Hemresan från Björnrike via diket på 84:an

Yes … Roligare dagar har vi haft. Typ nästan alla – och det var inte uteslutande på grund av att vi körde i diket, kan jag meddela.

Förberedelser

Det gick bra att packa, det mesta gjordes på kvällen.

“När ska vi gå upp?” sa jag till Björn när vi var klara. “När vill vi åka, ska vi försöka komma iväg till 8?”

“Tjaa, det blir väl bra. Ska vi gå upp 7?”

“Mm, jag tror inte vi hinner på en timme.” Jag rabblade ett resonemang. “Så går vi upp 7 borde vi vara iväg till 9.”

“Va? Det kommer ju ta max 90 minuter att komma iväg!”

“Ok.”

Vi gick upp kl 7, Björn servade barnen och jag packade sängkläder, resesängen och allt annat som inte gått att packa kvällen innan. Kl 08:50 satt jag i bilen med ungarna, Björn slängde sopor och sen hann vi 3 minuter på vägen innan Björn kom på att han glömt att lämna tillbaka nycklarna. Vi vände, och, mina vänner, vad var klockan när vi lämnade Björnrike?

08:58

Bara så att det är sagt, liksom.

Ingen hade kräkts på kanske två dygn så vi hade anledning att känna oss hoppfulla inför resan. Vi hade kollat på trafikverkets status på olika vägar, och valde den som var 40 min längre enligt Google men säkrare eftersom den inte var snötäckt.

Genomförandet

Trafiken flöt på bra, men det var halt och nojig som jag är blev vi omkörda med jämna mellanrum.

För att göra en lång historia kort så hade vi väl kört kanske 2 timmar när en lång och flack uppförsbacke följdes av ett vekt backkrön bakom vilket trafiken liksom lite doldes. När jag kom upp på krönet såg jag att vi hade en lika lång och flack nedförsbacke framför oss, och att mitt i den stod två bilar i samma körfält som vi.

Du vet, det kanske tog en sekund eller så att fatta att bilarna inte rörde sig alls. Det fanns ingen trafik framför dem, ingen varningsblinkers, ingen blinkers, bara baklysen. Jag bromsade, försiktigt först för att inte halka men när det stod klart att bilarna inte skulle flytta sig alls så var det bara att ställa sig på bromsen. ABS skrapade under foten och jag tänkte att det här … blir nog inte så bra. Det var långt kvar, men hal asfalt och lätt nedförsbacke gjorde bromssträckan förrädiskt lång. Det gick inte jättefort, men bilen ville ju inte stanna och när vi kom närmare såg jag avtagsvägen till höger om bilarna som stannat. Jag trängde mig förbi till höger om bilen framför, drev över avtagsvägen, och Björn vrålade “JÄVLAR” medan jag körde vidare ner det snöfyllda diket på andra sidan.

bil i diket

Jag har kört i diket en gång tidigare. Det är väl 12 år sen nu, den gången gick det verkligen inte heller fort på slutet men det slutade med att bilen långsamt tippade över på taket och jag hade panik så jag tänkte inte på att stänga av motorn. Den bilen var på verkstan i 3 månader efter det.

Den här gången hade jag ingen panik, fullt fokus, och hann överväga både att svänga över i mötande körfält (det kom en bil längre fram och jag hann tänka att det blir nog för kort bromssträcka för den med så jag la ner det), och att försöka ta kurvan in på avtagsvägen (risken var att jag skulle driva med bredsidan mot diket och riskera att tippa över på taket och då skulle vi inte komma hem den dan alls, så jag la ner det också), men kom fram till att nej, det lindrigaste och säkraste för alla och även bilen är att bara köra ner i snön. Jag hann till och med tänka på att stänga av motorn så fort vi stannat och vinkla upp hjulen lite för att underlätta bärgningen tillbaka.

På vägen förbi bilen framför oss dunkade vi i deras höger bakre hörn med vår vänster bakdörr.

När vi stannat gnällde Simon över den ovanliga vinkeln, men han lugnade ner sig. Adrian ställde några ängsliga frågor, men vi var så lugna så barnen återgick till att titta på film på paddan medan vi klättrade ur.

Jag körde stövlarna djupt i snön när jag öppnade bildörren som tungt och snabbt svängde upp på vid gavel. Ovanför mig stod redan 3-4 personer som tittade ner på oss och alla ropade vi i mun på varandra om alla var ok, var nån skadad, hur gick det osv.

Den som var mest skärrad var hon som körde den första bilen, och det förstår jag. De hade ju klarat sig utan en skråma men sett en barnfamilj plöja ner i diket bredvid dem eftersom de blockerade vägen. Hennes kompis ringde 112 medan Björn ringde bärgningsbilen.

Inget att älta

Jag var naturligtvis vållande till den lilla krocken. Eftersom jag inte hann stanna så körde jag för fort – hade jag så kört i 30 km/h och inte hunnit stanna så hade även det varit för fort. Men med tanke på de förutsättningar som rådde när jag upptäckte bilarna framför, så ångrar jag ingenting och skulle ha gjort exakt likadant om jag fick göra om det.

Men vem tusan missar avtagsvägen, stannar, och fortsätter att stå still mitt på en landsväg märkt 80 km/h i nedförsbacke när klass 2-varning för halka är utfärdad?

Hon i första bilen, som gjort just detta, bad om ursäkt många gånger om, och hennes kompis förklarade att det var en “brain fuck” som inträffat när de missat avtagsvägen och det hade bara låst sig. Jag sa bara att det inte var någon fara, det gick ju bra. Jag behövde inte säga mer, alla som var där vet att hon aldrig kommer göra så igen.

Jag förstår att hon var skärrad, för det värsta ältandet grundar sig på vad som kunde ha hänt, och att vara vållande till att andra förolyckas är bland det värsta jag kan föreställa mig.

Brandbilen

Det tog brandkåren kanske 10 minuter att komma fram. Vi plockade ut barnen ur bilen när vi fick syn på dem, och när de svängde in på avtagsvägen kom det en med tuber för att kolla om bilen brann, en annan tog hand om mig och pojkarna och sa att vi gärna fick sitta inne i hytten i värmen under tiden.

“Det finns vatten där, det är bara att ta om ni vill ha,” sa han som hjälpte oss uppför stegen in i hytten. Barnen stirrade storögt på allt som hände, och tillsammans hängde vi mot rutan och tittade på pappa, bilen, alla brandmän

bil i diket

– och titta nu kommer polisen också!

En brandman med långt lila hår kom och ställde tillbaka sina tuber i hytten, sen satte hon sig med oss en stund och tipsade om russin och nötter om vi ville ha, men med tanke på oroliga magar tyckte jag att det räckte med dramatik för tillfället. Hon visade pojkarna hur man använder syrgasmasken som hängde vid tuberna, och Simon stirrade storögt och hängde vid vartenda ord. Adrian blev plötsligt blyg och skulle kramas, och medan brandmannen klättrade ut igen började han från min famn plocka med alla prylar bakom ryggen på mig.

“Vad är det?”

“Det är en spärr för att inte tuberna ska tippa när brandbilen kör,” sa jag kunnigt – jag hade ju precis sett henne spänna fast dem.

“Vad är det?”

“Rör inte, Adrian. Det är tuber.”

“Vad är det?”

“Inte röra, det är inte våra saker sa jag! Jag vet inte vad det är, men det är säkert viktigt och ingenting att leka med. Sätt dig framåt istället.”

“Åkäj.”

bil i diket

Brandbilen bärgade vår bil medan vi fortfarande kunde sitta kvar i värmen. Sjuuukt spännande!

Sen kunde vi kliva ur, blåsa lite i polisens alkotest och lämna redogörelse på vad som hänt, och sedan kunde vi promenera upp till vandrarhemmet, till vilket avtagsvägen ledde, och skriva krockpapper och byta telefonnummer med alla och sånt där. Och gå på toa.

Resan var inte över för det

Resan var inte över för det, o nej. Vi hade ju bara börjat. Allt som allt tog stoppet krocken en timme, vilket ställde till det i tidsplanen eftersom vi hade tänkt att vara framme – med lunch i handen – hos Stefan och Maria vid det laget. Det slutade med lunch på pizzeria innan vi körde sista biten hem till våra vänner för att hälsa på dem och se deras hus för första gången.

Efter det var barnen så trötta att de tvärsomnade redan på uppfarten, och då var klockan redan runt 15. Vi körde i nästan två timmar till, innan jag fick hungerslag och styrde Björn till ett sushiställe i Tierp.

Middagen intogs, barnen gillar sushi, och sen gav Björn min citronskiva till Adrian. Jag tittade på Björn.

“Ska han verkligen ha den där?”

“Ja vaddå, du skulle väl inte ha den?”

“Nej, men alltså vi har ju lärt oss att vi inte ska ge dem citrusfrukter. Citron är knappast mildare än clementin, väl.”

“Jahaa … Nää, men det är ju så lite, det där är ju nästan ingenting.”

Jag försökte säga att du får stå för konsekvenserna i så fall, med blicken. Tveksamt om det nådde fram.

Efter att vi lämnat restaurangen, packat in oss i bilen och satt igång paddan med Mästerflygarna (igeeeen), så hann vi köra ca 75 m innan Adrian började kräkas. Allt kom upp. Det var mörkt i bilen, men av lukten att döma gick det att spåra ända bak till klämmisen jag gett dem till mellis (och som visade sig innehållit citronsyra).

Det stoppet dröjde lite, men efter ombyte (fanns i skötväskan – man är väl rutinerad), ytsanering och en ny kräkpåse i beredskap kunde vi köra vidare hela vägen hem.

Vi kom hem runt 20:30.

Världens längsta dag.

Sammanfattning Björnrike i övrigt

Magsjukekarriär

Vi gick ju ut starkt på veckan, och nu såhär snart en vecka senare är det lurigt att komma ihåg i vilken ordning saker och ting förflöt. I vilket fall som helst kan vi konstatera att barnen kräktes ungefär varannan natt. Dag 3 fick de varsin klementin på kvällen, och på natten var de uppe och härjade med en timmes mellanrum. Så vi strök citrusfrukter.

Vi fick även anledning att stryka paprika – svårt att veta exakt vad som orsakat det gastronomiska haveriet 6 timmar senare, så vi gissar oss lite fram i blindo. Även mjölk totalförbjöds, detta efter att Simon kräktes tvärs ut över matbordet på nyår, och på samma logik strök vi även grädde och dylikt. Blåbärssoppa försökte vi med ett tag, men det verkade ha negativ eller möjligen ingen effekt på magarna.

Så det var kämpigt för våra pojkar, men de verkade inte särskilt berörda mer än att de var lite gnälligare och inte orkade vara ute lika länge som vanligt. Jag skulle ändå säga att det gick relativt bra, jag menar det var inte som när vi var i Italien.

Allt som var så bra

Det är lätt att fokusera på det som går snett, och jo, vi hade otur med magsjukan men med undantag av den så var det en jättemysig och fin vecka vi fick.

Vädret höll sig några grader under noll, med växlande sol nästan alla dagar. Jag och Björn fick åka skidor tillsammans nästan varje dag; Jonas och mamma var helt nöjda med att åka halvdagar.

Vid flera tillfällen så hade jag såna där jobbiga ögonblick av frid och harmoni när jag tittade ut över bergen och andades vintervindar – déjà vu från mitt liv i alperna – och tänkte att det här är vad som är viktigt. Inte skolan och jobb sånt där trams. Det är här jag ska vara.

Guldkorn

Det roligaste tillfället var nog när Adrian upptäckte renskinnet på väggen, samma kväll vi kom dit.

“Har du sett vad som sitter på väggen, Adrian?” sa jag från soffan och pekade ovanför mitt huvud.

Adrian tittade upp på väggen, fick direkt en orosrynka i pannan och så tog han ett par steg mot mig med blicken stadigt fäst på skinnet. Han lyfte ett upprört pekfinger och hojtade:

“Där är min hund!!” Han såg arg ut.

“Mamma! Det är min hund, där!”

“Är det!? Jag trodde att det var från en ren?”

“NEEEJ! Det är min huuund! Ja ä aj!”

“Var gör det ont?”

“NEJ!” Han slog sig häftigt för bröstet, inte olikt en gorillahanne.

“Ja ä AAAAJ!!”

“Är du arg?”

“JAAA-AAA!!”

“Jag förstår det, det hade jag också varit om jag var du.”

Ett annat oväntat guldkorn var när jag och Jonas åkte tillsammans, näst sista dagen, och jag dels kom på att jag aldrig kan åka lika fort som honom hur jag än försöker eftersom han väger 30 kg mer än mig; det handlade alltså inte om att jag hade tappat så mycket teknik under de 15 åren jag inte satt foten i en pjäxa. Dels att när vi pratade om det på väg hem, och jag sa att även om jag inte hade det flow jag en gång haft så kändes det ändå ok i kroppen och det var roligt att åka, så sa han att han hade trott att jag skulle åka ganska kasst (det var inte de exakta orden) men att det istället så stabilt ut.

Jonas, AKA “Jag är för gammal för såna här jackor”

PS. Ja, min brors åsikt spelar roll. Alltid.

Succén i Björnrike fortsätter

Avslut på dag 1

Efter kvällsskidåkningen kom jag och Björn hem på alldeles strålande glatt humör. Vi åt middag som de andra lämnat kvar på bordet åt oss, pratade med mamma och Jonas om hur det gått medan barnen sprang omkring och lekte med varandra (!).

Inte en lugn stund

Efter ett tag stängde de in sig i det rummet där mamma och Simon sover. De har en våningssäng, och Simon är störtförtjust över att få sova i överslafen. Adrian klättrar obehindrat upp och ner där han med. Plötsligt hördes en tung duns och en smäll därinne, jag störtade in och där låg han, Adrian, precis som jag anade, och skrek på all utandning. Såklart att han hade trillat, baklänges, ner från stegen och när jag tittade upp på Simon, som var kvar i sin säng, så slängde han sig på magen och gömde ansiktet.

När han gör så, så skäms han. Jag förstod att han var delaktig, och frågade vad som hänt. Det visade sig att han hade knuffat ner sin bror från stegen.

“Nej, jag knuffade inte honom! Jag gjorde så här,” sa han och visade.

“Jaha, så du knuffade honom med huvudet?”

“Ja.”

Jag blev så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dels på Simon, han vet att man inte får knuffas och framför allt inte när det är längre till golvet än vanligt, men mest på mig själv. Simon må ha gjort ett hyss men han är för ung för att fatta och lägga band på sig i såna där situationer. Det är VÅRT ansvar att se till att han inte får chans att göra verklig skada; de borde inte ha fått leka bakom stängd dörr.

Adrian var förstås upprörd, gned sig för huvudet och pratade och grät och berättade att han hade ramlat, och så blev han tokvarm. Det ångade om huvudet på honom, och jag luftade oro för min kunniga mor om eventuell hjärnskakning, men Adrian var helt med hela tiden och visade inga tecken på något mer allvarligt än en bula. Sen blev han jättetrött. Han är nästan aldrig jättetrött. Han försökte somna mot min axel, så vi borstade tänderna och sen kräktes han igen, på min arm den här gången.

Då sa min mor att eftersom han redan hade irriterad och känslig mage, och fallet orsakade så starkt adrenalinpåslag, så var det inte så konstigt att han kräktes igen.

Anyway, jag stoppade honom i säng och han somnade innan jag hann lyfta upp sagoboken.

Dag 2

Dagen därpå var vi ut en sväng på skidor med dem – och innan du börjar tänka smarta saker som “48 timmar” och “om alla höll det skulle ingen bli sjuk”, så vill jag bara säga att det. Går. Inte. Det går inte att vara inne med pojkarna en hel dag när de är i full form eller näst intill – och det gick faktiskt ganska bra, trots något nedsatt energinivå och lite oroliga magar.

Simon åkte med Björn och jag med Adrian, sen bytte vi. Det blev säkert 4-5 åk i lilla barnbacken innan de sa att de inte ville mer, och det ser jag som en konfettiyrande totalseger. Både Simon och Adrian sa “en gång till” vid minst ett tillfälle, och mitt hjärta … alltså lyckan!

På eftermiddan var mamma och Jonas tacksamt – de hade ont i både ben och knän – inne med pojkarna medan jag och Björn hyrde bräda och åkte av hjärtans lust tills de stängde.

utsikt från stolsliften Grizzly

Magstark start på första skidveckan

Prolog

Fredag innan julafton glömde jag ta med pojkarnas kläder från förskolan. Alltså alla deras ytterkläder som de brukar ha kvar där, och som vi bara tar hem för att tvätta eller kolla igenom till helgen.

Julafton kom och gick med glada miner, fina julklappar och massor med mat helt enligt tradition och plan. Tre dagar senare var resan till Björnrike, tillsammans med min mor och bror, planderad över nyår.

Bilresan

Vis av erfarenhet planerade vi resan utifrån utflyktsmål och rimliga restider. Vi startade kl 8, utan alla ytterkläder från föris eftersom det fortfarande var stängt där, och körde 2 timmar till Gävle. Där besökte vi Leklandet Delfinen i ca 90 minuter.

Det var bra glid på materialet – rutchkanan gick så fort att den var rolig även för vuxna – men i övrigt var det ganska litet trots att det ska vara “länets största lekland” enligt egen utsago. Det slog mig, återigen, hur smutsigt det måste vara – på lekland generellt, men här i synnerhet. Alltså hur mycket skit som finns på typ alla exponerade ytor därinne. Det liksom kändes på händerna.

Lunch

Efter besöket körde vi vidare den korta biten till Max för lunch. I bilen blev Adrian ledsen och stoppade handen i munnen, varpå Björn och jag kom överens om att vi hädanefter alltid ska tvätta händerna innan vi lämnar ett lekland istället för att vänta tills vi kommer hem, för han hade också tänkt på att det var ganska smutsigt.

Lunchen passerade helt enligt tidsplan, sen satte vi oss i bilen och körde resten av vägen i mer eller mindre ett sträck. Det gick bra, ända tills vi kom till de mindre vägarna med dåligt väglag, halt och mörkt och öde, och jag satt och väste/flämtade/fräste kommandon. Björn tröttnade snabbt och lät mig köra.

Sämsta medpassageraren

Det är så att jag har svårt att slappna av när andra kör, särkskilt om barnen är med. Jag inbillar mig att jag kan kontrollera framfarten från passagerarstolen om jag stirrar på vägen och låtsas att det är jag som kör. Det här gäller främst när det är dålig väg och jag blir rädd att vi ska köra av vägen. Det är lättare när jag kör själv. Det vet Björn. Han blir ändå lite irriterad, “älskling det är JAG som kör!” och sådär, du vet, men han förstår mig. Inte för att han kör dåligt, utanför att jag är nervös.

Framme

Vi kom fram kl 18. Jonas och mamma hjälpte till att packa ur bilen, mamma hade gjort middag så det vara bara att sätta sig. Sen följde uppackning och kvällsstök, barnen somnade och senare också vi. Man blir ju så konstigt trött av att resa.

I kölvattnet på delfinen

Kl 02:17 vaknade vi av att Adrian kräktes i sin säng. Han kunde liksom inte sluta. Vi bytte lakan, bäddade om, sanerade badrum och pojke efter bästa förmåga men eftersom han fortsatte att kräkas med 10-15 minuters intervall så … ja, Björn gick och lade sig igen och jag tog första passet.

“Väck mig när du vill byta,” sa han. Men jag var uppe i varv och ville inte lägga honom utan att vara säker på att det lugnat sig, så vi la hans madrass på golvet i badrummet och efter ca 90 minuter kunde han lägga sig där och titta vidare på barnsånger på youtube.

Då gjorde Simon entré i badrummet i armarna på sin mormor. “Han kräks!” sa hon och lät uppjagad. Själv var han lite skakig, men när han upptäckte att det visades barnsånger på youtube så hjälpte han till att tvätta sig så att han kunde installera sig på toaletten och titta han också.

Så kom det sig att 8 timmar efter ankomsten till barnens allra första skidvecka, så satt den ena och vände ut och in på sig på toaletten och kräktes oberört nån gång i hinken framför sig, medan den andra vilade under en handduk på golvet och glatt tittade på tecknade barnsånger, och jag satt i dörröppningen med datorn i knät och sorterade foton.

Kl 06:10 bedömde jag att det gått tillräckligt lång tid utan vidare attacker, då hade jag härdat ut tillräckligt länge för att kunna gå och lägga mig och räkna med att Björn skulle ta eventuella kommande incidenter, utan min hjälp, med gott samvete.

Simon installerades på sin madrass, men på köksgolvet denna gång för att kunna minimera eventuell förödelse. Adrians resesäng fodrades med handdukar och så somnade alla.

En timme senare vaknade jag av att Björn slängde en arm på mig och frågade om det var min mage som bubblade.

“Näe,” sa jag.

“Nähä,” sa han.

Ett par timmar senare vaknade jag av att Adrian var redigt upprörd – såklart han var; han hade ju bajsat ner sin säng – och Björn inte stod att finna. Det visade sig att han hade gått för att fråga efter ett ställe att tvätta på, så mamma hjälpte mig att sanera vår yngste familjemedlem med tillhörande säng för andra gången.

Jag var så trött den dagen. Så där argtrött, du vet, där allt som händer hanteras internt som en personlig attack och allt tålamod är slut från början.

Vi var inne hela dagen, jag och barnen. På förmiddan var Björn iväg och tvättade vid Vemdalsskalet och mamma var hemma med oss, och på eftermiddan var Björn hemma. Jag och barnen tvärsov efter lunch, och på kvällen var det bättre.

Utsikt från lägenheten vid 15-tiden.

De hade kvällsskidåkning den kvällen, så när de andra kom hem tog jag och Björn våra grejer och åkte i nån dryg timme så den dagen som varit så jobbig slutade ändå bra.

Bildbevis kvällsskidåkning i liften.

Epilog

Enligt 1177 är det 12-48 timmars inkubationstid påvinterkräksjukan. Adrian kräktes första gången ca 14 timmar efter att vi lämnat leklandet. Vi tycker det känns rimligt att anta att han och Simon plockade upp smittan där, eftersom ingen annan vi träffat de senaste dagarna varit/blivit sjuk.

Nu går vi andra runt och håller andan i väntan på att trilla dit, vi med.

Öland och bilresan hem

Öland

Vi funderade först lite på hur vi skulle ordna med sovplatser, men det gick lika bra för Simon att sova i det lilla gästrummet inne i farmors hus medan vi andra sov i Hangaren*, dvs gäststugan, som det gjorde förra året.

Det var kallare och blåsigare än det har varit, så trots att vi var på stranden några gånger så blev det inget badande. Vi gick däremot till campingen intill och badade lite i deras pool i fredags, och det kändes nästan lite vemodigt, som om det definitivt var årets sista riktiga sommardag för oss. Jag menar, nu imorgon ska jag till skolan, barnen ska till föris och Björn ska till jobbet … Alltså det kommer ju bli bra men du vet, slutet på semestern osv.

Hursomhelst, här kommer lite bilder. Vi har verkligen haft det jättefint.

Tomatodling i växthuset

Godaste pyttipannan ever

Resan hem

Vi startade kl 8 som planerat (!!!), körde till Oskarshamn och hämtade skötväskan på McDonald’s där vi glömde den i tisdags på vägen ner. Sen åkte vi 2 min därifrån till … Wait for it …

Badhuset.

Det enda som gick att hitta på hemvägen som låg på rätt avstånd från start var badhus och eftersom vi ändå skulle till Oskarshamn så valde vi Arenan Äventyrsbad som finns där. Att vi valde badhus är spektakulärt av 2 anledningar; 1) Björn tål inte klor, och 2) jag fryser. Men vad gör man inte för sina barn – dvs vad gör man inte för att få lugn och ro i bilen? Dessutom är badhus energidränerande som få andra ställen och vi behöver jobba på vattenvanan.

Det gick så bra att jag var lite lyrisk när vi gick därifrån. Barnen hade jättekul och eftersom det var fint väder och alltså inte så mycket folk så var det helt tomt i den varma bubbelpoolen. Utan att sätta igång bubblorna så höll vi på där ett bra tag och båda barnen lärde sig lite på flytkuddarna.

Det var ett jättebra ställe att stanna på, minst lika bra som Busfabriken – ur energidräneringssynpunkt i alla fall – och de försökte somna den korta körsträckan till pizzerian längre bort på gatan (Nino’s hade den godaste glutenfria pizzabotten jag ätit hittills).

Sen körde vi på hela vägen hem, med ett mindre stopp på dryga halvtimmen i en vanlig lekpark i Nyköping.

Det jag lärde mig på badhuset var att jag måste åka och bada med pojkarna, och för att fixa det måste jag skaffa en våtdräkt.


*Namnet “Hangaren” hör ihop med resten av stället. Det var såhär (enligt Björn):

En gång i tiden köpte Arne och Märta huset. Arne och Märta gillade ordlekar. Av den anledningen allena kallade de stället för Arnlanda i Märtsta, och gäststugan fick därför namnet Hangaren.

Hur du planerar en bilresa med småbarn – några nyckeltips

En bilresa är väl sällan höjdpunkten med själva resan. En bilresa med småbarn dessutom är ingen baggis – utom för några få lyckliga familjer naturligtvis, det finns undantag till allt – och för oss har bilresandet blivit något som vi ägnar en hel del tid och planering åt. I ren självbevarelsedrift.
bilresa med småbarn

Att packa bilen upp till bredden på bästa sätt – packningen strategiskt placerad så att ombyten, mellanmål, nappar, kräkpåsar och whatever finns inom räckhåll och väskan med sovgrejerna ligger överst för att kunna bädda det första vi gör när vi kommer fram – tar oss en bit på vägen, så att säga, men det räcker inte.

Visst, det är inte kul att åka bil en hel dag, så varför inte bara gilla läget och ta det som det kommer? Jo, för att vi inte måste det. Det går att göra en bilresa med småbarn till en ganska trevlig dag, men det krävs planering. En bilresa med småbarn planerar inte sig själv längs vägen. I alla fall inte längs de vägar vi brukar åka.

Här följer berättelsen om vår bilresa till Öland. Planen var bra, men vi ändrade den längs vägen ändå eftersom vi kände att det funkade.

bilresa med småbarn

Planen

Om man kör till Löttorp, Öland utan att stanna en enda gång ska det enligt Google ta ungefär 6 timmar.

Planen var INTE att köra så långt vi kunde och göra pauser när vi kände att vi måste, som vi tidigare har gjort (och som även min ännu barnfrie bror resonerar att en bilresa med småbarn bäst genomförs). Att köra långt utan attackplan kommer inte fungera igen på många år, är jag rädd, men det gör inte så mycket egentligen eftersom detta ger anledning till att se sig omkring längs vägen.

Planen var att göra 2 långa pauser för energidränerande aktiviteter under dagen, en mellan kl 10 och över lunch, dvs typ kl 13, och en mellan kl 16 och över middag. Tanken var att låta dagen handla om pauserna, istället för att fokusera på bilåkandet.

Det var rimligt, det var trovärdigt, det var en jättebra plan.

Utförandet

Jag har hittat en sida (OBS ej sponsrat av Barnsemester.se) som jag använde både under planeringen och längs vägen, som listar barnaktiviteter i vald stad – jag har inte helt koll på hur sidan fungerar om jag ska vara ärlig men den är inte svårhanterad och jag tror den kommer bli en trogen bundsförvant inför även nästa bilresa. Jag hade räknat ut att om vi åkte kl 8 så skulle vi vara i Norrköping runt kl 10, så vad kan man göra i Norrköping?

Busfabriken

Björn lyckades koppla paddans ljud till bilens blåtand, så Bamse och Tjuvstaden på paddans lilla skärm hade vägts upp av ljudkvalitén. Tack vare Bamse rullade vi in på Busfabrikens parkering kl 10:07 efter en förhållandevis smärtfri morgon.

Det var ungefär som Leo’s Lekland men med lite fler olika saker att göra, inget ont om Leo’s men jag tyckte det här var bättre.

Barnen klättrade och klättrade, och hoppade studsmatta och åkte pulka på rullband och körde elbil (ok, jag körde, de satt bredvid) och red på cirkuskarusellhästar och åkte rutchkana och badade i bollhavet och gjorde illa sig (det hör till). Allt de gjorde, gjorde vi med. Såklart. Jag hade jättekul.

lekland

Vi åt lunch där, sjukt mycket bättre mat än på Leo’s dessutom. Adrian åt korv med bokstavspommes och Simon valde nuggets med likadana pommes, damen i kassan hade imponerande svårt att få grepp om beställningen men hon var kanske ny. Barnen kastade i sig varenda smula, och sen lite från min tallrik, och sen skulle vi leka lite till men de var helt klart lite loja efter maten så vi åkte vidare redan 12:30.

Regnet

Adrian somnade när vi körde ut från parkeringen, och strax efter att Simon stängt ner kom regnet, och strax efter det gick vindrutetorkaren framför ratten sönder. Vi stannade, rättade till, körde vidare, stannade, pillade, körde vidare men då fastnade den i högläge utanför rutan och hängde liksom ner och kikade in genom sidorutan. Vi gav upp, och jag körde i ösregnet ändå. Höger torkare fungerade bra, så jag hängde lite nonchalant med armbågen mot mittenstödet så att jag kunde ha huvet i mitten.

Det gick jättebra, om än något ansträngande för nacken. Man vill inte gärna stanna på en verkstad när allt gått enligt planerna och båda barnen sover och man har 2 timmars ostörd väg framför sig. Och som sagt, det gick ju bra att köra.

I Oskarshamn hade de vaknat igen, så vi svängde in på en mack för att äta mellis. Passade på att klättra i McDonald’s klätterställning intill. Passade även på att glömma skötväskan där.

Planen var att åka till en 4H-gård i Kalmar och sen ordna middag på lämpligt ställe i närheten, men när vi kom dit var det bara en dryg timme kvar och som Björn sa: “Om vi kör på nu kommer vi lagom till middan.”

När det var 20 min kvar upptäckte jag att vi glömt skötväskan, men jag ringde till MacDonald’s och de lovade att spara den till på lördag när vi åker hem igen. Det enda vi hade där som behövdes var Adrians haklapp och nappar, men eftersom jag är smart på det sättet så hade jag packat en reserv i väskan med sängkläder.

Framme

Annette och CJ bjöd på 23-timmars sous-vide fläskkarré (CJ gör ingenting halvhjärtat), och vin såklart. Ungarna var jättestimmiga; innan vi hunnit sätta oss till bords hade de hittat och rensat allt som de inte får pilla på inom räckhåll (glasögon, fjärrkontroller, tidningar, ved, tandpetare m.m.). På golvet lång remsor av förra veckans tidning överallt, och själva kadavret hade kollapsat under brandsläckaren. Allt löst hade samlats på spiselhyllan eller ovanpå olika skåp, och CJ mest bara skrattade förtjust åt det hela.

“Ja tänk Annette, igår hade vi det lugnt och skönt!” sa han med sitt breda leende och höjde glaset mot henne. Hon suckade åt honom, sådär som hon kan göra när hon oroar sig för att hans ord kan ha missuppfattats, men skrattade hon också.

Nu håller Björn på att försöka ordna med vindrutetorkaren, men det verkar som att det inte ska bli så mycket regn på lördag så vi hoppas det stämmer.

Verksamheten upphör på Aquaria den 30e september så passa på innan dess

aquariaAquaria

Vi var som sagt på vattenmuseum igår, dvs vi åkte till Aquaria för att låta Daniella städa ifred hemma på förmiddan.

Aquaria – “upplev regnskog, vackra korallrev och en makalös utsikt över Stockholm” – vattenmuseum upphör med sin verksamhet den 30e september i år så eftersom väderprognosen var tvetydig och vi ville slippa gå och bara vänta ut tiden på nån lekplats här hemma, så åkte vi dit enligt plan trots vackert väder.

Vi råkade komma fram till entrén exakt när de öppnade så vi var allra först in. Simon var lite tveksam i början och blev rädd för de stora fiskarna i dammen precis efter entrén, men sen landade han och var superfascinerad ett bra tag.

aquaria

Rockorna, “Nemo” och drakfisken gjorde störst gemensam succé, liksom den läckra tunneln genom rockornas pool.

aquaria

aquaria

Fick ingen bra bild på drakfisken, men drakfiskens polare (ovan) (ja, det är en fisk) låg tillräckligt stilla.

aquaria aquaria aquaria

Nemo, eller “clownfisken” om vi ska hålla oss till vuxenspråk, var också svår att få skarp. Tycker de är så vackra, de rör sig så mjukt och vigt – i den mån en firre kan vara vig.

På 40 minuter hade vi avverkat hela stället, långt tidigare än vi tänkt så vi gick en promenad på bryggan i gästhamnen intill.

Sen drog vi hem, och när vi kom hem hann jag stänga av motorn på uppfarten preciiiis innan Simon började åksjukekaskadkräkas i baksätet, så just nu styr vi mot Öland i en lätt kräk- och citrondoftande bil.


*OBS! ej sponsrat

Ändrade planer, senaste budet: Öland på tisdag

Vi skulle ha varit kvar på landet till igår, men till följd av en lätt planeringsmiss kompad av kallare väder åkte vi hem en dag tidigare.

Planen var sedan att åka till Öland idag, men till följd av tvärdåligt väder på Öland imorgon så tyckte både Annette och vi att vi lika gärna kunde skjuta på alltihop en dag. Nytt bud: vi åker till Öland imorgon bitti.

Attackplan

Vi har tänkt oss att åka kl 8, köra 2 timmar till Norrköping och där valla energin ur barnen (och konsekvensmässigt ur oss också) på Busfabriken. Sen är det lunch, sen är det eftermiddagsvila och då kan vi köra 3 timmar till, sen löser vi resten på plats, beroende på hur långt vi har kommit.

Idag städas huset fram till 12 så vi flyr fältet och vallar barnen – på vattenmuseum 🙂 Sen är det packning som gäller, så att det bara är att äta frulle och dra imorn.

Jag känner på mig att jag, om 2 dagar när jag ser vad jag skrev nu, kommer sucka över vår naivitet och bristande planering – det har hänt förr – men jag hoppas slippa det.