Kategori: kreativitetsattacker

En sån där idé man får kl 04

Titta vad jag har gjort!

babylock imagine åker tunnelbana

För den som känner att min bild säger rätt mycket mindre än 1000 ord så har jag idag varit i stan på ett ärende (o så vuxet), och kunde inte längre motstå erbjudandet om att köpa precis en sån symaskin jag fått tips om, till nedsatt pris. Jag tänkte inte efter när jag planerade detta, så när försäljaren tittade på mig, och sen på vagnen, och sen på mig igen och frågade ”hur har du tänkt få med dig den här?” så var allt jag hade att säga att ”det löser sig”. Försäljaren löste det, genom att tejpa fast den på på vagnen som blev precis så baktung som den ser ut.

Det var så här…

Jag syr mycket, det har jag alltid gjort. Jag började i 8an eftersom jag var för smal för de smalaste jeansmodellerna och sydde in jeansen tills jag såg ut som en vandrande pinne precis som alla andra. Gud, jag skulle aldrig klara av att göra om högstadiet idag, för övrigt. Märklig tid. Hursomhelst, det var då jag började använda mammas symaskin och senast jag sydde till mig själv var till Annas & Niclas bröllop, en glittrande 20-talsklänning som liksom blev… jamen grym. Det finns ingen i närheten nu som kan ge mig en klapp på axeln så jag gör det själv. Tackar.

Sedan stannade det av, det kom annat i vägen, men så upptäckte jag att jag kunde sy till Simon och så blev det fart igen. Med anledning av det fick jag upp ögonen för en gammal, mycket gammal, bekant från förr och hennes arbete på Instagram. Vi hade inte bytt ett ord med varandra sedan vi var 12 och inte lekt sedan vi var 9, typ, men jag tänkte att äsch, varför inte.

Det här var en sån där idé man får när man tvingas sitta upprätt utan stöd och amma kl 04. Alla idéer är genidrag och lösningen på allt. Vissa av dem skimrar fortfarande på morgonen och det här var en sådan. Mitt vanliga jag skulle ha avvisat idén där runt frukost, tänkt att nej, vad krångligt, varför skulle hon ens svara och sen inte tänkt närmare på saken, dvs om jag alls hade kommit på idén. Mitt vanliga jag skulle ha glömt bort det. Mitt nya jag, däremot, mitt nya glada, förvirrade, osmarta, lite grunda och kortsiktiga jag, tänkte fortfarande vid frukost att ja! Carin är lösningen på allt jag funderat på senaste veckorna!
Det jag hade funderat på de senaste veckorna, by the way, var om det är bättre att skaffa en separat overlock-symaskin eller en ny (den jag har är jag ovän med) med inbyggd fubbvariant. Jag syr ju inte för försäljning men är å andra sidan perfektionist och det är långt roligare att jobba med bra grejer än att tråckla på med dåliga… och Google verkar inte kunna tala om för mig vad jag vill, konstigt nog.

Anyway… Jag skickade ett mail märkt ”besök/intervju/artikel” till Carin och frågade om ett studiebesök och tänkte att det får gå som det går, och det gick bra 🙂 Hon var riktigt förvånad att höra av mig och skrev att jag var så välkommen hem till henne där hon lagt beslag på ett av rummen som syrum.

Sagt och gjort, men berättelsen om mitt besök hos Carin och Lilla Busfrö får ni läsa om imorgon 😉

lilla busfrö

 

Vintertrimning av barnvagnen

Jag tror i alla fall att det är bumperskydd det kallas, du vet den där bygeln ungen har framför sig.

pillbandDet var så att jag tröttnade för rätt länge sen på det gamla skyddet jag gjorde i somras, och Simon har inte direkt brytt sig om pillbanden, så jag fick lite tid över jag tog mig tid från tillverkningen av dregglisar och renovering och diskplockning (bland annat) et ainsi de suite och gjorde en ny i fuskpäls. Den nya har 2 öglor, och jag vet inte varför jag satte dit dem. Jag hade väl nån föreställning om att man kan knyta fast saker i dem så de inte ramlar ur vagnen, nypa fast nappbandet och sånt, men mest ser de ut som avlägsna släktingar till öron och jag älskar öron. I hela bebisträsket är öron på saker bland det sötaste man kan komma över.

nytt bumberskydd

Vi fick ett fårskinn av Carina i somras som jag nu använder som liggunderlag i vagnen, men jag får nog passa mig så ingen knycker det – jag tänker när man låser vagnen utanför Minisats eller på BVC eller så.

När jag ser Simon ligga och mysa där bland fårskinn, fuskpäls, åkpåse och overall blir jag nästan lite avis… men jag tänker att en vacker dag är jag gammal och trött och då kanske han har hjärta att köra mig i en rullstol med typ samma inredning. Måste komma ihåg att spara en bild till honom bara, så han vet vad som gäller ifall jag blir senil.

Apropå overall så var mamma snäll nog att kräva att få köpa en till Simon. Jag hade redan köpt en på Tradera som jag visste skulle vara för stor, en olivgrön vadderad/fodrad tjock Molo-overall, men när hon fick höra det såg hon besviken ut och sa att hon ju hade tjingat att få ge Simon en. Jag hade totalt glömt bort det, kom inte ens ihåg det när hon sa det, men så fort det blir varmare än +5° så är molon för varm så mamma kom glatt hit med en orange skaloverall kort efter det <3

vinteroveraller baby

Alltså jag måste bara få säga hur tacksam jag är att vi har de mor- och farföräldrar till Simon som vi har. Det är inte alla ungar som får rulla på fårskinn från Åre, har så mycket kläder eller får träffa mormor så ofta.

Vi tränar på Simons rum

Ja, tapetseringen är anledningen till att det blev noll tid över till bloggen förra veckan.

aqua and beigeJag har aldrig tapetserat förut – med undantag av Simons garderob – men tänkte att nån gång måste man ju lära sig, så varför inte träna inne hos honom? Det är antagligen ändå där vi kommer få göra om först sedan i alla fall. Jag hittade den här bilden på Pinterest (länge leve Pinterest!) och gillade väggfärgen och den glada känslan den ger. Simons golv är mörkt, precis som hela övervåningen (samma överallt), men jag tror det blir jättebra ändå med en ljus matta, kanske lite gulddetaljer och ljust trä.

Hursomhelst, det var svårt att få tapetvåderna kant i kant, men det gick. Sen var vi på Ikea med mamma i söndags förmiddag och jag fick med mig en puff hem, sen köpte jag en spjälsäng på Blocket (länge leve Blocket!) alldeles efter det så nu är det på gång.

spegel och ram i guld

Jag återfann guldspegeln vi hade i hallen i lägenheten i stan, och gjorde ett nytt besök på Ikea för att köpa madrass till sängen och dekoration som matchar spegeln. Björn satte upp de sista taklisterna i måndags kväll medan jag satt med fotobokseländet.

Nu ska bara mattan lämnas in på tvätt, eftersom Simon antagligen kommer försöka äta upp den också precis som allt annat han kommer i kontakt med. Sedan ska hörnet av väggen alldeles intill fönstret spacklas och vitmålas, ytan ovanpå de inbyggda garderoberna jämnas till med renoveringstapet, och sedan är det bara inredning och detaljer som att slipa, spackla och måla taklisterna och köpa golvlister kvar.

Jag skulle vilja pilla med det nu, men jag måste beställa mat, julpynta och helst byta varselljus på bilen innan Simon vaknar, så… det kommer ta ett tag innan vi är klara. Jag tror inte vi är i ordning med rummet innan den årliga kusinträffen som det är vår tur att hålla i nästa helg.

SaveSave

Äntligen klar.

Vilket mastodontjobb det är att göra en fotobok…! Komprimera 10 månader på 24 sidor, med alla bilder vi har – och de är inte få, det kan man lugnt säga. Jag satt framför datorn hela dagen, alltså hela dagen igår tills hela huvet var alldeles fyrkantigt. Nu har jag suttit hela kvällen och har precis skickat in min beställning, för rabattkoden går ut vid midnatt.

äntligen klar

Det känns helt overkligt. Jag ska aldrig mer göra en fotobok.

Att påbörja nytt projekt

”Egen tid”. Där sitter jag nu. Björn har tagit Simon med sig till sjukhuset igen för att testa jordnötssmör, och det är meningen att jag ska göra en fotobok. Det är ett kreativt projekt som är, em, … oskuld, kan man säga. Jag har aldrig gjort en sån förut och behöver jobba ostört. Så då sitter jag här ensam och nojar över att Björn ska ringa och berätta att vår son vårdas på akuten för allergichock. Risken att han skulle reagera så kraftigt är liten, jätteliten, så jag försöker koncentrera mig på mitt projekt här.

fotobok
Sida 1

Att komma igång med ett nytt kreativt projekt känns, för mig, ungefär som den långa hinderbanan i slutet på Gladiatorerna, så man drar sig lite. Det ska dukas upp med te, möjligen vin om det inte är för tidigt, choklad eller godis, och så ska det bäddas till en mysig hörna som man inte behöver resa sig ifrån, och sen ska det bara bloggas lite innan man kommer igång.

Med andra ord sitter jag och ger mig själv hårdhänta mentala örfilar före starten.

 

SaveSave

Varför är det så svårt att visa respekt för hantverk?

”Dom hade väl helt vanliga kläder som man kan köpa av vilken hobbysömmerska som helst?”

Jag blir så trött när jag läser sådant. Den kommentaren kommer från ett forum och syftar på en nätbutik med handsydda babykläder. Just den nätbutiken verkar inte ha så originella grejer i och för sig, men hela kommentaren bara andas axelryckning och nedvärdering. Som om hon som skrev det menar att vaddå, det där kan ju vem som helst göra på en kvart före frukost med en symaskin från Ikea.

Ta vilken fabrikstillverkad tröja från nån av de vanliga stora kedjorna som helst. Syna den i sömmarna, bokstavligen, och kom sen och påstå att konstruktionen håller bättre kvalitet än handarbete.

Ta en färdigproducerad planch/tavla/tryck/print från valfri stor butikskedja, och jämför med ett handarbete. Kom sen och var förvånad över att handarbetet är så många gånger dyrare än massproduktionen som varannan människa hänger på sin vägg hemma.

Jag tecknar porträtt på beställning, parallellt med mitt arbete på hotellet, i vanliga fall. Jag får många förfrågningar som bara rinner ut i sanden därför att folk tycker jag är för dyr (jag är bland de billigare på marknaden). De jämför med priset för att tex låta printa ett foto på canvastavla. Jag bara kräks mentalt på dem och säger att ja, det är ju också fint, även om det inte är riktigt samma sak som en blyertsteckning som nån stackare lagt själ, hjärta och 10 arbetstimmar på.

Sömnad innebär inte samma totala monopol på ens existens som att teckna, därför orkar jag det ena men inte det andra nu. Kommentaren om ”vilken hobbysömmerska som helst” träffar däremot rakt i mitt indignerade konstnärshjärta. Lite mer allmän respekt för hantverk vore trevligt, tycker jag.

respekt hantverk barnporträtt
Ett av de porträtt jag gjort. Det är blyerts på vitt papper men det är frustrerande svårt att fota sådana här porträtt och få med alla detaljer utan att pappret ser grått ut.

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Lilla tygfacket

Mamma räddade ett påslakan från min moster, som tänkt slänga det eftersom det skadats på nåt vänster i tvättmaskinen, och frågade om jag ville ha det. Eftersom jag länge tänkt sy sängkläder till Simons säng som fortfarande är i vaggstorlek så passade det bra.

Jag fick ut ett påslakan, 2 lakan och 2 ”örngott”. Man kan inte stoppa nån kudde i örngotten eftersom bebisar som sover i så små sängar inte behöver ska ha kuddar; de är mer som dreggel- och kräkskydd. Sedan var det lite tyg över så av bara farten började jag göra ett tygfack, en liten tygnecessär som ska hänga på utsidan av spjälsängen/vaggan där man kan stoppa reservnappar, extra kräklappar och öronproppar eller vad man nu vill ha där.

nya sängkläder

Jag visar 2 bilder eftersom jag inte kunde välja mellan ”verklighetstroget” och ”lite snyggare”.

sleep sheep

Apropå ovan bilder så är det där sovfåret, Sleep Sheep, en jättebra uppfinning som vi inte har haft den minsta användning av hittills. I fåret sitter en ljuddosa som kan spela upp olika ljud (hjärtljud som låter jätteskumt, valsång, regn och vågor) i lugnande och sövande syfte, jag köpte det när Simon härjade för fullt i en av sina oräkneliga faser som hann gå över innan jag fick hem det. Det är dumt att fåret inte går att tvätta, det är inte gjort för att leka med och gnaga på, annars hade det kunnat vara till annan nytta istället. Men vem vet, jag tror fortfarande att den dagen kommer komma då jag tackar mig själv innerligt för att jag köpte det.

SaveSave