Glutenfri tårtbotten

födelsedagstårta

Den här tårtan blev jättegod, tårtbotten hade ingen av de där tråkiga bismakerna som glutenfritt kan ha. Jag gjorde tårtan i 3 lager, med blåbärssylt, marsànsås och så vispgrädde med hallon och blåbär överst. På sidorna tryckte vi fast bröstformade maränger 🙂

INGREDIENSER

  • 4 st ägg
  • 2 dl socker
  • 1 tsk bakpulver
  • 1 dl potatismjöl
  • 1 dl Finax mjölmix (glutenfri)

GÖR SÅ HÄR

  1. Blanda potatismjöl och Finax mjölmix (eller annat glutenfritt mjöl, men märket Finax har fungerat bäst) och bakpulver.
  2. Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Det ska vispas länge, längre än du tror.
  3. Tillsätt mjölblandningen och rör om.
  4. Klä en form med bakplåtspapper eller använd det som är mjölkfritt och glutenfritt.
  5. Häll i form (ca. 24-26 cm i diameter) och grädda i 175 grader i ca. 30 minuter. Har lätt för att bli bränd, brukar täcka med bakplåtspapper när halva tiden gått.

Tänk på att om du smörar (innehåller mjölk) och bröar formen (ströbröd innehåller gluten och ev. mjölk) måste du använda glutenfritt.

 


Receptet är hämtat från Kokaihop.se

 

SaveSave

Alla gillar inte bebisar

Den upplevelse som min förlossning var, på gott och ont, de känslor jag har för mitt barn och inställningen att just mitt barn är Guds gåva till mänskligheten delar jag möjligen med barnets far och i övrigt ungefär noll andra personer. Så känner alla mödrar för sina ungar.

En av mina bästa vänner höll fest i vintras, och hon ville att det skulle vara barnfritt. Min vän har inga barn, hon gillar inte barn och vill helst inte ha dem i sitt hem. Och nej, hon är inte en hemsk människa, elak mot ungar eller osympatisk i största allmänhet. Långt ifrån. Hon är bara inte förtjust i barn.
Hursomhelst, ett kompispar till henne hade då nyligen fått barn, och hon frågade dem om de kanske kunde skaffa barnvakt och lämna ungen hemma. Barnet var väl 2 månader eller nåt sånt. Mamman tog illa upp, vilket jag kan förstå; min vän kan vara lite väl rättfram ibland med uttryck som inte alltid landar som det är tänkt.
Kompisparet tackade stelt nej, och så var det inget mer med det.

Samma vän hade fördelsedagsfika hos sig för ett tag sedan. Samma kompispar bjöds, men vis av erfarenhet var denna gång även barnet välkommet. Paret tvekade, med töntiga och alltså sårande ursäkter, men bestämde sig för att närvara ändå till slut.
Min vän är övertygad om att det var mamman som inte riktigt ville, som inte riktigt hade släppt “förolämpningen” från i vintras. Det tror jag med.

Jag förstår henne, även om jag inte håller med. Är hennes barn inte välkommet så vill inte hon heller komma, de två är ju ett. Ok, det väljer man själv. Men att bli stött för det känns onödigt.
Barn är inte som vuxna; de skriker och monopoliserar sina föräldrar, de river saker, de stör. De är ett orosmoment som inte alltid passar överallt, så är det bara.
Alla vuxna trivs inte med barn, inte ens med mitt. Det är lätt att glömma för en nybliven mor som tycker att just hennes barn är allas skäl att andas.

Min vän jämför det hela med sin hund;
“Jag skulle aldrig ta för givet att min hund är välkommen nånstans bara för att jag är det. Aldrig skulle jag erbjuda andra att klappa honom om de inte bad om det eller visade att de ville. På samma sätt förväntar jag mig att bli tillfrågad om man får klappa innan man börjar greja med honom.”

Som sagt, hon är inte van vid barn och visste inte att man under första levnadsåret inte kan bjuda mamman utan att förvänta sig barnet på köpet. Men som mamma kan man inte heller ta det personligt när ens barn inte får vara med.

Det bara är så. Ta det inte personligt, jösses.

hålla i en nyfödd

En bra dag

Idag har varit en bra dag. Det var varmt, typ, och soligt. Simon bröt ihop där efter frukost men då, förstår ni, DÅ la jag honom i vagnen och körde honom fram och tillbaka på gräsmattan tills han lugnade ner sig. Det tog hela 5 minuter, sen sög han intensivt på nappen medan jag parkerade vagnen under trädet och tejpade fast lolaloo på handtaget. Sen var ungen glad, tyst och vaken i 2 timmar. Varje gång jag tittade till honom låg han där och viftade och tittade på lövverket ovanför, och flinade mot mig 🙂

lolaloo under trädet

Under tiden gav jag mig på busken, som ingen vet vad det är för sort, på vägen mot garaget och ryckte ogräs mellan stenplattorna. Och putsade benen i solen.

Som sagt, en bra dag.

Sen blev vi i och för sig tvugna att ligga inne på soffan halva eftermiddagen eftersom jag är Simons dagsäng, men jag har börjat kolla på Sense8 på Netflix så det är inte svårt att ligga kvar när han väl somnat…

Björn är på aw ikväll och fortfarande inte hemma, men nattning och allt har gått bra ändå. Lugnt, liksom. 😎

Länge leve poddarna

Jag har aldrig gillat att promenera, det har väl hänt nån gång att andan fallit på men som regel tycker jag det är tråkigt.
Med sällskap går det bra, men det är ont om sånt dagtid.
Simon behöver ju å andra sidan komma ut, så jag har liksom inte haft så mycket till val.
Jag kan inte lyssna på musik när jag går med honom, för då hör jag honom inte om han börjar gny, MEN man kan lyssna på poddar 🙂

Poddarna är en ny upptäkt för mig, ett sekel efter alla andra. Jag har känt till begreppet men aldrig tagit tag i det själv, men nu har jag alltså kommit igång. Jag kan gå i timmar om jag lyssnar på en bra pod, som tex P3 Dokumentär om de von Sydowska morden. Ah det finns så mycket intressant att lyssna på!
Som konsekvens av detta fick jag just ett sms:
hälsningar telenor

Jag streamar. Dåligt. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare med detta, för i den här takten kommer 4 GB inte heller räcka.
Kanske kan man ladda ner avsnitt på förhand. Får kolla det.

Skydda dina barn

…från sociala medier

Generationsklyftan mellan oss föräldrar i 30-40 och våra ungar är enorm när det gäller sociala medier. När till exempel instagramupploppen i Göteborg 2012 först blossade upp fattade ingen vuxen hur stort det var, ingen vuxen såg faran i de första tecknen, ingen vuxen anade hur illa det skulle bli eller vilka konsekvenser det skulle få för de drabbade, men det gjorde ungdomarna.

Jag tror jag var runt 26 när jag skaffade mitt facebook-konto. Jag har ingen aning om hur det är att gå omkring i puberteten och vänta och tjata om tillåtelse att registrera mig. Jag vet inte hur det är att inte kunna lämna skolan i skolan under de tyngre tonåren, att aldrig få en paus från fjortisintriger, att det över en natt, bokstavligen, kan hända saker som drabbar mig på ett eller annat sätt. Jag kan bara föreställa mig.

Jag har i flera år funderat kring hur man som förälder ska tackla allt det här som man själv inte vuxit upp med och alltså inte kan relatera till. — Jag menar visst, jag är ganska hemma på sociala medier idag, men jag lärde mig som vuxen. Det är för nytt för att det ska finnas hållbar forskning på vad den sociala-medie-cirkusen har för konsekvens på unga vuxna som levt med den hela sina liv.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att föräldrar liksom fläker ut sina småttingar på facebook, jag brukar tänka att när den där bilden väl når facebook, när den kommer upp på nätet, så går den aldrig att radera. Det spelar ingen roll om du raderar den, för den kommer alltid att finnas, någonstans. Allt som kommer ut på nätet finns kvar, det är lite som skräp som folk obekymrat kastar i havet. Det följer undervattensströmmar, tidvatten och djurliv och dyker sedan upp på de mest oväntade ställen. Kort sagt, man kan inte ta tillbaka en bild och barnen som växer upp kommer en dag inse vilka bilder som redan ligger på nätet tack vare att mamma inte hade vett att fatta vad hon gjorde. Eller ta det på allvar.

Man kan inte heller be om barnens tillåtelse att lägga upp bilder, för de är för unga för att förstå vad det innebär fullt ut. Jag och Björn har pratat mycket om det här. Eftersom jag bloggar och han bokstavligen jobbar med internet så betraktar vi problemet från varsin sida; jag vill lägga upp massa bilder och han försöker synas så lite han kan på nätet, precis som många andra i samma branch.

Vi vill båda skydda Simon från att synas för mycket, och vi sa innan han kom att vi inte skulle lägga upp några bilder på facebook på honom, att våra vänner som tar foton inte får tagga dem och helst inte lägga upp dem alls.

Man kan ju tydligt se i den här bloggen att jag sviktar lite i uppföljningen av det beslutet. För varje bild jag lägger upp på Simon frågar jag mig själv om man kan känna igen honom, och om jag, om jag var han och senare fick se att just den bilden fanns på nätet, själv skulle tycka det var jobbigt.

Björn såg vilka bilder jag lagt upp på Simon härom dan — alltså jag döljer ingenting för honom, han bara läser inte bloggen — och blev förvånad och allvarlig. Han tyckte inte det var någon fara med dem, men för att citera:

“Jag blev bara förvånad, eftersom vi sa att vi inte skulle göra det.”

Jag kunde bara hålla med. När allt kommer omkring hade jag ju bara slirat lite, inte glömt. Än så länge ser han bara ut som en söt bebis, men snart börjar väl hans egna drag skymta så smått och då blir det en helt annan sak. Vi måste skydda våra ungar, tills de är gamla nog att välja själva.

Så, med det sagt, så kommer i fortsättningen Simons ansikte prydas av samma slags dekorationer som mitt eget 🙂

fundera på den

M-m, fundera på den, du.

Vi firar min kusin

“Ellen på bordet! Ellen på bordet! Ellen på bordet!”

Och Ellen tog mycket riktigt plats — inte på bordet, för det var för ostabilt, men på stolen intill. Min lilla kusin är minsann inte så liten längre.

Ellens student

Björn mötte upp mig på pendeln på vägen dit och så gick vi på blomsterhandelsjakt. Vi hittade en efter ett tag och fick med oss blommor från Pappa & Pia och ett nytt kort att lägga i vår presentpåse.

Jag har jobbat varje kväll hela veckan med ett porträtt till henne, men i slutändan blev jag tvungen att erkänna att jag inte hade susningen av en sportkeps att hinna klart med det så vi köpte en flaska Veuve Clicquot. Har aldrig testat den själv men vi brukade ha med den i VIP-korgarna när jag jobbade på Korsika. Sen kvaddade jag i och för sig kartongen med barnvagnen när jag skulle lyfta in den i bilen, men flaskan klarade sig.

Känns som att jag är inne i en period där det är lite stökigt runt mig.

Studenten

premiärtur med SL

Jag väljer studentdagen, studentdagen, att premiäråka med SL. Skitkonstigt tänkt. Men att ta bilen in till stan och sen leta parkering till pensionen alt betala en årslön i parkeringsgarage kändes på nåt vis värre.
Jag gillar inte folksamlingar, jag har blivit folkskygg. Idag när jag var på åhléns och köpte ett studentkort jag sedan glömde hemma så kom en kassörska runt och skulle hjälpa mig att ge nappen till Simon som skrek pga obytt blöja. Hon ville vara snäll, och inte tror jag hon bar på spetälska eller nåt, men hon körde objuden ner sin hand i min vagn. Kärring. Jag önskar jag hade dragit ut hennes hand ur vagnen och sagt ifrån, men jag var så chockad…! Jag hummade och sa att jag måste gå, att jag hade bråttom.

Får tänka ut en attackplan till nästa gång det händer.

Försök vara effektiv

Mina dagar kretsar runt Simon, han har ingen riktig rytm ännu och det går inte att planera några större saker eftersom man aldrig vet om han ska sova 30 min eller 4 timmar. Nu har han en period där han bara sover mer än 30 min om han ligger på mig (förutom på nätterna). Ungen behöver ju sova, så jag lägger mig lydigt och försöker vara effektiv ändå.

Blandad framgång.