Etikett: småbarnsliv

Spädbarnstips till alla som har med spädisar att göra

Vissa saker önskar man verkligen att man hade snubblat över tidigare, så du som har förmånen att umgås med spädisar – hör upp!

Spädbarnstips till alla

Jag hittade en ny blogg igår kväll medan Adrian försökte böka sig till ro, Maja och V, och blev så glad dels för att ett av de senaste inläggen var så användbart som ”Hur man tolkar bebisgråt” och dels för att hon har ungar i samma ålder som mina (#länkkärlek).

Eftersom jag tyckte hennes videotips var så bra så har jag valt att lägga det här med, så avsätt 25 minuter till detta så kan du avgöra själv sen om det var så bra som jag tycker.

Och här kommer Dunstan Baby Language Lesson 2, när vi ändå håller på. Jag känner mig som en upplyst människa.

Är det så att du andra tips på temat så dela gärna med dig. Det är bra karma att göra så, har jag hört.

 

Uppdatering:

Innehållet i dessa videos visas inte längre, men om man söker efter dem på Youtube kan man fortfarande hitta dem.

 

Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Simon, AKA Scar, på akutmottagningsturné

När jag hade hämtat Simon på föris i torsdags förflöt allt i vanlig ordning; promenad hemåt, besök på mataffären, parkering av barnvagn i garage, inplockning av bebis och toddler i hus, avklädning. Eftersom alla ska klä av sig ytterkläder, och man börjar med den som sover (Adrian) så han slipper bli varm och vakna, så blir det lite spring mellan varven.

Simon fick tag i våra 2 skohorn som finns i hallen. Vi har ett litet i metall och ett långt i plast. Det lilla tog jag tillbaka direkt eftersom han satte sig och slog det i golvplattorna, så då tog han med sig det långa och försvann in i köket.

Jag hängde av mig ytterkläderna och svarade i telefonen när mamma ringde. Jag pratade med henne i handsfree, gick ut i köket och började plocka med nåt på diskbänken. Jag hörde Simon böka i bakgrunden, han bökar alltid, men så hörde jag att han rasade och satte igång med sirentjut.

Mamma ojade sig i telefonen, jag gick fram till Simon som låg platt på mage under en stol och grät med pannan mot händerna, och lyfte upp honom.

Blodet rann ymnigt. Jag tänkte att han måste slagit i läppen eller nåt eftersom det var så mycket och ganska tunt, men oron steg snabbt när jag började se efter och spårade källan till ögat. Ett djupt jack snett ovanför höger öga, under ögonbrynet, gapade mot mig när jag började torka. Blodet blandade sig med krokodiltårar och färgade allt ljusrött.

Isande oro lämnade plats för lättnad när det blev tydligt att ögat klarat sig.

”Mamma, det är ganska djupt. Det här kanske behöver sys… Hur vet man om nåt behöver sys?” sa jag lugnt till min kära mor som inte lät sig luras.

”Ska jag komma över och titta?”

Mamma kom och inspekterade skadan, och föreslog närakuten. Jag ringde dit, förklarade läget och fick en tid 19:30.

När Björn kom hem åkte mamma tillbaka till sitt pajbakande. Vi åt middag, och tänkte att det nog kanske skulle bli sent på närakuten så vi klädde Simon i pyjamas innan vi åkte iväg alla fyra.

När vi fick komma in till läkaren vid 20 sa de att jacket satt för nära ögat och att en specialist måste titta på det. De skickade oss vidare till barnakuten på Astrid Lindgrens, med det glada tillropet att vi antagligen skulle få vänta i kanske fyra timmar eller nåt sånt.

ettaring-pa-sjukhus

På barnakuten fick vi däremot hjälp direkt (!!!). Efter att läkare och sjuksyrra travat hela KS runt för att hitta tillräckligt bred tejp, och Simon under tiden undersökt varenda kvadratcentimeter i rummet, så brottade de ner honom på sjukhusbritsen och tvättade och tejpade. Björn satt bredvid och höll i, han med, och jag hade så gärna suttit där jag också men Adrian hade vaknat och krävt mat strax innan så det var bara att finna sig.

Simon var vid det här laget både övertrött, rädd och arg samtidigt. Han ålade och skrek sig hes, och mammahjärtat gnisslade under ljuden. Fan, det är inte kul att höra sin unge skrika och inte ens nå att klappa.

smabarnsskadaDet gick bra till slut, i alla fall. Jag frågade om det var bäst att hålla honom hemma från föris ett par dagar för säkerhets skull, men det tyckte inte doktorn. ”Varför det?” sa han. Ögat är nu tejpat, Simon påminner om Scar men
verkar inte tänka på det hela tiden och det stör inte hans syn eller så. Han var på föris igår och till allas förvåning satt tejpen kvar när vi kom dit.

Vi får väl se hur länge den får vara kvar. Helst ska den sitta i 4-5 dagar.

Att se pseudotvillingar som olika individer

Vi sitter i bilen alla tre, jag, Simon och Adrian. Jag kör Simon till föris, och för en gångs skull är vi inte så sena. Det är kallt ute, minusgrader, men solen lyser och snön glittrar på marken. Simon tränar på olika befallande sätt att säga ”mamma” där bak i bilstolen, och Adrian sover.

Vi passerar avtagsvägen mot mataffären, och blicken faller på gångvägen intill. Så många, många gånger jag gått där med Simon i barnvagnen och pratat, jollrat, funderat, poddlyssnat och tjurat… Det känns som om det var för bara några veckor sedan.

Bilen rullar vidare mot föris, det tar inte lång tid att köra dit. Jag parkerar intill grinden, lyfter ut Simon och lämnar Adrian ensam kvar – jag blir blir bara borta ett par minuter, Simon är inte svårlämnad. Andedräkten hänger i små moln runt hans huvud och blicken är redan riktad mot sandlådan när jag pussar honom hejdå.

På vägen tillbaka tittar jag mot gångvägen igen, och tänker att snart kommer jag vara där igen. Om inte särskilt länge kommer jag promenera där med Adrian istället.

Här stannar tankegången. Alltså, det stämmer inte. Den tiden då jag kunde forma mina dagar efter min bebis sovmönster, hänga i soffan i timmar, promenera närsomhelst och glömma bort att laga mat i tid, kommer aldrig tillbaka. Det har redan varit. Jag kan inte göra nåt på nytt, bara för att jag fått en till bebis. Livet går bara framåt, och om några år kommer jag tänka på Adrians bebistid med samma sentimentalitet, trots att den ser så annorlunda ut.

Jag jämför konstant Adrian och allt runt honom med Simon i samma ålder, såklart, det är svårt att låta bli. ”När Simon var 4 veckor, då gick vi på bröllop och han sov minsann genom hela så det är inte oväntat att Adrian sover så mycket och så ostört”, och annat trams.

Jag hoppas att de blir så olika som det bara går – inom rimliga och trevliga gränser förstås. Det skulle underlätta för oss att hålla isär dem och inte jämföra så mycket. Se dem som de olika individer de är.

vårpaus

 

Sen kom en bebis och mulade in sig i bilden

Jag minns det som om det var igår. Vår splitter nya säng, min sovplats, var bäddad med nya mjuka lakan. På sängbordet stod min fina apdyra sänglampa och ett vattenglas, och intill låg laddsladden till mobilen. Min man pratade entusiastisk med mig från sin sida av sängen om nån ny app.

Sen kom en bebis och mulade in sig i bilden.

Vår säng är fortfarande min sovplats för det mesta, men lakanen är allt annat än nya och sängen är strösslad med ikeas småhanddukar som man köper i 10-pack. Mitt sängbord rymmer en rulle toapapper, en kräm för amningssåriga bröst, 2 halvtomma vattenglas, en laddsladd, en laddplatta, 2 nappar, några alvedon, en amningsnapp, en hårsnodd, en hårklämma, öronproppar, en papperskniv (??) och en nyckel som ser ut att höra till ett hänglås. Den dyra lampskärmen är delvis trasig. Nämnda man har flyttat in i gästrummet. Bredvid min sovplats står en babysäng fastsurrad, prydd med madrass, madrasskydd, babynest, ullfilt, fjädertassar, lolaloo, 2 mobilarmar och en mobil med mjukisdjur och inbyggd speldosa som bokstavligen sjunger på sista versen samt badlakan, min tröja, min morgonrock och ännu en hårsnodd som pricken över i. Tvätten dräller på golvet, och ett spår av otippade prylar visar var Simon senast bröt sig in och rotade i byrån.

Björns sängbord är redan dammigt.

Men det gör ingenting. Det här är en fas; lika bra att ta vara på den. Adrian och jag sover tätt intill varandra och som resultat sover han 6-8 timmar om nätterna nu. Jag saknar att ha Björn bredvid mig, men det är viktigare att han får sova för annars blir han lika odräglig som jag, och det har ingen av oss tålamod till.

Det gör så ont att jag svettas

Tänk dig en blödande och varig fingertopp. Tänk dig infektionen som gör så ont att man vill skruva av sig armen. Tänk dig att köra in den fingertoppen i en pennvässare. Och vrida runt.

Den smärtan. I brösten. Under varje amning. Vi har haft amningsproblem ett tag nu, någonting är uppenbarligen inte som det ska eftersom det till slut provocerade fram ångest hos mig inför amningen och jag dessutom fick sår.

Vi löste det tillfälligt genom att jag pumpade ut mjölken och gav honom på flaska, så att huden skulle få en chans att läka. Det gick bra, men smärtan försvinner inte och det känns som om ungen gnager i sig mjölk istället för att suga.

Jag ringde BVC, som rabblade tips på lösningar jag redan testat (amningshjälpen.se, olika ställningar, tag, pill med bebisläppar, amningsnappar, you name it) innan jag fick en tid dagen därpå, dvs igår.

Jag kan ju inte tro det är mig det är fel på, så vi undersökte pojken. På BVC kunde de inte hjälpa mig, läkaren tyckte inte han har kort tungband eller svamp, så jag råddes att vända mig till amningsmottagningen. De har öppet imorn, så jag ska ringa då och hoppas på en tid inom överskådlig framtid, dvs samma dag, eller möjligen igår.

Jag tror vår son har tänder egentligen. Han fäller in dem när de inte används, som en skräckfilmshaj… eller Toothless, i den där drakfilmen du vet.

Det är för övrigt INTE så jag planerar att lägga fram mitt case för personalen på amningsmottagningen.

amningsproblem
Käkarna är förbluffande lika. Jag bara säger det.

Och simon bet mig i örat igår. Han försökte äta upp mitt örhänge, så nu har jag en inflammerad örsnibb.

Ingen sa att det skulle vara såhär att ha barn… Jag får väl börja använda skuddsutrustning, som när man tränar polishundattacker. Jag tänker hockeyskydd. Och skidhjälm. Och kanske flaskmatning med tång och eldsäkra handskar.

 

Ensam med barnen: au pair-veteranens tips

Jag är en missunnsam kvinna ibland, vill jag medge.

Igår kväll var Björn på ”kunsultmöte” enligt vår gemensamma kalender, och kom hem efter att Simon gått till sängs.

Jag var ensam med barnen, vilket inte är ett problem i sig. Det blir bara jobbigt när man upplever akut behov av att vara på 2 ställen samtidigt, misslyckas med den manövern och måste lyssna till än den enes än den andres undergångsskrik.

Nu skrek de inte hela tiden, det gör de sällan, men under den där kritiska timmen mellan 18 och 19 så tog jag min tillflykt till min gamla aupair-repertoar:

  1. sätt ungarna i badet
  2. tumma på reglerna

Sagt och gjort. Simon badade medan Tvåan låg och luftade på skötbordet bredvid. Simon tyckte synd om honom som inte fick bada, så han försökte föra över vatten till skötbordet via alla tillgängliga medel; hink, bunke, trasa, och här ser vi sista försöket med hjälp av badleksaker.

img

Simon fick titta på Babblarna medan han drack sin välling och jag ammade, och sedan avklarades läggningen till Tvåans vredesförtvivlade köksvrålskomp. Men det gick bra.

Det hade bara gått så mycket bättre om Björn hade varit hemma.

Hur klär man på småbarn på hösten?

Jag skulle klä på Simon, som vanligt, efter frukost för att åka till föris.

Han har underställ (även känt som ”lager 1”) underst, och eftersom det är i merinoull och inte tål normal tvätt så tar man inte på honom det innan han äter och alltså måste vi börja med att byta om från pyjamas.

Sedan ska han ha fleeceunderställ utanpå understället. Sen är det ullsockar, gärna dubbla. Sen är det en merinoullkofta. Sen är det skalbyxor, tjockare dregglis, och sen ska stickade tumvantar på innan händerna bänds in i de lätt fodrade vattentäta vantarna. Sen är det fodrade stövlar, och sen är det skaljackan. Och så mössan. Och nu såhär i vått väder behöver man ibland galonkläder utanpå allt.

Ungen ser ut som en michelingubbe med nedsatt rörlighet i lederna, och jag är helt slut. Det tog dessutom bra mycket mer än 5 minuter.

Det slog mig då att förskolepersonalen gör detta på rätt många ungar, flera gånger om dagen; det MÅSTE finnas ett snabbare sätt än mitt.

Hur. Gör. De?

Jag menar, det är ju inte som att de kan ta sin tillflykt till Babblarna på datorn för att undvika spaghettiålandet eller hjulande bläckfiskfenomenet.

”Det är ju inte möjligt att ni lägger 15 minuter på att klä på en unge, liksom. Det skulle aldrig gå. Hör gör ni? Har alla andra barn såhär mycket kläder på sig?” frågade jag personalen när jag lämnade Simon strax därpå.

”Jaa… alltså det går ju fortare än så. Alla har lika mycket kläder så vi är ju lite vana, det brukar alltid ta längre tid med mamma och pappa”, skrattade hon utan att avslöja den minsta yrkeshemlighet för mig.

Nu är jag inne på att jag ska be att få gå på praktik hos dem. Eller liksom bara sitta med och studera när de ska slussa ut 10 barn på gården utan att nåt av dem hinner somna under tiden.

smabarn-vinterkladsel
Idag snöar det dessutom. Simon sätter fötterna i snöslask för första gången, och gillar det såklart. Det blir nog en skidåkare av honom också, så småningom.

 

Falsk marknadsföring för småbarnslivet

Bättre än TV

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Simon tillhandahåller underhållning för alla, och han gör det bättre än TV. Det är klart, att om man lyckas hamna i ett samtal runt bordet som inte inbegriper en massa ”miam-miam-miam”, ”blä-blä-blä” och ”nämen?! Ligger skeden på golvet? Hur kom den dit?” så ser Simon till att styra oss tillbaka på den vägen igen ganska snabbt, men utöver det så är det riktigt mysigt att bara titta och lyssna.

När vi kom hit i måndags så hade Annette köpt en plaskdamm/babypool/sandlåda tillsammans med strandverktygen (hink, spade, kratta – du vet). Den har Björn fyllt med kanske 15 cm vatten, och där springer Simon fram och tillbaka mellan en sandfylld fläck i gräsmattan och plaskpoolen och grejar, och pysslar, och pillar, och pratar, och involverar oss andra med jämna mellanrum. Jag passar honom genom att sitta på trädäcket i solen och titta på. Och vakta en kratta eller miniatyrkanna lite då och då. Alltså, är inte det avslappning, så vad är?

naturlig sandlåda

Glatt, socialt och nära till skratt

Med det i åtanke så slår oss tanken allt oftare att Simons lillebror, som snart kommer till oss, kanske blir Simons raka motsats. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle våga hoppas på en till pojke som får kvinnor som bestämt sig för att inte skaffa barn att ändå undra om de inte skulle gilla det. Simon är falsk marknadsföring för småbarnslivet – hittills i alla fall. Han hade en period som liten bebis då han skrek i 2 timmar varje kväll utan att vi riktigt fattade varför, men annars har han alltid varit väldigt social, alltid glad och har alltid nära till skratt. Han kramar mina vänner, som han inte kommer ihåg att han träffat förut, efter att ha flirtat med dem på håll i bara nån minut eller två. Han charmar totala främlingar på vaxholmsbåten ut till landet så att jag ibland undrat om de ska börja gråta av babycharm overload. Han är en liten sol, kort sagt.

resesäng

Han minns givetvis inte att han var i det här huset förra sommaren, vid 3 månaders ålder. Ändå är det inga problem för honom att somna i sin resesäng inne i det lilla rummet helt själv, medan han hör oss bara på andra sidan dörren, och sova som vanligt hela natten. Visst, natten punkteras av diverse gny och gråt som varar i max 3 sekunder, men så är det alltid.

Han är aktiv, nyfiken och viljestark. Än så länge kan man bryta hans vredesutbrott över saker han inte får genom att distrahera med annat. Han vet om att han kan använda charmen som vapen, så han är inte helt bakom flötet heller.

Det är lätt att vara småbarnsförälder

Det är INTE lätt att vara småbarnsförälder, men med Simon så är det himla lätt att tro annat. Kanske blir det en total chock för oss att få en pojke till. Tvåan kanske blir mer normal, eller vad man ska kalla det. För oss kanske den omställningen blir den där brutala verklighetschocken som jag förväntade mig med Simon, men som aldrig riktigt infann sig.

Om man ska vara helt rättvis så måste det tilläggas att även om jag svänger mig med uttryck som ”falsk marknadsföring” så är inte alla dagar en lång rad av positiv förvåning vad gäller lilleman. Nog har det funnits kvällar då han grinat och vrålat och ålat och bökat i timmar innan sömnen övermannat honom, dagar då han aldrig velat släppa taget om mig eller Björn, nätter där vi tillbringat minst lika mycket tid i hans rum som i vårt, och perioder då han inte riktigt varit sig själv. Absolut. Dessutom säger Annette att det var mycket struligare för oss förra sommaren när vi var här, och det minns varken jag eller Björn. Men hursomhelst… mina förväntningar på en orosfylld tillvaro som livegen småbarnsförälder utan tillgång till sömn, egen tid, lugn och ro eller tillfälle att borsta håret har nog bidragit en hel del till upplevelsen – och uppskattningen – av det motsatta.

Samma fenomen rörde även min förlossning. Jag förväntade mig i princip att tappa förståndet (permanent alltså), och med det som utgångspunkt framstod det mesta ändå såhär i efterhand som … ja, förhållandevis … ja. Du kanske fattar. Allt som allt fick jag med mig en positiv upplevelse från sjukhuset.

Nu har Simon vaknat.

PS. Måste bara skryta lite till. Simon och Björn fick besök av ett flygande tefat idag, OCH JAG FÅNGADE DET PÅ BILD!

aliens på besök