Sen jag började jobba igen har all tid jag tillbringar hemma blivit mycket viktigare. Jag längtar hem efter jobbet, jag längtar efter Simon. Klart att jag gör. Ofta känns det dessutom som att det är min skyldighet, att all tid jag inte är på jobbet bör vara med Simon. Allt för att inte hamna på efterkälken som jag gjorde på Teneriffa.
Men jag måste tänka på mig själv också; jag bär på Simons lillebror. Jag går mot en förlossning, och bara det faktumet är tillräckligt för att driva vem som helst till gymmet så fort tillfälle ges – oavsett väderlek, tid eller sömnbrist. Så när jag är ledig eller jobbar kväll, så cyklar jag till gymmet efter frukost och försöker jobba upp lite styrka så att jag har nåt att stå på när jag börjar gå med personlig tränare igen. Jag måste göra så, Simon är inte den enda jag har skyldigheter mot såklart men det är så lätt att glömma. Resultatet blir att jag skippar att stretcha, eftersom jag vill åka hem och vara med honom innan lunch och han ska sova.
Jag vet att jag gör rätt, jag vet att jag måste vara borta ibland även fast jag inte jobbar, ändå är det svårt.
Härom dagen var jag så snabb till gymmet för att komma hem tidigare, att jag var där först. Det har aldrig hänt tidigare. Alltså, vem hänger på låset och är först in när de öppnar, liksom?
Det är inte bara träningen som drabbar mig som nåt oönskat. För några dagar sedan var jag i stan och åt lunch med en kompis innan jobbet. Det blev ett glapp på 45 min mellan slutet på hennes lunch och mitt tåg till jobbet, så… Ja, 45 min tid. Att göra vad jag ville med. Gratis tid. Tror du inte jag tillbringar mer än hälften av denna oas av… av… TID på barnavdelningen i olika butiker?
Jag fick till slut säga åt mig själv att sluta med det, och tänka på MIG. ”Nu ska jag fokusera på mig. Vad vill jag?”
Mm, det blev 20 min slövandrande mot pendeln med några självpåtvingade avstickare in i butiker (ej barnavdelning) för pliktskyldigt bläddrande bland reakläder innan jag, nästan lite lättad, kunde åka till jobbet.
Jag har verkligen tappat greppet.