Manligt & kvinnligt, och jämställt ont i tummen

Jag är, som alla människor med alla sina knivar i lådan, för jämställdhet; lika = lika, utan hänsyn till huruvida du klarar av att kissa en cirkel i snön runt dig själv utan (alltför mycket) besvär, eller ej.

  • lika ansvar = lika belastning
  • lika prestation = lika belöning

Jag är för jämställdhet, men jag är inte dum i huvudet: det finns en anledning till att det är övervägande kvinnor som bär bh, övervägande män som bär susp och så vidare, vi behöver inte gräva ner oss i övertydligheter som att jag INTE anser att män ska föda barn och annat sci-fi.

Men vi är inte LIKA för det.

Det finns saker som kvinnor kan, som män inte kan (jaaaa jag veeet det finns säkert undantag, framför allt i punkt 3), till exempel

  1. föda barn
  2. amma
  3. klaga över mensvärk och PMS

I gengäld kan männen skriva sina initialer i snön med sin kisstråle. Och en massa annat som jag inte kommer på men som inte är mindre bra och oumbärligt för det, som typ att befrukta kvinnor och sånt.

Med det sagt

Vi är funtade på olika sätt och med olika förutsättningar, oberoende av kön. Jag kan till exempel inte åka till Ikea, vara där i 10 min och komma ut genom kassorna med det jag skulle köpa. Det kan Björn. Detta skulle kunna ses som typiskt manligt och kvinnligt, så även att jag, å andra sidan, kan lyfta våra barn obehindrat vilket inte Björn kan.

För han har fått ont i tummen.

Jo, det låter ynkligt men det är en riktig grej som har hänt. Alltså han har ont på riktigt, och enligt hans naprapat så har åkomman ett namn:

Morbus de Quervain (stenoserande tendovaginit)

”Det kan man få av att lyfta barn mycket under armarna. Det brukar vara mest kvinnor som får det!” sa naprapaten i fråga glatt.

Björn tyckte att det var ett tydligt tecken på att vi har ett jämställt hem. Jag kunde inte låta bli att säga att…

”…eller så är det så att vi kan kriga hur mycket vi vill för jämställdhet, men vi kommer aldrig lyckas för ni är helt enkelt för veka för att klara av det vi gör.”

 


Bildkälla: Unsplash

SaveSave

Sockervett – framför och med barnen

Inte så lätt med sockervett

Det är inte helt lätt alla gånger att få med sig ALLA på tåget när det kommer till att inte ge barnen socker. Vi har i vår närhet mest generationsklyftan, om man kan kalla den det, mellan oss och våra föräldrars generation att skylla för detta.

Idag vet man långt mer om vad socker gör med kroppen än vad man visste när jag var liten, eller när mina föräldrar var små.

”Men alltså åååaaahh… Hur farligt kan det va, liksom?” – har ingen sagt till mig men jag vet att den tanken ligger nära till hands för många, rent generellt.

Jag ska inte dravla på om forskning, statistik och iögonfallande påståenden, för inlägget skulle bli långt och bristfälligt då jag är långt ifrån expert i ämnet. Men på SVT Play finns en film, Sockerfilmen, som kan vara hälsosam att se för den som vill vidga sin horisont lite grann. Den filmen propagerar också, men MOT socker, för att väga upp bilden vi matas med dagligen.

För egen del är jag a lost cause, men mina ungar ska inte starta livet i detta. De hamnar där förr eller senare ändå, och ju senare desto bättre.

Än så länge äter jag godis ibland framför Simon, men när han vill ha och jag säger ”nej, hjärtat, det är inte för barn” så accepterar han det, för han har aldrig fått. Än så länge funkar det, men det kommer en dag då han börjar gå på barnkalas och då är nolltoleransen detsamma som att inte låta honom gå. Då är det slut med mitt godisätande när jag vill… Man kommer inte undan, men vi vill verkligen, verkligen, dra ut på det så länge som möjligt.

Ta ställning

Här finns en artikel om det gastkramande beroende som socker oftast framkallar hos oss, och framför allt barn. Jag tycker definitivt att detta är något som alla föräldrar borde fundera på och ta ställning till. För eller emot, alla gör efter bästa förmåga, men ta ställning.

Socker är barnens alkohol

Och här kommer trailern till Sockerfilmen som du hittar på SVT Play här:


Må väl…


 

Hur man gör en blöjtårta

Jag har varit på en enda babyshower i hela mitt liv, och det hände i lördags.

Min kusin Jonna ska få en pojke i juli och hennes väninnor överraskade med en shower i helgen för att fira. Jag står lite främmande inför sånt här; jag menar det är ju kul, men liknande påhitt när många tjejer som inte brukar umgås dras ihop till party har en tendens att… ja, de har tendenser.

Men vi börjar med själva babyshowern först då, och vid närmare eftertanke delar jag upp detta på 2 inlägg för allra först kommer förstås mina förberedelser hemma – dvs blöjtårtan.

Hur man gör en enkel blöjtårta

Ingen hade bett mig göra en blöjtårta, men jag fick ju en av Henriette en gång och tyckte det var så kul. Och eftersom min present (jag kommer till den), förvisso genialisk, kändes lite futtig så fick presentationen fylla ut.

Steg 1

Köp blöjor som är helt vita. 1 stort paket strl 2 bör räcka om du inte vill göra den gigantisk.

Det kan vara svårt att veta blöjfärg utan att öppna paketet, så jag kan rekommendera Coop Änglamarks blöjor*. Miljömärkta blöjor som är utmärkta panik-fan-jag-har-glömt-att-köpa-blöjor-blöjor att ha som backup; de funkar tillräckligt bra för att man ska kunna ta sig till affären i lugn och ro, men inte tillräckligt för att man ska bli bekväm och glömma köpa nya. Och de är nästan helt vita. Och de är inte superdyra.

Steg 2

Rulla varje blöja till en rulle. Tejpa eller knyt ihop med snöre.

Jag fick användning för alla de där banden du vet, som man hittar i nya tröjor för att de ska hänga bra på galgar men som gärna kikar fram i halslinningen och vinkar åt folk om man inte klipper bort dem, som jag sparat eftersom jag har svårt att slänga den sortens saker.

Steg 3

Välj underlag/bas/bricka. Jag ville göra en liten tårta och kladdkakeformen var jättebra.

Eftersom jag gjort (för) många rullar packade jag dem ganska hårt i formen, vilket gjorde det lätt att ta bort den senare och flytta hela grejen till tänkta underlag. I mitten står en tom hushållsrulle för att hålla ihop lager 1 och 2.

Steg 4

Bind ihop lagren, dra åt så att inte blöjorna rymmer.

Jag använde överblivna tygband (typ sidenband) från alla babynest jag sytt. Jag mätte ut omkrets och sydde ihop dem, men man kan ju häfta också om man vill**.

Steg 5

Nu kommer vi till min present. En babyfilt. Inte vilken som helst, märk väl, utan en babyfilt i bambuviskos från Walking*. Simon har en sån som han haft sedan nyfödd och den är så bra för att han inte kan sparka av sig den!

Jag rullade ihop den, knöt ett band runt och la den överst tillsammans med ett kort. Underst letade jag fram en anteckningsbok med magnetlås jag vunnit i julklappsspelet men aldrig öppnat, slog in i tjusigt papper och placerade mästerverket ovanpå.

Cellofanplast runt alltihop och en rosett (ännu ett överblivet tygband) och voilà!

Extremt simpel, men snygg förpackning för en babyfilt!

 


*ej sponsrat

**Tips: om du ska häfta med häftapparat i såna band så kan det vara bra att bränna de klippta bandkanterna försiktigt så att de inte repar upp sig.

 

Du säger väl till om du vill ha hjälp

Du har säkert sett den, Emmas seriestrip You should’ve askedDen turnerar i full karriär på Facebook, jag såg den först som Fallait demander via en fansk väninnas FB-sida och tänkte att åh herregud, om jag kunde dela med mig av den…!

En dryg vecka senare dök den upp i engelsk version i mitt flöde och, mina vänner, här finns så mycket att säga nu att jag knappt vet vad jag ska säga.

La charge mentale // The mental load // Emmaclit.com

Klicka på bilden eller länken och läs hela, för den är Så. Jäkla. Bra.

Även Björn känner igen sig

Björn såg den också, läste den, frågade mig om jag hade sett den, och så blev den utgångspunkt för en ganska lång diskussion om hur vi upplever vår vardag, han och jag. Vissa bilder fick jag förklara för honom – eller jag försökte i alla fall – men över lag kunde han ändå se vad jag menar när jag säger saker som att ”det KÄNNS  som att om jag inte tänker på nåt, så blir det inte gjort/ det KÄNNS som att du inte hör mig när jag ber om hjälp” och så vidare.

För samma ord har lämnat även hans läppar; ”nä men asså jag antar ju att du säger till om du vill ha hjälp med nåt”. Det är inte hans fel, eller mitt, men det är ett problem både hemma hos oss och många andra, och kan man inte sätta fingret på det så är det svårt att ens prata om det. Istället blir vi irriterade, slutkörda, ledsna ända in i skelettet och oförmögna att kommunicera på ett konstruktivt vis.

Tack

Jag är glad för den här seriestripen, eller texten, eller vad man nu kallar sånt här. Jag kunde inte läsa tyst utan satt och sa ”Precis. Ja! Exakt. MEN JAG SÄGER JU DET!!!” om vartannat. Tack vare den kunde jag illustrera varför det känns som att han sätter sig i baksätet så ofta, och lämnar mig ensam i förarstolen.

Svårt att låta bli

Men… Det är svårt att INTE axla rollen som projektledare i hemmet när man tillbringar 14000% mer tid där än den andre. Snart nog kommer Björn vara den som stirrar sig blind på tvättkorgar, disk och bebiskladd medan jag är borta om dagarna. Skillnaden då kommer däremot vara att jag kommer ha hans situation i färskt minne.

Det blir ojämnt hur man än gör. Ofta blir det som Emma skriver:

It will feel less exhausting to keep doing everything rather than to battle with our partner so that he does his share.

”ge mat vid 6 månader”s vara eller icke vara

Vi försökte ge mat vid 6 månader…

Vi började med lite käk till Adrian för en dryg månad sedan:

Morot = framgång

Potatis med lite morot, smör och mjölk = VE OCH FASA

Morot/palsternacka med en klick smör = stor framgång

ELSAS ROTFRUKTSPURÉ = ka-ta-strof

Elsas Rotfruktspuré

Jag följde receptet* till punkt och pricka, men det var uppenbart att det var läge att hålla sig till morot och sötare smaker ett tag till.

Tveksam framgång

I 2 dagar åt han rejäla portioner till lunch, vid 13-snåret, och i 2 nätter höll han på fram in på småtimmarna med pruttar, magknip, smårapar och allmänt missnöje i sömnen. Så vi backade. Återgick till bara ersättning för att se om det blev bättre, och det blev det.

Om förbättringen berodde på att hans system fick återhämta sig, eller på att tandsprickningen passerade, eller på att han kom ut ur den mörka fasen är oklart, men det blev bättre och jag fick sova, och därför var jag ovillig att göra ett nytt försök på att smyga in mat i kosten.

Nytt försök

Men utvecklingen går fort och det märks på honom nu, 7 månader gammal, att ersättningen inte riktigt räcker längre så vi har börjat med mat igen. Elsas rotfruktspuré får ligga kvar i frysen ett tag till, och än så länge är det morot/sötpotatis/kyckling som håller honom på gott humör om dagarna.

Det är så lätt att laga mat till honom, inte så att det blir skojigt, men nästan. Det tar liksom ingen tid egentligen (länge leve tryckkokaren) och han är mycket jämnare i humöret.

Man måste fortfarande muta och/eller lura honom med napp för att få honom att öppna munnen och/eller svälja. Tekniken sitter inte riktigt, och viljan verkar inte heller alltid finnas där. Så mycket enklare med flaska ju…

Tips för den som vill göra egen bebismat:

Bildkälla här.

*Minimat.se är i övrigt en bra sida tycker jag. Vill bara säga det.

Ofrivillig gräsänka: attackplan och nödutgångar

Mamma vill inte att jag ska oroa mig för henne. Att säga det till mig är lite som att kasta en sten i sjön. Jag hör henne, men det är inte som att det har nån egentlig effekt.

Jag är fortfarande skärrad. Av det som hände såklart, men mest av min existensiella kalldusch… men hon verkar ok, i alla fall nu, och hon har lovat dyrt och heligt att ta vår oro på allvar och inte skrämmas sådär mer.

Gräsänka

Björn drog på jobbresa (läs ”fest”) till Tallinn igår. Resan utgör ”sista steget i anställningsprocessen” på jobbet han började på för… ett år sen? Han smsade när de kommit fram och meddelade att alla utom Anton och han som är ansvarig för resan kommit med.

Attackplan och nödutgångar för min tid som ofrivillig gräsänka

Torsdag/igår: Mamma kom över på eftermiddan.

Fredag/idag: Anna & Niclas kommer över på eftermiddan och stannar på middag till att jag lagt Simon.

Lördag: Barnens farmor kommer hit och övernattar.

Söndag: Björn kommer hem på eftermiddan nån gång.

Som bonus kom Carina, Björns faster, tillbaka från Sydafrika i onsdags så hon är också här. Jag visste förstås att hon skulle komma men inte hur länge hon ville stanna, så för att vara på den säkra sidan såg jag till att inte bli ensam under matlagning och läggning.

Vi får se hur det går. Jag återkommer med rapport nästa vecka.

Trevlig helg!

När man blir så arg att man inte vet vart man ska ta vägen

Jag förtydligar, för det otränade ögat, att bilden föreställer ett vredesutbrott på hallgolvet. Problemet verkade vara all form av förändring; gå in, ta av ytterkläder, äta äpple (lönlöst försök till muta), resa sig, sluta vråla.

Eftersom det sistnämnda inte lämnade annat val än att vänta ut honom – han kan ju inte rimligen rulla runt på golvet och vråla konstant ända till dagen därpå, då han å andra sidan skulle vara mer eller mindre startklar, påklädd som han var – så gick jag och hämtade systemkameran. Jag är inte en överbegåvad fotograf och det var lurigt ljus i hallen, så jag fick pröva mig fram.

”Nä du Simon, det får nog bli blixt i alla fall.”

”UUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-WWOOÄÄÄÄ-NÄNÄNÄNÄNÄNNÄÄÄÄÄ-MINA! MINNA!!”

Vi är alla lika

Jag minns livligt mina egna vredesutbrott från när jag var liten. Antagligen inte SÅ liten, som Simon, men känslorna tror jag inte skiljer mycket. Jag minns hur jag försökte få utlopp för ilskan som liksom var för stor för att få plats i mig, och hur alla försök (slåss, banka, skrika, få tokspel på golvet) var som att kasta ved på elden tills det liksom brann i bröstet på mig. Jag kunde hålla på länge.

Jag vet att det inte är så mycket man kan göra medan det pågår; ingen människa är kontaktbar mitt i ett raseriutbrott.

Apropå att ilska, och att känna igen sig; jag kom över den här artikeln i veckan,

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

som i princip går ut på att barnet inte självklart hånar dig bara för att det skrattar åt dig när du blir arg. Det kan vara precis tvärtom. Det fick mig att tänka på att det kanske skulle vara lättare för oss alla om vi försökte tänka lite djupare än till bara här och nu. Försöka tänka lite oftare ”om det var jag”, eller kanske ”hur ser det här ut från barnets håll just nu?”.

Lättare sagt än gjort, jag vet.

 

Barnvagnsnörd: ”Jag köpte ny vagn. Oklart varför.”

Jag fick som bekant ett ryck här i förra helgen och impulsköpte ny vagn. Singelvagn, alltså. Typ en likadan som den vi har, eftersom den är så himla bra, fast nyare och finare. Jag ska visa den när den är ihopmonterad igen, just nu ligger framhjulen på köksön och chassit på rygg i garaget.

För att få med mig Björn på tåget lovade jag att ta hand om försäljningen av vår gamla vagn, och det har jag nu ägnat ganska mycket tid åt. Det är en Brio Go, och om du inte känner till den modellen så kan jag säga att det är ett mastodontjobb att ta av klädseln på den. Jag fick söka länge efter en tutorial på YouTube innan jag fattade hur man skulle göra.

Var tvungen att skruva isär hela sitt- och liggdelen i smådelar. Björn undrade från jobbet hur det gick:

Jag har nu lyckats montera eländet igen, och naturligtvis är det 2 skruvar över. Detta trots att det inte fattas några skruvar nånstans – vilket ju uppenbarligen inte kan stämma då det är allmänt känt att förmågan att få ben och fly fältet är reserverat pennor.

Aspirerande barnvagnsnörd

Vagnen håller i alla fall på att bli riktigt fin. Synd att man bara gör såna här saker inför försäljning… Det är så jag börjar undra vad jag skulle med en ny vagn till.

Jag visar bild på den nygamla vagnen också, sen när den är som den ska vara igen. Det tar lite tid detta. Av nån okänd anledning är det dessutom lite kul, jag blir SÅ inspirerad att sy ny sufflett och bygelklädsel till nya vagnen.

Hm. Det kanske ligger en slumrande barnvagnsnörd i mig som nu håller på att vakna.

Brio Go

Om du mot förmodan skulle få samma vansinnesidé och vilja tvätta en Brio Go så hjälpte den här videon: