Etikett: småbarnsliv

Semester på Öland

Det blir inte så mycket skriva av, eftersom vi trots allt är på semester. Efter lunch när Simon sover så passar alla andra på att sova också, så det blir liksom ingen tid över till datorn och det är väl ganska bra egentligen, på flera sätt. Men idag sover jag inte efter lunch, jag vilar bara. Med datorn i knät. Att vila funkar också, om man fått sova på natten.

Lite bilder har vi fått ihop i alla fall. Vi var på stranden i förmiddags, och släppte Simon lös i den största (och antagligen renaste) sandlådan hittills.

j'adore öland

Ölandssanden, den där vita, finkorniga och mjuka sanden som inte torkar ut händerna så fort man tittar på den, blev föremål för massa kärlek under lång tid innan han upptäckte havet och vågorna och kopplade sambandet med vattenkannan han fick av sin farmor när vi kom igår.

bygga sandslott med ettåring
Att bygga sandslott med en ettåring.

Vattnet är riktigt kallt, och det blåste ordentligt. Sanden letade sig in överallt. Vi försökte sätta upp strandtältet vi hade på Teneriffa men det blåste bara ner, så till slut gav vi upp. Vid det laget skakade Simon av köld sedan ett bra tag, men det var alldeles för roligt för att bry sig om tydligen.

Flygresan ner gick bra, frågan är om vi verkligen sparade så himla mycket på det i tid och komfort. Dyrare blev det, men inte särskilt mycket ändå. Vi gick upp kl 05, taxin hämtade oss kl 06:40, planet gick kl 08:30 från Arlanda till Kalmar och Annette (farmor) körde oss till huset på norra Öland. Simon var helt slut i bilen vid 10, så han sov en bra bit innan vi kom fram och CJ grillade korv till lunch. Att köra bil hade tagit längre tid, men vi hade kunnat gå upp senare och liksom vara i fas under dagen inbillar jag mig. När vi åker till pappa i Skåne i augusti så tar vi bilen, så får vi se vilket som var att föredra.

 

Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Hur man klipper klorna på en ettåring

Jag vet inte hur andra bär sig åt för att klippa klorna på sina små bläckfiskar, men såhär gör vi.

Simon får aldrig titta på datorn, paddan eller mobilen, vi har hört att det inte är så himla bra* för små barn så vi har sagt nej.

Eller vi sa nej, ända tills nagelfilningen blev omöjlig att genomföra och vi började se ut som om vi gått i närkamp med grannkatten. Faktum är att Simon råkade riva mig på hornhinnan en morgon när jag inte var beredd, och det sved så att det inte gick att hålla ögat öppet på hela dan. Blev tvungen att ringa ögonsjukhuset till slut för att kolla om något borde göras (det gick över på kvällen sen).

Babblarna** pacificerar honom. Han älskar dem. Ikväll när jag plockade fram nagelfilen och datorn fattade han direkt vad som var på gång, och kom springande med armarna uppsträckta. Han satt blickstilla genom hela filningen – jag fick till och med göra några tånaglar – och puffade och blåste och hejade entusiastiskt på figurerna på skärmen.

Det här med att det inte finns så många låtar att välja mellan bekommer honom inte det minsta. Han gillar repetition, till skillnad från mig och Björn som kan alla låtarna utantill, men vi slipper rivsåren i ansiktet och det är värt rätt mycket.

Fila naglar till Babblarna

*Källa: podden Pampers Barnvagnspromenader***, flera olika avsnitt.

**ej sponsrat

***ej sponsrat

Summering 2015

Jaaa…Vad ska man säga? Det hände så ovanligt många stora saker (2), och sen så ovanligt få olika saker i mitt och vårt liv, att det är svårt att skriva ihop en sammanfattning värd namnet. Jag menar, vi köpte hus och jag födde en unge som gjorde oss till föräldrar, men sen, i efterdyningarna av detta som höll i sig resten av året, så hände inte så mycket – i alla fall inte när man ställer det i relation till dessa 2 stora händelser.

Anyway, vardagen är vad som gör livet. Min pappa brukar visserligen säga att när man är 83 år och ser tillbaka på sitt liv så kommer alla de där dagarna man tillbringade på jobbet att flyta ihop till en grej, och så kommer man se mycket tydligare allting runt omkring som man fyllt sitt liv med. Då gäller det att inte ångra något. Jag håller med, men menar också att alla de där dagarna man tillbringar på jobbet inte får bli grå. Man spenderar alldeles för mycket tid, för stor del av sitt liv, där för att det bara ska vara värt en axelryckning.

Detta för oss till kärnan i resonemanget, min livsfilosofi: memento vivere, remember to live (typ). Jag har 12 veckor och en Thailandsresa kvar på min föräldraledighet, och jag börjar tycka det är lite jobbigt. I början av ledigheten tyckte jag det var skönt att vara hemma, det höll i sig ett par månader och sen längtade jag tillbaka till jobbet som bara den. Nu har jag äntligen börjat landa i att vara hemma, jag trivs. Jag längtar inte alls tillbaka längre.

Det är inte ett alternativ att vara hemma längre med Simon. Det är jätteviktigt att Björn får vara hemma med honom, kanske viktigare för Björn än för Simon, och eftersom Björn börjar nytt jobb till hösten så går det inte att skjuta på den perioden… men jag mår nästan dåligt vid blotta tanken på att vara borta från min son. Jag jobbar visserligen bara 4 dar/veckan, men jag slutar sent på tisdagar och börjar übertidigt på onsdagar så då kommer det bli som om jag var borta från honom ett helt dygn i sträck. Små barn mår inte bra av det, och mammatramsare mår definitivt inte bra av det. Ve och fasa.

Memento vivere. Något måste göras, vi får se vad det blir. Spännande.

Varför vi hör så dåligt

Jag pratade med en kompis för ett tag sen om det här med att höra så dåligt. Hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, dvs hon gick in i väggen, och beter sig i mångt och mycket precis som jag – om än av andra anledningar.

Det hela handlar om trötthet, inte dålig hörsel i sig.

Tänk dig att du har ett rum fullt med prylar på golvet, organiserade i kategorier och högar – eller hur man nu vill organisera sina saker – och så går du in där och stänger dörren. Sen kör man in en massa tung (ofarlig) rök i rummet, tills den når dig upp till midjan. Du får en ficklampa att lysa ner i röken med. Där ficklampans ljus träffar skingras röken och du ser prylarna på golvet. När du flyttar ljuset från ett ställe till ett annat sluter sig röken över sakerna igen. Du ser bara det du lyser på. Det är situationen i mitt huvud.

Vad som händer är att man är för trött för att koncentrera sig, för trött för att orka bidra ens det minsta till en konversation om man inte måste. All energi man har går åt till att hålla igång det som är viktigast; i mitt fall Simon, i hennes fall pedalerna. Man har ingen energi att ta av till annat, man går på reserver ofta och blir väldigt oflexibel rent mentalt.

Det innebär i praktiken att när någon pratar men dig, så lyssnar du eller försöker i alla fall, men när denne någon blir tyst så nollställs hjärnan och därmed också samtalet. Det som sas innan bleknar bort i dimman och vad som än sägs härnäst blir en överraskning. Därför kan man höra så brutalt fel ibland, därför att man saknar referenser i sammanhanget. Man orkar inte hålla i en tråd, liksom, så allt som sägs är rimligt. Hjärnan orkar inte lyssna och göra en bedömning mellan olika alternativ om vad som är rimligast, utan den går mer på autopilot och kör på det som ligger absolut närmast till hands.

Resultatet blir ofta lustiga missförstånd, men det genererar också en hel del irritation. Jag blir irriterad på mig själv därför att jag tycker att jag är osmart, och på Björn för att jag inte tycker att han anstränger sig för att göra sig förstådd. Björn beter sig förstås normalt, som han alltid gjort, jag orkar bara inte anstränga mig för att möta honom halvvägs som jag brukar. Att försöka bringa reda i det min hjärna säger att han precis sagt kräver energi av mig som jag inte har, därför upprepar jag bara vad jag hörde så att han kan ordna upp det själv.

”Ja, så är det. Precis så är det för mig också”, sa min utbrända kompis upprört när jag berättade hur det går till hemma hos oss. I oförmåga att vidare understryka sitt medhåll fick hon syn på en skylt vid sidan av gångvägen och utbrast, som en förvirrat naturlig fortsättning på samma spår: ”Och vad står det på den här skylten (hon lyckades få ”skylten” att låta som den bittraste av förolämpningar)? Va? Antikrist?”

Skylten i fråga visade små tecknade promenerande barn under texten Knatteknallet. Vår förvirring begränsar sig med andra ord inte bara till hörseln.

Come again?

Fristående fortsättning på Hörde jag rätt?

Mamma har suttit barnvakt åt Simon, det är sent och vi står i hallen medan hon tar på sig skorna. Hon gäspar stort och säger samtidigt, apropå stämjärnet hon precis fått låna, att hon ska ut och jaga bäver.
Jag: ”Det är verkligen svårt att höra vad du säger när du gäspar samtidigt, men du ska väl inte ut och jaga bäver såhär dags?”
Mamma: ”Haha, nej, jag sa att jag ska hem och sova.”

När Simon är frustrerad, arg eller bajsar låter det som att han upprepar andra halvan av ordet ”Belsebub” om och om igen.

Carina hälsar på ett par dagar och bor i Simons rum. Björn har fått sovmorgon, han kommer ner framåt 9 och kliar sig i huvet: ”Jag tänkte på det nu imorse när jag hörde Carinas bilringar…”
Jag: ”What? Vaddå Carinas bilringar…?”
Björn artikulerar koncentrerat: ”När jag hörde Carinas MOBIL RINGA. Vi borde isolera väggen.”

Björn står i hallen och ser uppgiven ut. Han säger nåt om ägg och krabba.
Jag: ”Va? Ägg och krabba?”
Björn: ”Vi lägger oss tidigt ikväll, va?”
Jag: ”M-m.”
Björn: ”Kombinationen av bra fantasi och dålig hörsel.”

Gillade du mitt inlägg? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Prylförälskelsen i soffan

Du vet när man faller handlöst för en pryl, alltså en regelrätt förälskelse i något som man känner är rätt på alla plan, motsvarar alla ens förväntningar på vad en sådan pryl ska vara och dessutom är ursnygg?

Mm, i mitt fall är den prylen nu en soffa. En svindyr soffa, naturligtvis. Soffor är ofta dyra, speciellt om man vill ha en lite större, men i det här fallet finns det billigare i liknande utförande.

soffan

Den ser kanske inte så speciell ut, jag menar det är en vanlig design, men det var kombinationen av snygg design, bekvämlighet, storlek, färg och struktur på tyget. Allt bara stämde. Det är en modulsoffa dessutom så man bygger den så som det passar rummet, vi har inget direkt hörn att ställa den i så den skulle bli lite mindre än ovan exempel. Björn följde med på en andra tur till affären och blev nästan lika förtjust i den som jag.

sofftyg

Nu till Problemet:

  1. Ytan påminner lite om en trasmatta i strukturen, vilket innebär att den är ojämn. Det i sin tur innebär att när man tappar, säg, en chokladbit på det tyget och sen råkar sätta sig på den så är inte bara fläcken ett faktum utan även den permanenta närvaron av choklad i tyget.
  2. Soffan är ljus. Kombinationen kladdmonster/ljus soffa talar för sig själv.
  3. Klädseln på stommen går inte att ta av, och tyget tål inte maskintvätt men det är oviktigt med tanke på att tyget på stommen inte går att ta av.

Med tanke på Problemet så är den inte så perfekt, men… äsch, detaljer. Nu har jag tillbringat ca 36 timmar med att försöka övertala andra, men mest mig själv, om att det är värt det i alla fall. Men oavsett om vi lägger en filt i soffan för Simon att sitta på och även om man kan tvätta klädseln, så vill man ju ha en soffa som fyller alla soffors absolut viktigaste funktion; att vara bekväm. Man måste kunna slappna av runt denna möbel utan att behöva gråta blod varje gång en unge slänger sig i den utan att ha desinficerats först.

Såååå… det blir kanske så att vi måste leta vidare. Frågan är om man kommer ångra sig, ångra att man inte tog den där perfekta prylen i alla fall trots allt, eftersom ingenting av det man hittar på andra ställen kommer ens i närheten när man jämför.

Tre små tomtar

Det sägs att man alltid drömmer

Det sägs att man alltid drömmer när man sover. Jag kommer nästan alltid ihåg mina drömmar så jag har funderat på om detta kan stämma.

Du kan väl melodin till Tre små gummor? ”Tre små gummor skulle gå en gång, till maaarknaden uti Mora”? Jag minns inte vad jag drömde i natt, jag minns inte att jag drömde, men när väckarklockan (Simon) ringt satt jag och ammade med den där melodin i huvudet… fast med ny text:

Tre små tomtar strandade en gång
på beachen utanför Stockholm

Brutna ekon av en fortsättning studsade genom barriären mellan dröm och vakenhet:

hum-hum hum hur ska de hitta hem
hum-hum hum va’ ska vi gö’ med dem

tre små tomtar

När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med ”det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

”Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.