Rianns Krog, supermysigt ställe på Lilla Essingen

Jag tog ju med Björn ut på restaurang och hotellnatt dagen efter hans födelsedag. Vi var glatt överraskade över Rianns Krog* – ett starkt restaurangtips för dejten.

Hjärtslitande avsked

Mamma och Jonas kom och hjälptes åt att passa pojkarna och vi åkte hemifrån lite tidigare än planerat eftersom vi kunde det. Eftersom Simon är så… stökig, i brist på bättre ord, så är vi lite svältfödda på hans tillgivenhet och jag tror att nånstans, på nåt plan inom sig, så har han fattat det. Så när vi skulle gå, och han förstod att vi skulle lämna honom och Adrian hemma, blev han så att säga upprörd.

Krokodiltårarna rullade nedför kinderna, de nu nästan abnormt stora blänkande blå ögonen tittade mig under fjärilslånga våta ögonfransar, och med brustet hjärta sa han:

”Mamma, snälla gå inte. Du får inte lämna mig. Mamma jag vill haaaa diiig (hulk hulk) häääär hos miiiig! Jag vill komma meeeee!”

Han klamrade sig fast vid mitt ben som en fotboja, och när jag lyfte upp honom kramade han mig som om vi aldrig skulle ses igen. Han grät hejdlöst en stund, och jag satt lugnt med honom i famnen och lät det vara. Ingenting i världen skulle kunna få mig att släppa – utom Simon själv då, som lugnade ner sig och hämtade sig så pass att han kunde bryta ihop på nytt i Björns famn också.

Jag tänkte på alla de föräldrar som måste genomlida samma sak varje dag vid lämning på förskolan. Alltså, fan…

Med lätt åtsnörda halsar lämnade vi barnen till slut och gick under tystnad till tunnelbanan. Det tog en timme innan den sordinen släppte.

Mot stan!

Stället vi skulle till ligger på Lilla Essingen, det tar drygt 5 minuter dit med bussen från Fridhemsplan men vi valde att gå eftersom det var så fint väder och vi var ute i god tid – trots kalabaliken hemma.

Helt otroligt vilket väder vi har haft, i alla fall i Stockholm, den senaste månaden. Onormalt varmt, som i Italien förra året, men jag är inte den som klagar högljutt över sommarvärme.

Rianns Krog

De spelar mysig musik, lagom högt att sätta stämning och lagom lågt för att inte störa konversationen. Lyssna på deras spellista medan du läser:

Stället är litet – du ser alla borden, utom 2 tror jag, på bilden nedan – och de har ingen uteservering, men det gjorde inte oss nånting. Vi var först på plats – småbarnsföräldrar som vi är, så är vi vana att äta ganska tidigt.

Inredningen är trevlig och fin, med inspiration (och fårskinn) hämtad från Gotland där Richard kommer ifrån, och det är mysig stämning trots att det är öppet in till köket (vilket vi inte hörde mycket från alls).

Det är ett par, Richard och Anna (därav namnet), som driver krogen tillsammans på Lilla Essingen sen 2011. Richard står i köket och Anna serverar.

Maten

Till fördrink nappade vi på erbjudandet om kir, eller jag nappade på kir med fläder, Björn körde naturel.

Maten var jättegod. Verkligen. På menyn står det att rätterna är av mellanstorlek och det är en bra beskrivning. Jag är inte stor i maten men jag fick ändå i mig 2 rätter.

rianns krog oxkind
Oxkind bourguignon, väl värd besväret, och Björns Essingebroare.
Jag är stort fan av råbiff, men jag hade aldrig testat den halstrad förut. Det var värt det, vilket Björn höll med om.
Och så efterrätt förstås! Hemlagad nyponsoppa, som var nåt helt annat (på ett bra sätt) än det vanliga man vuxit upp med. Björn valde chokladterrin.
Utsikt på vägen därifrån. Älska Sommarstockholm! Åå det är skönt när mitt Stockholm är grönt…

Rianns är bäst på vintern

Sommarstockholm i all ära, men i brist på uteservering i kombination med liten intim lokal så lämpar sig Rianns Krog bäst för höst-, vinter- eller tidiga vårkvällar. Därför stänger de till midsommar och öppnar igen ungefär när skolorna börjar (de har inget spikat datum än men de finns på Facebook/instagram och håller hemsidan uppdaterad så spara den här pärlan till i höst, det ska vi göra.

Du hittar deras meny här, omdömen på tripadvisor här och länk till spellistan här. Och så en sista bild på råbiffen eftersom den var så god 😋


*ej sponsrat
SaveSave

SaveSave

SaveSave

Hemligheten till att studera effektivt

Hur du blir mer effektiv som student

Hur många är vi inte som brottats med studietakten – somnat över tråkiga böcker, panikpluggat dagen före tentan för att klara den (eller inte) med minsta möjliga marginal – och tänkt att det måste finnas ett bättre sätt?

Gläd er, mina vänner; svaret är här.

Lär dig studera effektivt

Nu avslöjas hemligheten som ligger bakom Sveriges mest effektiva studenters framfart i den akademiska världen, Metoden (ja, stort M) som gör studerandet till något som mest händer i periferin under studieåren och som löser problem du inte ens visste att du hade.

Med denna Metod omvärderas din tid automatiskt och prioriteringar ställer upp sig på tydliga led.

Ett (1) enkelt steg till snudd på mardrömseffektiva studier:

SKAFFA BARN

För dig som inte är fullt så hard core:
TVÅ (2) enkla steg till snudd på mardrömseffektiva studier

  1. LÅTSAS ATT DU HAR BLÖJBARN
  2. För dig som har frågor på punkt 1: Ge dig själv en helhjärtad örfil om du kan svara JA på någon av dessa frågor mellan kl 06-21:30:
  • Tittar du på en serie?
  • Läser tidningen?
  • Tränar?
  • Sover?
  • Träffar kompisar?
  • Pysslar med en hobby?
  • Lyssnar på i studiesammanhang irrelevanta poddar?
  • Äter mat som en egen aktivitet, utan parallella aktiviteter?
  • Väljer kläder?
  • Tittar på nyheterna?
  • Shoppar?

Tilläggsalternativ: koncept hard core UTAN BARN

  • Gå upp 3-4 ggr per natt och repetera begrepp. Lyssna 20 min på studierelevant podd och stirra medan snön/regnet faller. Tänk på att all använd tid är vunnen tid.
  • Stanna aldrig upp och tänk efter, ty när som helst kastar nån en leksak på dig. Likvärdigt objekt: tennissko.
  • Om det blir för mycket och studiegråten hälsar på, så stå för all del inte still. Man kan grina och tex diska samtidigt.
  • Gör ett överskådligt schema över tillgängliga studietimmar, en lista på vad som måste göras och håll dig till planen. Planen är det sista som överger dig, inte hoppet.

studera effektivt

Disclaimer

  • Du måste inte faktiskt HA ungar för att lära dig att studera effektivt, men det är klart att det hjälper. Nöden känner ingen lag, du vet.
  • Här sägs ingenting om framgångsrika studier. Fokus ligger på att få jobbet gjort, hur bra det blir ligger trots allt på dina egna magiska krafter.

För fler tips och how to‘s;

Barnprogramsvåld som vi inte sett förrän nu

Restriktiva med skärmtid

Vi har länge varit restriktiva med skärmtid för Simon. Det är en principsak som vi diskuterade och tog ställning i baserat på vad vi (jag, till största delen, efter hängivet poddlyssnande) hört/förstått/läst om barn under 2 år och TV, redan när Simon bara var ett halvår gammal.

Det har inte varit helt lätt alla gånger, och jag började tumma på regeln redan innan Adrian föddes eftersom påklädningskampen helt uteblev om jag visade babblarna för Simon samtidigt.

Samma sak var det med nagelklippningen; av hänsyn till resten av fingret så klipptes naglarna till babblarnas glada sånger och Simons absoluta frånvaro av handrörelser.

(Parentes)

Jag kände att det där var ok trots regelbrottet; filmvisningen kändes harmlös och hade ett tydligt syfte. Tyvärr glömde jag att fasa in Björn i mitt resonemang, vilket senare ledde till diskussioner om huruvida jag var konsekvent eller ej och/eller vem som blev den ”stränga” föräldern osv. Du förstår. Det är hursomhelst löst nu och det var inte dit jag ville komma nu egentligen.

Nu, däremot

Nu fyller Simon snart 3 år, och sedan en tid tillbaka får han se på barnprogram på Netflix ibland och på Bolibompa. Det fyller fortfarande samma syfte; påklädning, nagelklippning, tandborstning*, och nu även sista halvtimmen innan middan.

Det är nämligen så, att även om det är hans jobb i egenskap av 3-åring att vara odräglig ganska ofta, så är den där sista halvtimmen innan maten inte till nytta för nån. Han är för trött och för hungrig, och det känns som att alla konflikter som sker under just de där 30 minuterna sker i onödan. Alla är trötta och hungriga, lättretliga och superkänsliga.

Barnprogrammen räddar oss, och jag älskar dem för det.

Det här innebär förstås att Adrian får mycket mer skärmtid i förhållande till sin ålder än vad Simon fått. Vi kan inte låta bara en av dem titta, liksom. Men eftersom Adrian tittar på samma saker som Simon, så blir vi extra känsliga för vad Simon faktiskt tittar på och det visar sig att det finns ganska få barnprogram som jag tycker känns ok.

Barnprogramsvåld som standard

Det verkar som att nästan alla barnprogram håller en fart som visserligen immobiliserar ungarna, men som inte på något sätt lugnar ner dem. Bilderna skiftar så ofta att jag har svårt att hinna fästa blicken på dem, färgerna är många och superstarka, det skriks ganska mycket och det är en hel del våld inblandat.

Vi tittade till exempel en stund på filmen Nalle Puh härom kvällen, där jag satt och gapade över att Ior misshandlades wrestling style av Tiger.

barnprogramsvåld
Bildkälla här.

Det är förvisso Disney, som inte är kända för att göra filmer som är barnvänliga under 4-5 år, men ändå. Jag häpnar.

Så vi väljer, men det finns för mycket att välja på och ofta börjar vi kolla på nåt som jag eller Björn sedan avbryter eftersom vi ser och/eller hör att det blir för hetsigt.

Bolibompa

Bolibompa, bolibombompa, min barndoms barnprogram – naturligtvis förändrat sen dess men ändå, nostalgi… Ända tills jag fick huvudvärk av Rainbow Ruby eller vad vansinnet nu hette.

Det finns ett Bolibompa baby som är mycket lugnare och superbra. Det passar Adrian, men Simon har tröttnat nu efter att ha sett avsnitten flera gånger var.

Men så en eftermiddag för inte jättelänge sen, när jag satt i soffan och myste framför Bolibompa med en unge uppkrupen på var sida om mig, så somnade jag ifrån TV:n några minuter. När jag vaknade upptäckte jag att barnen satt och tittade på Clownen Manne.

Clownen Manne

Kommer du ihåg clownen Manne? Jag gör det inte, trots att jag döpte mitt mjukislamm – som nu sover med Simon om nätterna – efter honom. Om du minns honom, vilket Björn gör, så var du kanske lite för gammal för honom för Björn tyckte att clownen Manne var bland det värsta som fanns. Tråkigaste grej har aldrig uppfunnits; ”Jag FATTAR inte hur han kunde få sändningstid över huvudtaget!” säger han, men enligt min mamma älskade jag det.

Oavsett om du minns honom eller inte, så var energin i soffan en helt annan när jag vaknade till. Där var  k n ä p p t y s t  bredvid mig. Barnen satt som förhäxade och följde Mannes minsta rörelse där han gick omkring och klädde ut sig, och cyklade lite, och kommunicerade som tusan utan ord.

Det var inte den där oroliga stillheten som blir av andra barnprogram, där jag kan känna mig uppjagad när vi släcker TV:n för att gå och äta, utan det var  l u g n t. Mycket säkert på grund av att Mannes program är så tyst.

Jag är fortfarande helt salig över skillnaden hos pojkarna. Lugnet följde med till matbordet, och även om middan var livad så var det inte det där muckande jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv-jag-tappar-förståndet-beteendet som Simon ibland kan servera som sidorätt till maten.

Så skönt.

Jag rekommenderar det. Starkt.

Och så rekommenderar jag Dennis inlägg på samma tema, (hans är kortare och mer läsvänligt 😉 )

I väntan på Nyhetsmorgon – Tecknat våld

 


*tandborstning med mobilen: jag visar tex Spöket Laban eller Bamse eller nåt på mobilen samtidigt som jag borstar Simons tänder. Jag håller telefonen i olika positioner i luften beroende på åt vilket håll jag vill att Simon ska vrida huvudet. Allt han behöver göra är att komma ihåg att gapa och det går ganska bra.

Clownen Manne finns på SVT Play. Sök på ”tisdagskul” så hittar du honom, eller så kan du klicka här.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Afrikansk dans; boten mot fulfebruari

Det här handlar INTE om att jag ska exponera min duktighet (även om jag är grym) och ge dig dåligt samvete för att du just nu sitter och tänker att jävla skit – om du hör till samma sort som jag, vill säga, som blir hemligt arg på folk som ba ”dagens 36 mil långa löprunda avklarad, nytt personligt rekord: 3 sekunder”, helst med ett ”känner sig upprymd” tillagt i kanten tillsammans med en jävla karta över halva Svealand, men egentligen blir arg på mig själv för att jag inte lyckas styra upp nån form av träning – nej, det här handlar om träningen.

Jag har problem med yoga

Det har alltså äntligen hänt; jag har börjat träna. Inte vilken grej som helst; Afrikansk dans. På ett yoga center.

Jag har extremt svårt för yoga, för övrigt. Jag har försökt 2 hela gånger – 3, om man räknar med familjeyogan där Simon var med (ingen hit) – och… jag tror att jag fattar varför andra blir så frälsta. Eventuellt. Men det är hursomhelst inte min grej.

Anyway…

Jag köpte en provmånad på ett yogacenter, därför att de har ett litet gym och kompletterar yogan med Afrikansk dans.

Man dansar barfota; bilden är från innan klassen.

Afrikansk dans

Kala är namnet på instruktören. Han är från ett land som han namngett vid 3 olika tillfällen nu, och som jag varje gång misslyckas med att upprepa i mitt eget huvud, men det ligger i alla fall i Afrika.

Kala talar engelska, med brytning på… ett afrikanskt språk, antar jag. Möjligen lite afrikansk franska. Hans brytning hindrar honom däremot inte från att dansa och skratta samtidigt, eller berätta bakgrunden till de olika dansstilarna vi lär oss, eller komma med uppmuntrande tillrop.

”Show your tits!” förklarade han vid ett tillfälle när han berättade om glädjen i just den här dansen. Sen hörde han vad han sagt, tänkte febrilt och hojtade:

”Teeth! Show your teeeeeth-s! Smile!!”

Första klassen var vi kanske en 10-12 pers på plats. Ett gäng stela kvinnor i yngre och övre medelåldern guppade omkring i tveksamma och okoordinerade rörelser med blicken koncentrerat fäst på Kala. Men i slutet av den klassen, när trumman gick på högvarv så att det nästan blev svårt att uppfatta de enskilda trumslagen, var det ingen som hann med i farten – alltså inte ens Kala själv, så han började bara hoppa omkring och sprattla och vifta och skratta så att det blev omöjligt att tappa fart. Han dansade fram till var om en av oss, hoppade och skuttade mitt emot oss och det var ingen som kunde hålla sig för skratt.

Han spelar musiken från sin mobil, som han inte satte i flygplansläge förra gången – han kanske aldrig gör det – och mitt i ett febrilt trumsolo, till vilket vi alla sprattlade som fiskar på en brygga, så ringde det. Han sprang fram och kollade, svarade, och diskuterade på sitt språk med sin syster, som vägrade lägga på, och som satte honom (dvs oss alla) på högtalare och så diskuterade de i flera minuter med oss och hennes omgivning som publik.

Enda anledningen till att jag vet att det var hans syster är för att hans svenska fru, som är med och dansar med oss, sa det.

Love it

Underbar, förlåtande och frigörande stämning – vad mer kan man begära som trött, sliten, grå och spänd småbarnsmor?

Jag har missat 2 måndagar i rad nu eftersom jag varit sjuk, men när jag var där igår och hade sjukt svårt att hänga med (de andra kände till stegen redan) var det ändå befriande.

”I feel like a clown. In a good way, but still,” sa jag när han berömde mina försök att hänga med. Kala skrattade sitt tandkrämsleende, tittade på klockan och hojtade:

”Two times! More! Yeah!”

Koordinationen glänser…

…med sin frånvaro, i bästa fall. Min hjärna skickar ordrar till mina muskler, och eftersom det inte finns några speglar i salen så måste jag titta ner på min kropp då och då för att kolla om den gör som jag säger åt den.

Det gör den sällan. Igår, till exempel, blev det så tokigt att mina armar krockade med varandra i luften – flera gånger. Mina fötter tar antingen för många eller för få steg. Ibland slutar de ta steg helt, eftersom de är upptagna med att trampa på varandra. Jag överdriver inte ens. Det känns lite som att övningsköra sin egen kropp, och det är sjukt kul.


PS.

Fulfebruari:
”Alla är fan fula i februari!” sa Sara, på särskilt bred göteborska, i skolan en dag. Hon menade att då har det sista av den normala hudfärgen lämnat våra bleka anleten, mörka ringar går inte ens att sminka bort längre, och man klär sig som man känner sig. Grått, svart, spöklikt och svagt. Fult.

Intervjuad av dietist (-student) om småbarns matvanor

Fellow student

En tjej i min klass, Stina, har en make som går en utbildning (eller vidareutbildning…?) till dietist, och de hade fått i uppdrag att intervjua föräldrar eller närstående – dvs nån som träffar barnen minst 1-2 gånger i veckan – till barn i ålder 1-6 år. Twist: man får inte vara bekant med familjen sen innan.

Stina frågade om jag och Björn kunde tänka oss att ställa upp individuellt, och det är klart man är solidarisk med andra studenter i behov av hjälp. Juh. Bra karma där.

Schysst tyckte hon och så ringde Joel, studenten i fråga, upp oss en kväll förra veckan.

Intervjun

Det var bara 11 frågor, men när man pratar om sina egna barn – och speciellt i anknytning till ett ämne man funderat mycket på – är det lätt att bara babbla på. Så jag babblade på. Joel antecknade. Sen babblade jag ännu mer. Joel försökte hinna med att anteckna och hänga med i resonemanget samtidigt. Sen var det Björns tur.

Tanken var att Björn inte skulle höra mina svar för att inte påverkas i sina egna, men eftersom jag redan hade svarat när det blev hans tur så satt jag bredvid och hörde allt.

Supersynkade

Flera gånger låg det nära till hands att tänka att han måste ha hört mig, eftersom vi svarade så väldigt lika på många frågor, men han sa att han inte hade det – mer än några ord här och där när jag misslyckades med att hålla volymen nere inne i arbetsrummet.

Det var förvånande att vi var så pass samspelta, men å andra sidan har vi pratat mycket om mat och inställning till mat och sötsaker.

Sweeeet

Dagen därpå kom Stina och tackade för att vi ställt upp, och så sa hon:

”Han sa senare, efter att ni lagt på och sådär, att han tyckte ni var väldigt synkade. Han sa också att ni hade typ ‘alla rätt’, om man kan säga så. Det märktes att ni tänkt mycket på det där.”

Det stämmer såklart att vi tänkt mycket på det, och vi har baserat vår inställning på resonemang, egna erfarenheter och vad vi tycker verkar logiskt. Vi har inte känt behov av att förankra vår övertygelse hos nån professionell, men det kändes givetvis kul att höra det. Kunde inte låta bli att sträcka lite på mig, men när man tänker efter är det inte det minsta märkvärdigt.

”Jag tror inte det är så svårt att göra någorlunda rätt. Det svåra är att ha, eller att komma på att ge sig själv, anledning att fundera på sånt som framförallt socker, i förhand. Innan man står där med en sockerabstinent unge i affären,” sa jag och tänkte på alla de barn jag passat som au pair och som inte klarat av att hålla balans till socker. Vem gör det, egentligen, för övrigt?

Vår filosofi

Eftersom jag pratat en stund om det här nu så vore det märkligt att inte berätta hur vi tänker, så här kommer en kort sammanfattning:

dietist

Socker

Du har kanske redan sett inlägget jag skrev för ett snart ett år sedan, men om inte så står allt vi tänker om socker i vardagen och till små barn här. Läs det. Tagga nån som inte läst det.

Sista frågan i intervjun var vad jag tror är den största utmaningen för småbarnsföräldrar idag, och både jag och Björn svarade ”socker” utan tvekan.

Mat

Man kan inte tvinga ett barn att äta, men ett friskt barn som är hungrigt behöver man inte tvinga. Barn svälter inte sig själva. Eftersom man inte kan tvinga ett barn att äta, upptäcker barnet snart att där finns makt. Nog sagt.

Vi försöker undvika att göra mat till ett laddat ämne så gott vi kan genom att erbjuda mat när det är matdags, och vill han inte äta så slipper han – men han får inte annan mat än den vi äter och vi går definitivt inte från bordet för att leka. Vill han umgås med oss medan vi äter så får han sitta vid bordet, men han måste inte äta för det. Vill han hoppa ner och leka av sig och sen komma tillbaka och äta mera så får han det.

Vill han till exempel bara ha pastaskruvarna och inte kycklingen så bryr vi oss inte det minsta om i vilken ordning han käkar upp innehållet på sin tallrik, men vill han ha mer pastaskruvar när de är slut så måste han äta upp sin kyckling först.

När det är dags att börja duka av frågar vi om han vill ha mer mat. Säger han nej så plockar vi bort. Har han knappt ätit nåt så sparar vi hans tallrik i kylen för eventuella framtida behov (dvs mellis eller kvällsmat), men vi sparar den inte över natten.

Ibland kommer han precis innan det är dags att börja göra sig i ordning för sängen och vill ”äta nåt”. Då får han sin mattallrik, om det finns nån alltså, och annars får han välling, macka eller lite yoghurt med müsli.

Detta möts ofta av protester förstås, men alltså Simon är nästan 3 år; att protestera är hans jobb. Han är dessutom jättebra på det.

Vi vet att båda barnen som regel äter mycket på föris och då blir det lättare att vara bestämd hemma, eftersom vi då vet att om de vägrar mat så handlar det sannolikt inte om själva maten, utan om nånting annat.

 

SaveSave

SaveSave

Babyprylar: Dream Mover – hett tips mot vakna bebisnätter

dream moverJag la ut en kort video på instagram, och frågor uppstod. Videon visar Adrian som, trots att jag tänt taklampan och tagit fram mobilen, fortfarande ligger still på sin mobila sovplats. Det, i sig, är ett mirakel, och så fort jag stängde av den så for huvet upp och han hade ålat sig ur den och snubblat en bit på golvet innan han hunnit fatta att han var vaken.

Det gäller att inte ge upp

Björn, min sambo; målstyrd, metodisk, prylnörd. Problem är till för att lösas, ungefär, och det här med att inte få sova på nätterna har naturligtvis högsta prio på problemlösningslistan.

Där jag ger upp – oftast efter ca 1,5 timmes övertalningsförsök av en superpigg bebis som hellre sjunger, hojtar och klättrar än lyssnar på mig – där ger Björn minsann INTE upp.

Där jag resignerar inför det uppenbara och klär på mig, tar med mig barnet ner i köket och plockar fram böcker, där klär Björn på sig, tar med sig barnet ner till garaget, bäddar ner ungen i vagnen och går ut och går. Och han ger sig inte, en gång gick han i 2 timmar innan han till slut gick hem igen och försökte få ungen att springa av sig energin fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum.

”Vid såna tillfällen,” sa han nån gång, ”borde det finnas nåt sätt att rulla vagnen utan att själv gå med den.” (Lolaloo hjälper inte längre, för övrigt. Adrian verkar ha vuxit ifrån den.)

Sagt och gjort

Björn, fena på research som han är, tog sig an utmaningen med öppna armar. Resultatet blev det här:

Den funkade inte så bra, eftersom vagnen svängde ytte pytte lite för varje drag, vilket ledde till att vagnen långsamt körde iväg och bände loss armen från garderoben, så vi gjorde oss av med den.

Sen hittade Björn en ny pryl – skåda det fantastiska; en STILLA Adrian:

Dream Mover, heter det. Sån jäkla grym pryl. Den låter en del, men det är inget som inte utmattning och öronproppar kan råda bot på. Det enda som oroar mig något nu är 2 saker:

  1. att vi ibland behöver vagga honom nattetid fortfarande, och
  2. att han snart växer ur liggdelen till barnvagnen. Vad i hela sömnens väsen gör vi då, liksom?

Dream Mover

Rekommenderas starkt. Trots att den låter, vilket för övrigt inte alls verkar störa Adrian, så har jag flera nätter nu varit förbaskat glad att ha den.

”Haha, den har vunnit över dig till sin sida,” myste Björn, eftersom jag inte var helt såld på grejen i början. Jag tyckte den inte behövdes… – vet inte hur jag tänkte där, men som tur är har jag en sambo som är betydligt mer lösningsinriktad än jag.

Varje räddad natt är värd att fira, så tack, Björn. Du är bäst.

 

SaveSave

SaveSave

Den sista vagn vi köper; Carena Gotland

Ny vagn – för sista gången

Som sagt, efter att ha tröttnat på vår urvuxna Basson Duo strax innan jul, åkte vi till Lekmers outletbutik i Järfälla för att provköra Carena* Visby och Carena Gotland eftersom de inte kostar en månadslön (eller fyra, om man är student) och har stora framhjul.

Vi siktade på Visby, men när det visade sig att Gotlandmodellen från 2017, som finns i lite roligare färger, även den klarar 25 kg per sits samt att ryggarna var något högre (enligt butiksbiträdet), plus att den var ca 5 kg lättare – eftersom sitsarna inte är vändbara – så valde vi den.

Det här var veckan innan jul, och vi köpte den på nätet för strax under 2700 kr på rean (ord pris 4495 kr). De finns på Blocket också men eftersom det är en budgetvagn, dessutom vår sista vagn och den förväntas hålla ganska länge, kändes det bättre med en ny.

Handtags- och bumperskydden i fejkskinn som medföljer är tyvärr gräsliga, jag menar de lyckas inte ens få det snyggt på säljbilden ovan, särskilt fult blir det när man jämför med hur skinn/fejkskinn brukar se ut när det är snyggt:

Simon testade Emmaljungas 735 i oktober.

Så nu är jag inne på att göra egna. Helst skulle jag slippa, helst skulle jag hitta nån som syr själv och säljer på insta eller nåt. Inte för att extra bumperskydd behövs, men för att jag tror det kan vara klokt att skydda handtaget om man vill att det ska hålla länge.

Men med undantag av bumper-/bygelskydden så gillar jag vagnen skarpt. Det framgår inte fullt ut på mina bilder att den är olivgrön, men det är den – alltså inte brun som Björn hävdar.

Nu när vi använt vagnen i en dryg vecka så har vi kommit fram till att vi föredrar delad varukorg framför en stor. Innehållet far inte omkring och blir lättare att komma åt (och hitta).

Vi har funderat lite över material och kvalitet. Det är ju en budgetvagn så vi har inte skyhöga förväntningar, mer stilla funderingar på hur plastdelarna i och runt fotbromsen kommer att hålla – särskilt som den är lite trög att lossa från låst läge.

För barnvagnsnörden…

Jag har inte hittat någon saklig jämförelse mellan Carena Gotland och Carena Visby gällande modellerna från 2017 och framåt, där båda vagnarna numera kan ta 25 kg per sits, så jag gjorde en lista över de saker som vi tyckte var avgörande för oss. Saknas nåt, eller om nåt är felaktigt, så säg till. I fix.

Carena Gotland VS Carena Visby

Carena Gotland +

Carena Gotland –

mittstång i chassi (stabilare chassi) Ej vändbara sittdelar
5 kg lättare Ej ställbara fotstöd
Steglöst fällbara ryggstöd Dåligt med benutrymme
Något längre ryggstöd
Snyggare färger
mer lättåtkomliga varukorgar

Carena Visby +

Carena Visby –

Barnen sitter högre upp från marken 5 kg tyngre
Ställbara fotstöd Ryggstöd i endast 3 lägen
Individuellt vändbara sittdelar Svåråtkomliga varukorgar
Bättre benutrymme

Uppdatering 2 månader

Nu har vi använt vagnen i snart 2 månader, och precis som i alla relationer dyker de små egenheterna upp först efter ett tag.

Framhjulen sitter förhållandevis tätt ihop, vilket gör att det blir svårt att gå avslappnat uppför barnvagnsspåret i en stentrappa på stan.

Framhjulen snurrar dessutom ganska motvilligt när båda barnen sitter i vagnen och den blir trögstyrd. Kan hända att vi bara behöver smörja dem. Resultatet, när man ska kliva på bussen och framhjulen inte är rakt ställda när de landar på bussgolvet för att sedan bära hela vagnstyngden medan man lyfter in resten av vagnen, blir att vagnen egensinnigt kör åt sidan och det blir omöjligt att kliva på bussen.

Fotbromsen är supertrög att lossa, och man måste gunga vagnen fram och tillbaka för att den ska lossna (och nej, det är ingen smuts eller skit som fastnat nånstans; bromsen har betett sig såhär sedan dag 1 och det har inte blivit bättre).


Uppdatering 5 månader

Framhjulen blev till slut så trögsvängda att vi låste dem i rakt läge. Just då var det inte alls ett problem eftersom det var mycket snö ute – vagnen tar sig för övrigt väldigt bra fram i snö – men när snön försvann blev det en kamp att ta vagnen. Jag försökte smörja hjulen, men det var oklart hur det skulle gå till så det blev inte så bra.

Björn mailade till Lekmer och fick svaret att ibland dras hjulen åt lite för hårt på fabriken, och när vagnen sätter sig så blir de tröga. Då måste man lossa på hjulen.

Detta gör man genom att skruva bort skruvarna som håller fast fotstödet i tyg, vika tyget åt sidan och använda en hylsnyckel med L-handtag (storlek 19mm) för att lossa på muttrarna. Eftersom Lekmer inte säljer såna hylsnycklar, och inte heller kunde tala om var man kunde få tag på dem eller ens vilken variant som behövdes (de vi hittade på byggvaruhus var för tjocka), så slutade det med att de skickade deras egen (?) till oss, som vi sen fick skicka tillbaka.

Jag var så less på vagnjäveln när jag gjorde det här, så jag passade på att smörja kullager och även pinnen som muttern fäster på (jag tog alltså loss hela hjulet från vagnen).

Nu beter den sig som en dröm igen.


*Carena var Brios budgetvagnmärke, tills Lekmer köpte det.

Bildkälla säljbilder (vagnar): Lekmer.se

SaveSaveSaveSaveSaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

4 saker att göra tillsammans med en nollåring

Apropå vardag, vill jag bjuda på lite tips till den föräldralediga människan som har svårt att få dagarna att gå utan att fylla dem med transportsträckor.

När man är föräldraledig (och har fått sova på natten) tar idéerna slut ibland. Här är 4 saker man med framgång kan göra tillsammans med sin nollåring (förslagsvis 6-12 mån):

4 saker att göra
tillsammans med en nollåring

1.

När matleveransen kommer och man har beställt frysvaror så levereras de med kolsyreis. Häll den i ett glas med vatten.

När farten avtar, fyll på med varmvatten. Förundras tillsammans.

2.

Montera mobilen på ett bord och filma. Sätt på Riverdancemusik och håll sprattelbebisen med fötterna på bordet framför mobilen. Maila filmen till alla i släkten.

nollåring

3.

Ge din bebis en torrservett i handen.

4.

Städa det som återstår av torrservetten.

nollåring

Du tror det kanske inte, men dagen är garanterat slut efter att ovanstående har genomförts, och så kan du berätta för någon som bara suttit på jobbet hela dan vad ni har haft för er. Viktiga grejer detta.

 

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave