Kategori: Vardagstrams

Sykurs med hemmanissar, restaurang och förtvivlad bebis

Jag köpte min overlock, dvs min nya symaskin, på Stockholms Sycenter och anmälde mig då till den kurs de erbjuder helt gratis till alla stolta nya ägare.

Jag har haft min Babylock i nån dryg månad, så jag hade hunnit samla på mig ett gäng frågor och såg riktigt fram emot kursen som gick av stapeln igår eftermiddag kl 16. Björn åkte hem tidigare från jobbet för att passa Simon så att jag kunde åka. Jag kom dit i tid! Alla andra, dvs 5 pers till, kom sent.

Alltså, jag måste säga att även om jag alltid gillat att sy så har jag inte gått vare sig utbildning eller kurs, och har därför aldrig fått tillfälle att umgås med andra hemmakreativa filurer som jag själv men detta avhjälptes med råge igår.

Jag kom först, som sagt, och efter mig kom Monika, en mysig pensionerad skåning som fått en stroke för 2 år sedan. Sedan kom Elisabeth, som öppnade upp med att påpeka att hon minsann fått rensa sina trådkanaler efter bara en månad, snörpte på munnen, stirrade kursledaren i ögat och sa: ”ska det vara så?”. Sen kom Lotta, den där kvinnan du vet som använder sarkastisk och/eller ironisk ton i allt hon säger för att maskera sin osäkerhet, Lilla Grå som jag aldrig hörde namnet på och som aldrig egentligen sa nånting, och sen kom panchis-Bert. Jag har glömt vad han hette men han såg ut som en Bert. Bert gillade ljudet av sin egen röst, Bert hade definitivt ingen tid att passa, Bert hade köpt sin maskin i torsdags och BERT hade minsann redan sytt 300 m på den – det senare upprepades 2 gånger med efterföljande konstpaus för reflektion och beundran.

Kursledaren, som uppenbarligen kunde allt om alla symaskiner i butiken (och förmodligen om alla maskiner i hela världen), började pedagogiskt med att förklara hur man trär maskinen och jag tänkte redan där att herregud, vi har bara 1,5 timme på oss, vi kommer aldrig hinna klart, inte med de här tomtarna på flaket.

Mycket riktigt, när klockan slog 17:30 och jag egentligen var tvungen att gå för att hinna till middagsdejten med Jessica på Tabbouli, så satt den stackars kursledaren och kämpade i underläge mot Bert och Ironiska Lotta:
”Mm, jag kommer till det.”, ”Ja, alldeles strax.”, ”Jag ska förklara det om en liten stund.”, ”Om ni bara låter mig förklara, så kommer vi till det.”
”Kan du alla sömmar utantill?” frågade Lotta sarkastiskt och kastade nya frågor på henne som handlade om det vi precis hade gått igenom, utan att lyssna ordentligt precis som Bert, som gärna strösslade lektionen med egna skämt där han jämförde maskinen med kvinnor.

Till slut blev klockan 18 och jag kände att nu, era vilsna hemmanissar, nu får det vara nog. Jag avbröt och ställde den enda fråga jag fortfarande hade, och rusade sedan därifrån. Bakom mig hörde jag Lotta tala om för alla vad hon hette på Facebook och att vi kanske kunde bli vänner där och diskutera sömnad tillsammans. Dröm, tänkte jag.

Sammanfattningsvis kan jag säga att kursen var precis som den skulle, dvs en ”komma-igång” grundkurs som var lätt att hänga med på och bra på alla sätt och vis. Men förutom ett ballongknippe glödlampor över huvudet fick jag också med mig ett stort frågetecken angående mig själv därifrån; platsade jag i den där gruppen…? Kan jag uppfattas sådär av andra?

Vid alla gudar, det hoppas jag inte.

Jessica var också försenad, så vi kom fram med samma tunnelbana och hade en jätte trevlig kväll på restaurangen precis som vi brukar. Efter nån timme där ringde Björn och frågade upprört vad han skulle göra med Simon, som bara grät och grät och inte ville ha mat. Du vet den där känslan man får när ens bebis bara skriker och det skär i hjärtat och det enda man klarar av att göra är att släppa allt och plocka upp sin unge i famnen? Den känslan, fast över telefon. Grejen var den, tror jag kände jag, att Simon hade precis somnat när jag gick. När han vaknade var jag inte där. Jag hade inga andra tips till Björn än att plocka upp honom och kramas och fortsätta kramas, och sen insistera.

När jag kom hem sen strax före 22 satt Björn med ett glas whisky och kände sig helt skakig inuti. Han blir mer påverkad än jag av Simons gråt/missnöje/avgrundsvrål. Jag är härdad, det är inte han.

Stympad gran och pulkaväder

Nu på morgonen kom jag på att man säkert kan elda upp hela julgranen i kaminen, om man klipper ner den först, så jag har klätt av den och samlat ihop alla julprydnader och packat ner i jullådan som ska tillbaka upp på vinden sen. Det gick av bara farten att plocka ihop allting, eftersom jag siktade på att elda granris och jäklar vad bra det brinner! Jag klippte de yttersta grenarna med vanlig kökssax och kastade in dem i elden vartefter, medan Simon satt och dinglade i hoppgungan.
Ja, jag vet, vi gillar vår kamin… Klart vi gör, vem gör inte det i sånt här väder? Innan vi köpte det här huset var kamin inte ett krav när vi gick på visningar, men om det skulle bli så att vi av nån anledning blev tvungna att flytta så kommer det att vara ett krav då. Fattar inte hur jag kunnat leva ett helt liv utan kamin…
Och nu ser granen hemsk ut. Jag lämnar den till Björn, har gillar att såga. Senaste inköpet i kategorin Björns Prylar är en tigersåg, jag vet inte om den kommit ännu men jag vet att när den gör det så försvinner granen illa kvickt.

Förresten, de där vinterhjulen jag var iväg och köpte till barnvagnen, om du minns? Ja, de passar i alla fall inte. Jag tror vår vagn är av en alldeles för gammal modell (2009) och jag kan känna att det är jättebra att Brio gör kvalitetsgrejer som håller, men det här med att sluta tillverka tillbehör som passar…? Why?

Björn var däremot iväg med Simon i helgen och hämtade pulkan vi köpt på nätet, så jag får väl använda den istället tills snön blir lättare. Simon var tydligen osäker på vad han tyckte, men det gäller att tala om att det är kul ?

När färgen smälte på kaminen

Fördelen med att vara sjuk, om man ska se det från den ljusa sidan, är att man under stånk och stön kan installera sig i soffan, dra upp filten till hakan och inte behöva bekymra sig om nåt… typ. Jag kan inte göra sånt, jag måste komplettera ynkligheten med att ha dåligt samvete för att jag inte gör nåt när det finns massor att göra. Världens dummaste vana, för övrigt. I know. Jag jobbar på det.

Medan jag var sjuk och Simon eftermiddagslurade igår så åkte Björn iväg och köpte ett nytt vedställ att ha bredvid kaminen. Det gamla vi hade var en sån där flätad träkorg à la 80-tal som de gamla ägarna lämnat. Sen fyllde han det med ved och satt och myste nöjt med en kopp te, medan Simon sög på min termosmugg.

Imorse, när Björn tagit med sig Simon upp och jag försökte sova av mig det sista av febern, gick brandlarmet följt av en duns och en smäll och ett ”Ja-ja-ja-ja-ja” från Simon. När jag långt senare släpade mig upp berättade Björn att han eldat lite för entusiastiskt i kaminen på morgonen, och att det var därför brandlarmet gått. För att inte väcka mig hade han hoppat upp och slitit ner det utlösta larmet från taket, vilket hade farit rakt nedför trappan.

Det kröp fram att han laddat lite väl mycket ved i samma eld (och fotat det)…

Röret, skorstensmanteln, hade blivit för varm och färgen smält och börjat hasa ner i drivor. Jösses.

Jag mår bättre nu i alla fall. Imorgon är jag nästan frisk igen och då kommer kanske mormor och lillebror på besök om gudarna vill och tygen håller – dvs om mamma känner sig tillräckligt frisk.

Jag är dundersjuk

Jag är DUNDERSJUK. Framförallt i huvet, resten av kroppen är mest bara svag och feberynklig. Den här dagen tänker jag stryka ur registret sen.

Jag är inte ofta sjuk. När jag var liten kunde jag ibland känna att jag ville vara hemma från skolan – inte nödvändigtvis för att leka, mer för att vila och vara ifred (och såklart pyssla med nåt) – men min mamma lurade man inte i första taget. ”Jag vill inte” funkade inte. En gång försökte jag lösa det genom att äta tandkräm, jag hade hört att man fick feber av det, men det funkade inte heller och äckligt var det dessutom.

Som vuxen är jag tacksam för mitt robusta immunförsvar, och när jag väl är sjuk håller det oftast inte i sig särskilt länge. När jag är sjuk går jag till jobbet ändå, och nu vill jag bara säga att jag vet att ingen tackar mig för det. Jag tycker däremot att jag inte mår sämre där än hemma, men där blir jag i alla fall distraherad från det.

I dagens läge är mitt jobb att hålla vår son med allt han behöver. Imorse, efter en mycket kort natt med mycket febervridande och torrhostande, kände jag med gråten i halsen att den uppgiften översteg min förmåga. Jag orkade inte. Simons morgonjoller tedde sig som auditär tortyr i både tonart och decibel. Att släpa mig upp ur sängen kändes inte ens som ett alternativ.

Björn tar pappaledigt idag, och jag ska sjukanmäla mig till försäkringskassan.

Nu ligger jag i sängen och ser med febervärkande ögon på snön som faller utanför fönstret. Jag gillar inte att ligga här.

dundersjuk vinterpromenad

Det här hade jag velat göra nu. Promenera med Simon i knarrande snö och iskyla, precis som i förrgår.
Älskar snö. Det är så vackert, liksom rent och rogivande.

Fan vad synd det är om mig just nu känner jag. Usch.

SaveSave

Summering 2015

Jaaa…Vad ska man säga? Det hände så ovanligt många stora saker (2), och sen så ovanligt få olika saker i mitt och vårt liv, att det är svårt att skriva ihop en sammanfattning värd namnet. Jag menar, vi köpte hus och jag födde en unge som gjorde oss till föräldrar, men sen, i efterdyningarna av detta som höll i sig resten av året, så hände inte så mycket – i alla fall inte när man ställer det i relation till dessa 2 stora händelser.

Anyway, vardagen är vad som gör livet. Min pappa brukar visserligen säga att när man är 83 år och ser tillbaka på sitt liv så kommer alla de där dagarna man tillbringade på jobbet att flyta ihop till en grej, och så kommer man se mycket tydligare allting runt omkring som man fyllt sitt liv med. Då gäller det att inte ångra något. Jag håller med, men menar också att alla de där dagarna man tillbringar på jobbet inte får bli grå. Man spenderar alldeles för mycket tid, för stor del av sitt liv, där för att det bara ska vara värt en axelryckning.

Detta för oss till kärnan i resonemanget, min livsfilosofi: memento vivere, remember to live (typ). Jag har 12 veckor och en Thailandsresa kvar på min föräldraledighet, och jag börjar tycka det är lite jobbigt. I början av ledigheten tyckte jag det var skönt att vara hemma, det höll i sig ett par månader och sen längtade jag tillbaka till jobbet som bara den. Nu har jag äntligen börjat landa i att vara hemma, jag trivs. Jag längtar inte alls tillbaka längre.

Det är inte ett alternativ att vara hemma längre med Simon. Det är jätteviktigt att Björn får vara hemma med honom, kanske viktigare för Björn än för Simon, och eftersom Björn börjar nytt jobb till hösten så går det inte att skjuta på den perioden… men jag mår nästan dåligt vid blotta tanken på att vara borta från min son. Jag jobbar visserligen bara 4 dar/veckan, men jag slutar sent på tisdagar och börjar übertidigt på onsdagar så då kommer det bli som om jag var borta från honom ett helt dygn i sträck. Små barn mår inte bra av det, och mammatramsare mår definitivt inte bra av det. Ve och fasa.

Memento vivere. Något måste göras, vi får se vad det blir. Spännande.

Simons första nej

Jag nämnde att Simon fått 2 små gaddar i underkäken. Det har sina för- och nackdelar, kan man säga – eller nackdel, singular. Fördelar: alla utom en. Nackdel: man kan uttrycka det så att morgonamningen vi fortfarande kör med är, så att säga, på upphällningen. Han har en tendens att bita tag och hålla fast, det gör nåt alldeles fasansfullt ont och han gjorde det första gången härom morgonen.

”AAAJ! SSSHHHHTTTPFFF!!!” brölade jag, för Simons del till synes helt oprovocerat. Han kastade sig bakåt och stirrade upp mot mig i mörkret, jag kunde precis urskilja det förskräckta ansiktsuttrycket.

”Nej!” sa jag.

Han stirrade och höll andan, och jag stirrade tillbaka. Efter ett par frusna ögonblick kom balkongläppsminen, sen protestrop, sen tårar. Jag strök honom över huvudet och lugnade, och han tog nytt tag. Bara nån minut senare hände samma sak igen, och jag reagerade likadant. Nu såg Simon rädd ut i mörkret, han grät stora krokodiltårar och mitt hjärta brast. Jag kunde höra splittret i bröstet, och medan han grät färdigt förklarade jag att så får man INTE göra. När han lugnat sig ville han inte ta tag mer, han fick sin napp och låg sedan ovanligt stilla i min famn och, verkade det som, återhämtade sig.

Skrämde jag honom? Man vill ju inte skrämmas, men man vill absolut inte bli draculabiten i bröstvårtorna som start på dagen heller. De där betten gör det olympiskt svårt att reagera sansat och stabilt, det känns ju som att nån försöker såga av dem med en slö bågfil. Sånt fixar jag inte före frukost.

Sedan dess har han bitit mig nästan varje morgon, alltid med samma svar från mig, och jag upplever att han inte fattar… Så nu känner jag mig lite villrådig, faktiskt. Vi skulle kunna sluta med amningen utan problem, han är inte speciellt intresserad ändå, det är bara det att… det är ju så nyttigt för honom.

Ah, det löser sig. Rätt som det är kanske han ratar mig helt och då har jag inget att fundera över.

Varför vi hör så dåligt

Jag pratade med en kompis för ett tag sen om det här med att höra så dåligt. Hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, dvs hon gick in i väggen, och beter sig i mångt och mycket precis som jag – om än av andra anledningar.

Det hela handlar om trötthet, inte dålig hörsel i sig.

Tänk dig att du har ett rum fullt med prylar på golvet, organiserade i kategorier och högar – eller hur man nu vill organisera sina saker – och så går du in där och stänger dörren. Sen kör man in en massa tung (ofarlig) rök i rummet, tills den når dig upp till midjan. Du får en ficklampa att lysa ner i röken med. Där ficklampans ljus träffar skingras röken och du ser prylarna på golvet. När du flyttar ljuset från ett ställe till ett annat sluter sig röken över sakerna igen. Du ser bara det du lyser på. Det är situationen i mitt huvud.

Vad som händer är att man är för trött för att koncentrera sig, för trött för att orka bidra ens det minsta till en konversation om man inte måste. All energi man har går åt till att hålla igång det som är viktigast; i mitt fall Simon, i hennes fall pedalerna. Man har ingen energi att ta av till annat, man går på reserver ofta och blir väldigt oflexibel rent mentalt.

Det innebär i praktiken att när någon pratar men dig, så lyssnar du eller försöker i alla fall, men när denne någon blir tyst så nollställs hjärnan och därmed också samtalet. Det som sas innan bleknar bort i dimman och vad som än sägs härnäst blir en överraskning. Därför kan man höra så brutalt fel ibland, därför att man saknar referenser i sammanhanget. Man orkar inte hålla i en tråd, liksom, så allt som sägs är rimligt. Hjärnan orkar inte lyssna och göra en bedömning mellan olika alternativ om vad som är rimligast, utan den går mer på autopilot och kör på det som ligger absolut närmast till hands.

Resultatet blir ofta lustiga missförstånd, men det genererar också en hel del irritation. Jag blir irriterad på mig själv därför att jag tycker att jag är osmart, och på Björn för att jag inte tycker att han anstränger sig för att göra sig förstådd. Björn beter sig förstås normalt, som han alltid gjort, jag orkar bara inte anstränga mig för att möta honom halvvägs som jag brukar. Att försöka bringa reda i det min hjärna säger att han precis sagt kräver energi av mig som jag inte har, därför upprepar jag bara vad jag hörde så att han kan ordna upp det själv.

”Ja, så är det. Precis så är det för mig också”, sa min utbrända kompis upprört när jag berättade hur det går till hemma hos oss. I oförmåga att vidare understryka sitt medhåll fick hon syn på en skylt vid sidan av gångvägen och utbrast, som en förvirrat naturlig fortsättning på samma spår: ”Och vad står det på den här skylten (hon lyckades få ”skylten” att låta som den bittraste av förolämpningar)? Va? Antikrist?”

Skylten i fråga visade små tecknade promenerande barn under texten Knatteknallet. Vår förvirring begränsar sig med andra ord inte bara till hörseln.

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂