Jag köpte min overlock, dvs min nya symaskin, på Stockholms Sycenter och anmälde mig då till den kurs de erbjuder helt gratis till alla stolta nya ägare.
Jag har haft min Babylock i nån dryg månad, så jag hade hunnit samla på mig ett gäng frågor och såg riktigt fram emot kursen som gick av stapeln igår eftermiddag kl 16. Björn åkte hem tidigare från jobbet för att passa Simon så att jag kunde åka. Jag kom dit i tid! Alla andra, dvs 5 pers till, kom sent.
Alltså, jag måste säga att även om jag alltid gillat att sy så har jag inte gått vare sig utbildning eller kurs, och har därför aldrig fått tillfälle att umgås med andra hemmakreativa filurer som jag själv men detta avhjälptes med råge igår.
Jag kom först, som sagt, och efter mig kom Monika, en mysig pensionerad skåning som fått en stroke för 2 år sedan. Sedan kom Elisabeth, som öppnade upp med att påpeka att hon minsann fått rensa sina trådkanaler efter bara en månad, snörpte på munnen, stirrade kursledaren i ögat och sa: ”ska det vara så?”. Sen kom Lotta, den där kvinnan du vet som använder sarkastisk och/eller ironisk ton i allt hon säger för att maskera sin osäkerhet, Lilla Grå som jag aldrig hörde namnet på och som aldrig egentligen sa nånting, och sen kom panchis-Bert. Jag har glömt vad han hette men han såg ut som en Bert. Bert gillade ljudet av sin egen röst, Bert hade definitivt ingen tid att passa, Bert hade köpt sin maskin i torsdags och BERT hade minsann redan sytt 300 m på den – det senare upprepades 2 gånger med efterföljande konstpaus för reflektion och beundran.
Kursledaren, som uppenbarligen kunde allt om alla symaskiner i butiken (och förmodligen om alla maskiner i hela världen), började pedagogiskt med att förklara hur man trär maskinen och jag tänkte redan där att herregud, vi har bara 1,5 timme på oss, vi kommer aldrig hinna klart, inte med de här tomtarna på flaket.
Mycket riktigt, när klockan slog 17:30 och jag egentligen var tvungen att gå för att hinna till middagsdejten med Jessica på Tabbouli, så satt den stackars kursledaren och kämpade i underläge mot Bert och Ironiska Lotta:
”Mm, jag kommer till det.”, ”Ja, alldeles strax.”, ”Jag ska förklara det om en liten stund.”, ”Om ni bara låter mig förklara, så kommer vi till det.”
”Kan du alla sömmar utantill?” frågade Lotta sarkastiskt och kastade nya frågor på henne som handlade om det vi precis hade gått igenom, utan att lyssna ordentligt precis som Bert, som gärna strösslade lektionen med egna skämt där han jämförde maskinen med kvinnor.
Till slut blev klockan 18 och jag kände att nu, era vilsna hemmanissar, nu får det vara nog. Jag avbröt och ställde den enda fråga jag fortfarande hade, och rusade sedan därifrån. Bakom mig hörde jag Lotta tala om för alla vad hon hette på Facebook och att vi kanske kunde bli vänner där och diskutera sömnad tillsammans. Dröm, tänkte jag.
Sammanfattningsvis kan jag säga att kursen var precis som den skulle, dvs en ”komma-igång” grundkurs som var lätt att hänga med på och bra på alla sätt och vis. Men förutom ett ballongknippe glödlampor över huvudet fick jag också med mig ett stort frågetecken angående mig själv därifrån; platsade jag i den där gruppen…? Kan jag uppfattas sådär av andra?
Vid alla gudar, det hoppas jag inte.
Jessica var också försenad, så vi kom fram med samma tunnelbana och hade en jätte trevlig kväll på restaurangen precis som vi brukar. Efter nån timme där ringde Björn och frågade upprört vad han skulle göra med Simon, som bara grät och grät och inte ville ha mat. Du vet den där känslan man får när ens bebis bara skriker och det skär i hjärtat och det enda man klarar av att göra är att släppa allt och plocka upp sin unge i famnen? Den känslan, fast över telefon. Grejen var den, tror jag kände jag, att Simon hade precis somnat när jag gick. När han vaknade var jag inte där. Jag hade inga andra tips till Björn än att plocka upp honom och kramas och fortsätta kramas, och sen insistera.
När jag kom hem sen strax före 22 satt Björn med ett glas whisky och kände sig helt skakig inuti. Han blir mer påverkad än jag av Simons gråt/missnöje/avgrundsvrål. Jag är härdad, det är inte han.