Att dämpa förödelsen av vår framfart på Jorden

Naturskyddsföreningen hemsida
Från Naturskyddsföreningens hemsida. (Ej sponsrat.)

Naturskyddsföreningen

Jag reggade medlemskap hos Naturskyddsföreningen för en tid sedan. Naturligtvis för att jag vill stötta dem, men jag hade tänkt mig ett relativt passivt medlemskap. Sponsring mer än medlemskap, om du förstår. Men så kom idag en medlemsundersökning om hur jag som ny medlem upplever kommunikationen.

Jag är engagerad i miljön. I mitt arbete med förpackningar har jag en verklig möjlighet att göra något konkret till det bättre också. Vi tänker aktivt på hur vi lever för att dämpa förödelsen av vår framfart. Men det här med att engagera sig i en förening … Det är dubbelsidigt för mig; jag vill absolut stötta, men jag har en ganska låg gräns för vad jag tål att läsa innan det ger mig mardrömmar. Att höra om alla miljökatastrofer världen över när den skavande oron över vilken värld vi lämnar efter oss till våra barn och ger mig mycket besvärliga nätter, i synnerhet den senaste mardrömmen av ordlös fasa som jag inte ens fixar att prata om. Det är inte värt det. 

Så jag stöttar, och undviker att läsa deras kommunikation för det mesta. De berättar faktiskt om miljösegrar också, allt går inte i svart, men jag skyggar ändå för deras mail. Kanske försöker jag köpa mig upp ur min klimatångestens slukhål, vilket är bättre än att bara ligga kvar, kanske borde jag möta det istället. 

Jag vet inte. Men det positiva är att jag blev påmind om att man har rabatt hos SJ via Naturskyddsföreningen. Vi ska ju resa mer med tåg framöver, eftersom det gick så bra i somras

Vill du bli medlem du också, eller kanske hellre bidragsgivare, besök deras webb och fundera på det. Alla kan göra något, och allting gör skillnad. De har samlat ett gäng tips på olika saker man kan tänka på till vardags som spelar roll. Vissa av dem gör du kanske redan, vissa förändringar kostar dig inte mer än en lite annorlunda rutin. Det har du råd med. Klicka på bilden och sortera på Guide:

naturskyddsföreningen tips


Ej sponsrat. Vi borde alla engagera oss på ett eller annat sätt! Gör det du med, stötta en organisation som för miljöns, naturens och klimatets talan.

Maskrosor dukar under för pojkarnas poängbegär

Du minns kanske att jag berättade om vårt, tycker vi, genialiska poängsystem? Alltså det funkar fortfarande, kan jag meddela. Det funkar så till den grad att jag över en timme på förmiddan i söndags skuldsatte mig upp över öronen.

Vad jag fick för det? – En maskrosfri gräsmatta! 

“Hur tänkte du där?” sa Björn när han såg stjärnorna hopas på barnens poänglista.

“Jaaa … “ sa jag utförligt.

“Jag trodde inte du skulle omvandla de där till poäng rakt av,” fortsatte han och syftade på anteckningsblocket där jag hållit räkningen på hur många maskrosor med tillhörande rötter som barnen kom med.

“Nej, men hade jag anat att de skulle ge sig på hela trädgården och finkamma gräsmattan i en hel timme hade jag inte lovat dem en poäng för varje planta de drog upp. Men nu blev det så.”

Sagt är sagt, lovat är lovat. Båda två fick varsitt verktyg och instruktioner och sen drog de upp maskrosor som om det inte fanns någon morgondag. Som tur är hade ingen av dem glömt att det finns en gräns för hur mycket godis deras små kroppar får sätta i sig vid ett och samma tillfälle, oavsett poängförmögenhet. Igår var det lördags och dags att växla in, och de frossade för 10 poäng var – för det var vad vi vågade ge dem. Sen var de ganska nöjda ändå. 

före detta maskrosor
Bildbevis; spår efter maskrosor. RIP.

Vad gäller maskrosorna så har det ploppat upp några nya under veckan som gått, men jag har dragit upp dem när barnen inte varit hemma. De få som står där idag visar de inget intresse för, så jag tror inte jag behöver skuldsätta oss så hårt inom den närmaste framtiden.

Målet var att:

  1. se till att de höll sig sysselsatta utomhus
  2. lära dem hur man gör
  3. ge dem perspektiv på (ett av) de jobb vi gör hemma
  4. slippa dra upp alla själv

… så jag är fortfarande jättenöjd med utfallet. Jag hade dunkat mig själv i ryggen om jag inte varit orolig för att sträcka axeln.

Morgontrött som sin mor, och vägen runt det

Adrian är morgontrött som jag

Adrian är som sin mor i mångt och mycket. Fysiken har han ärvt av sin far, och personigheten är hans egen men humöret är mitt rakt av. Det här betyder att jag har lättare än Björn att gissa mig till vad som pågår inuti honom ibland.

Som på morgnarna.

Han är morgontrött som jag. Inte lika utstuderat seg, än, men det kommer nog; han är ju bara 4 år så här finns massor med utrymme för försämring.

Krigets timma

Att kalla mig morgontrött känns inte helt rätt, eftersom det låter så … trött. För mig är morgon likställt med aktivt slagfält à la 1700-talet, så har det alltid varit. Jag kan vara på benen fort som tusan – för att krigiskt undanröja alla hinder för fortsatt horisontalläge – så det är mer en fråga om mental inställning än fysisk ork.

Allt som måste hända känns som att det är hemligt utstuderat konstruerat för att jävlas med mig. Fåglarnas kvitter utanför det öppna fönstret skär i öronen, solljuset är för starkt – och lyckas dessutom på senare år smyga in ett dunkelt dåligt samvete över att det ”redan” är ljust och här ligger jag och latar mig, vilket känns riktigt orättvist eftersom solen knappt går och lägger sig såhär års. Sen ska täcket – dvs skyddet mot omvärlden – av och kroppen hävas upp på fötter, vilket känns som att resa en midsommarstång och leder till blodtrycksfall och fosterställning på sängkanten. Efter det så blir det värre eftersom det nu inte finns någon återvändo; hela kroppen vrålar om att lodrät position är emot naturens lagar och att frukost är den enda räddningen.

I det läget brukar det dyka upp omständigheter, som tex att jag inte hittar min morgonrock/strumpor/byxor/hårsnodd, att jag omfamnas av en morgonpigg Simon som rugbytacklar mina ben, eller att Björn råkar gå in i mig. Eller ännu värre, jag upptäcker att jag glömt att baka bröd till mig själv och att yoghurten är slut, så att jag måste knapra på en trött bit knäckebröd eller äta rester till frukost. Rester. Kort sagt, allt som bryter ett PERFEKT väloljat morgonmönster är omotiverade krigsförklaringar som måste bemötas likvärdigt för att försvara fred och välfärd.

Jag inser oftast att största delen av det där kriget uppkämpas i mitt huvud, och att flytta ut slagfältet till allas verklighet vore en klar försämring, men energin kring min existens är, så att säga, lite aggro före frukost.

Diplomatins väg

Sen jag började jobba igen så kan vi inte låta barnen sova klart på morgnarna så som de fått göra hela våren. Oftast går jag upp kl 6 för att få vara ifred och vakna, och jobba nån timme innan den ”riktiga” dagen börjar. Vid det laget är jag beredd; jag har druckit mitt morgonte ostört och hunnit tänka ut en plan för dagen. Jag är vaken.

Det är inte Adrian.

Han är lik mig på många sätt, och nu verkar han välkomna Morgonen med samma attityd som jag. Dvs, fuck off.

”GÅ UT HÄRIFRÅN!” skriker han oftast när jag gläntar på dörren och säger god morgon med den mjukaste röst mina stämband kan åstadkomma. ”STÄNG DÖRREEEEEEEN!!” vrålar han vidare, och jag gör som jag blir tillsagd. Jag vet ju hur det känns, och jag vet att allt annat än att lyda kommer att göra det fem gånger värre – och hålla i sig hela morgonen. Antagligen ända till förskolan.

Jag var lika morgontrött och höll på likadant när jag var liten, så jag funderade på vad som skulle ha hjälpt mig och nu har vi hittat en väg runt Adrian. Jag hämtar 4 st russin i köket, sen går jag upp och gör ett nytt försök.

”JAG VILL VARA IFRED! GÅ UT UR MITT RUM!!”

Han slänger ilsket täcket runt sig när jag hukande smyger med utsträckt hand mot honom. Det är som att försöka mata en skygg och ilsken igelkott.

”Jag ska gå ut, men jag har med mig russin till dig först,” viskar jag mjukare än någonsin i hela mitt liv. Jag stoppar om honom med täcket om det behövs och lägger russinen, likt en offergåva, bredvid kudden så att han kan se dem utan att lyfta på huvudet. Ibland kan jag få pilla in ett russin i munnen på honom, om det går, för att liksom gå över huvudet på honom och prata direkt med chefen, dvs magen.

Det gäller att väcka magen, för den kommer göra allt jobbet åt mig.

Det här funkar varje gång.

morgontrött fyraåring 4 år
Gammal bild på slocknad trotsårig Adrian efter trotsutbrott förra året.

Fösta veckan på jobbet med återupptäckt av livet utanför barnen

Just precis nu

Det är 2018-varmt hos oss idag. Vattnet i den lilla uppblåsbara poolen i trädgården är grumligt och på balkongen ovanför surrar AC:n. Allt är stilla, ingen orkar röra sig.

Imorgon har en gemensam kompis till pojkarna födelsedagskalas, så i eftermiddag ska vi åka och handla en present. Planen är att stanna till vid en plaskdamm på vägen tillbaka.

Kriget mot myrorna i trädgården fortsätter. Det verkar fruktlöst, det känns inte som att de blir färre. Kanske är giftet jag lägger i fällorna gammalt och verkningslöst, kanske matar jag dem bara – det skulle förklara en hel del. 

Första jobbveckan med nya rutiner i startgroparna

Första veckan på jobbet har gått bra. Jag har inte bidragit på något sätt, annat än med närvaro, men jag har fått sååååå mycket att läsa på och det har tagit 3 dagar att får igång datorn med alla program och inlogg. Nu är det gjort – och jag har återupptäckt en grej från för 2 år sen:

Det finns tid även innan barnen går upp på morgonen.

Det här hade jag helt glömt bort. Jag har länge levt som i en låda där alla vakna timmar finns, och utanför den fanns ingenting – förutom Universum utom räckhåll förstås. Så är det alltså inte. Tittar jag upp över lådkanten så ligger där en hel natt av sommarljusa otämjda timmar som inte ens är rädda för mig, för vi har aldrig sett varandra förr.

Nu menar jag naturligtvis de glada och fria timmarna, inte de mörka kämpartimmarna från bebistiden eller andra barnbundna nattetimmar.

Igår gick jag upp en timme tidigare än vanligt. Alla sov, utom jag och solen och den sista timmen innan dagen skulle starta. Jag hann jobba lite, dricka te i lugn och ro, tänka igenom dagen och – ja, du vet.

På det sättet blev morgonrutinen med pojkarna ett mysigt avbrott i jobbet, istället för något som måste drivas igenom för att man ska kunna starta sin dag nån gång – och jag hör hur det låter, för övrigt. Stannar jag upp och tänker efter, så är det morgonen som är min stund med dem, den är viktig. Viktigast. Men på morgnarna är jag sällan böjd att stanna upp och tänka efter, för jag är ingen morgonmänniska.

Jag jobbade hemma den dagen dessutom, så på eftermiddagen gjorde jag likadant. Jag hämtade dem en timme tidigare än det var tänkt, och tillbringade en timme med dem innan Björn jobbat klart och vi kunde byta plats. Visst, jag jobbade längre än jag brukar, men med viktiga pauser och jag kom ändå ”hem från jobbet” samma tid som tidigare dagar.

Måste se till att göra så minst en gång i veckan, vilket borde gå eftersom vi inte får vara fysiskt på kontoret mer än 4 dagar i veckan.

Hejdå vår gamla barnvagn – Hej vår nya cykelvagn!

Nostalgi

Jag berättade för några veckor sen om hur vi, med viss nostalgi, lämnat konceptet med barnvagnar bakom oss. Pojkarna är nu stora nog att orka gå långt längre, och en dubbelvagn tar ju så mycket plats i garaget – särskilt våran – så jag sålde den så fort det blev fint väder (det säljer bättre med soliga bilder och fint väder för då vill folk gå ut direkt och är mindre benägna att vänta på bättre pris).

Ok, det var kanske inte så mycket solljus på den bilden, men tanken var god.

Hur ska vi klara oss utan den?

Sen började vi fundera över det här med att det är så bekvämt, som vuxen i sällskapet, att ha en barnvagn att lägga allting i. ”Allting” är ju verkligen allt möjligt, jag menar vem tänder på utsikten att släpa runt en backpackingryggsäck med 2 par ombyten till barnen, extra ytterkläder till 4 pers, vattenflaskor, matsäck, extra skor samt diverse upphittade föremål längs vägen som vi tydligen inte kan leva vidare utan? Barnvagnen löser alla problem, dessutom har vi använt den ganska flitigt för att köra skräp till återvinningen.

En skrinda för barn

”En skrinda,” tyckte jag. ”Tänk dig, en sån där ihopfällbar skrinda som man kan ta med sig och dra runt på om man ska vara en heldag på tex Kolmården eller liknande. En som tål att en unge sätter sig där och vilar en stund i värsta fall, jag menar de blir inte lättare och jag orkar inte gå runt med dem på axlarna nån längre stund.”

Björn höll med, för en skrinda kan man köra skräp i också, och började med sin research.

”Vore bra om man kunde koppla den till cykeln,” sa jag efter nån dags efterforskningar. ”Om vi ska till stranden till exempel, och slippa ha allt i ryggsäckar och cykelkorgar. Lättare att bara ställa allt i den och sen åka.”

Björn höll med, men invände att det inte finns några såna skrindor.

”Och bra om man kunde sätta barnen i den, så att man kan ta med sig båda två på cykeln och göra små utflykter även när man är ensam med dem … ” fortsatte jag.

”Aha, du vill ha en barnvagn till cykeln alltså,” sa Björn skeptiskt.

”Nej nej, alltså inte en barnvagn, bara en vagn som barnen också kan sitta i. På ett säkert sätt. Bakom cykeln.”

Flera dagars research senare började Björn skicka länkar till cykelvagnar på Blocket till mig.

En cykelvagn

Det slutade förstås med att vi köpte en cykelvagn på Blocket*. Det går att ta ner ryggstödet och använda den för frakt av valfritt annat än barn, till exempel skräp till återvinningen eller matvaror.

elcykel med cykelvagn

Här har vi hela ekipaget. Båda pojkarna får plats i vagnen men Simon blir lätt åksjuk och ibland klarar de inte den påtvingade närheten till varandra, så med en cykelstol på pakethållaren så är jag HELT på den säkra sidan.

Den går att fälla ihop, tydligen, men det gör vi inte och den tar lite mer plats i garaget än den förra vagnen, och jag har lite den där känslan jag hade när jag hade snackat omkull Björn och spontanköpt den blå barnvagnen; var det här verkligen nödvändigt?

SÅ värt det!

Jag kan ändå glatt – och med viss lättnad – berätta att jag och pojkarna har använt vagnen och cyklat till nya (för oss) lekplatser ganska långt hemifrån medan Björn jobbat hemma. Pojkarna gillar den, de satt till och med och trängdes bredvid varandra i vagnen hellre än att turas om mellan vagnen och stolen.

Riddarparken i Jakobsberg. Vi skulle aldrig ha åkt dit utan cykelvagn.

Jag och Adrian har även testat att handla mat med den. Vi cyklade dit, kopplade loss den från cykeln, monterade framhjulet och använde den som kundvagn. Mycket smidigt. Det tog en stund att vänja sig vid att cykelarmen sticker fram som ett krokben framför vagnen, i lämplig ankelhöjd dessutom, men Adrian ramlade aldrig. Det gjorde däremot en av pensionärerna på mataffären, eller nästan i alla fall. För att tillhöra en uttalad riskgrupp är många av dem fascinerande dåliga på att hålla avstånd. Hade damen hållit föreskrivet avstånd till oss, som stod helt stilla, hade hon inte nått att snubbla över cykelarmen om hon så hade försökt med flit.

Hursomhelst, det här var ett genidrag, det här med cykelvagn. Kul att köra med och tydligen kul att åka i. Om ett år, max 2, är båda två för stora för den men då kör vi strandprylar i den istället.


*ej sponsrat

Vart man gör av all barnkonst; platsproblemet har äntligen en lösning

Jag har funderat till och från på var tusan vi ska göra av all barnkonst som pojkarna producerar. Visst kan man sätta upp på väggarna, ge bort till välvilliga släktingar eller lägga upp på vinden, och allt det där täcker väl en del av behovet men absolut inte hela. 
barnkonst på vajer
Vi har en vajer med klämmor i trappan med barnens senaste särskilt lysande alster.

Hejdlös produktivitet

Simon är oerhört produktiv. Fram till hans 4-årskontroll på BVC var det mest abstrakta teckningar med tillhörande insäljande historia (även känt som “kludd”), men strax efter det besöket var det som att poletten trillade ner och sen dess har han fyllt alla papper han kommit över med sin barnkonst. “Fyllt” är kanske fel ord, det är inte alltid det han gör; det klipps, tejpas, klistras, snurras, monteras och kastas (“kolla mamma, den flyger!!”) också.

Det är verkligen roligt att han är så kreativ. Han viker gärna papper på olika sätt och fyller i viklinjerna, och sen ritar han utifrån dem. Han vill gärna att närvarande vuxen också ska rita, och han låter sig inte begränsas av material. Han gör halsband, pärlplattor, färglägger “kopior” (dvs printade bilder för färgläggning), degar, “experiment” (dvs han blandar saker han når i köket i en kastrull och får hjälp att koka upp det), tillverkar pappers-”instrument”, flygplan, kikare (längsta blev ca 1,5 m lång innan den böjde sig) och hela robotar av lego. 

Det är helt fantastiskt.

Det är också fullständigt skrymmande. 

Han jobbar mer än gärna med förpackningar av olika slag, vilket ibland blir till fantastiskt voluminösa barnkonst-installationer som intar köksbänken på obestämd tid. Ibland tejpar han upp dem på sin dörr, och använder dem som stöd eller ankare för att spänna upp trådar tvärs över hela allrummet. – Men, vad är det för trådar han använder, undrar kanske du. Jo, det är mina sytrådar av andrahandssortering bomullstråd (dvs tråd jag inte använder), och det finns en hel del av den varan.

barnkonst med förpackning och sytråd
”Fota så man ser trådarna, mamma.”

Hantering krävs

För en tid sedan bestämde Björn att fenomenet behöver regleras på något sätt – vi måste kunna röra oss fritt i vårt eget hem – och tillsammans kom de överens om att den ena lådan under Simons säng skulle bli konstförvaring. Detta funkade utmärkt – tills lådan blev överfull.

Så, i sviterna efter magsjukan här förra veckan, så tog Simon och jag itu med att rensa. Jag föreslog att alla stora saker, som inte fick plats i en pärm, skulle fotas och printas på ett papper som får plats i pärmen. Simon tänkte efter, och gick med på att vi kunde slänga  allt som fotades.

sortering av barnkonst

Vi hann bara genom knappt halva sänglådan den dagen men det blev en pärm med de teckningar som kunde förvaras där, och sen en sjuhelvetes massa bilder (214 st) och 2 knökfulla pappkassar på väg till återvinningen.

Exempel på skapelser som lämnar plats åt ny barnkonst

Det återstår minst lika mycket till (och Adrians bidrag till familjens konstsamling har jag inte ens börjat peta på). Men det är roligt också, för han är himla stolt över sin konstpärm och visar den gärna så fort han får chansen, och han ser fram emot när vi kan fortsätta rensningen. Jag förstår att det är kul att gå igenom allt han gjort, det är trots allt flera års samlade verk som ska processas.

Barnfri dejtkväll med spöken i Gamla stan (och om att göra saker ihop)

Inlägget presenteras i samarbete med Nanny.nu

Gammal lärdom: dejtkväll

Jag minns inte om jag redan berättat, men när jag jobbade hos en av mina au pair-familjer så hade föräldrarna där en grej för sig som jag entusiastiskt la på minnet; de hade barnvakt (dvs mig) varje lördagkväll och de gick ut, oavsett vad. De förklarade att de kommit överens om att hur trötta eller olustiga de än kände sig, så skulle de ut tillsammans. Det var mindre viktigt vad de gjorde, så länge de kom hemifrån och var tillsammans.  Det slog mig att det här var deras sätt att ta hand om sin relation, och jag tänkte att det där var något att ta med sig. 

Trots det har vi varit dåliga på det tidigare, men det är bättre nu och en lördag före Kläppenveckan hade vi barnvakt igen, dvs dejtkväll. Inför det så var det lite min tur att fixa fram en plan, det har mest varit Björn som fixat på sistone. Men så här års kan vi inte klättra ute – vi är inte såna klättrare – och restaurang gör vi liksom varje gång.

Måste hitta på nåt nytt, tänkte jag och googlade på tips om bra aktiviteter för dejter, eller första dejten, och hittade till slut den geniala idén att – håll i dig – turista i vår egen stad. Stockholm är stort så även om vi gjort en hel del så måste det ju finnas mängder med grejer att hitta på, tänkte jag glad i hågen och började nysta.

Jag hittade Stockholm Ghost Walk som skulle vara från 7 år, tror jag, och tänkte såklart i egenskap av förälder att det kanske är nåt för pojkarna när de blir lite äldre.

Dejtkväll med spöken i Gamla stan

Jo, jag hittade alltså att man kunde gå spökvandring i Gamla stan. Det är knappast nåt vi gör på varje dejt vi har, så jag tänkte att det kunde bli mysigt. 90 minuters promenad med många stillastående stopp, och den helgen så var det fortfarande kallt ute, dvs ett par minusgrader, så det blev lite kyligt efter en stund. Inte så farligt, tyckte jag. Svinkallt, tyckte Björn som av dunkla anledningar valt jeans och sommarskor som lämplig mundering efter att jag sagt “tänk på att vi ska gå runt på promenad i 90 minuter, och det är ganska kallt ute”. Han var inte helt nöjd med beslutet.

dejtkväll med spökvandring i gamla stan

Hursomhelst så måste jag ge guiden bra betyg. Hon drev hejdlöst fräckt med danskar, män, sig själv, en gruppdeltagare som var halvdansk – dvs skåning – samt Björn. 

“Och, mina vänner! Vad är värre än pesten? Kan ni komma på något?” hojtade hon till hela gruppen, som jag vill minnas bestod av 16 uppmärksamma själar.

“Syfilis,” sa Björn glatt.

Guiden, även kallad Majsan, tappade tråden och gapskrattade. Efter det kallade hon Björn för Syfilis, och det ska till en hel del skicklighet för att lyckas med det utan att förolämpa.

“Nej! Jag tänker på dansken! Eller det kan man undra vad som är värst; syfilis eller danskarna,” fortsatte Majsan ogenerat till sin publiks, på vissa håll något stela, leenden och redogjorde så för Stockholms blodbad.

Vi lyssnar ibland på en historiepodd, jag och Björn, och med det som bakgrund kunde jag uppskatta de historiesnuttar som den guidade turen innehöll. Många av dem, dittills okända för mig – som till exempel att det spökar på översta våningen på ett hotell som just nu håller stängt, eller att grunden till många av husen är lagda med gravstenar eller runstenar och annat ready-to-use-material – gick ändå att knyta till sånt som vi redan hade koll på.

Vi hade trevliga 90 minuter omkring i Gamla stan, men är det nåt för barn? Nej, det skulle jag inte säga. Det var barn med, yngsta gissade ålder var 12 år, men de såg måttligt roade ut. Det var mer en mörk historisk vandring än en spökvandring, om vi säger så.

Middag på restaurang

Vi gick till en italiensk restaurang för middag – vi måste ju trots allt äta, och vad är väl en dejtkväll utan en restaurang? – och vi hamnade på Da Peppe i Gamla stan. De hade en alldeles sagolik tonfisk! Det är inte ofta man stöter på det, tycker jag. Tonfisk är något jag brukar beställa mot bättre vetande, i hopp om att just det här stället vet hur man gör den. 

dejtkväll på da peppe i gamla stan

Så! Det var allt vi hann med den kvällen. Jag tycker tiden går så fort när man kopplar bort tankarna på barnen, det blir en välbehövlig mental paus från det som annars samsas med jobbet om det aktiva medvetandet nästan dygnet runt. 


Presenteras i samarbete med

Det här inlägget är i sin helhet skrivet av mig och jag står bakom vartenda ord. Det sponsras förvisso av Nanny.nu, det barnvaktsföretag som vi använder oss av, men det är ett inlägg som jag skulle ha skrivit ändå – sponsrat eller ej.

Lucka #24 – Barnglögg på äppelmust – God Jul!

Jag älskar glögg, det är en av de bästa sakerna med juletider, och barnen vill såklart också ha. Det finns alkoholfri glögg att köpa förstås, och det skulle vi gjort om vi hade kommit ihåg det, men det är inte direkt barnglögg och dessutom gillar jag att göra enkla saker av sånt vi redan har hemma.

Hursomhelst så googlade Björn fram ett recept på glögg för barn som han använde som underlag när han improviserade ihop vår egen barnglögg – vi har massor med äppelmust kvar från när han var och mustade våra äpplen i höstas, så han utgick från den – till tredje advent.

Glöggen blev succé, och jag roar mig nu med att pyssla fram vad som funkar med vår must, och hur vi kan göra de åren som äppelträdet inte ger oss så stor skörd att mustningen blir av.

Bild från första gången vi mustade äpplen.

God Jul!

Barnglögg – alkoholfri äppelglögg

Ingredienser
  

  • 0,5 l äppelmust utan tillsatser
  • 1 st kanelstång
  • 3 st kryddnejlikor
  • 0,5-2 dl muscavadosocker efter smak, beror på hur söt musten är

Instruktioner
 

  • Blanda allt i en kastrull och sjud under lock i ett par minuter. Sila bort kryddorna och servera.
  • Serverar du lite i taget kan du med fördel låta kastrullen stå kvar på spisen på låg värme med kryddorna kvar så blir den ännu godare.