Jag kommer att dö sockerdöden

Vi har fått påskägg på jobbet…

påskägg

Hur, jag menar HUR kan jag förväntas sitta med detta på nästan en hel armlängds avstånd utan att röra?

Jag kommer att sockerchocka min unge så till den grad att han kanske vill komma ut, stackarn. Jag måste jobba på min självdisciplin, det funkar inte med mitt jobb att han kommer ut nu.

Graviddrömmar

Jag drömmer så sjukt mycket sjuka drömmar.

Jag har alltid sovit stillsamt men drömt livligt — livligt alltså till den detaljgrad att jag när jag vaknar ofta inte kan avgöra om det har hänt eller inte. Vissa sådana drömmar kan följa mig en hel dag; “har det där hänt, eller har jag drömt det?”.

Detaljrikedomen täcker färger, minnen, känslor och förnimmelser som tex vinden mot huden, lukten av havet eller solen i ansiktet.

Om jag drömmer att jag är en fågel som flyger, så känner jag spänningen från mina vingar i bröstmusklerna.

Om jag drömmer, som jag gjorde i natt, att det är en KYCKLING (du vet den där råa huvudlösa hela kycklingen man köper i mataffären) jag har i magen och inte ett människobarn, så vaknar jag och vet att livet, så som jag känner det, aldrig mer kommer att bli sig likt. Och inte på ett bra sätt, heller.

Det var det äckligaste jag någonsin drömt, och jag fick naturligtvis detaljer om kycklingbarnet; hur det var ledat, hur det kändes att röra vid det, hur det kändes att drabbas av en medicinsk och biologisk omöjlighet.

Jag vaknade och mådde illa… Lite, visade det sig, för att jag hade en spretig baby mot magsäcken, som dessutom roade sig med att leta efter utgången runt mina revben.

 

 

Jag gillar inte mat

Hela den här graviditeten har lite handlat om att hitta saker som jag står ut med att äta. Socker har som regel funkat, men det är det enda och jag tror det är för att hjärnan kör nån form av egen override på kroppens signaler bara för att det är just socker. Strax därefter kommer jos och frukt, men sedan är det ett nystan av grejer som alla byter plats med varandra och inget av det är ok en längre tid.

Nu till exempel. Nu är jag hungrig och mår lite illa av det så klart. Allt jag önskar är att aldrig mer behöva vara hungrig. Jag vill slippa ta mig igenom ät-processen, slippa känna smaker och jobba med att få ner maten för att sen må illa av att ha massa mat i magsäcken för att SEN, 30 min senare, känna att energin är tillbaka med humöret.

Jag är hungrig, men jag vill inte äta. Tanken på mat kväljer mig. Måste allting vara så jävla äckligt hela tiden?

Nya känslor

Mamma sa i början av min graviditet att jag skulle få uppleva massa nytt nu som jag aldrig upplevt förut.

Hon hade rätt, så klart — jag menar, det är ju mamma.

Så, jag har gjort en liten lista över de mest framträdande exemplen:

  • Att vara hungrig och mätt samtidigt.
  • Jag har alltid brödsmulor i min bh. Ingen vet varför.
  • Gråta till Hell’s Kitchen och Under Cover Boss.
  • Aldrig varit så medveten om folks andedräkt.
  • Att äcklas av choklad (!).
  • Höra rappa vassa svar fara över läpparna, och häpna över att de kom från mig.
  • Må för illa för att kräkas.
  • Man kan rysa så att man får gåshud ända ut på kinderna.
  • Förvirringen när man upptäcker att alla tröjor har fläckar mitt fram, alltså på magen, hela tiden. De är för sjutton aldrig smutsiga någon annanstans.
  • Gå till jobbet, komma halvvägs, stanna och på allvar undra om man kom ihåg att ta på sig kjolen, eller om man gått hemifrån i bara strumpbyxor och tröja.

Ja, jag erkänner att jag längtar

Jag fick sova hela 5 timmar i natt innan bebisen väckte mig och höll mig vaken i 2 timmar innan jag kunde somna om. Kl 06 i morse gjorde det ont i halva kroppen sådär som det gör när man har legat ner en hel dag; värk i bröstrygg och revben, gärna huvet och axlarna också. Det här med att ligga bekvämt en längre tid kanske jag bara borde glömma, jag vet inte.

Så ja, jag längtar. Jag längtar tills jag kan studsa på stegen när jag känner mig extra glad, ligga på rygg och andas normalt samtidigt, får plats i mina lite trevligare kläder, kan spänna ögonen i han som sparkar mig och flytta mig utom sparkhåll.

Det kanske är ett litet monster jag bär på. I vecka 12 såg han definitivt ut som ett i alla fall… Men vi får utgå från att han varken har fler eller färre kroppsdelar än han ska 🙂

Batman i profil

Man rådde mig att sluta jobba

men det lyssnade inte jag på.

Det blir tyngre och tyngre för varje vecka, ibland kan jag till och med känna skillnad från dag till dag. Magen är i vägen i nästan alla lägen, och nu är den så tung att allt blir jobbigt. Barnet tycks ha krupit nedåt, jag får mensvärk lite hursomhelst och har snart inget tålamod kvar. Alls. Med nånting.

Min barnmorska rådde mig att sluta jobba i månadsskiftet mars/april, men jag tyckte det var onödigt och har kompromissat genom att jobba fram till 9/4.

graviditetsvecka 37

Just nu, när jag sitter här på jobbet med sammandragningar i en mage som känns som att om jag bara slappnar av så lossnar den, rullar som en ballong över knäna och landar med en fuktig duns under receptionsdisken, så börjar jag tvivla på visheten i mitt beslut.

Det hade varit jäkligt skönt att vara hemma och sova middag varje dag.

 

5 saker jag ÖNSKAR att jag fick höra nu när jag är gravid…

…av folk jag aldrig tidigare träffat:

  1. Ingenting.
  2. Vad roligt! Grattis. (punkt)
  3. Jag blir lite avis… man kanske skulle skaffa en till.
  4. Förlossningen? Äsch, vaddå, det är inte så farligt som man tror alls.
  5. Jag har flera barn. Om jag blev gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är det bästa som finns.

Nr 5 har jag faktiskt fått höra, och jag blir alldeles varm och lugn när jag tänker på hon som sa det till mig. Det är såna minnen (och tyvärr har jag inte så många) som hjälper mig att inte haka upp mig så extremt på såna som norske gästen på jobbet, som genom en hel konversation aldrig lyckades slita blicken från min navel.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

Sammandragningar

Jag hälsar dem med glädje, och lättnad, utan att riktigt förstå varför. Skulle bebisen komma nu så skulle han klara sig, jag är i v 35+2, men han är inte klar än så helt nyttigt skulle det väl inte vara. Det är mer min otålighet som talar.

Jag tror att lättnaden har med smärtans karaktär att göra. Om det är på det här sättet som det gör ont senare, dvs om den lätta smärta som är nu är släkt med värksmärtan, även om den är tusen gånger värre, så skrämmer det mig inte från vettet. Jag blir istället bara orolig. Jag tror att mycket av min rädsla, och säkert förlossningsrädsla i största allmänhet, handlar om ovissheten inför vad man har framför sig. Ordlös skräck är den värsta, för den går inte att tackla.

Sammandragningarna började i förrgår kväll på väg hem från förlossningskursen, men jag fattade inte att det var det då. Jag var jättetrött och spänd och sur över Björns dåligt planerade tvätt på hemmaplan. Det var kallt och vi gick ganska fort (för mig). En bit från huset gjorde det plötsligt tväront i livmodern, som det kan göra ibland vid mensvärk, och jag vek mig spontant framåt och stannade. Så höll det på ett par gånger tills jag kom på att ta pyttesteg resten av vägen.

Igår var det likadant vid några tillfällen på jobbet, och igår kväll efter uppackning av ateljén (å vad bra det kommer att bli!) höll det rytmiskt långsamt i sig under en dryg timme eller så innan vi gick och la oss.

den blivande ateljén

(Det kommer bli mycket bättre, men med tanke på hur det såg ut när jag började så ör jag riktigt stolt 🙂 )

Undrar om jag ska ta det som att jag kör för hårt med mig själv…? Jag tycker inte att jag gör det alls eftersom kroppen inte säger ifrån, men samtidigt, i ärlighetens namn, så blir jag ju så jättetrött efter halva dan att jag kanske borde ta den ÄNNU lugnare.

Herregud, om det fortsätter så här kommer jag snart inte kunna gå tre steg utan att sätta mig och vila.


 

Läs Vårdguidens artikel om sammandragningar under graviditeten.