Vi ska gå upp för trappan. Adrian går klättrar med mig efter sig.
Han stannar snart och håller upp handen mot mig:
”Topp, mamma.”
”High five! … Eller vaddå stopp?”
”Topp. Säl.”
”Är du en säl?”
”Neeeeeeeej! Sääääääääl!”
”Jag veeeet att du kan själv, jag har inte rört dig.”
”Säl. Inte oumpa.”
”Oumpa, oumpa, fallerallera … Jag lovar, jag ska inte stötta dig på rumpan förrän du trillar.”
”Ja-a. Nä-ä.”
”Ok.”
Simon kommer springande, agil som en gasell. Han pressar fram det-är-synd-om-mig-gråt:
”Mammaaa! Mamma? Ja slog mig!”
”Å nej! Var då nånstans?”
”På buttijuggan.”
Jag tittar på honom. Han tittar på mig.
”På butti…? Ok, var ska jag blåsa?” fintar jag.
Han håller fram sin fot med tårna uppåt: ”Däj,” säger han och pekar.
Ja, såklart! Stortån, skrattar jag och blåser som en varg på ett grishus. Där fick jag för att jag lärt dem farmors tåramsa.
Lilleritån
Tilleritån
Tillerosa
Mackaspär
… och stooooooora Bultiruggan!
Min farmor (född 1915) lärde oss den ramsan när vi var små. Försökte googla den men hittade istället en intressant artikel om andra tåramsor hos Sveriges Radio.
Som sagt så har det varit dåligt med internet och tillfälle att skriva på senaste. Det är fantastiskt att vara på landet med familjen, till exempel, men det blir inte så mycket vila direkt … En ska väl inte klaga, småbarnslivet är inte känt för sina sena mornar och överflöd av egen tid utan krav.
Hursomhelst, det här med att ”skriva ikapp”, för att liksom hinna med att redogöra för allt vi gjort och inte gjort känns lite som att spela tamburin, tappa takten för att man får en trumpinne i huvet, och sen skaka ikapp tills man är i fas; som om taktslagen var fotsteg på en löparbana. Det känns, med andra ord, meningslöst. Jag gillar själv inte att läsa uppstolpade redogörelser à la årskurs fyra, ”först gjorde vi det här, sen gjorde vi det här, sen det, sen det. Se det. Det var kul.”.
Men. Min födelsedag förtjänar såklart en notis.
Nu är jag 37 år. Det känns som främmande siffror när jag tittar på dem, som vanligt.
37. 37 … Nej, jag kan inte identifiera mig med dem mer än jag kunde för ett par veckor sen. Varför ens hålla på.
Björn säger att han har svårt att hitta på presenter till mig, medan jag säger att jag inte önskar mig prylar så mycket som tid med honom – utan barnen. Vi är i desperat behov av det; pojkarna låter oss sällan prata till punkt och bästa sättet att berätta något för Björn när Simon är med, är att titta Simon i ögonen medan man pratar så att han tycker att man ”berättar för honom också”. Sen blockerar han samtalet genom att fråga ”varför” tills jag glömmer bort vad jag egentligen hade på hjärtat.
Traditionen trogen kom de in och sjöng för mig. Inte Adrian, för han låg redan bredvid mig sen kl 04:30 och petade mig i pannan med sina nappar, men Björn och Simon sjöng och Simon deltog förtjust. Ingen skriksång, inget hopp och studs och jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv, utan koncentrerat och glatt.
Jag fick en bricka med varm choklad, ett paket och ett tänt juleljus i knät, som knappt hann landa innan det placerades på ett säkrare avstånd från alla.
På eftermiddan kom mamma för att barnpassa; Björn hade ringt en taxi och så åkte vi in till stan.
”Vart ska ni?” sa taxichauffören.
Björn gav adressen.
”Vilket ställe ska ni till?”
”Det är en hemlis,” sa Björn. Chauffören var inte bekant med det ordet.
”Vaddå? Vilket ställe ska ni till?” sa han igen.
”Det är en hemlighet! En överraskning till mig för jag fyller år idag!!” sjöng jag från baksätet. Björn log, och chauffören började berätta om sin fru som bara svettas när han fryser. Hur detta var relevant försvann i språkförbistringen, men vad gör det.
Taxin släppte av oss utanför, och jag fattade direkt att vi skulle dit eftersom stället stått på vår lista över restauranger att prova ganska länge nu. Vi var såklart först på plats.
”Förr stängde vi ställen, nu öppnar vi dem istället,” skrattade Björn medan vi satt med varsitt glas i baren och pratade minnen.
Vi tog med glasen till bordet, man gav oss menyer men jag visste redan. Råbiff. Jag är en riktig sucker för råbiff, ända sedan den där resan till Paris samma år jag träffade Björn och Aude tog med mig till Paris ”bästa restaurang om man gillar råbiff”, vilket hennes kille gjorde.
Vinet vi råddes att ackompanjera maten med fanns först inte kylt, så vi fick testa 2 andra viner först men när vi inte gillade dem så lyckades vår servitör gräva fram en kyld tipsad flaska ändå och det blev jättebra. Tog ingen bild på den så kan inte säga vad det var men gott var det i alla fall.
Tonfisk till förrätt; den var jättegod och precis sådär rå i mitten som den ska vara. Brödet är deras glutenfria bröd, det var svampigt som glutenfritt bröd tyvärr ofta är men inte torrt och inte otrevligt (som glutenfritt bröd lätt blir).
Råbiff. Bäst av dem jag testat i Stockholm hittills, men fortfarande inte riktigt som den jag minns från Paris. Nu är det dessutom så länge sen att jag kanske bara jagar ett minne, och då blir det svårt att hitta det man letar efter. God var den i alla fall. ”Råbiff VE-style” hette den, och Björn sa att det kanske står för ”Vägra Egg”, eller kanske ”Våga Eggvägra”.
Vi satt kvar en stund efter maten – jag var för mätt för att orka röra på mig – och pratade mera minnen. Från tiden innan vi kände varandra. Eftersom vi träffades förhållandevis sent i livet, Björn är dessutom 10 år äldre än mig, så har vi hunnit med mycket på varsitt håll och det finns så många anekdoter och grejer att berätta. Problemet är att vi inte minns de flesta av dem. Sen är det lätt att tänka att varje minne vi delar med oss av måste ha en poäng, eller en punchline, eller åtminstone vara relevant apropå något annat som vi redan pratar om, och då kommer många minnen aldrig över tröskeln.
Vi tog oss ut efter ett tag i alla fall, och fick en vattenflaska i handen när vi lämnade entrén (tack och bock). Klockan var runt 21:30 men sommarkvällen var ändå fuktigt varm när vi strosade hand i hand längs gatorna. Det spelades musik från olika ställen, stan var på intet vis sömnig och vi övervägde att sätta oss nånstans men tvingades inse att vi inte orkade. Vi tog en taxi hem, lyssnade på mammas redogörelse för hur kvällen hade gått hemma (bra) och somnade väl till 23.
Underbar födelsedag. Hurra för mig.
AquariaVi var som sagt på vattenmuseum igår, dvs vi åkte till Aquaria för att låta Daniella städa ifred hemma på förmiddan.
Aquaria – ”upplev regnskog, vackra korallrev och en makalös utsikt över Stockholm” – vattenmuseum upphör med sin verksamhet den 30e september i år så eftersom väderprognosen var tvetydig och vi ville slippa gå och bara vänta ut tiden på nån lekplats här hemma, så åkte vi dit enligt plan trots vackert väder.
Vi råkade komma fram till entrén exakt när de öppnade så vi var allra först in. Simon var lite tveksam i början och blev rädd för de stora fiskarna i dammen precis efter entrén, men sen landade han och var superfascinerad ett bra tag.
Rockorna, ”Nemo” och drakfisken gjorde störst gemensam succé, liksom den läckra tunneln genom rockornas pool.
Fick ingen bra bild på drakfisken, men drakfiskens polare (ovan) (ja, det är en fisk) låg tillräckligt stilla.
Nemo, eller ”clownfisken” om vi ska hålla oss till vuxenspråk, var också svår att få skarp. Tycker de är så vackra, de rör sig så mjukt och vigt – i den mån en firre kan vara vig.
På 40 minuter hade vi avverkat hela stället, långt tidigare än vi tänkt så vi gick en promenad på bryggan i gästhamnen intill.
Sen drog vi hem, och när vi kom hem hann jag stänga av motorn på uppfarten preciiiis innan Simon började åksjukekaskadkräkas i baksätet, så just nu styr vi mot Öland i en lätt kräk- och citrondoftande bil.
*OBS! ej sponsrat
Simons nya förhandlingsteknik, ”ska vi säga så?”, dribblar framgångsrikt bort den oförberedde. Exempel:Simon har slutat äta sin mat och har hoppat ner från stolen. Nu står han med ena benet över ryggstödet på en fåtölj 3 meter från matbordet.
Pia: Simon, kom tillbaka och ät upp din mat. Det är bara 2 skedar kvar. Kom nu.
Simon: Jag ska bara klättra upp här, 2 gånger, sen kommer jag.
Pia: Nej det ska du inte. Kom hit nu. Kom.
Simon tittar på Pia, höjer ett snusförnuftigt pekfinger i luften och säger med förklarande ton: Pia. Jag kommer. Jag ska bara klättra lite här, sen kommer jag. Ska vi säga så? Samtidigt som han pratar klättrar han upp på fåtöljens ryggstöd.
Pia har svårt att inte le: Nej men hörrö, kom hit nu. Du får klättra efter maten.
Simon: Jag kommer säger jag. Titta. Medan han pratar och diskuterar har han hunnit klättra över ryggstödet 2 gånger, och nu kommer han glatt till bordet igen.
Det är trögstartade vattendjur vi har i Simon och Adrian. Av någon anledning, oklart vilken, så har jag halvt omedvetet trott att det ska gå lite av sig själv eftersom JAG alltid tyckt det varit så kul att bada och simma, men … nej. Icke.
Jag gick på babysim med Simon när han var runt halvåret. Det blev bara en termin av det eftersom jag är så frusen och lyckades frysa så att jag skakade i 34-gradigt vatten. Man måste ju kunna ha kul, eller åtminstone kunna hålla sig på neutral känsloväxel, när man gör saker tillsammans med barnen och att frysa är lika distraherande som att ha ont. Därför blev det ingen andra termin, och inte nåt alls för Adrian (Björn kan inte gå för hans hud fixar inte höga klorhalter).
De gånger jag badat med Simon har han varit lite harig, även om han faktiskt var med mig i vattnet i Italien förra sommaren så har han i år varit svårflirtad till att bada själv. Han leker gärna i vattnet, alltså, men han stannar i vattenbrynet med ett gäng hinkar och spadar och är nöjd med det.
När vi var på landet sist så släppte det äntligen när pappa & Pia var och hälsade på. Pappa doppade dem och hoppade med dem och tog emot dem och drog dem i vattnet så att de skrattade och bad om mer tills de skakade av köld. Efter att pappa & Pia åkt hem fortsatte vi att ”simma” med barnen, dvs dra dem runt i vattnet och hoppa från bryggan (i 50 cm vatten). Det gick inte helhjärtat, men ändå. Det gick.
By the way, att Simon knuffade Adrian från bryggan passerade definitivt inte obemärkt förbi. Det är allvarligt, men det är svårt att prata förstånd med honom, svårt att veta hur vi ska göra för att han ska ta åt sig av det vi säger när vi tjatar om saker som ”farligt”, ”JÄTTEfarligt” och ”tänk om Adrian skulle knuffa dig?”. När vi skäller på honom sluter han sig, såklart, och när det är riktigt allvarligt måste han liksom lyssna.
Hursomhelst. Fram tills helt nyligen har de inte fattat, trots upprepade uppmuntrande förslag och instruktioner, att man kan BADA i den uppblåsbara poolen vi skaffat som desperat svar på hettan.
De har använt den till att vattna gräsmattan* – vilken för övrigt nu efter torka, hetta och vattningsförbud uppvisar fler likheter med en stäpp än det lekunderlag och fallmatta för frukt som vi helst vill ha den till –, vattenreservoar för vattenlek, badkar för alla lösa föremål inom räckhåll osv men själva har de bara vadat omkring i den.
Härom kvällen cyklade vi till strandbadet efter maten, mest för att jag ville ta ett dopp eftersom det var så hysteriskt varmt, men vi tog såklart med badkläder till pojkarna också.
Jag bytte om till bikini och stod sedan en stund bredvid den lilla klätterställningen där Simon och Adrian klängde omkring, och tittade mot vattnet. Plötsligt sa Simon: ”Mamma, jag vill bada.”
Han fick byta till badkläder och följde mig till vattnet. Och sen ut i vattnet. När jag inte slutade gå utåt så ville inte han heller stanna, och vi gick hand i hand tills han hade vattenytan precis under hakan. Förtjust leende höll han min hand stenhårt i sin, medan den andra kände sig fram under ytan, kände hur vattnet gjorde motstånd och rörde sig runt honom. Han provade att hoppa lite, vågade trippa själv på botten, och så lika plötsligt: ”Nej, mamma, jag vill gå upp.”
Adrian hade sett oss från bryggan och var inte sen att ta sin brors plats. När vi sedan skulle åka hem var det svårt att få dem att följa med. Simon satt/låg i vattnet en bit ut med vatten upp över axlarna och tittade på alla som badade, och Adrian roade sig med att springa fram och tillbaka med vatten upp till låren.
Dagen efter det var det sådär varmt igen, och det slutade med att jag gick ut till den där lilla poolen på ”gräs”mattan och la mig i den. Med kläderna på.
Detta fungerade som startsignal till nåt slags microtriatlon med 2 deltagare: Simon och Adrian. De sprang, hoppade/kastade sig i vattnet, ålade över till andra sidan, sprang vidare och runt – gärna med en sväng på springcykeln i farten – och så hoppade de i igen, med magen först. De låg på rygg, på mage, på varandra, upponer och bakofram medan jag satt i vattnet och parerade galenskaper efter bästa förmåga. Adrian fick huvudet under vattnet vid flera tillfällen men han reste sig, hostade och nös, och sprang vidare. Simon fick en kallsup och grinade men endast för publikens skull.
Det krävdes alltså en sjuhelvetes onormalt het sommar och att JAG satte mig i vattnet för att de skulle fatta att detta var nåt man faktiskt kan göra. Märkligt att jag inte testat det tidigare.
* Så här ser vår gräsmatta ut, fast mindre. Den lokala faunan skiljer sig också något.
Min sista vecka själv, dvs min sista vecka med massa egen tid innan Björn skulle gå på semester och föris sommarstänger för 2 veckor, hade jag planerat att röja upp min arbetsplats i den pågående konstruktionen av ateljé/arbetsrum som pågår där den stora skärmen står, och sen tokplugga.
– gick som planerat. Mycket blev gjort och arbetsytan frilades, även om det tog hela dan. På kvällen fick Adrian feber (39.9°) från ingenstans så det blev en förväntat lång natt. Du minns kanske mitt utspel om skitnätter, och vad som egentligen är problemet med dem? Det här var inte en sån natt, för jag var inställd på det. Jag var typ glad när Adrian gick med på att äta gröt kl 02:53, särskilt som jag redan hade lyckats finta i honom välling.
– Mysvab. Att vabba med en unge som är för sjuk för att orka bråka, men tillräckligt bra för att inte bara grina och gnälla, är helt underbart visade det sig. Det är så länge sen de var sjuka (eller har jag minneslucka nu?), har för mig att det var ganska kallt och en hel del ytterkläder inblandade då, men nu …! Alltså han var så stillsam, men ändå glad och mysig, att jag gick runt och stormtrivdes. Vi gick till affären för att handla nån grej vi saknade till middan, och sprang rakt på en barnteater som körde föreställning på torget. Tyvärr var det outhärdligt varmt i solen och på torget var det vindstilla mellan husen, så vi stod en stund i skuggen och tittade innan vi släntrade vidare till en skuggig (och tom) parklek.
Han var till och med glad och stilla när jag var in och skulle beställa tapeter till hans rum. Försäljerskan kämpade med att räkna ut hur många rullar jag skulle behöva, medan Adrian satt och småflirtade med henne och kom med ett försiktigt s u p e r g u l l i g t ”hallå?” när hon tittade bort för länge.
– Mera mysvab. Febern var borta men han var trött, så vi tog cykeln bort till mamma på förmiddan och så fick han sitta på verandan i skuggan och plocka ostört med de leksaker som finns där. Han satt helt insnöad i sin lek med prylarna utspridda i en ring omkring sig, medan mamma och jag drack te och småpratade. Länge satt han så, och vi reflekterade över hur skönt det måste vara för honom att inte behöva ha Simon inpå sig som tar och byter och stör för en gångs skull, särskilt som han inte var i form.
På kvällen däremot var han sitt vanliga jag igen, åt pizza som om han aldrig hade sett mat förr och hade energi för 15 pers.
– Sedan länge planerat besök hos Tess. Adrian var lyckligt tillbaka på föris och allt var i sin ordning. Jag hade en märklig känsla vad gällde Simon på morgonen, men han hade ingen temphöjning ens och betedde sig normalt så jag lämnade dem på förskolan med orden ”om det är nåt så ring direkt, för jag kommer att vara en timme bort idag”.
Tess bjöd på brunch; äggmuffins, smoothie och fruktcocktail. Det var gott, det var mysigt, det var som vanligt himla trevligt och mitt i när det var som mest intressant (vi snackade kreativa jobbgrejer) så ringde de från föris och meddelade att Simon plötsligt hade 38.5°. Det var bara att fortsätta snacka men att samtidigt plocka ihop sina prylar och hojta de sista smakråden i trapphuset på väg mot bilen.
På kvällen var Simon helt utslagen. Jag har aldrig sett honom så påverkad av feber tidigare, men det var kanske oundvikligt; han blir ju äldre. Han bara låg ner, hela tiden, ville inte äta och helst inte dricka. Så svårt det är att se sina barn sjuka och inte kunna göra något alls för att underlätta.
– Mysvab. Igen! Hurra!! Febern höll sig borta, han var medtagen och stillsam men ändå på gott humör. Mamma kom över och tillbringade lite tid med oss när Simon hjälpte mig att plantera om mina high-fiveväxter som förökar sig i en något oönskad hastighet.
Efter det åkte vi alla tillsammans till blomsteraffären för att titta på ”blomman som ätej shugoj” (flugätande krukväxt), och sen var det dags för en motvillig lunch och sen sov han tills det var dags att hämta Adrian (=jag hann träna).
Tyvärr kom febern tillbaka igen på kvällen, och han höll Björn sysselsatt stora delar av natten.
– Lördag. Simon vaknade skakig på morgonen och bad om vatten, vilket han fick och sen kräktes upp. Märklig grej, för han var helt samlad medan han höll på och hulkade över toaletten – dit jag burit honom efter första uppkastningen utanför klädkammaren – och sa ”de kommej inte me” mellan kräkningarna som ändå höll i sig en liten stund.
Frukosten kom också upp, på hallgolvet. Björn fick anledning att upptäcka hur mycket sprickor och hål, där kräkt mjölk kan gotta ner sig och fastna, som finns i fogarna mellan golvplattorna medan jag duschade pojken ren i badrummet och Adrian satt vid köksbordet och ropade att han skulle ner från sin stol.
Och nej, det här var inte maginfluensa eller kräksjuka, i den mån det är möjligt att veta det. Simon har känslig mage som inte gillade kombon nyvaken/hög feber/massor av kallt vatten i ett svep. När han börjar kräkas ger han sig inte i första taget, så är det alltid. Med uppretad mage kräks han lätt igen, och han mage var inte alls glad.
Packdag, för i måndags åkte vi till landet för 2 veckor.
Antal studiedagar av 5 möjliga: 0.
Hursomhelst, mamma var barnvakt hemma och till Björn hade jag sagt att vi skulle på dejt, det var allt. Överraskningen skulle bli övernattning på hotell, så mamma skulle sova över hemma med pojkarna.
ÖverraskadNär vi gick från restaurangen sa jag till Björn att vi skulle åka en omväg hem. Vi skulle till Hötorget först. Han ryckte glatt på axlarna. När vi satt på tunnelbanan på väg mot stan runt kl 21 föreslog han trevande att vi kunde passa på att utnyttja presenten från hans mamma också – ett presentkort på kläder – och jag undrade tyst om det verkligen kunde vara så bra att han inte fattat vad vi skulle göra.
När vi sakta gick hand i hand över Hötorget mot Haymarket, och jag drog in honom där, trodde han att vi skulle sätta oss i baren en stund för att inte åka hem riktigt än. Det var inte förrän jag uppgav namn i receptionen som poletten trillade ner och han blev överraskad.
Jubel.
Björn är svårlurad, men han spelar med väldigt bra så jag var inte säker på om jag lyckats förrän han liksom fick svårt att komma vidare ur sin överraskning. Han var liksom kvar där ganska länge.
Efter att vi hämtat nyckeln och lämnat lite prylar på rummet gick vi ner och satte oss i den lugnaste delen som gick att hitta i nån av de två barerna.
Ett glas vin och en drink orkade vi med, men sen tog livet vi valt att leva ut sin rätt och vi gick och la oss.
Rummet var korrekt, dvs det såg ut precis som på bilderna, och precis som jag läst på Tripadvisor så hördes inte mycket från torget nedanför.
Det absolut bästa under hela den vistelsen var den glutenfria sektionen på frullen. Alltså jag har jobbat 9 år på hotell och hotellfrukost är, för att vara ärlig, fullständigt ointressant – under förutsättning att frukost finns så man slipper gå hungrig.
Det här var typ den glutenintolerantes dröm…
Egentligen är det inte så märkvärdigt, men i relation vad jag tidigare mötts med – dvs en trött brödkant och ett vänligt ”säg bara till om du vill ha mer” – så var det här, fatta, kakor!, något som satte glatt humör på kartan för resten av dagen.
Den var inte särskilt billig, den här utflykten, men hotellnätter är sällan det och det var värt det.
Tidigare nämnda presentkort tog vi vara på efter frukost och utcheckning. Jag släpade med mig Björn och handlade jeans eftersom alla hans gått sönder och jag redan lagat dem flera gånger om.
Jag gillar att shoppa med inställningen att ”nu ska det här göras”. Försäljaren som närmade sig för att känna av läget fastnade ordentligt. Han fick jobba i 40 min med att diskutera, plocka, föreslå, leta fram, informera osv och Björn mannekängade fram och tillbaka utanför provhytten medan jag satt på en pall och sa ja eller nej.
Det blir lätt så när Björn måste gå och prova kläder. Han bryr sig inte nämnvärt och tycker det är det tråkigaste man kan hitta på, därför engagerar han sig helhjärtat när vi gör det eftersom han tänker att han slipper göra det fler gånger om han bara offrar sig lite nu.
”Du är ju den som ser mig mest och som ska gilla det du ser, så det är lika bra att du får bestämma,” säger han och jag älskar honom extra mycket just då. Märk väl, han har förstås sitt veto men säger sällan att nåt är fult, men säger han däremot att nåt är obekvämt så stryks det.
5 par jeans blev det, försäljaren var studsande entusiastisk när vi skulle betala och skickade med ett par kalsonger på köpet. Förhoppningsvis slipper Björn vi köpa byxor igen på ett bra tag nu. Resten av året i alla fall.
Vi kom hem lagom till efter lunch när pojkarna somnat. Mamma var lite trött men hon sa att det hade gått jättebra. Jag och Björn kastade en blick på varandra och tänkte att hoppas det gått så pass bra att vi törs be om natt-barnvakt fler gånger.
OBS! Ej sponsrat
