Författare: Lisa

Uppdatering av lösa trådar

Jag kom på att jag är lite dålig på att följa upp när saker och ting planar ut eller löser sig, så här kommer en kort uppdatering. Säg till om jag glömt nåt.

Simons vampyrfasoner

Simons vampyrfasoner har avtagit, men igår när jag hämtade honom på föris berättade en av personalen att han på morgonen närmat sig en annan unge, uppenbarligen med bitande uppsåt. Då hade en tredje unge, ännu mindre än Simon, gått emellan och ropat ”NEJ!”. Simon hade blivit alldeles paff, accepterat och vänt på klacken.
Det är bra att andra barn också säger ifrån, kanske blir det mer effektivt så. Man kan alltid hoppas.

Apropå det, med tanke på hans trögstartade språk, så kollades ordförrådet på 18-månaderskollen på BVC. Eftersom han visserligen kommunicerade men inte hade så många ord så bokades ett återbesök för språkkoll i samband med att han fyller 2 år, vilket han gör i april.

Simons öga

Simons öga fick sig en ordentlig törn, eller kanske rättare sagt ett ordentligt skohorn, för en tid sedan. Ögat tejpades på akuten, och slutet på den historien är att den sista tejpbiten pillades bort 3 dagar senare. Då hade såret läkt så pass att det inte gjorde nåt att tejpen försvann, och i dagsläget är där ett märke men inte mycket mer.
Jag var lite orolig för att läkningsprocessen skulle passera genom blåtirestadiet som det gjorde för min mamma när hon trillade på skidor, men det slapp vi.

Simons hosta

Simons hosta har vi varit till läkaren med några gånger nu, han har som sagt hostat och smårosslat i flera månader. Förra gången vi var där fick vi Ventoline, en luftrörsvidgande medicin, men den hade ingen nämnvärd effekt. Igår var vi där igen och fick kortisonspray som man ska andas in, men den har vi inte hämtat ut ännu (tidsbrist). Vi har haft luftfuktare inne i hans rum, men jag kan inte säga att det hjälpt heller och nu sa läkaren att luftfuktare är bakteriespridare om inte daglig manisk rengöring sker.

Adrians förkylning

Adrians förkylning tycks oförändrad; han hostar en del, snorar en hel del, har en lätt temphöjning men är pigg och alert i övrigt.

Adrians BVC-status

Vi var där i veckan för tremånadersbesöket. Han fick 2 vaccinationssprutor, samtidigt i båda låren, samt fortsättningen på rotavirusvaccinet. Han vägdes och mättes, och ett extra besök om en månad för vägning bokades vilket för oss till…

Amningen

Det har ju varit lite si och så med den, aktuell status är att det funkar men eftersom ungen inte går upp i vikt lika fort som han tydligen förväntas så har vi nu börjat dryga ut amningen ännu mer med ersättning. Förut fick han en flaska på kvällen bara men nu är vi uppe i 2 om dagen, ibland 3 men det är sällan än så länge. Detta leder till att jag producerar lite mindre mjölk, men jag känner att fine, då får det väl vara så då. Nu känns det åtminstone som att det ebbar ut på naturlig väg.

På tal om ebba ut så är jag nu inne i den där lite ledsamma fasen när man tappar allt hår man inte tappade under graviditeten. Det är oroväckande mängder jag fullständigt ofrivilligt lämnar efter mig precis överallt… Jag är i dagsläget fascinerad över att fortfarande ha hår kvar att tappa. 

PS. Min nacke är fortfarande kass. Alltså seriöst, tips från mig till dig: FÅ ALDRIG NACKSPÄRR.

Det är bara när man är sjuk som man är pepp

Jag har fortfarande nackspärr, och det är inte bättre än. Det råder delade meningar om huruvida man kan klassa det som att vara sjuk, men eftersom man begränsas något alldeles makalöst i sin vardag och det är asjobbigt och man blir på dåligt humör så är det minst sagt besläktat.

I övrigt mår jag som vanligt, och det slog mig igår när jag sedan länge gett upp aktiviteter såsom att hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, nysa och annat skoj att det bara är när jag får det här plötsliga fönstret av ”jag vet inte vad jag ska/kan göra nu” som jag känner mig inspirerad, peppad, att ta tag i det där som aldrig annars blir gjort.

Du vet. Bygga den där ramen för framtida skoförvaring i hallen som jag redan har ritat, konstruerat, byggt och satt upp – i mitt huvud. Organisera förvaringen under trappan. Sätta upp rullgardiner i Simons rum och arbetsrummet. Flytta persiennen i köket till rätt fönster. Ateljén*. Vattna blommorna**. Det är som om hjärnan tror att man plötsligt fått semester från vardagen.

Man blir bara frustrerad av sånt tänk; att vara tillfälligt handikappad i nacken tillåter egentligen bara soff-/sängläge med varm vetekudde och tigerbalsam. Och varm choklad. All form av kreativitet som inte utspelar sig på datorn är bara plågsamt, och förmodligen dumt.

Jag ska till läkaren med Simons hosta, så jag får väl passa på att fråga vad som hjälper bäst. Kanske en sån där stödkrage så man inte överanstränger nacken? Gipsvagga? Inläggning på viloanstalt? Eller nej! Jag vet! Björn vassar (Vård Av Sambo)! Såklart. Jag messar honom.

 

*Mitt arbetsrum som ska rensas, städas, organiseras, fyllas med hyllor/möbler/förvaring.

**Vi har bara blommor som tål att vara utan vatten i en månad i sträck.

Simons korg

22:35

Björn: ”Jag la min fotfil här förut.” Han pekar på min korg med smink i en utdragen låda i badrumskommoden.

Jag, med tandborste och excessivt tandkrämslödder i munnen: ”Ja. Där ska den inte vara.”

Björn hittar filen: ”Nähä? Var ska den vara då?”

Jag: ”Där.”

Björn: ”Där?”

Jag: ”Nej, här. Bland dina saker. Den här korgen är din. Juh.”

Björn tittar skeptiskt på innehållet i korgen: ”Så det här är mina saker?”

Jag: ”Ja.”

Björn håller upp en nässpray och tittar på mig: ”Nasonex?”

Jag: ”Simon la den där.”

Björn lägger tillbaka den och håller upp en ingefäratablettburk med frågande min.

Jag: ”Simon la den där.”

Björn håller upp tuben med vätskeersättning.

Jag: ”Simon la den där.”

Björn håller upp en karta med värktabletter: ”Har Simon lagt dem här?”

Jag: ”Ja-a.”

Björn, undertrycker sitt flin och säger allvarligt: ”Är det här Simons korg?”

 

 

På barnkalas med nackspärr

Söndag blev en händelserik dag.

I kallt och fint väder körde jag Simon till mamma på morgonen. Jag kände när jag lyfte ut honom ur bilen att det strålade i nacken sådär som det kan göra när det känns som att en nerv kommit i kläm, men det var inte så farligt och jag vet ändå inte vad man kan göra åt sånt.

Björn körde sedan iväg och skaffade en provisorisk bänkskiva till köksön, så att vi kan använda ytan medan vi funderar på riktig bänkskiva, och hämtade upp Simon strax innan lunch på vägen hem. Vid det laget hade jag ordentligt ont i nacken och kunde inte röra mig ordentligt.

Kl 14 väckte vi Simon igen eftersom vi skulle på barnkalas. Jag stolpade runt som om jag hade en käpp i ryggen och försökte slå in presenten medan Björn skötte allt lyftande och golvpill som alltid är involverat när vi ska iväg.

Barnkalas

Oskars och Linas lilla Alma fyllde ett år i veckan och kalaset hölls hemma hos dem på andra sidan stan. Björn fick köra för jag kunde inte längre vrida på huvudet.

Tiden var satt till 14:00-16:30. Vi var där 15:45 efter att först ha kört till Oskars gamla adress från ungkarlstiden, eftersom Björn knappat in fel på GPS. Han blev mer och mer stressad och fräste och grimaserade åt alla som kör oförutsägbart. Oförutsägbart körsätt = olyckor.

”Så det här med att köra ryckigt och tvärt lär ju inte vara idealt heller då, eller?”

”Vaddå, försöker du pika mig?”

”Det skulle jag aldrig drömma om” sa jag i en särskilt mjuk och förutsägbar vänstersväng, och underströk med en hes väsning när nacken tog i låsningen för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Nackspärr

Väl framme flyttade Björn på soptunnorna med bilen för att kunna få plats på en yta som kanske var avsedd för mindre bilar, och så halkade vi in på kalaset när det var 45 min kvar.

Jag var nu stel som en pinne och manövrerade runt i huset likt en skräckfilmsparodi, men lyckades hitta en sned ställning på golvet i lekrummet där jag sedan satt större delen av tiden och presenterade mig för diverse övriga gäster som ”Lisa – jag har nackspärr, det är därför jag ser så konstig ut”.

Vi stannade till en timme efter utsatt tid, men det var bara för att det hela tiden var folk på väg ut i hallen, och köpte sushi på vägen hem.

Läggning

Det var min tur att natta, så Björn preppade Simon och jag tog över när han redan stod i sin säng.

Alltså jag har aldrig varit så frustrerad under hela hans liv som jag var igår kväll. När jag väl lyckats ta mig ner på madrassen bredvid hans säng och installerat mig i en uthärdlig position med vetekudde på nacken och täcke och podd och shit, så vägrade ungen lägga sig ner.

I vanliga fall löser man det genom att ställa sig upp, ta tag och lägga honom ner, och sedan hålla i honom medan man själv lägger sig och sedan sover han på 30 min.

Detta förfarande var nu omöjligt, jag låg där jag låg och Simon stod där han stod.

Jag höll mig lugn, sa aldrig till på skarpen och tog det med ro medan jag kokade inuti. Alltså, från det att man säger till på skarpen och sätter ner foten så måste man kunna följa upp, och i egenskap av immobil nackspärrsloser var det inte ett alternativ.

Till slut gav jag upp och såg det från den ljusa sidan; möjlighet till att sova en stund utan att ha någon direkt på mig. Jag somnade innan Simon, men han sov i alla fall när Björn kom och väckte mig vid 21:30.

Fortsättning följer…

Idag har spärren INTE släppt. Jag har varit på BVC med Adrian – som behöver äta lite mer – och snart ska Simon hämtas på föris och sedan ska han nattas för eftermiddagsvilan hemma. Jag är nästan lite nervös. Det gör svinont i nacken att lyfta kokt-spaghettibarn.

 

 

 

Hur man lurar en toddler att byta byxor

Jag tycker om att sy, men det får inte bli för komplicerat. Helst ska det vara bra mönster till saker som går fort att göra, så därför håller jag mig mest till dregglisar och byxor. Och mössor.

Då vi har barn av den lite långsmala varianten passar H&M:s kläder ganska bra, jag brukar köpa leggings där och göra mönster på dem. Nu har jag inte hittat några i rätt modell till Simons aktuella storlek men så igår, hör och häpna, hittade jag ett par i lådan med ej ivuxna kläder i Simons garderob. Jag minns att jag plockade dem från ekorummet på öppna förskolan.

Jag bad honom prova dem, för säkerhets skull, men min son har varit med förr så när jag höll i byxorna med ena handen och sträckte den andra mot honom och överentusiastiskt bad honom komma, så fattade han direkt.

”NäääääÄÄÄ! Nej, nej, nej! Nej, nej, nej nej nejnejnejnejnejnejnejnenenenenenenänänänä! UUÄÄÄÄÄÄ!!!”

Byta byxor på toddler, steg för steg

1) Släpp allt och närma dig från ett nytt håll. Skoja, brotta ner ungen, kittlas och…

2) Stjäl byxorna.

När han väl var utan lät jag honom vara. Han sprang runt som en yr höna i rummet och försökte börja plocka med sina duplobitar, men alltså… det blir ju kallt utan brax. Han började känna på sina ben och tilltala mig med bekymrad ton. Att jag skulle vara upphov till eventuellt obehag sammankopplades uppenbarligen icke.

3) Vänta på att kylan/frusenheten/obehaget ska göra sitt.

Det dröjde kanske en minut, sen kom han och satte sig i min famn och pekade på sina byxor.

4) Låt förvånad när ungen kommer och vill ha byxor på benen.

”Ja, men de är smutsiga, Simon. Då får man ta på sig andra byxor.”

”Ja-a.”

De passade som förväntat. Längre än så har jag inte hunnit i mina planer, men jag ska försöka hinna med att göra mönstret i eftermiddag eller ikväll och sen se om det sista av kattyget räcker till det. Kanske kan jag skrapa ihop till en dregglis eller två innan det är helt slut.

Jag verkar vara inne i en fas, jag med. Den går ut på att tro att jag har pyttesmå barn så jag syr för små kläder till dem. Eller för stora, beroende på hur man ser det. Tröjan var avsedd till Simon men den sitter som ett korvskinn på honom – ser jättekul ut – han kanske borde ha den ändå – men Adrian kommer växa i den så det gör inget. De små byxorna är redan för små och de större på tok för stora… än så länge.

 

 

Det fantastiska mecket som middagsvilan har utvecklats till

Jag har pratat mycket om sömn på sista tiden känner jag, men det är dels för att rutinerna har ändrats mycket på kort tid, och dels för att sömn är ju så fundamentalt. Får man inte sova så funkar ingenting. Får man inte sova så hatar man världen. Där har jag varit några korta gånger och det är som bekant jättejobbigt, eftersom man hamnar i en spiral där man själv börjar bidra till sin misär.

Nu kommer vi till middagsvilan under rubriken ”Skillnaden mellan 1 och 2 barn”.

Barn 1 ska plötsligt ha sällis när han ska sova. En lugn, stillsam, trött och harmonisk Person ska ligga på en madrass bredvid sängen och hålla honom i armen så att han inte far omkring. Eftersom jag hämtar honom på föris efter lunch så är den personen jag.

Barn 2 klarar inte att vara själv mer än korta stunder. Barn 2 blir hungrigt enligt ett relativt oförutsägbart mönster.

Personen är ensam med barn 1 och 2. Barn 2 kan inte hjälpa barn 1 att somna genom att vara i samma rum.

Ekvationens lösning

middagsvila i babyskydd i soffan

Barn 2 somnar i bilen på väg till föris och får sova vidare i babyskyddet i soffan till kl 10. Då väcks han och matas och hålls vaken så länge det går, allra helst tills det är dags att åka tillbaka till föris och hämta barn 1. Då somnar han i bilen igen, och sover sig på så sätt genom hela läggningsprocessen på ca 45 min som som barn 1 kräver. Hurra, alla är glada.

För att kunna vara lugn och harmonisk när man ligger på övervåningen och brottas med en skrikande unge som försöker bitas, så krävs lite mat eller nåt i magen, en podd i ena örat och förvissningen om att barn 2 somnade av trötthet och inte nån fuskanledning som ”å, jag sitter i en bil, gilla” eller ”å, varmt och trångt, myyyyz”, samt en Plan B.

Plan B, i mitt fall, är att slänga bägge ungarna i vagnen och gå ut och gå. Då somnar de. Dvs, de somnar om det inte är kramsnö ute, för det är inte möjligt att köra syskonvagnen i kramsnö. Det är hemskt. Jag är hellre inne med 2 sjukt övertrötta ungar. Jag avskyr kramsnö.

Håll koll

Men alltså, har man bara koll på sin taktik och alltså på vad klockan är – eller sätter alarm på mobilen – så kan man ju få saker gjorda på förmiddan ändå. Idag till exempel var jag/vi hos Anna och satt i hennes mjölkspyefläckfria soffa med inredningsfilt och drack te och pratade om olika sambovänliga övertalningstekniker, bloggande, småbarn och utmattning.

morgonfika

Jättemysigt. Lugn musik, vackra saker inom räckhåll utan stressfaktor, kladdfria fönster och mintchoklad. Ingen som drar en i håret, ingen som kräks en i håret (för han sov), ingen som talar om för en var man ska sitta och som sen ändrar sig 12 gånger i minuten. Lugn och ro OCH sällskap – 3 faktorer som jag har häpnadsväckande svårt att få ihop.

TonårsBjörn kallade det för teklad

Från en teälskare till en annan (?). Det här har inget med barn att göra för en gångs skull, men det har med mig och min mentala stabilitet att göra – dvs det handlar om te.

Jag har hittat en blogg om te (tips), där ett av inläggen tipsar om choklad-te. Alltså te med en rad mörk choklad i.

Jag älskar mitt te, det är min snuttefilt, och jag älskar choklad. Det bara måste vara den bästa kombon ever.

”Det där kom jag på för länge sen” sa Björn, tenörden, när jag eld och lågor över idén likt en präst på ett väckelsemöte skulle värva honom. ”Jag kallade det för teklad.”

Helt typiskt för min man så kom inget omdöme, ingen åsikt om detta, så jag körde.

Jag skippade strösslandet av tekoppskanten – dvs jag skippade allt utom att stoppa choklad i teet – och det blev inte riktigt som på bilden. Chokladen lämnade bromsspår på kanten där den omedelbart började lösas upp och lägga sig i små geggiga smulor på botten.

te med choklad

Masala Chai från Kahls. Rullat svart Assam-te, kardemumma, kanel, ingefära, kryddnejlika och svartpeppar. Drick med lite mjölk i.

Mitt te – dvs inte mitt te, som jag odlar och torkar själv (hah), utan mitt favoritte – är det godaste jag någonsin hållit i. Har du inte testat Kahls Masala Chai så gör det (det säljs på Indiska som trekantiga tepåsar i plåtburk och kostar passande nog tre gånger så mycket som enkilospåsen jag köper på Presenterian i centrum).

Chokladen jag använde var en bitter 70% mörk historia från Lindt, också jättegod för sig, men alltså… det blev ingen hit så jag hällde i mjölk.

Det blev ännu värre.

Jag ska testa igen, men seriöst den här gången för det måste ju vara jättegott, egentligen. Annat te, annan choklad, sockrade kanter.

 

ej sponsrat

Hur vi (hittills) fått våra barn att sova

Jag hittade ett inlägg på en annan blogg för ett tag sedan, där frågan ställdes hur andra gör för att få sina barn att sova. Det är lite av ett lustigt sammanträffande med tanke på de senaste dagarnas utveckling, men jag tar det från början:

Spädisar

Adrian, nu 2 månader, har lite bråttom och blir arg när bröstmjölken inte rinner tillräckligt fort på kvällen, han bråkar och slåss och somnar ofta vid bröstet. Resultatet blir att han vaknar efter en timme eller två och ska ha mat igen, eftersom han inte hann äta klart. Jag upptäckte, tack vare svamp- och antibiotikabehandling för mina fantastiskt roliga amningsrelaterade problem, att det gick bättre att pumpa ut mjölk och ge honom den på flaska innan sängdags. Han sov djupare och fler timmar på raken på det eftersom han då åt mycket mer och blev ordentligt mätt.

Sedan jag började sova med honom direkt intill mig så sover han hela nätterna. Visst, vi vaknar ibland, men han somnar om direkt. Om han alls vaknar. Han kanske bara sparkar på mig i sömnen.

När Simon var 3-4 månader gammal tröttnade jag på att aldrig få sova mer än 3 timmar i sträck. Moster Catrine (BVC-sköterskan) tipsade då om att försöka hålla honom vaken en lite längre period precis innan sängdags. Vi höll honom vaken under ca 3 timmar innan han skulle sova (minns inte mellan vilka tider men det beror ju på barnet). Det skreks och protesterades förstås, men han började hör och häpna faktiskt sova 6-timmarsnätter efter det.

Etablerad dygnsrytm

När han började etablera sin dygnsrytm började vi natta honom i hans egen säng, alldeles intill min med madrassen i höjd med min. Vi satt på bollen med honom och sjöng tills han blev groggy, sen la vi honom i sängen och låg bredvid tills han somnat. Ibland höll vi handen, ibland inte, och Simon kunde sprattla i 20 min innan han slocknade.

Eget rum

När han blev äldre fick han flytta in i sitt eget rum, eftersom vi störde honom och han störde oss. Vi fortsatte att natta honom på samma sätt. Ibland ville han inte ligga ner alls och vi fick sitta och hålla ner honom tills han slappnade av och slutade snurra runt och envisas med att ställa sig upp. Det kunde ta 10 minuter, det kunde ta en timme, men oftast runt 20.

I samband med att mamma börjat sitta barnvakt på kvällen ibland, så började jag lägga Simon på samma sätt som tidigare men istället för att ligga kvar så gick jag ut och stängde dörren. Han protesterade, men bara halvhjärtat en stund och de gånger det övergick i äkta gråt gick jag tillbaka igen och låg bredvid som förr. Det hände kanske 3 gånger. Simon har sedan dess varit extremt lätt att natta; pyjamas, blöja, d-droppar, tandborste, bollhopp med sång, godnattkram och puss, och klart på 15 minuter. Sedan somnar han inte direkt, oftast kan vi höra honom sitta och leka i sin säng, dra interna skämt och skratta högt, men han är nöjd där han är och somnar när han blir tillräckligt trött. Ibland efter en kvart, ibland efter en timme.

Det vill säga… ända tills annandagen. Nästan ett år höll det. Men det är i alla fall så vi har gjort hittills, och det har funkat kanon. Vi får väl se hur det går fortsättningsvis.