Jag har inte tränat på 4 månader och måste nu medge att min kropp håller på att rasa samman som resultat av detta – i kombination med graviditet/förlossning/amning/sömnbrist/isolering, förstås.
Men som jag brukar säga, eller snarare repetera som ett sorts ihåligt mantra för mig själv (och andra); om man inte trivs får man se till att göra nåt åt det. Man kan inte bara slänga sig på rygg och gnälla.
Nu har jag känt mig sänkt i flera dagar och har dessutom ont i både rygg och knä (gammal skada), så då får jag väl börja där.
Träning.
Yeeey.
Det är alltid så svårt att komma igång, att skapa träningsrutinen i vardagen. Speciellt nu när min vardag helt saknar styrsel, jag menar jag har ju för fan knappt styrfart. Gaah.
Sats har tydligen barnpassning för barn som är minst 3 månader. Jag tänkte ta mig dit idag men då har Simon en usel dag, antagligen som kompensation för den braiga dagen igår, så jag törs inte. Inte idag. Kanske imorgon.
Istället har jag kämpat med att få honom att sova så att jag kan träna själv lite grann, men han var inte alls med på noterna och körde kombinerad kryp- och gapträning tills vi ÅTERIGEN hamnade i soffan.
Mamma och morbror Mats kom förbi på fika idag men Simon bara gnällde, grinade, åt och sov så det blev inte så mycket myspys där inte. Susanne sa igår att efter vaccin kan barnet få lite feber och vara tröttare än vanligt i en 2-3 dagar, så det är väl i sin ordning.
När vi lämnat henne vid tåget handlade vi mat och gick hem – allt som allt en promenad på över en timme. Med uppförsbackar och allt. Simon vaknade och hungerskrek i kassan så jag fick snällt sätta mig på en ledig alkisbänk och amma när vi kom ut. Men solen sken just då så det var lugnt.
Jag och Simon skjutsade honom till Arlanda igår kväll. Simon satt och såg förstenat chockad ut innan han somnade, men han sov bara tills vi kom hem igen. Sen var det skrikigt och oroligt hela kvällen och han ammade med tvåtimmarsintervall i natt. Jag tror han delvis reagerar på hur jag känner mig.
Jag har inga problem med att vara ensam, jag kan tvärtom uppskatta det, men det är övergången, kontrasten, som är jobbig. Dessutom är det faktiskt lite läskigt att göra allting själv. Det krävs plötsligt en helt annan inställning och helt nya höjder av framförhållning. Som tur var hade jag en snabbrätt i frysen igår kväll — hade jag inte haft det hade jag inte fått nån middag. Som grädde på moset säger barnutvecklingsappen the wonder weeks såhär om perioden Simon är inne i nu:
Sen, när man börjar kolla upp märket och sånt, så hittar man förstås saker som skulle vara trevligt att ha till, bara det att då är det inte begagnat längre… så då blir det inget. I alla fall inte förrän jag har funderat så pass länge att grejen i fråga sålt slut eller utgått ur sortimentet. Typiskt mig.