Etikett: gravidryck

klädkammaren, sista rycket

Idag är jag ledig — för jag är ledig på fredagar, jag — och först ut blir Ikea.

Ve och Fasa.

Jag målade klart igår innan jobbet med den färg vi hade kvar sen diverse tidigare projekt; vit matt grundfärg så långt den räckte, och sen vit matt takfärg på resten. Det blev inte så fläckigt som det låter, bara nästan.

vit klädkammare

Jag väljer att tycka att det blev bättre än det var innan.

Nu som sagt ska jag försöka ta mig igenom varuhuset från Underjorden så snabbt det bara går, så att jag hinner montera upp grejerna plus de hyllor och stänger vi redan har idag. Golvet ska förresten bytas också, men det blir nog lite längre fram; Björn är helt inne i sitt golvläggande i de ”riktiga” rummen nu, och det blir jättebra verkligen så våran (läs min) klädkammare får vänta till sist.

nytt golv

Helst ska blommorna hinna planteras om idag också… Och så vill vi så tomater.

Och vaggan ska lagas och slipas…

Jag tror att stressen jag uppenbarligen känner över att komma i ordning kommer av att jag börjar fatta att det inte är så långt kvar, och att inget av detta antagligen är nåt jag kommer orka pula med sen.

Jag boar för fullt, med andra ord 🙂

Ja, jag erkänner att jag längtar

Jag fick sova hela 5 timmar i natt innan bebisen väckte mig och höll mig vaken i 2 timmar innan jag kunde somna om. Kl 06 i morse gjorde det ont i halva kroppen sådär som det gör när man har legat ner en hel dag; värk i bröstrygg och revben, gärna huvet och axlarna också. Det här med att ligga bekvämt en längre tid kanske jag bara borde glömma, jag vet inte.

Så ja, jag längtar. Jag längtar tills jag kan studsa på stegen när jag känner mig extra glad, ligga på rygg och andas normalt samtidigt, får plats i mina lite trevligare kläder, kan spänna ögonen i han som sparkar mig och flytta mig utom sparkhåll.

Det kanske är ett litet monster jag bär på. I vecka 12 såg han definitivt ut som ett i alla fall… Men vi får utgå från att han varken har fler eller färre kroppsdelar än han ska 🙂

Batman i profil

Man rådde mig att sluta jobba

men det lyssnade inte jag på.

Det blir tyngre och tyngre för varje vecka, ibland kan jag till och med känna skillnad från dag till dag. Magen är i vägen i nästan alla lägen, och nu är den så tung att allt blir jobbigt. Barnet tycks ha krupit nedåt, jag får mensvärk lite hursomhelst och har snart inget tålamod kvar. Alls. Med nånting.

Min barnmorska rådde mig att sluta jobba i månadsskiftet mars/april, men jag tyckte det var onödigt och har kompromissat genom att jobba fram till 9/4.

graviditetsvecka 37

Just nu, när jag sitter här på jobbet med sammandragningar i en mage som känns som att om jag bara slappnar av så lossnar den, rullar som en ballong över knäna och landar med en fuktig duns under receptionsdisken, så börjar jag tvivla på visheten i mitt beslut.

Det hade varit jäkligt skönt att vara hemma och sova middag varje dag.

 

Sammandragningar

Jag hälsar dem med glädje, och lättnad, utan att riktigt förstå varför. Skulle bebisen komma nu så skulle han klara sig, jag är i v 35+2, men han är inte klar än så helt nyttigt skulle det väl inte vara. Det är mer min otålighet som talar.

Jag tror att lättnaden har med smärtans karaktär att göra. Om det är på det här sättet som det gör ont senare, dvs om den lätta smärta som är nu är släkt med värksmärtan, även om den är tusen gånger värre, så skrämmer det mig inte från vettet. Jag blir istället bara orolig. Jag tror att mycket av min rädsla, och säkert förlossningsrädsla i största allmänhet, handlar om ovissheten inför vad man har framför sig. Ordlös skräck är den värsta, för den går inte att tackla.

Sammandragningarna började i förrgår kväll på väg hem från förlossningskursen, men jag fattade inte att det var det då. Jag var jättetrött och spänd och sur över Björns dåligt planerade tvätt på hemmaplan. Det var kallt och vi gick ganska fort (för mig). En bit från huset gjorde det plötsligt tväront i livmodern, som det kan göra ibland vid mensvärk, och jag vek mig spontant framåt och stannade. Så höll det på ett par gånger tills jag kom på att ta pyttesteg resten av vägen.

Igår var det likadant vid några tillfällen på jobbet, och igår kväll efter uppackning av ateljén (å vad bra det kommer att bli!) höll det rytmiskt långsamt i sig under en dryg timme eller så innan vi gick och la oss.

den blivande ateljén

(Det kommer bli mycket bättre, men med tanke på hur det såg ut när jag började så ör jag riktigt stolt 🙂 )

Undrar om jag ska ta det som att jag kör för hårt med mig själv…? Jag tycker inte att jag gör det alls eftersom kroppen inte säger ifrån, men samtidigt, i ärlighetens namn, så blir jag ju så jättetrött efter halva dan att jag kanske borde ta den ÄNNU lugnare.

Herregud, om det fortsätter så här kommer jag snart inte kunna gå tre steg utan att sätta mig och vila.

 

Läs Vårdguidens artikel om sammandragningar under graviditeten.

 

 

Hormonförvirring

Såhär kan det också vara…

Kontrollerar att jag kom ihåg att ta på mig kjolen på morgonen.
Kollar att jag låst dörren.
Kollar kvällsrutinen på jobbet så många gånger att dubbelkollen kan ta 30 min. Och ändå missar jag grejer.
Blandar ihop dagar, veckodagar, datum, tid. Skevt, föränderligt tidsperspektiv. En timme kan försvinna mitt på dan. Ingen vet vart den tog vägen. Timmar kan upprepa sig. Jag kan koppla bort mig själv, och ögonblicket innan jag tittar på klockan vara så nollställd att den kan vara precis vad som helst; alla alternativ känns lika långsökta.
Känslan av att vara passagerare och inte förare. Jag sitter lite i baksätet. Och folk ger mig plats, mer plats. Så JAG måste underhålla kontakt med folk som tror de är omtänksamma men egentligen bara försvårar.
Vissa dagar saknar jag verkligen styrfart.

koka kaffe utan kannaNär man gör kaffe utan kaffekanna på jobbet.

Årlig bärsärkarshopping

Jag var iväg i morse och skulle lämna in barnvagnschassit på service/reparation på Meccus i Blackeberg. Jag lämnade det vid 9:30, och då blev det så finurligt att mecken sa att det skulle ta 2 timmar.

Oh, tänkte jag, jag hinner till Ikea för att byta saker som blev lite fel sist.

I Vällingbyrondellen körde jag sedan ett drygt varv eftersom jag kom på vad fotograf-Anna sa i söndags — Ja, du har ju inte förnyat din garderob de senaste åren utan istället föredragit att köpa sportkläder (som svar på mitt klagande över att inte ha några kläder alls) — och styrde upp mot Vällingby Centrum, eller City heter det kanske nu, och släppte Ikea totalt.

Shoppingbärsärk

Jag handlar sällan kläder till mig själv. Alltså jag kan hitta nåt plagg här eller där nån gång ibland, men det är inte ofta, vanligtvis är det nödvändighetsshopping bärsärkarshoppingsom gäller. Anna har rätt, jag lägger mer pengar på sport- och pysselprylar än på kläder.

Jag lämnade Vällingby med 5 shoppingpåsar, något som händer kanske en gång om året. Jag kunde inte låta bli att köpa ett par träningsskor (nödvändighet), men i övrigt blev det tröjor och en klänning på Indiska.

Klänningen var på rea, lite skrikig men jag tänkte när jag provade den att ”hallå, jag kommer ju aldrig ha bara den här, jag kommer ju alltid ha nån kofta eller tröja till. Typ den jag precis köpte på H&M”.

Jag åkte till jobbet i sagda klänning och tröja, och kände efter kanske 30 min på plats att det var på tok för varmt. Alltså det gick inte att ha så mycket kläder på sig. Jag satt i bastun med skidkläder, ungefär.

Jag klagade inne på kontoret men cheferna sa bara åt mig att strippa och till slut blev situationen ohållbar: jag tog av mig tröjan.

Mönstrat tyg framhäver magen ännu mer, särskilt på just den här klänningen.

Det känns väldigt in-your-face, som att jag lägger magen i knät på dem jag pratar med eller rentav petar dem i ögonen med den.

shoppingmisstag

Vissa av gästerna beter sig som om jag petat dem i ögonen. Med naveln.

 

ej sponsrat

 

Nervös, harig och orolig som standard

Hotellet där jag jobbar ligger i en industripark, så när jag går hem från jobbet följer jag en ganska kort gångväg som kl 23 är fullständigt folktom och ligger lite i skymundan från övrigt liv.

på gångvägen

För någon vecka sen när jag lämnade hotellet hörde jag att det gick några skrikiga ungkillar långt bakom mig på väg åt samma håll. Vartefter jag tog mig fram på gångvägen närmade de sig med onormal fart, de måste ha sprungit för de hann ikapp och förbi mig innan jag kommit halvvägs till tunnelbanan.

Det här var när det fortfarande låg blankis på marken, och det var mörkt och ensligt. Vid den tiden på dygnet har jag numera en toppfart som får vilken rullatorförare som helst att dra på smilbanden och bränna förbi i innerspår.

Jag hann bli riktigt rädd innan de sprang förbi mig, för att hinna med tåget antar jag. Det var riktigt obehagligt.

Det är mycket sånt nu; oroligt och harigt beteende och katastroftankar till både höger och vänster. Jag tyckte det var oroligt att ta emot sängleveransen ensam. Jag är livrädd för att halka… Jag. Rädd för att halka. Hah! Men det är så nu. Jag gillar inte när folk kommer för nära, jag fixar inte trängseln i kollektivtrafiken. Bara blicken från en främmande människa på min mage känns nästan som ett påhopp.

som ett mjukisdjur

Jag var inne i en affär en sväng för att fördriva tiden medan jag väntade på bussen. Jag hade 7 minuter och det var kallt ute. Helt nära kassan hängde sagolikt mjuka tröjor av modell Oformlig på 70% rea, så jag parkerade mig där och stod och var helt nöjd, i en minut eller två, med att bara klappa på dem.

Sedan smög sig tanken på att skiljas från dem in i periferin. Jag tänkte: Jag kommer att ångra mig. Jag tänkte: När jag ångrar mig och kommer tillbaka är de slut. Jag tänkte: Jag BEHÖVER FAKTISKT en sån här.

Jag köpte en, utan att prova den, och undrade om jag skulle få ångra det.

Nu bor jag i den.

mjukiste

Den är gjord av återvunnen polyester. Den är som en morgonrock man inte måste hålla på att rätta till för att det inte ska dra kallt. En halv morgonrock.

halv morgonrock

Björn säger att jag ser ut som en säl i den. Han har rätt, förstås, men jag får ju ha ett MJUKISDJUR på mig. Vad bryr jag mig om utseende? Mina tjusiga dagar har tagit ett sabbatsår; smink, snygga kläder, till och med underhåll av ögonbryn har tappat nästan all sin charm.

Nu är det sältröjor, te och trött kropp som gäller.