Jag hade naturligtvis en lös plan för Björns födelsedag här i förra veckan, vilken involverade två presenter; en från mig och en från mamma och bror.
Som vanligt går våra födelsedagar numera ut på att få egen tid tillsammans, dvs ordna barnvakt, och sen gå hemifrån. En restaurang är i princip alltid involverad, liksom nån sorts present, men det viktiga är tid tillsammans utan barnen.
Min plan var inte mer avancerad än så. Men sen, två kvällar före Dagen, frågade jag Simon i hemlighet om det fanns nånting som han ville ge sin pappa i present.
”Nånting som han tycker om …” funderade Simon, helt med på tåget.
”Jaa, fast vi VET ju vad pappa tycker om, eller hur?” viskade jag entusiastiskt leende och tänkte på kakor, tårta och kanske en teckning. Simons fiktiva glödlampa tändes och han sken upp:
”Mig!”
Ibland gör man klokt i att hämta sig snabbt som bara den:
”Ja! Såklart, ska vi slå in dig i ett paket?”
”Ja-a!”
”Ok, men vet du, om du vill göra det så vill Adrian också, det är ju rättvist. I så fall så blir det trångt och ni måste sitta stilla en stund också,” sa jag som försökte avstyra idén men Simon ville inte höra på det örat.
”Mamma vet du det gör inget. Adrian får sitta med mig.”
Sagt och gjort. Adrian var lika entusiastisk som Simon, trots att jag upprepade gånger sa till dem båda att det gör ingenting om man ändrar sig sen när det är dags, det är ok att gå bredvid mig och sjunga också.
På födelsedagsmorgonen var pojkarna uppe en timme tidigare än vanligt, så taggade var de. Vi gick ner till köket tillsammans och gjorde frukost till pappa (och till pojkarna, annars får pappa inte äta sin frulle), jag hämtade julpapper från ateljén och pojkarnas skottkärra från trädgården, och så bar vi upp alltsammans i Adrians rum och stängde dörren.
De fick sitta på ett ihopvikt lakan i skottkärran, och så började jag vira in dem. De fick varsitt kuvert med present i att ge till pappa också – Björn skulle få ett par formgjutna öronproppar för förskolemiljö, så de fick ge en bild på en propp var – och båda två, som annars brukar slåss så fort de måste samsas på liten yta, satt som små stela ljus och flinade vartefter jag tejpade in dem i rött papper.
Jag hann inte lägga tid på att fota ordentligt, då det var vingligt på flera plan att få till detta. Att låta pojkarna vänta medan jag tog bilder skulle mycket väl kunna sabba allt.
Jag drog dem ostadigt på den lilla skottkärran, som för övrigt inte alls är konstruerad för den vikten, genom allrummet och in i vårt sovrum där Björn halvsov. Sen sprang jag tillbaka för att hämta brickan och sjöng för full hals samtidigt.
”Åååå!” sa Björn teatraliskt. ”Var är pojkarna?”
”De sover fortfarande,” sa jag medan jag ställde ner frukostbrickan och mimade frenetiskt att han skulle öppna presenten illa kvickt.
Barnens leenden, när Björn rev undan pappret, var så breda att mungiporna nästan försvann bakom öronen på dem. Björn skrattade, barnen studsade upp i sängen och kramades och tjoade över överraskningen, och jag stod och var sjukt nöjd med mig själv. Det här är definitivt ett prisvinnande presenttips-till-förälder-påhitt.
Resten av dagen
Vid ett tillfälle vid lunch tjurade Adrian ihop över nåt oklart och sa saker som ”pappa får inte va med mig”, men då sa Björn att vaddå, jag har ju fått er i present. Jag vill ju leka med min födelsedagspresent. Detta avväpnade vår lille trotsåring så totalt att morgonens leende kröp fram över ansiktet och han blev nästan lite glad mitt i allt jag-ska.minsann-vara-arg-nu-trots-att-jag-inte-vet-varför.
Mamma och Jonas kom på fika på eftermiddagen, där de fick ge Björn den present och jag föreslagit och skrivit ut; en timmes massagebehandling för två. Hehe.
Jag hade bakat en vanilj- och hjortrontårta – för Björn är det ingen riktig födelsedag utan en födelsedagstårta – som blev oväntat god. Ingen bra bild på den heller tyvärr, men den innehöll bland annat vaniljkräm, hjortron, hjortronsylt och maränger.
Sen stannade min mor och bror kvar hemma med pojkarna medan jag och Björn åkte in till stan för att hitta nånstans att hänga fram till bordsbokningen på restaurangen kl 18:30.
Det märks så oerhört tydligt på Stockholm att allt inte är som vanligt. Dels var många ställen såklart stängda, men så folktomt som det var på Drottninggatan när vi passerade strax efter 17 är det inte ens under ljusa sommarnätter i vanliga fall.
Restaurangen, ett ställe vi tidigare varit på men då på ”bakfickan”, var trevlig (men bakfickan var bättre) men med hög musik, så när vi åkte taxi hem var vi så trötta båda två att det kändes som att klockan var efter midnatt.
Vi har haft riktigt fint vårväder några dagar här nu. Alla blir så glada utom vi pollenallergiker – men vi blir lite glada ändå eftersom det innebär att vi inte längre har årets pollensäsong framför oss och alltså är det snart över – men oavsett så går det ju inte att hålla sig inne förstås.
Vi bestämde oss för att dra ut på vår alldeles första cykeltur tillsammans för några dagar sedan, dvs första cykelturen där alla sitter på sin egen cykel, för Simon fick en 20-tumscykel när han fyllde år och Adrian har den stora (”stora”) springcykeln nu.
Simon trampade iväg så det fladdrade om honom och Björn satte efter, och kvar blev jag och Adrian så det här med ”tillsammans” strök vi efter 5 meter. Men det gör inget. Jag och Adrian pysslade på med våra cyklar och han är jätteduktig, törs släppa marken med fötterna och bara glida i nedförsbacke – om den inte är brant och det inte går för fort.
Till slut kom vi fram till parkleken där vi stämt träff med Simon och Björn för att äta äpple, men när jag ringde Björn visade det sig att Simon inte hade velat stanna (han anser fortfarande att han inte behöver lära sig att bromsa om han bara planeeeerar hur han ska cykla för att stanna) så de hade cyklat lite vilse en stund och nu var de tillbaka hemma igen. Jag och Adrian tuggade i oss äpplena själva, jag myste i solen medan Adrian klättrade, och sen blev det dags att cykla hem.
Cykeltur i bilder
Han är 3,5 år. Det här med ”nu” är inte ett koncept som lirar med honom hursomhelst. Han var den som tog initiativet till att dra sig hemåt, trots det så kom vi 50 meter innan monsieur stannade och sa ”vänta här, mamma” och sprang ut och slog sig ner som Ferdinand bland maskrosorna.
”Den här också. Och den. Nej! Den.””Den här är till dig mamma, och den här är till pappa. Simon får INGEN för han bara FÖRSTÖR.”
Sen kom vi, efter en stund, via en vattenpöl där han ställde sig och mediterade i några minuter, till ett annat ställe med fler blommor.
”Här finns MASSOR!!”
Sen kom vi 30 meter till.
Efter det kom vi efter många stopp till slut till skolan, som vi naturligtvis inte bara kunde passera nere på gångvägen utan måste korsa. Och träna terräng.
”Du, Adrian, går det bra för dig?” ”Ja då det går bra. Man ska åka här. Så här gör man.”Måste gräva lite i sanden.
Här ringde Björn och sa att lunchen snart var klar, och då blev det ändå lite fart på lilleman.
Jag har velat ha en sån där jätteburk med tappkran ute att ta dricksvatten ur ganska länge, men inte vågat köpa nån eftersom vi har stenplattor och alla jätteburkar jag sett är av glas.
Men, så var jag och köpte dynor till utestolarna – som är 3 år gamla och fortfarande inte fått en enda dyna – och sprang förbi en hylla med krimskrams, tvärstannade och backade tillbaka. Där stod den. Min jätteplastburk med tappkran.
Visst, den var inte vacker, det var citroner på och kranen var gul, men den hade en kylklampsstav i locket och skulle sannolikt överleva upprepade plattfall så jag funderade inte ens.
Myntan har erövrat ny mark i år, bland stenarna utanför rabatten till och med, så igår när det var så fint väder så invigde vi burken. Jag plockade massa mynta med sax, hittade en halv gammal citron i kylen och så gjorde Adrian och jag mynta- och citronvatten i burken.
Det blev populärt! Det var kanske mest det nya i att tappa upp smaksatt dricksvatten själv, men han gillade vattnet och när Simon kom hem stod också han och smådrack en stund innan lunch.
”Är ni trötta nu?” frågade grannen, som höll på med sin gräsmatta, när vi passerade på grusgången allihop för att hämta in ballongerna vid brevlådan.
”Ehehe,” svarade vi. ”Skönt att det bara var två timmar. Undrar hur personalen på förskolan gör, varje dag.”
Research femårskalas
Vi har ju som sagt aldrig ordnat regelrätt kalas för pojkarna tidigare. Varför hasta med det, liksom. Men i år när Simon fyllde fem år, och dessutom redan varit på ett kalas i vintras, så var det en självklarhet. För honom, i alla fall.
Jag började googla runt och kolla vad som redan sagts i ämnet – vilket bör vara typ allt; femårskalas, eller barnkalas över lag, är knappast ett nytt koncept – och hittade en hel del. Naturligtvis.
Det är ganska tacksamt att göra så, alltså att bara kolla vad andra gjort och sen plocka ihop sitt eget upplägg efter förutsättningar på plats. Det är ju corona-tider dessutom så utomhuskalas var det enda raka. Jag plockade framför allt en del grejer från följande länkar:
Jag började med att helt enkelt fråga Simon vilka han ville skulle komma på hans kalas, och så fick jag en lista på 10 barn från hans förskolegrupp. Han berättade också att det måste finnas en fiskdamm, med godis alltså, och tårta. Alltså en sån där fiskdamm med en pinne och ett snööööre och en kläääänypa.
Så jag fick allas telefonnummer av förskolan, som frågade föräldrarna om de ville lämna ut dem först osv, och ringde runt med två möjliga datum på förslag. Jag tänkte att först och främst, innan vi gör något annat, måste vi kolla med folk att de inte redan är uppbokade OCH att de vill komma. Det var bara mamman med tvillingarna som tackade nej.
Jag har jobbat en del med barn förr om åren. Jag vet att mängden ”10 barn” är på gränsen innan man (läs: jag) måste gå upp en nivå (eller trettio) i förberedelser och backup-planer när man inte vet vad man håller på med från början. Men när nu tvillingarna försvann ur bilden så skulle 2 av de 10 barnen vara mina egna, så det kändes lite lugnare.
Det jag främst plockade med mig från alla tipsen jag hittade (och fick här på bloggen) var följande:
grilla korv
löpande tillgång till saft och vatten
skattjakt
fiskdamm
styrda aktiviteter
2 timmar räcker
Förberedelser
Inbjudan skickades på sms till de föräldranummer jag ringt, med info om utomhuskläder, Simons önskade halloweentema, att det skulle finnas grillkorv, tiden (15-17) osv. Jag körde på ett av tipsen om att be folk att OSA om de INTE kan komma. Såhär i efterhand undrar jag varför nån gör så, jag kommer inte göra så igen kan jag säga för jag fick inte så många svar.
Dagen före kalaset skickade jag därför ut ett till sms, typ välkomna på kalas imorgon, vänligen meddela om ni fått förhinder och hur många föräldrar som stannar och hänger med oss. Fick 4 svar.
Så vad gör man? Det är ju bara att stå fast vid sin sak och gilla läget. Och utgå från att alla kommer och har med sig 2 föräldrar var.
Delat onenote-dokument
Ibland är det himla praktiskt att bo ihop med nån som är van att jobba i projekt. Hängivna anhängare av listor som vi är, Björn och jag, så delade jag mitt påbörjade onenote-dokument Simons femårskalas med honom, och min kära sambo satte ihop en lista i tre delar:
Dagen D
Såhär är det med våra pojkar: Om de inte sover efter lunch, så har de dåliga chanser att orka kalasa kl 15. Om de inte är trötta efter lunch, så somnar de inte. Björn hade koll på läget, sa han, så han tog med sig pojkarna till skogen tillsammans med mormor och hunden hela förmiddagen.
Under tiden gjorde jag så mycket jag kunde hemma.
Kom på att barn alltid lämnar sina prylar vind för våg, och att godispåsarna alltså borde ha namnlappar.Backup för barn som vill gå undan.Typ Simon, eller nån. Man vet aldrig.
Vidare var det att blåsa ballonger för allt vad tygen höll, sopa studsmattan och lägga ut en skofilt, halloweendekorera toa (folk måste ju ändå få komma in och gå på toa) och grind och utebord, ställa fram kaffekokare, te, sugrör, pappmuggar, extrabord och stolar och jag vet inte vad. Jo, träna på dansen och klocka den. Varför? Kommer till det.
Pojkarna somnade efter mycket om och men efter lunch, och jag sprang runt ute och gömde ledtrådar och hjälpte Björn med fiskdamm och lite sånt.
14:30 var vi klara, så då började jag väcka pojkarna så sakta.
Genomförande
Trots önskan om halloween-/spök-/monsterkalas så fanns ingen som helst önskan från Simons sida att klä ut sig, och Adrian tog sikte på skjortan som om det inte ens fanns alternativ. Skjorta och finbyxor skulle det vara. Undrar om han tror att han måste ha skjorta för att det ska bli ordentligt. Typ att han inte är ”med” om han inte har skjorta på sig.
Vi skulle ha kalaset utomhus oavsett väder, men som genom ett trollslag hade vi vansinnig tur och det var varmt och soligt. Visst, kyligt i skuggan och inte sommar-varmt, lite vind hade vi också men alltså, inget regn/hagel/snö/storm/valfritt nyckfullt aprilväder.
Korvgrillning & presenter
Ungarna dök upp på utsatt tid, de flesta lämnades av sina föräldrar men tre föräldrar stannade kvar och stod och pratade. De var lite svårflörtade till kaffe/te men efter en stunds stillastående i solen gav de efter.
Alla barn utom Adrian sa nej till korv – antagligen för att de precis kommit och måste röja lite först – men sen kom de och bad om det en efter en så det var ju bra.
Vi hade tänkt att Simon skulle öppna presenterna under gemensamma former, men han kastade sig över dem direkt och hade redan slitit upp en och en halv när jag såg vad som pågick. Jag antar att det är för mycket begärt att han ska vända med paketen och fokusera på annat, men det spelade ju ingen roll egentligen. Så Simon öppnade paket medan hans små gäster sprang omkring i trädgården och tuggade korv. Varje gång nån kom och bad om nåt att dricka så fick denne en pappmugg som vi tillsammans skrev namn på.
Tårta
Sen var det dags för tårta. Alla samlades runt bordet medan Björn försökte tända tårtljusen i vinden. Det gick efter några försök, Simon hann blåsa tre ljus, de andra tog vinden och barnen skrattade högt åt det.
Björn hade gjort 2 tårtor, eftersom vi var så osäkra på hur många som skulle komma; en choklad- och en gräddtårta. Barnen fick välja, och eftersom det fanns så mycket så rådde ingen mängdbegränsning. Några barn smakade på båda och konstaterade att ingen av dem var god – en pojke meddelade att han bara åt tårta om det var godistårta – medan flera andra åt riktigt mycket.
Skattjakt
I väntan på att alla skulle bli klara så var det fri lek igen, och sedan, efter att ha röjt undan det som var i vägen, gick jag runt till barnen och sa ”skattjakt”. Eller, jag hade tänkt göra det.
”SKATTJAKT!” skrek den första som hörde det och flög upp från gräset. Ordet studsade runt som en boll bland alla barnen som ögonblickligen upphörde med det de gjorde och kom snubblande mot mig.
Mental paus
Under ett kort ögonblick stod jag handfallen medan de kom rusande. Vad hände nu? Barn måste ju förvarnas, påminnas, fösas och vallas och tjatas på … eller? Nej, just det, det är MINA barn som måste det. Jag hade glömt hur det är att hantera andras ungar. Barn lyssnar på mig, så har det alltid varit. Det är inte svårt för mig att nå dem och engagera dem, men jag har bara umgåtts med mina egna barn de senaste fem åren. Och just nu verkade mina två vara offer för gruppstämningen så det var läge att samla sig och inte tappa momentum.
Skattjakt, forts.
Barnen lyssnade under total tystnad (!!!) när jag läste inledningen till historien om skattjakten och varför vi gjorde den. Vi skulle hjälpa en greve på ett slott att hitta sina skattnycklar.
”Jag vet vad skatten är för nåt,” sa en förnuftig flickröst. ”Det är godis!”
”Kanske det,” sa jag. ”Men det får vi bara veta om vi letar rätt på nycklarna. Eller hur?”
Insiktsfulla nickanden. Så var det. Så jag läste första ledtråden, som tog dem till vattenslangen och en gåta som skulle lösas. Nästa ledtråd ledde till bordet, med en pysselgåta som krävde koncentration. På samma sätt tog vi oss fram och tillbaka över trädgård, fram- och baksida, grusgång och gräsmatta.
Bordspysselgåta.Päronträdet på baksidan.Potatislandet.
I slutet av jakten fick de tejpa fast alla nycklar på en skattkista, och en sista ledtråd tog dem till brevlådan. Simon sprang engagerat med brevlådenyckeln i högsta hugg. Alla samlades runt lådan om höll nästan andan medan Simon fipplade med låset.
”Tänk om det är godispåsar där inne!” sa nån upphetsat.
Det var det inte. Där inne låg en liten låda, och i lådan fanns ett gäng pappersdiamanter. Alla fick ta varsin, och jag förklarade att nu skulle vi ta med oss skatten till greven men för att komma dit måste man gå en speciell väg, så alla samlas vid musiken!
De sprang så gruset sprätte runt fötterna. Vi samlades vid högtalaren vid husväggen, och så satte jag mig på huk framför barnen.
”Är det nån som kan sången ’följa John’?”
Det var det ingen som kunde. Jag sjöng långsamt versen för dem:
Ställ er i en rad nu en rad nu en rad nu Sen gör ni allt som jag gör vi leker följa John
”Är ni med? Vi måste dansa den magiska följa-John-dansen för att komma till grevens slott, alla följer efter mig och Simon och så gör ni samma som vi gör. Har alla sina diamanter?”
Ett gäng armar med pappersdiamanter for upp i luften, jag satte på musiken* och så dansade vi. Eller snarare vi stampade takten medan jag tog dem under studsmattan, upp på rutchkanan, över det lilla trädgårdsbordet, runt träden och tillbaka till högtalaren där vi fortsatte stampa medan vi väntade in alla. Det var den här tajmingen jag klockat tidigare. Lagom tills versen började om med ställ er i en rad nu så väntade vi in de sista, och så trampade vi vidare i en lång orm och när sången var slut stod alla ungar på en rad framför fiskdammens skynke i snicken. Björn satt innanför, han hade installerat sig där under dansen, och var beredd.
Barnen fick nypa fast sin diamant i nypan och hänga in den innanför skynket. Greven blev tacksam och skickade tillbaka en godispåse och ett diplom som tack för besväret. Eftersom påsar och diplom var namnade fick barnen säga sina namn högt och tydligt.
Slutspurten
Klockan var 16:45 när den sista påsen och diplomet fiskades, vilket jag var omåttligt nöjd med. 15 minuter kvar att gräva i påsarna, hoppa i studsmattan och röja som små vettvillingar medan föräldrarna började droppa in.
Sammanfattning av Simons femårskalas
”Det här var ett jättebra kalas!” sa en pojke glatt medan hans mamma hjälpte honom på med en jacka. Det var samma pojke som sagt att tårtan inte var särkilt god, så det kändes riktigt bra. Älskar den aspekten av att ha med ungar att göra. Du får höra sanningen utan omsvep. Så enkelt. Så rart. Och brutalt.
Hursomhelst, nästa gång kommer vi nog inte köra korv och tårta så som vi gjorde nu, det blev lite mycket och nära inpå varandra. I övrigt så var det ett bra upplägg, och det var bra att jag hade gått igenom med Simon innan kalaset började precis vad som skulle hända. Han blev jätteledsen först när han förstod att vi inte skulle vara inne ALLS, men efter att han lugnat sig och jag förklarat att det inte var möjligt att vara inne, så köpte han det.
Nästa gång ska vi sköta OSA annorlunda också, definitivt. Och det här med namnlappar på godispåsarna var ett rent och skärt genidrag, bara så du vet.
Efter att alla hade gått så städade vi, det gick förvånansvärt fort, hämtade in ballongerna vid brevlådan och pratade lite med grannen, samlade ihop skattjakten och plötsligt stod jag i köksdörren och tittade ut med den overkliga känslan av att Simons femårskalas inte hade hänt.
Öde tomt.Tom studsmatta. Inte ett spår av eftermiddagens röj.
Då ropade Björn, som höll på med resterna på bänken, till av förtjusning: ”Vi fick EN tårta kvar!”
Pojkarna var trötta den kvällen. Vi åt grillkorv till middag – hade ju en del kvar – och sen såg vi en film i soffan tillsammans. Dagen därpå var det måndag och förskoledag som vanligt, Simon var fortfarande på gott humör och väldigt nöjd med att ha hittat ett par kvarglömda solglasögon efter kalaset som han skulle lämna tillbaka till ägaren.
*Musiken: Följa John från Peter Pan. Egentligen sökte jag en annan version men det här den enda jag hittade på Spotify:
Yes, vår lilla pirat är inte så liten längre! Femårsbesiktningen gick som smort – synkontrollen gick så bra att han pekade på rätt bokstav INNAN hon visade den på tavlan – och vaccinsprutan på slutet togs med en del gråt, torkade tårar och förtjusning över att få välja en rrrring som belöning för att slippa bli dödligt sjuk.
Apropå det så har Simon vänligt men bestämt talat om att han ska bli långhårig, så till nästa jul om inte förr så är det läge att ge honom en egen borste. Undrar om det finns såna med Batman på … Alltså han kommer bli så söt med långt hår! Jag kan inte låta bli att längta lite.
Födelsedag
Femårsdagen inföll en fredag, så det var frulle på sängen och en present eller två innan vi gick till förskolan. På kvällen, efter maten, åt vi tårta tillsammans med morbror Jonas som vågade sig hit och bjöd pojkarna på varsin transformer (Simon fick en stor och Adrian en liten, vilken han fortfarande har med sig överallt för övrigt).
Dagen därpå kom mormor och hälsade på, med presenter hon också förstås, och presenten från morfar och marmor – en underbar liten symaskin som jag hjälpt dem välja – invigdes. Den fungerar alldeles utmärkt. Jag hjälpte Simon sy en jättesöt liten tygpåse, som han sen gav MIG i present så nu måste jag använda den. Ingen aning om till vad. Hjälp mig – vad lägger man i en tygpåse på ca 7 x 5 cm? Helst så att han ser, också.
Kalas
Jag nämnde att det var kalas på gång också, men alltså det förtjänar sitt eget inlägg. Jösses vad lärorikt det var, på flera oväntade plan. Men det gick bra, och vi hade osannolik tur med vädret.
Treårsåldern är brutal, på så många plan, men det finns en underbar charm hos den här oskyldiga perioden i barns liv då de försöker få ordning på och gärna använda sånt de precis ”lärt” sig. Adrian delar frikostigt med sig av sin världsbild, och den är för go. Här är några exempel:
Jag retades med honom, höll fast och kramades och sjöng komama*. Han blev sur:
”Mamma sluta, du får inte göra så med mig, för jag har en känsling i örat.”
”En känsling? Oj, hur ska vi få ut den då?”
”Det går inte för den sitter allra längst in.”
”Aha, måste den vara kvar där då?”
”Ja, så du måste vara försiktig med mig, förstår du.”
”Mamma, veeet du, faaaktiiiskt, jag har stensler i magen.”
”Stensler? Vad är det?”
”Det är bra för det betyder att all luft har kommit ut,” berättar familjefilosofen matter-of-factly med sin vanliga undervisande lilla hand i luften.
Jag försökte torka hans händer efter maten, innan han skulle gå från bordet. Vi gör alltid det. Adrian blev vansinnig:
”JAG BESTÄMMER ÖVER MIN KROPP!!”
Jo … Förvisso.
Adrian klättrar i ett träd, jag hjälper Simon som står och kissar i en buske. Plötsligt skriker Adrian från trädet:
”HJÄÄÄÄLP!! MIN HALS HAR GÅTT I BAKLÅS!!**”
Det är vackert och varmt vårväder. Vi har varit ute på cykeltur, Adrian och jag. På vägen hem börjar han sjunga, och när vi svänger in på vår gata höjer han volymen och skriksjunger glatt och helhjärtat åt alla grannar han ser hela vägen fram till vår uppfart:
”KOM UT OCH DANSA! UPP MED HÄNDERNA! KLAPPA TAKTEN ETT TVÅ TREEE!***”
Pojkarna har fått varsin köpt smoothie som de sitter och smuttar på efter maten. De njuter ljudligt båda två. Förpackningarna har inga bilder, så vi frågar dem vad det är i deras smoothies.
”Adrian, vad är det för frukter som din smoothie är gjord på, tror du?”
”Vet inte.”
”Vad smakar det som?”
Han tänker efter, sedan säger han: ”Som min sko.”
Sist, men inte minst, ska vi inte glömma julafton, då Adrian mitt i all paketyra ställde sig och ropade högt:
”JAG KÄNNER INTE MINA ÖGON!!”
Tips! Läs om andra saker som hörs hemma hos oss här. Och när Simon traverserade treårsåldern lät det ofta såhär.
*Komama: ”Mamma, kom, mamma. Kom, mamma. Kom mamma. Komama.”
**Copy-paste från sagan om den vite riddaren.
***Förtydligande för dig som inte haft småbarn på ett tag:
Vi har pysslat en del den här påsken, och det första vi gav oss på var påskriset.
Eftersom vi är två pollenallergiker och vi ogärna har blommande kvistar inomhus, så valde vi att leta rätt på eget påskris ute.
Eller ja, JAG letade. De andra bidrog värdefullt genom att klättra i träd. Men vi fick ihop ett gäng döda grenar till slut, som vi tog hem och band ihop till nån sorts gles grenbukett.
Jag hade köpt lite fjädrar och dekorationsägg, så detta hängdes entusiastiskt på grenbuketten efter middagen på skärtorsdag. Långfredag innehöll en hel del dekorationspyssel, varav vissa saker blev så pass klara att de gick att hänga upp, till och med.
Ingen vanlig påsk
Påsken förra året sköts fram en vecka på grund av sjukdom, men våren 2020 är speciell så det här med att ”skjuta fram” är nästan detsamma som att säga ”vi tar det nästa år”. Det går förstås inte an, så istället för att fira som vi brukar med familjen så åt vi lunch med min mor över facetime. Inte samma sak som att ses, men med tanke på hennes magsjuka så var det nog bättre än det skulle varit om folk inte beordrats att hålla sig hemma (för då skulle vi inte ha setts alls).
Påskharen
Efter lunch sov pojkarna, och de gick lydigt och la sig eftersom jag sa att påskharen kanske inte vågar sig fram med äggen om barnen i huset är vakna.
”Finns påskharen på riktigt?” frågade Simon storögt.
”Det är många som tror det,” svarade jag diplomatiskt.
”Har du eller pappa sett honom?”
”Nej, aldrig. Men han är inte känd för att vilja visa sig hemma hos folk. Han är skygg.”
”Vad är skygg?”
”Blyg. Eller rädd. Eller kanske lite av båda.”
Det är svårt att inte blåljuga, och samtidigt inte ta ifrån dem småbarnsmagin.
Påskäggsjakt
Hursomhelst, medan de sov så förberedde jag en påskäggsjakt jag googlat fram och köpt som pdf.
Vår påskäggsjakt startade efter mellis (godis ska helst inte landa i tom mage) och det gällde hönan Agda som fått sina 6 ägg stulna av busiga kycklingar. Ledtrådar och utmaningar avlöste varandra tills båda pojkarna stövlade iväg i full karriär mot brevlådan. Den var förstås låst, som alltid, så full fart tillbaka till köket och rörande samarbete kring kökspallen för att klättra upp till kroken och hämta brevlådenyckeln. Fyra snabba små fötter trummade gruset hela vägen tillbaka till brevlådan igen, Simon trixade koncentrerat med nyckeln, vred om, och där inne stod två gula filtkorgar med varsitt påskägg i.
Godis
”Får de äta godis nu?” frågade pappa när vi åt middag senare tillsamans med honom och marmor Pia över facetime.
Svaret är ja. Vi kan inte hålla dem borta från det ändå, med kalas och högtider och allt vad det är. De var sockerfria båda två fram till 3 år, och det är vi nöjda med. Vi är fortfarande restriktiva och köper som regel inte godis till dem, men nu är det påsk och då är det speciellt. Dessutom kom ju godiset från påskharen.
Yep.
Jag hade lagt – förlåt, PÅSKHAREN hade lagt i 5 st olika påskgodisbitar, ett Kinderägg som jag trodde innehöll Pyjamashjältepryl, 3 st bitar torkad mango och en klämmis i varje ägg. Adrian och Simon har aldrig fått något Kinderägg och eftersom de ser på reklamfria barnprogram så kände de inte till grejen med dem. Bokstavligen.
Jag filmade Adrian när han tog en tugga ur sitt chokladägg, konstaterade hålet som blev och sen förvånat, misstroget och upprymt på samma gång som i en reklamfilm utbrast:
”Det ÄR nånting där inne! Ett ägg till!”
Varför Adrian är pepparkaka? Jag undrade också, och han hälsar att det är för att det är påsk, såklart. Duh.
Kinderägget visade sig innehålla en fullständigt värdelös pryl. I alla fall det ena. Alltså ännu sämre än vad men kan förvänta sig ur ett Kinderägg.
”Det här är ju jätte … tråkigt!” utbrast Simon när han tittat en stund på det som trillade ut ur hans chokladägg. ”Ni måste säga till påskharen att inte köpa fler såna hära,” fortsatte han men jag avstyrde vidare diskussion om just det genom att ändra fokus:
”Vissa tror att påskharen är som trädanden i Drakens trädgård, och bajsar godis.”
Båda två tittade på mig, och började gapskratta. Att prata om bajs är jättebra om man vill ändra riktningen på ett samtal med dem.
Allt som allt så blev det riktigt mysigt. Björn blev alldeles rörd av Simons engagemang under deras påskäggsjakt, och han drog ivrigt med sig Adrian som alltså tyckte det var väldigt kul han också. Pdf:en jag köpte var värt priset, jag menar 169 kr för något vi kommer kunna återanvända nästa år igen och som barnen uppskattade så mycket, det är en väldigt rimlig peng. Jag känner flera som skulle säga att men vaddå, det där kan man ju göra själv – och så är det förstås. Det är bara det, att jag skulle inte ha gjort det själv.
Ej sponsrade länkar
Bilder för påskpyssel: Pixabay. Tips: filtrera på Illustrations eller Vector graphics.
Det är spännande tider, må jag säga. Eller har vi redan avhandlat det, typ tusen gånger? Spännande tider, verkligen, när utflykten till stora coop blir en ljusglimt. Det här med att jobba hemma, stanna hemma, undvika folksamlingar och allt vad det är leder förstås till omvärdering av det man faktiskt kan göra. Som att handla.
Nu är Björn och jag krassliga, men innan det hände så var Adrian med mig och handlade efter dansen, och vi höll på att inte komma därifrån för att ubåten var så himla spännande.
Årets första och enda pulkaåk
Annan ljusglimt var härom dagen när jag var hemma med Adrian, eftersom det inte fanns någon personal alls på hans avdelning på förskolan, och det hade snöat under natten.
”SNÖÖÖ!!” tjoade jag och, när han inte ville följa med ut direkt, hotade med att det redan höll på att smälta.
Vi tog med oss pulkan och åkte ett åk i slänten här i närheten. Det gled som förväntat på den tunna flygiga nysnön, som knappt fäst vid det fortfarande gröna gräset, dvs dåligt. Så vi gick en prommis med pulkan på släp, och jag som inte varit ute på ett par dagar tyckte det var oerhört trevligt.
Av någon anledning blev Adrian plötsligt sur på mig och gick runt och tjurade i säkert 30 minuter utan förklaring, men sen blev vi lika oförklarligt sams igen och när vi kom hem fick han syn på leksaksskidorna i garaget. Medan det sista av nattens snö sakta smälte bort inför våra ögon kämpade min lille trotsåring tappert med spänna-på-skidorna tills det var dags att äta lunch.
Permitterad
Också en ljusglimt, faktiskt. Jag har blivit permitterad från jobbet på 40 %, dvs jag går ner till att jobba 60 % med en lönesänkning på 6 %. Det är i och för sig nästan fullt strålkastarljus snarare än en ljusglimt. Här har jag gått runt ett tag och funderat på om jag i egenskap av småbarnsförälder borde gå ner till 80 %, så som jag har rätt att göra, och så ger man mig 60 % istället utan särskilt stor lönesänkning alls. Extra bra är det för att det naturligtvis är på jobbets initiativ; det som tagit emot på 80 %-fronten är just att jag är nyanställd på 100 % och det kändes så dumt att direkt gå ner på 80 %.
Å, men vad ska jag GÖRA med all denna TID? Äsch, jag tänkte ett tag att här har jag min chans att se ikapp alla säsonger av Game of Thrones (som jag sparat), men det blir nog snarare självstudier i kombination med diverse syprojekt. Om nu barnen får fortsätta komma till förskolan, vill säga. Man vet ju aldrig. Spännande tider, som sagt.
