Sluta med nappen! Dagen D kom, och gick, och kämpigt blev det men nu är det över

”Gör det i sommar”

Tandläkarens omdöme på Simons gaddar i våras var bland annat att om vi kunde sluta med nappen i sommar så skulle allt blir bra.

Vi har fasat ut den stegvis. Vi började med att gå in och plocka den ifrån honom när vi gick och la oss, så att han bara hade den när han skulle somna och en två timmar in på natten. Sen strök vi den ur middagsvilan, och ganska länge nu har han bara haft den när han ska somna på kvällen.

Men plåstret måste ändå rivas bort till slut. Han är van att sova utan napp, vi vet att han kan, men det är ändå en förändring och Simon är inget stort fan av just förändring.

Beslutet fattades …

För nån vecka sen fattade vi beslutet att vi har fasat ut nappen tillräckligt länge nu. Sommaren är definitivt slut och vi har pratat så länge om det här med honom redan; pappa hade till och med med sig en bok, Hejdå nappen, sist han var på besök.

Vi frågade Simon vad han ville att vi skulle göra med nappen, och då sa han att han ville hänga den i nappträdet.

På 4H-gården vi brukar åka till ibland finns ett nappträd inne hos fåren. Man får såklart inte stövla omkring inne hos dem och klättra i träd hursomhelst, så man fäster nappen på stängslet och så hänger personalen upp den vid tillfälle.

… och genomfördes

Simon var helt med på att vi skulle lämna nappen igår. Han dröjde sig däremot inte kvar vid det, som han brukar när han tar till sig saker. Han fick välja snöre att hänga upp den med hemma, och då kom han på att han ville ha en ballong med, så vi tog med oss allt och åkte dit.

sluta med nappenCeremonin, om man kan kalla den det, passerade med ointresse; det var som om han inte kunde bry sig mindre. Vi gjorde ändå som vi sagt, men Simon gillar inte att säga hejdå, nånsin, så det var väl kanske inte så konstigt.

Resten av eftermiddagen förflöt i vanlig ordning, men när det blev dags att sova på kvällen så kunde han inte hantera det. Som tur var, i alla fall tur i sammanhanget, så hade han inte sovit middag och var alltså väääldigt trött. Han sörjde, protesterade, skrek hysteriskt, vägrade ligga ner och höll på.

Då satte jag mig och gjorde ”avslappning”, en sorts massage, på honom och sen låg jag en stund bredvid. Han kunde såklart inte ligga still ändå, så till slut gick jag ut och stängde dörren.

Han skrek i kanske 3 minuter, sen blev det tyst.

Det värsta är över

Han kommer fortsätta be om sin napp och protestera, men det värsta är över nu. När vi fattar ett beslut av den här sorten så är det alltid det allra första genomdrivandet som är svårt. Sen är det bara att fortsätta, men det där allra första steget, och i det här fallet den där allra första kvällen, är ingen dans på rosor.

Därför har vi fått grått hår

grått hår

Grått hår, färgat igen

Jag färgade håret igen härom dan. Jag har inget emot de grå vita håren i sig, jag gillar bara inte kombon när de inte är tillräckligt många för att ta över. Om några år är de däremot så många att jag kan börja färga håret vitt istället. Det kommer bli grymt. Men än så länge är det mörkt som gäller, och … wow vilken skillnad. Jag ser 30 år yngre ut. Eller kanske 3? Yngre, oavsett.

Enligt min mor ärver man sin hårkvalitet på mödernet (med undantag av henne själv (??)), och med det i åtanke kommer jag inte behöva färga mörkt så många år till. Simon och Adrian drar ju sina strån (ha, haaa) till stacken också, om man säger så. Varför (undrar INGEN)?

Därför får du gråa hår när du blir förälder

Om du behöver en närmare förklaring – mer specifikt, så att säga – så har nån juvel skrivit en fin liten artikel om det också:

Ett trotsbarns 10 budord (vi har alla behövt genomlida detta)

Jag funderar på att skriva en egen snarlik lista, med några fler punkter – som till exempel ”få raserianfall av obskyr anledning, vråla ÅKA BIIIIIL och dunka näven i bordet så att frullen flyger”, m.m.

Jag fyllde år – överraskningsdejt på Vassa Eggen

Skriva ikapp

Som sagt så har det varit dåligt med internet och tillfälle att skriva på senaste. Det är fantastiskt att vara på landet med familjen, till exempel, men det blir inte så mycket vila direkt … En ska väl inte klaga, småbarnslivet är inte känt för sina sena mornar och överflöd av egen tid utan krav.

Hursomhelst, det här med att ”skriva ikapp”, för att liksom hinna med att redogöra för allt vi gjort och inte gjort känns lite som att spela tamburin, tappa takten för att man får en trumpinne i huvet, och sen skaka ikapp tills man är i fas; som om taktslagen var fotsteg på en löparbana. Det känns, med andra ord, meningslöst. Jag gillar själv inte att läsa uppstolpade redogörelser à la årskurs fyra, ”först gjorde vi det här, sen gjorde vi det här, sen det, sen det. Se det. Det var kul.”.

Men. Min födelsedag förtjänar såklart en notis.

Min födelsedag

Nu är jag 37 år. Det känns som främmande siffror när jag tittar på dem, som vanligt.

37. 37 … Nej, jag kan inte identifiera mig med dem mer än jag kunde för ett par veckor sen. Varför ens hålla på.

Björn säger att han har svårt att hitta på presenter till mig, medan jag säger att jag inte önskar mig prylar så mycket som tid med honom – utan barnen. Vi är i desperat behov av det; pojkarna låter oss sällan prata till punkt och bästa sättet att berätta något för Björn när Simon är med, är att titta Simon i ögonen medan man pratar så att han tycker att man ”berättar för honom också”. Sen blockerar han samtalet genom att fråga ”varför” tills jag glömmer bort vad jag egentligen hade på hjärtat.

Jag firades, och vi firade

Traditionen trogen kom de in och sjöng för mig. Inte Adrian, för han låg redan bredvid mig sen kl 04:30 och petade mig i pannan med sina nappar, men Björn och Simon sjöng och Simon deltog förtjust. Ingen skriksång, inget hopp och studs och jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv, utan koncentrerat och glatt.

Jag fick en bricka med varm choklad, ett paket och ett tänt juleljus i knät, som knappt hann landa innan det placerades på ett säkrare avstånd från alla.

På eftermiddan kom mamma för att barnpassa; Björn hade ringt en taxi och så åkte vi in till stan.

”Vart ska ni?” sa taxichauffören.

Björn gav adressen.

”Vilket ställe ska ni till?”

”Det är en hemlis,” sa Björn. Chauffören var inte bekant med det ordet.

”Vaddå? Vilket ställe ska ni till?” sa han igen.

”Det är en hemlighet! En överraskning till mig för jag fyller år idag!!” sjöng jag från baksätet. Björn log, och chauffören började berätta om sin fru som bara svettas när han fryser. Hur detta var relevant försvann i språkförbistringen, men vad gör det.

Vassa Eggen

Taxin släppte av oss utanför, och jag fattade direkt att vi skulle dit eftersom stället stått på vår lista över restauranger att prova ganska länge nu. Vi var såklart först på plats.

”Förr stängde vi ställen, nu öppnar vi dem istället,” skrattade Björn medan vi satt med varsitt glas i baren och pratade minnen.

vassa eggenvassa eggenVi tog med glasen till bordet, man gav oss menyer men jag visste redan. Råbiff. Jag är en riktig sucker för råbiff, ända sedan den där resan till Paris samma år jag träffade Björn och Aude tog med mig till Paris ”bästa restaurang om man gillar råbiff”, vilket hennes kille gjorde.

Vinet vi råddes att ackompanjera maten med fanns först inte kylt, så vi fick testa 2 andra viner först men när vi inte gillade dem så lyckades vår servitör gräva fram en kyld tipsad flaska ändå och det blev jättebra. Tog ingen bild på den så kan inte säga vad det var men gott var det i alla fall.

vassa eggen tonfisk

Tonfisk till förrätt; den var jättegod och precis sådär rå i mitten som den ska vara. Brödet är deras glutenfria bröd, det var svampigt som glutenfritt bröd tyvärr ofta är men inte torrt och inte otrevligt (som glutenfritt bröd lätt blir).

vassa eggen råbiff

Råbiff. Bäst av dem jag testat i Stockholm hittills, men fortfarande inte riktigt som den jag minns från Paris. Nu är det dessutom så länge sen att jag kanske bara jagar ett minne, och då blir det svårt att hitta det man letar efter. God var den i alla fall. ”Råbiff VE-style” hette den, och Björn sa att det kanske står för ”Vägra Egg”, eller kanske ”Våga Eggvägra”.

vassa eggen pommes

Minnen

Vi satt kvar en stund efter maten – jag var för mätt för att orka röra på mig – och pratade mera minnen. Från tiden innan vi kände varandra. Eftersom vi träffades förhållandevis sent i livet, Björn är dessutom 10 år äldre än mig, så har vi hunnit med mycket på varsitt håll och det finns så många anekdoter och grejer att berätta. Problemet är att vi inte minns de flesta av dem. Sen är det lätt att tänka att varje minne vi delar med oss av måste ha en poäng, eller en punchline, eller åtminstone vara relevant apropå något annat som vi redan pratar om, och då kommer många minnen aldrig över tröskeln.

vassa eggen

Sakta vi går genom stan

Vi tog oss ut efter ett tag i alla fall, och fick en vattenflaska i handen när vi lämnade entrén (tack och bock). Klockan var runt 21:30 men sommarkvällen var ändå fuktigt varm när vi strosade hand i hand längs gatorna. Det spelades musik från olika ställen, stan var på intet vis sömnig och vi övervägde att sätta oss nånstans men tvingades inse att vi inte orkade. Vi tog en taxi hem, lyssnade på mammas redogörelse för hur kvällen hade gått hemma (bra) och somnade väl till 23.

Underbar födelsedag. Hurra för mig.

 

Vår bilresa till Öland gick nästan som planerat

bilresaPlanen

Om man kör till Löttorp, Öland utan att stanna en enda gång ska det enligt Google ta ungefär 6 timmar.

Planen var INTE att köra så långt vi kunde och göra pauser när vi kände att vi måste, som vi tidigare har gjort. Att köra långt utan attackplan kommer inte fungera igen på många år, är jag rädd, men det gör inte så mycket egentligen eftersom detta ger anledning till att se sig omkring längs vägen.

Planen var att göra 2 långa pauser för energidränerande aktiviteter under dagen, en mellan kl 10 och över lunch, dvs typ kl 13, och en mellan kl 16 och över middag. Tanken var att låta dagen handla om pauserna, istället för att fokusera på bilåkandet.

Det var rimligt, det var trovärdigt, det var en jättebra plan.

Utförandet

Jag har hittat en sida (OBS ej sponsrat av Barnsemester.se) som jag använde både under planeringen och längs vägen, som listar barnaktiviteter i vald stad – jag har inte helt koll på hur sidan fungerar om jag ska vara ärlig men den är inte svårhanterad och jag tror den kommer bli en trogen bundsförvant inför även nästa bilresa. Jag hade räknat ut att om vi åkte kl 8 så skulle vi vara i Norrköping runt kl 10, så vad kan man göra i Norrköping?

bilresa

Busfabriken

Björn lyckades koppla paddans ljud till bilens blåtand, så Bamse och Tjuvstaden på paddans lilla skärm hade vägts upp av ljudkvalitén. Tack vare Bamse rullade vi in på Busfabrikens parkering kl 10:07 efter en förhållandevis smärtfri morgon.

Det var ungefär som Leo’s Lekland men med lite fler olika saker att göra, inget ont om Leo’s men jag tyckte det här var bättre.

Barnen klättrade och klättrade, och hoppade studsmatta och åkte pulka på rullband och körde elbil (ok, jag körde, de satt bredvid) och red på cirkuskarusellhästar och åkte rutchkana och badade i bollhavet och gjorde illa sig (det hör till). Allt de gjorde, gjorde vi med. Såklart. Jag hade jättekul.

lekland

Vi åt lunch där, sjukt mycket bättre mat än på Leo’s dessutom. Adrian åt korv med bokstavspommes och Simon valde nuggets med likadana pommes, damen i kassan hade imponerande svårt att få grepp om beställningen men hon var kanske ny. Barnen kastade i sig varenda smula, och sen lite från min tallrik, och sen skulle vi leka lite till men de var helt klart lite loja efter maten så vi åkte vidare redan 12:30.

Regnet

Adrian somnade när vi körde ut från parkeringen, och strax eftar att Simon stängt ner kom regnet, och strax efter det gick vindrutetorkaren framför ratten sönder. Vi stannade, rättade till, körde vidare, stannade, pillade, körde vidare men då fastnade den i högläge utanför rutan och hängde liksom ner och kikade in genom sidorutan. Vi gav upp, och jag körde i ösregnet ändå. Höger torkare fungerade bra, så jag hängde lite nonchalant med armbågen mot mittenstödet så att jag kunde ha huvet i mitten.

Det gick jättebra, om än något ansträngande för nacken. Man vill inte gärna stanna på en verkstad när allt gått enligt planerna och båda barnen sover och man har 2 timmars ostörd väg framför sig. Och som sagt, det gick ju bra att köra.

I oskarshamn hade de vaknat igen, så vi svängde in på en mack för att äta mellis. Passade på att klättra i McDonald’s klätterställning intill. Passade även på att glömma skötväskan där.

Planen var att åka till en 4H-gård i Kalmar och sen ordna middag på lämpligt ställe i närheten, men när vi kom dit var det bara en dryg timme kvar och som Björn sa: “Om vi kör på nu kommer vi lagom till middan.”

När det var 20 min kvar upptäckte jag att vi glömt skötväskan, men jag ringde till MacDonald’s och de lovade att spara den till på lördag när vi åker hem igen. Det enda vi hade där som behövdes var Adrians haklapp och nappar, men eftersom jag är smart på det sättet så hade jag packat en reserv i väskan med sängkläder.

Framme

Annette och CJ bjöd på 23-timmars sous-vide fläskkarré (CJ gör ingenting halvhjärtat), och vin såklart. Ungarna var jättestimmiga; innan vi hunnit sätta oss till bords hade de hittat och rensat allt som de inte får pilla på inom räckhåll (glasögon, fjärrkontroller, tidningar, ved, tandpetare m.m.). På golvet lång remsor av förra veckans tidning överallt, och själva kadavret hade kollapsat under brandsläckaren. Allt löst hade samlats på spiselhyllan eller ovanpå olika skåp, och CJ mest bara skrattade förtjust åt det hela.

“Ja tänk Annette, igår hade vi det lugnt och skönt!” sa han med sitt breda leende och höjde glaset mot henne. Hon suckade åt honom, sådär som hon kan göra när hon oroar sig för att hans ord kan ha missuppfattats, men skrattade hon också.

Nu håller Björn på att försöka ordna med vindrutetorkaren, men det verkar som att det inte ska bli så mycket regn på lördag så vi hoppas det stämmer.

Rianns Krog, supermysigt ställe på Lilla Essingen

Jag tog ju med Björn ut på restaurang och hotellnatt dagen efter hans födelsedag. Vi var glatt överraskade över Rianns Krog* – ett starkt restaurangtips för dejten.

Hjärtslitande avsked

Mamma och Jonas kom och hjälptes åt att passa pojkarna och vi åkte hemifrån lite tidigare än planerat eftersom vi kunde det. Eftersom Simon är så… stökig, i brist på bättre ord, så är vi lite svältfödda på hans tillgivenhet och jag tror att nånstans, på nåt plan inom sig, så har han fattat det. Så när vi skulle gå, och han förstod att vi skulle lämna honom och Adrian hemma, blev han så att säga upprörd.

Krokodiltårarna rullade nedför kinderna, de nu nästan abnormt stora blänkande blå ögonen tittade mig under fjärilslånga våta ögonfransar, och med brustet hjärta sa han:

”Mamma, snälla gå inte. Du får inte lämna mig. Mamma jag vill haaaa diiig (hulk hulk) häääär hos miiiig! Jag vill komma meeeee!”

Han klamrade sig fast vid mitt ben som en fotboja, och när jag lyfte upp honom kramade han mig som om vi aldrig skulle ses igen. Han grät hejdlöst en stund, och jag satt lugnt med honom i famnen och lät det vara. Ingenting i världen skulle kunna få mig att släppa – utom Simon själv då, som lugnade ner sig och hämtade sig så pass att han kunde bryta ihop på nytt i Björns famn också.

Jag tänkte på alla de föräldrar som måste genomlida samma sak varje dag vid lämning på förskolan. Alltså, fan…

Med lätt åtsnörda halsar lämnade vi barnen till slut och gick under tystnad till tunnelbanan. Det tog en timme innan den sordinen släppte.

Mot stan!

Stället vi skulle till ligger på Lilla Essingen, det tar drygt 5 minuter dit med bussen från Fridhemsplan men vi valde att gå eftersom det var så fint väder och vi var ute i god tid – trots kalabaliken hemma.

Helt otroligt vilket väder vi har haft, i alla fall i Stockholm, den senaste månaden. Onormalt varmt, som i Italien förra året, men jag är inte den som klagar högljutt över sommarvärme.

Rianns Krog

De spelar mysig musik, lagom högt att sätta stämning och lagom lågt för att inte störa konversationen. Lyssna på deras spellista medan du läser:

Stället är litet – du ser alla borden, utom 2 tror jag, på bilden nedan – och de har ingen uteservering, men det gjorde inte oss nånting. Vi var först på plats – småbarnsföräldrar som vi är, så är vi vana att äta ganska tidigt.

Inredningen är trevlig och fin, med inspiration (och fårskinn) hämtad från Gotland där Richard kommer ifrån, och det är mysig stämning trots att det är öppet in till köket (vilket vi inte hörde mycket från alls).

Det är ett par, Richard och Anna (därav namnet), som driver krogen tillsammans på Lilla Essingen sen 2011. Richard står i köket och Anna serverar.

Maten

Till fördrink nappade vi på erbjudandet om kir, eller jag nappade på kir med fläder, Björn körde naturel.

Maten var jättegod. Verkligen. På menyn står det att rätterna är av mellanstorlek och det är en bra beskrivning. Jag är inte stor i maten men jag fick ändå i mig 2 rätter.

rianns krog oxkind
Oxkind bourguignon, väl värd besväret, och Björns Essingebroare.
Jag är stort fan av råbiff, men jag hade aldrig testat den halstrad förut. Det var värt det, vilket Björn höll med om.
Och så efterrätt förstås! Hemlagad nyponsoppa, som var nåt helt annat (på ett bra sätt) än det vanliga man vuxit upp med. Björn valde chokladterrin.
Utsikt på vägen därifrån. Älska Sommarstockholm! Åå det är skönt när mitt Stockholm är grönt…

Rianns är bäst på vintern

Sommarstockholm i all ära, men i brist på uteservering i kombination med liten intim lokal så lämpar sig Rianns Krog bäst för höst-, vinter- eller tidiga vårkvällar. Därför stänger de till midsommar och öppnar igen ungefär när skolorna börjar (de har inget spikat datum än men de finns på Facebook/instagram och håller hemsidan uppdaterad så spara den här pärlan till i höst, det ska vi göra.

Du hittar deras meny här, omdömen på tripadvisor här och länk till spellistan här. Och så en sista bild på råbiffen eftersom den var så god 😋


*ej sponsrat
SaveSave

SaveSave

SaveSave

Hemligheten till att studera effektivt

Hur du blir mer effektiv som student

Hur många är vi inte som brottats med studietakten – somnat över tråkiga böcker, panikpluggat dagen före tentan för att klara den (eller inte) med minsta möjliga marginal – och tänkt att det måste finnas ett bättre sätt?

Gläd er, mina vänner; svaret är här.

Lär dig studera effektivt

Nu avslöjas hemligheten som ligger bakom Sveriges mest effektiva studenters framfart i den akademiska världen, Metoden (ja, stort M) som gör studerandet till något som mest händer i periferin under studieåren och som löser problem du inte ens visste att du hade.

Med denna Metod omvärderas din tid automatiskt och prioriteringar ställer upp sig på tydliga led.

Ett (1) enkelt steg till snudd på mardrömseffektiva studier:

SKAFFA BARN

För dig som inte är fullt så hard core:
TVÅ (2) enkla steg till snudd på mardrömseffektiva studier

  1. LÅTSAS ATT DU HAR BLÖJBARN
  2. För dig som har frågor på punkt 1: Ge dig själv en helhjärtad örfil om du kan svara JA på någon av dessa frågor mellan kl 06-21:30:
  • Tittar du på en serie?
  • Läser tidningen?
  • Tränar?
  • Sover?
  • Träffar kompisar?
  • Pysslar med en hobby?
  • Lyssnar på i studiesammanhang irrelevanta poddar?
  • Äter mat som en egen aktivitet, utan parallella aktiviteter?
  • Väljer kläder?
  • Tittar på nyheterna?
  • Shoppar?

Tilläggsalternativ: koncept hard core UTAN BARN

  • Gå upp 3-4 ggr per natt och repetera begrepp. Lyssna 20 min på studierelevant podd och stirra medan snön/regnet faller. Tänk på att all använd tid är vunnen tid.
  • Stanna aldrig upp och tänk efter, ty när som helst kastar nån en leksak på dig. Likvärdigt objekt: tennissko.
  • Om det blir för mycket och studiegråten hälsar på, så stå för all del inte still. Man kan grina och tex diska samtidigt.
  • Gör ett överskådligt schema över tillgängliga studietimmar, en lista på vad som måste göras och håll dig till planen. Planen är det sista som överger dig, inte hoppet.

studera effektivt

Disclaimer

  • Du måste inte faktiskt HA ungar för att lära dig att studera effektivt, men det är klart att det hjälper. Nöden känner ingen lag, du vet.
  • Här sägs ingenting om framgångsrika studier. Fokus ligger på att få jobbet gjort, hur bra det blir ligger trots allt på dina egna magiska krafter.

För fler tips och how to‘s;

Barnprogramsvåld som vi inte sett förrän nu

Restriktiva med skärmtid

Vi har länge varit restriktiva med skärmtid för Simon. Det är en principsak som vi diskuterade och tog ställning i baserat på vad vi (jag, till största delen, efter hängivet poddlyssnande) hört/förstått/läst om barn under 2 år och TV, redan när Simon bara var ett halvår gammal.

Det har inte varit helt lätt alla gånger, och jag började tumma på regeln redan innan Adrian föddes eftersom påklädningskampen helt uteblev om jag visade babblarna för Simon samtidigt.

Samma sak var det med nagelklippningen; av hänsyn till resten av fingret så klipptes naglarna till babblarnas glada sånger och Simons absoluta frånvaro av handrörelser.

(Parentes)

Jag kände att det där var ok trots regelbrottet; filmvisningen kändes harmlös och hade ett tydligt syfte. Tyvärr glömde jag att fasa in Björn i mitt resonemang, vilket senare ledde till diskussioner om huruvida jag var konsekvent eller ej och/eller vem som blev den ”stränga” föräldern osv. Du förstår. Det är hursomhelst löst nu och det var inte dit jag ville komma nu egentligen.

Nu, däremot

Nu fyller Simon snart 3 år, och sedan en tid tillbaka får han se på barnprogram på Netflix ibland och på Bolibompa. Det fyller fortfarande samma syfte; påklädning, nagelklippning, tandborstning*, och nu även sista halvtimmen innan middan.

Det är nämligen så, att även om det är hans jobb i egenskap av 3-åring att vara odräglig ganska ofta, så är den där sista halvtimmen innan maten inte till nytta för nån. Han är för trött och för hungrig, och det känns som att alla konflikter som sker under just de där 30 minuterna sker i onödan. Alla är trötta och hungriga, lättretliga och superkänsliga.

Barnprogrammen räddar oss, och jag älskar dem för det.

Det här innebär förstås att Adrian får mycket mer skärmtid i förhållande till sin ålder än vad Simon fått. Vi kan inte låta bara en av dem titta, liksom. Men eftersom Adrian tittar på samma saker som Simon, så blir vi extra känsliga för vad Simon faktiskt tittar på och det visar sig att det finns ganska få barnprogram som jag tycker känns ok.

Barnprogramsvåld som standard

Det verkar som att nästan alla barnprogram håller en fart som visserligen immobiliserar ungarna, men som inte på något sätt lugnar ner dem. Bilderna skiftar så ofta att jag har svårt att hinna fästa blicken på dem, färgerna är många och superstarka, det skriks ganska mycket och det är en hel del våld inblandat.

Vi tittade till exempel en stund på filmen Nalle Puh härom kvällen, där jag satt och gapade över att Ior misshandlades wrestling style av Tiger.

barnprogramsvåld
Bildkälla här.

Det är förvisso Disney, som inte är kända för att göra filmer som är barnvänliga under 4-5 år, men ändå. Jag häpnar.

Så vi väljer, men det finns för mycket att välja på och ofta börjar vi kolla på nåt som jag eller Björn sedan avbryter eftersom vi ser och/eller hör att det blir för hetsigt.

Bolibompa

Bolibompa, bolibombompa, min barndoms barnprogram – naturligtvis förändrat sen dess men ändå, nostalgi… Ända tills jag fick huvudvärk av Rainbow Ruby eller vad vansinnet nu hette.

Det finns ett Bolibompa baby som är mycket lugnare och superbra. Det passar Adrian, men Simon har tröttnat nu efter att ha sett avsnitten flera gånger var.

Men så en eftermiddag för inte jättelänge sen, när jag satt i soffan och myste framför Bolibompa med en unge uppkrupen på var sida om mig, så somnade jag ifrån TV:n några minuter. När jag vaknade upptäckte jag att barnen satt och tittade på Clownen Manne.

Clownen Manne

Kommer du ihåg clownen Manne? Jag gör det inte, trots att jag döpte mitt mjukislamm – som nu sover med Simon om nätterna – efter honom. Om du minns honom, vilket Björn gör, så var du kanske lite för gammal för honom för Björn tyckte att clownen Manne var bland det värsta som fanns. Tråkigaste grej har aldrig uppfunnits; ”Jag FATTAR inte hur han kunde få sändningstid över huvudtaget!” säger han, men enligt min mamma älskade jag det.

Oavsett om du minns honom eller inte, så var energin i soffan en helt annan när jag vaknade till. Där var  k n ä p p t y s t  bredvid mig. Barnen satt som förhäxade och följde Mannes minsta rörelse där han gick omkring och klädde ut sig, och cyklade lite, och kommunicerade som tusan utan ord.

Det var inte den där oroliga stillheten som blir av andra barnprogram, där jag kan känna mig uppjagad när vi släcker TV:n för att gå och äta, utan det var  l u g n t. Mycket säkert på grund av att Mannes program är så tyst.

Jag är fortfarande helt salig över skillnaden hos pojkarna. Lugnet följde med till matbordet, och även om middan var livad så var det inte det där muckande jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv-jag-tappar-förståndet-beteendet som Simon ibland kan servera som sidorätt till maten.

Så skönt.

Jag rekommenderar det. Starkt.

Och så rekommenderar jag Dennis inlägg på samma tema, (hans är kortare och mer läsvänligt 😉 )

I väntan på Nyhetsmorgon – Tecknat våld

 


*tandborstning med mobilen: jag visar tex Spöket Laban eller Bamse eller nåt på mobilen samtidigt som jag borstar Simons tänder. Jag håller telefonen i olika positioner i luften beroende på åt vilket håll jag vill att Simon ska vrida huvudet. Allt han behöver göra är att komma ihåg att gapa och det går ganska bra.

Clownen Manne finns på SVT Play. Sök på ”tisdagskul” så hittar du honom, eller så kan du klicka här.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Afrikansk dans; boten mot fulfebruari

Det här handlar INTE om att jag ska exponera min duktighet (även om jag är grym) och ge dig dåligt samvete för att du just nu sitter och tänker att jävla skit – om du hör till samma sort som jag, vill säga, som blir hemligt arg på folk som ba ”dagens 36 mil långa löprunda avklarad, nytt personligt rekord: 3 sekunder”, helst med ett ”känner sig upprymd” tillagt i kanten tillsammans med en jävla karta över halva Svealand, men egentligen blir arg på mig själv för att jag inte lyckas styra upp nån form av träning – nej, det här handlar om träningen.

Jag har problem med yoga

Det har alltså äntligen hänt; jag har börjat träna. Inte vilken grej som helst; Afrikansk dans. På ett yoga center.

Jag har extremt svårt för yoga, för övrigt. Jag har försökt 2 hela gånger – 3, om man räknar med familjeyogan där Simon var med (ingen hit) – och… jag tror att jag fattar varför andra blir så frälsta. Eventuellt. Men det är hursomhelst inte min grej.

Anyway…

Jag köpte en provmånad på ett yogacenter, därför att de har ett litet gym och kompletterar yogan med Afrikansk dans.

Man dansar barfota; bilden är från innan klassen.

Afrikansk dans

Kala är namnet på instruktören. Han är från ett land som han namngett vid 3 olika tillfällen nu, och som jag varje gång misslyckas med att upprepa i mitt eget huvud, men det ligger i alla fall i Afrika.

Kala talar engelska, med brytning på… ett afrikanskt språk, antar jag. Möjligen lite afrikansk franska. Hans brytning hindrar honom däremot inte från att dansa och skratta samtidigt, eller berätta bakgrunden till de olika dansstilarna vi lär oss, eller komma med uppmuntrande tillrop.

”Show your tits!” förklarade han vid ett tillfälle när han berättade om glädjen i just den här dansen. Sen hörde han vad han sagt, tänkte febrilt och hojtade:

”Teeth! Show your teeeeeth-s! Smile!!”

Första klassen var vi kanske en 10-12 pers på plats. Ett gäng stela kvinnor i yngre och övre medelåldern guppade omkring i tveksamma och okoordinerade rörelser med blicken koncentrerat fäst på Kala. Men i slutet av den klassen, när trumman gick på högvarv så att det nästan blev svårt att uppfatta de enskilda trumslagen, var det ingen som hann med i farten – alltså inte ens Kala själv, så han började bara hoppa omkring och sprattla och vifta och skratta så att det blev omöjligt att tappa fart. Han dansade fram till var om en av oss, hoppade och skuttade mitt emot oss och det var ingen som kunde hålla sig för skratt.

Han spelar musiken från sin mobil, som han inte satte i flygplansläge förra gången – han kanske aldrig gör det – och mitt i ett febrilt trumsolo, till vilket vi alla sprattlade som fiskar på en brygga, så ringde det. Han sprang fram och kollade, svarade, och diskuterade på sitt språk med sin syster, som vägrade lägga på, och som satte honom (dvs oss alla) på högtalare och så diskuterade de i flera minuter med oss och hennes omgivning som publik.

Enda anledningen till att jag vet att det var hans syster är för att hans svenska fru, som är med och dansar med oss, sa det.

Love it

Underbar, förlåtande och frigörande stämning – vad mer kan man begära som trött, sliten, grå och spänd småbarnsmor?

Jag har missat 2 måndagar i rad nu eftersom jag varit sjuk, men när jag var där igår och hade sjukt svårt att hänga med (de andra kände till stegen redan) var det ändå befriande.

”I feel like a clown. In a good way, but still,” sa jag när han berömde mina försök att hänga med. Kala skrattade sitt tandkrämsleende, tittade på klockan och hojtade:

”Two times! More! Yeah!”

Koordinationen glänser…

…med sin frånvaro, i bästa fall. Min hjärna skickar ordrar till mina muskler, och eftersom det inte finns några speglar i salen så måste jag titta ner på min kropp då och då för att kolla om den gör som jag säger åt den.

Det gör den sällan. Igår, till exempel, blev det så tokigt att mina armar krockade med varandra i luften – flera gånger. Mina fötter tar antingen för många eller för få steg. Ibland slutar de ta steg helt, eftersom de är upptagna med att trampa på varandra. Jag överdriver inte ens. Det känns lite som att övningsköra sin egen kropp, och det är sjukt kul.


PS.

Fulfebruari:
”Alla är fan fula i februari!” sa Sara, på särskilt bred göteborska, i skolan en dag. Hon menade att då har det sista av den normala hudfärgen lämnat våra bleka anleten, mörka ringar går inte ens att sminka bort längre, och man klär sig som man känner sig. Grått, svart, spöklikt och svagt. Fult.