Dregglisar har en begränsad livslängd, och det tänkte inte jag på när jag sydde dem. Jag tänkte att de skulle hålla fram tills Simon kan gå utan dregglisar utan att få fuktskador på bringan.
Härom dan när jag hämtade honom på föris* så sa en av pedagogerna* att det var dags att ta dit nya eftersom den sista rena nu låg i en smutspåse på hans hylla.
Jag har länge tänkt att jag vill göra ett gäng nya eftersom de gamla blivit lite sunkiga. Du vet, han dreglar ju inte bara saliv på de där lapparna; det är mat av alla slag, lera/jord/sand samt en hel del saker som kvalar in under rubriken ”övrigt”.
På kvällen letade jag fram ett par gamla urtvättade mjukisbyxor, strl XL, som jag fått av en kompis med säljargumentet ”du kanske vill sy nåt annat av dem, det är ju ganska mycket tyg”.
Resåren i midjan har jag redan använt till ett par simonleggings (länge leve återanvändningen av material), och totalt blev det 6 dregglisar + 3 st baksidor till lite finare alternativ.
Egentligen har jag inte tid med sånt här just nu. Egentligen borde jag montera korgar och trådbackssystem i tvättstugan… men ibland är man liksom för trött för det. Ibland behöver man bara får göra nåt som man faktiskt gillar.
*Föris = förskola = DAGIS.
Pedagog = förskolepedagog = DAGISFRÖKEN
De här nya orden, som är korrekt benämning, vägrar fastna. Jag försöker lära mig att använda dem, men de enda som fattar är andra småbarnsföräldrar. Resten av familjen fortsätter att säga ”dagis” och ”fröken”, eftersom det alltid har hetat så. Det är ord med stark känslomässig förankring i svenska folkets hjärtan, jag tror det kommer ta lång tid innan de faller sig naturligt. Antagligen hinner våra barn ta studenten innan dess.