda strålkastare, och pojkarna tyckte det var riktigt spännande.

På söndagen förlängde vi skidhyra och liftkort och åkte fram till lunch. Det var otippat vackert väder och kallt kallare så den våta snön hade frusit till under natten. Vi tog med oss pojkarna ända upp på toppen, eftersom det gick så bra att åka med dem mellan våra skidor.

toppen på kungsberget
Adrian. Rutinerad skidåkar-treåring kontemplerar förhållandena medan sega föräldrar orienterar sig och fotar.

Mjölksyran i benen var total när vi åkte ner för att äta lunch, bara så du vet. Men det var mer än värt det. Jag hade aldrig vågat hoppas på att vi skulle komma så långt på bara en enda dag, och sen dessutom fortsätta se fler framsteg även dagen därpå. Vi är rent lyriska över hur bra det blev alltihop, och hoppas att vi får möjlighet att komma iväg i alla fall en gång till innan den här ”vintern” tar slut.