Dregglisar har en begränsad livslängd, och det tänkte inte jag på när jag sydde dem. Jag tänkte att de skulle hålla fram tills Simon kan gå utan dregglisar utan att få fuktskador på bringan.
Härom dan när jag hämtade honom på föris* så sa en av pedagogerna* att det var dags att ta dit nya eftersom den sista rena nu låg i en smutspåse på hans hylla.
Jag har länge tänkt att jag vill göra ett gäng nya eftersom de gamla blivit lite sunkiga. Du vet, han dreglar ju inte bara saliv på de där lapparna; det är mat av alla slag, lera/jord/sand samt en hel del saker som kvalar in under rubriken ”övrigt”.
På kvällen letade jag fram ett par gamla urtvättade mjukisbyxor, strl XL, som jag fått av en kompis med säljargumentet ”du kanske vill sy nåt annat av dem, det är ju ganska mycket tyg”.
Resåren i midjan har jag redan använt till ett par simonleggings (länge leve återanvändningen av material), och totalt blev det 6 dregglisar + 3 st baksidor till lite finare alternativ.
Egentligen har jag inte tid med sånt här just nu. Egentligen borde jag montera korgar och trådbackssystem i tvättstugan… men ibland är man liksom för trött för det. Ibland behöver man bara får göra nåt som man faktiskt gillar.
*Föris = förskola = DAGIS.
Pedagog = förskolepedagog = DAGISFRÖKEN
De här nya orden, som är korrekt benämning, vägrar fastna. Jag försöker lära mig att använda dem, men de enda som fattar är andra småbarnsföräldrar. Resten av familjen fortsätter att säga ”dagis” och ”fröken”, eftersom det alltid har hetat så. Det är ord med stark känslomässig förankring i svenska folkets hjärtan, jag tror det kommer ta lång tid innan de faller sig naturligt. Antagligen hinner våra barn ta studenten innan dess.
Idag är det lördag. För Björn, som är föräldraledig, är det inte nån speciell dag idag förutom att det antagligen var mer folk i parkleken när han gick dit med Simon. Jag har inte frågat. Jag, å andra sidan, jobbar dag både lördag och söndag. I vanliga fall börjar man kl 06:30, men på helgen är det en timme senare som gäller. Haha! Sovmorgon!! Ända till kl 6 ?
Den där lite lediga känslan du vet när man gör nåt av egen fri vilja, inte för att man måste. Det var så pass mycket sovmorgon att Simon vaknade strax innan jag skulle gå, så jag bytte på honom och gjorde välling och väckte Björn med bebis och tillhörande nappflaska på sängen.
Alltså det var ju så mysigt att jag höll på att inte komma iväg till jobbet alls, missade bussen så fick ta bilen istället. Fint väder var det också…
Men, i och med att jag hade bilen nu så kunde jag stanna vid tygaffären på vägen hem. Jag pratade med en kompis igår som väntar tvillingar, kanske så tidigt som i juli. De är deras första barn, och de funderar på hur de ska lösa sovarrangemanget hemma. Jag föreslog 2 babynest.
”Vad är det?” sa hon, och istället för att beskriva ett babynest på ringrostig franska bad jag henne googla det. Hon blev eld och lågor. Hurra, lösningen var funnen, typ.
Jag, eller dvs mitt estetiska kreativa vuxna egna jag, rycktes med i entusiasmen och erbjöd mig att sy 2 st åt henne, som present till tvillingarna. Vi hade precis pratat om hur mycket tid man INTE har som bebisförälder, så hon skrattade bara först tills hon insåg att jag var tokallvarlig.
Jag är fortfarande tokallvarlig. Babynestet var jättebra att ha när Simon var ny, men jag gillar inte det jag sydde och ska göra ett nytt till mig själv (ja, jag är så trött min min egen säng nu att jag tänkte testa detta; det funkade ju bra för Simon liksom). Så nu har jag 3 att göra. Jag får ta mig tid, helt enkelt. Alltså, efter jobbet skulle jag åka förbi tygaffären eftersom jag hade bilen… men jag slutade kl 15 och då stängde tygaffären. Jag får använda sånt jag redan har hemma, vilket förmodligen är en bra sak eftersom jag lyckats samla på mig en jäkla massa.
Hurra för mig. Länge leve helgen – och babynestets uppfinnare.
Så taggad! ?
Målbilden, fast med annat tyg. Och lägre kanter. Om kanterna är lägre kan man liggamma mitt i natten utan att ta ungen ur babynestet. Då kan man tjuvsova samtidigt ?
Jag gästspelade på jobbet i 4 timmar en kväll i februari, efter 10 av 12 månaders föräldraledighet. Det var en märklig känsla.
4 feb. 2016 kl. 21:05 skrev jag till Chefen:
Jag skulle brygga kaffe som första åtgärd när jag kom hit och löste av Michaela. Det är så märkligt, för jag har inte varit här på 10 månader och ändå känns det som om jag bara varit borta en vecka. Arbetet i köket sitter i kroppen men inte i minnet (mitt minne jobbar efter principen att det här med minne är överskattat), så det var som att se någon annan brygga kaffe. Med min kropp. Jag var också tvungen att be Michaela stanna kvar medan jag loggade in på datorn, utifall att jag skulle ha glömt vad jag heter.
Med Vänliga Hälsningar/ Best regards
Lisa
Från: Chefen
Skickat: den 4 februari 2016 21:33 Till: Mig på jobbet Ämne: Re: D e luuuuugnt
Ha, ha! Typiskt dig! Gud vad jag har saknat dina mail. Jag älskar ditt skriftspråk. När kommer boken, du har ju haft ”semester” jättelänge nu. 🙂
Med vänliga hälsningar/Best regards,
Chefen
Det är fortfarande en märklig känsla att vara där och inte hemma hela tiden. Det är fortfarande positivt, men det känns som om jag inte varit borta mer än kanske 6 veckors semester eller nåt. Det är inte så mycket som har förändrats som jag hade befarat… på gott och ont.
Hm, det var onödigt diplomatiskt sagt. Det är inte så mycket som har förändrats som jag hade hoppats.
Jag tror att det är allmänt känt att man efter föräldraledigheten söker mer utmaning. Det är många som byter jobb. Jag har inga sådana planer – även om jag gärna skulle bygga ett lusthus på tomten och skriva min första bok där – och framför allt inte nu eftersom jag bara hinner jobba ett halvår och dessutom trivs, men jag förstår absolut dem som söker sig mot nya horisonter.
Jag får försöka berika min horisont istället… eller hitta ett nytt sätt att se på saken.
Jag köpte min overlock, dvs min nya symaskin, på Stockholms Sycenter och anmälde mig då till den kurs de erbjuder helt gratis till alla stolta nya ägare.
Jag har haft min Babylock i nån dryg månad, så jag hade hunnit samla på mig ett gäng frågor och såg riktigt fram emot kursen som gick av stapeln igår eftermiddag kl 16. Björn åkte hem tidigare från jobbet för att passa Simon så att jag kunde åka. Jag kom dit i tid! Alla andra, dvs 5 pers till, kom sent.
Alltså, jag måste säga att även om jag alltid gillat att sy så har jag inte gått vare sig utbildning eller kurs, och har därför aldrig fått tillfälle att umgås med andra hemmakreativa filurer som jag själv men detta avhjälptes med råge igår.
Jag kom först, som sagt, och efter mig kom Monika, en mysig pensionerad skåning som fått en stroke för 2 år sedan. Sedan kom Elisabeth, som öppnade upp med att påpeka att hon minsann fått rensa sina trådkanaler efter bara en månad, snörpte på munnen, stirrade kursledaren i ögat och sa: ”ska det vara så?”. Sen kom Lotta, den där kvinnan du vet som använder sarkastisk och/eller ironisk ton i allt hon säger för att maskera sin osäkerhet, Lilla Grå som jag aldrig hörde namnet på och som aldrig egentligen sa nånting, och sen kom panchis-Bert. Jag har glömt vad han hette men han såg ut som en Bert. Bert gillade ljudet av sin egen röst, Bert hade definitivt ingen tid att passa, Bert hade köpt sin maskin i torsdags och BERT hade minsann redan sytt 300 m på den – det senare upprepades 2 gånger med efterföljande konstpaus för reflektion och beundran.
Kursledaren, som uppenbarligen kunde allt om alla symaskiner i butiken (och förmodligen om alla maskiner i hela världen), började pedagogiskt med att förklara hur man trär maskinen och jag tänkte redan där att herregud, vi har bara 1,5 timme på oss, vi kommer aldrig hinna klart, inte med de här tomtarna på flaket.
Mycket riktigt, när klockan slog 17:30 och jag egentligen var tvungen att gå för att hinna till middagsdejten med Jessica på Tabbouli, så satt den stackars kursledaren och kämpade i underläge mot Bert och Ironiska Lotta:
”Mm, jag kommer till det.”, ”Ja, alldeles strax.”, ”Jag ska förklara det om en liten stund.”, ”Om ni bara låter mig förklara, så kommer vi till det.”
”Kan du alla sömmar utantill?” frågade Lotta sarkastiskt och kastade nya frågor på henne som handlade om det vi precis hade gått igenom, utan att lyssna ordentligt precis som Bert, som gärna strösslade lektionen med egna skämt där han jämförde maskinen med kvinnor.
Till slut blev klockan 18 och jag kände att nu, era vilsna hemmanissar, nu får det vara nog. Jag avbröt och ställde den enda fråga jag fortfarande hade, och rusade sedan därifrån. Bakom mig hörde jag Lotta tala om för alla vad hon hette på Facebook och att vi kanske kunde bli vänner där och diskutera sömnad tillsammans. Dröm, tänkte jag.
Sammanfattningsvis kan jag säga att kursen var precis som den skulle, dvs en ”komma-igång” grundkurs som var lätt att hänga med på och bra på alla sätt och vis. Men förutom ett ballongknippe glödlampor över huvudet fick jag också med mig ett stort frågetecken angående mig själv därifrån; platsade jag i den där gruppen…? Kan jag uppfattas sådär av andra?
Vid alla gudar, det hoppas jag inte.
Jessica var också försenad, så vi kom fram med samma tunnelbana och hade en jätte trevlig kväll på restaurangen precis som vi brukar. Efter nån timme där ringde Björn och frågade upprört vad han skulle göra med Simon, som bara grät och grät och inte ville ha mat. Du vet den där känslan man får när ens bebis bara skriker och det skär i hjärtat och det enda man klarar av att göra är att släppa allt och plocka upp sin unge i famnen? Den känslan, fast över telefon. Grejen var den, tror jag kände jag, att Simon hade precis somnat när jag gick. När han vaknade var jag inte där. Jag hade inga andra tips till Björn än att plocka upp honom och kramas och fortsätta kramas, och sen insistera.
När jag kom hem sen strax före 22 satt Björn med ett glas whisky och kände sig helt skakig inuti. Han blir mer påverkad än jag av Simons gråt/missnöje/avgrundsvrål. Jag är härdad, det är inte han.
Du vet de där hemska dregglisarna från Åhléns som man (kanske) köpte när ungen började läcka kopiösa mängder vatten ur munnen för några månader sedan? Om inte så är det dessa jag pratar om:
De verkar ju bra, ekologiska och allt, men de beter sig inte så som man hoppas att en dregglis ska bete sig, dvs hålla bringan någorlunda torr en stund. Istället töjer de ut sig i kontakt med fukt, och efter bebisens första trevande ”ha, hadda, addä” som kommentar så hänger de som en genomdränkt tygkorv på bröstet och blöter ner bringan där dreglet ännu inte hunnit sprida sig. Möjligen har jag missförstått, de kanske egentligen inte är avsedda att skydda från fukt rinnande vatten – det är trots allt inte 3 våtdräkter man får för 60 kr, avsikten kanske är fashionabel scarf just, en accessoar till bebisen som bryr sig om sitt yttre. Men jag tog dem för dregglisar, och har straffat dem därefter.
Först försökte jag korrigera tygkorven genom att sätta dit 2 extra tryckknappar, så att det inte skulle bli så urringat. Det blev bättre men förde istället andra brister i ljuset; dregglishelvetet är smalt, och kort som en lördagsnatt från förr. 50% av dregglet landar utanför.
Men men, ingen fara, jag tappade bara tålamodet och klippte sönder dem och slängde dem. Jag behöll bara ändarna och använde dem till att sy egna dregglisar av. De är fodrade med (allergitestad) plastad frotté, vilket gör dem dreggelsäkra i minst en timme, och framsidan är av svart sweatshirt. Det svarta skulle ha varit ekologiskt, men hon som sålde hörde till den sortens butiksbiträden som upplever kunder i butiken som ett klart störande moment, och när jag envisades flummade hon bara runt ett par varv runt bordet så jag kände att det fick duga med det jag hittat själv.
Simon sover fortfarande (!!) så här kommer en uppdatering av vad som pågår, samtidigt, när han inte är med:
Ambitiös tillverkning av bebismat för infrysning till tröttare dagar
Hantering av julgran. Björn var iväg och köpte en igår kväll för att slippa göra det samtidigt som resten av Stockholm på lördag. Under natten välte den och nu stöttar den sig demonstrativt mot väggen, bort från kartongen med julgransprydnader.
Tillverkning av dregglisar på golvet i ateljén. Jag har äntligen packat upp min babylock och tränar med den genom att göra dregglisar till Simon.
Rensning av innehållet i kylen. För det blev ju en del över från kusinträffen i söndags, och , ja, vi behöver plats… och så.
Ibland får jag syn på kakao/vaniljbollarna och tror att det är köttbullar, och får en riktigt glad överraskning när jag upptäcker vad det egentligen är. Och ja, jag hinner glömma att de finns där ibland, det är en av fördelarna med amningshjärnan som sätter så mycket krokben för mig annars.
Sist men inte minst, scanning av Blocket efter vinterhjul vilket vi nu hittat och ska åka och hämta så fort Simon vaknat och ätit och sådär. Hon ville helst sälja båda, men vi ska ju ut och resa i mars så det är väl lika bra…
Allt samtidigt.
I övrigt har jag lovat mig själv att ta ut extraborden från köket och köpa en färgburk till mamma som kommer och hälsar på en snabbis ikväll.
Jag undrar hur mycket av allt detta jag kommer kunna slutföra idag 🙂
Alltså va fan. Blir man inte trött på sig själv eller vad? Jag sitter i väntrummet på BVC med Simon framför ett bilgarage, eller vad det nu är, på golvmattan. Vi skulle vara här kl 11. Klockan är kvart över, när jag äntligen tar upp mobilen och kollar i almanackan.
Torsdag.
Vi ska vara här på torsdag.
Planeringen inför det här besöket kl 11, vilket är den sämsta tänkbara tiden på hela dagen för Simon, började redan kl 05:30 imorse då Simon slapp somna om eftersom jag ville ha honom trött tidigare på förmiddagen än vanligt, så att han skulle somna tidigare och vakna tidigare, så att han skulle hinna äta innan vi måste gå hemifrån.
Jag lyckades. À la merveille. Men jag är inte alls övertygad om att jag kan göra om samma konststycke på torsdag.
Det är en pappa med sin 10-månaders här också, de har varit här och väntat ett tag de med… Jag fattar inte att jag alls reflekterar över detta, jag kan knappt stå för det, men det känns lite dumt att resa sig och bara gå. Jag är inte så stolt över mig själv just nu, och jag vill av någon anledning inte att det ska märkas att jag misstagit mig… Men det är bara att göra, skit i dem.
Det här hade kunnat bli ett riktigt nederlag, om det inte hade varit för att In&Finn har öppnat i centrum och jag hittade 2 vita trälådor med fönsterlock och sorteringsfack där innan vi gick hit. Jag har nu den eminenta uppgiften framför mig att sortera in smyckesdelar i lådorna…
Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).
När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.
Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.
Vi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).
Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”
Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.
Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.
”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”
Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.
”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”
Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.
”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”
Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.
Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”
Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!
Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.
Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:
”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”
På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.
Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.
Simon dansar fox rust
Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.
”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”
