Författare: Lisa

One of those faces

Veronica Maggio

Fina, snälla, söta Joanna. Veronica är ju skitsnygg. ”Hon ser verkligen ut som en syster till dig – fast du är sötare!”

Allvarligt, det här är nog inte riktigt vad Adrian ser när han morgontrött kisar upp från min armhåla där han kräver att absolut få tillbringa natten, men det är definitivt vad jag ser när jag tittar mig i spegeln. Oavsett omständigheter eller tid på dygnet. (Bildkälla här.)

Jane Birkin

När jag bodde i Chamonix hade jag samma frisyr som Jane Birkin hade på tiden då det begav sig. I restaurangen på hotellet där jag jobbade kallades jag för Jane ibland. Fullständigt oberoende av varandra var det förhållandevis många som kom fram och sa till mig att jag var väldigt lik henne.

Hon och Serge Gainsbourg fick en dotter, Charlotte Gainsbourg, som jag bokstavligen förväxlades med i en hiss där man bad mig om en autograf.

Det här är en enorm komplimang i Frankrike; Jane Birkin och Serge Gainsbourg utgör deras bild av den ultimata kärleken, det största paret, hon för sin skönhet och passion, han för sitt musikaliska geni. Bara att tacka och ta emot. (Bildkälla: Google)

Jessica Biel

Det är min favorit. Jag tror att av alla människor folk liknat mig med så är hon den jag ligger på minuspotten med när det kommer till saker jag känner igen hos mig själv. Jessica Biel är jättevacker, men där finns inte den blekaste skugga av likhet.

Ändå envisas en av mina bästa vänner med att vi är jättelika. Ingen har någonsin hållit med henne, för övrigt.

Hon liknar å andra sidan min kusin, nu när jag tänker efter… fast min kusin är förstås mycket snyggare. (Bildkälla: Google)

Verkligheten

Yep. En 1,5 år gammal bild måhända, men här kan vi snacka slående likhet. Jag skriver under på följande:

  • påsarna under ögonen
  • dödssmärtan i brösten (fast det är mycket bättre nu)
  • härfärgen, plus vintervackert vita strån
  • drottningsyndromet (alla under samma tak är mina undersåtar)
  • lyckan över tidiga morgnar
  • kärleken till nämnda morgnar
  • stark önskan om att röka pipa

(Bildkälla: verkligheten)

 

Så vaddå, du kan prata egentligen?

Det har ju kommit massa snö här igen, alltså ännu mer, så jag tog med mig Simon och kälken till pulkabacken runt hörnet igår förmiddag.

Vi, eller vi och vi, JAG knatade upp för backen, VI åkte ner tillsammans. Helvete vad tung en 11-kilos kan vara i  andra änden av ett snowracersnöre. Upp och ner, upp och ner, över gångvägen och så upp och ner i minibacken mitt emot.

Vid sidan av spåren stod en ensam övergiven lastbil, hälften så stor som Simon, och den upptäckte han naturligtvis och sedan var det färdigåkt. Inget slår hjulförsedda saker, det spelar ingen roll hur högt upp i backen mamma drar dem.

Han höll på där och brottades med den i snön, medan jag tittade på från kälken och hoppades att åkintresset skulle återvända.

Han pratade och pratade på sitt eget språk hela tiden, som vanligt. Senaste dagarna låter det ruskigt likt kinesiska, sådär så att man nästan blir fundersam. Så jag satt där och funderade på det, tills jag upptäckte att han övergått till att prata med mig.

”Vad sa du, Simon?”

”Simon sitta här, mamma.”

Va… Va?! Pratar han…?! Han pekade på lastbilsflaket. Jag gick fram till honom.

”Vill du sitta där?”

”Imo itta ä, mamma. Dä. Dä!”

Ja. Javisst. Ok.

”Så du kan prata nu, Simon?”

”Ja-a.”

Coolt.

På kvällen gick vi en kortis till affären för att hämta paket, och jag kan inte låta bli att tjata om hur vackert det är med snö.

Våra snötäckta lyktor.

Och så rabatten med den enda utejulbelysningen vi lyckades få upp i tid – vi har även en isbjörn men den saknar eluttag. Nästa år däremot…

Älskar snö.

Att knyta an med andra barnet

Apropå någonting som jag inte kommer ihåg, och som inte heller är relevant, berättade min mamma härom dan om hur det var när min lillebror föddes.

Hon berättade att hans förlossning var mycket svårare än min; han var ett helt kilo tyngre och hon var efter 9 månaders oavbrutet illamående i långt mycket sämre skick. Precis som jag hade tankarna på Simon när jag var nyförlöst med Adrian, så tänkte hon mycket på mig.

Min bror hade ”omogna lungor”, vad det nu innebär, när han föddes, och därför fick han stanna några dagar på neonatal. Han var dubbelt så stor som de flesta bebisar på neo, och mamma berättade om hur hon inte hade några problem att få syn på honom just därför. Dessutom var han den enda ungen som personalen på neo kunde plocka upp och gosa med, så varje gång hon kom till avdelningen brukade hon hitta honom i famnen på nån lycklig syrra.

Allt det där har jag hört berättas många gånger förut, och min bror skojar ibland själv om hur det kanske var tur att han låg i kuvös så att han inte nådde de andra bebisarna; han kanske hade ätit upp dem som den jättebebis han var i sammanhanget. Tänk dig bebisen på nästan 5 kilo i kuvösen intill bebisen på 700 gram.

Men så härom dan så dök det upp en ny detalj i berättelsen. Mamma sa att hon hade tankarna så mycket på mig, och att hon av den anledningen inte upplevde samma nära kontakt direkt med min bror som hon gjort med mig, sitt första barn. Men så vid ett tillfälle, när hon kom till neoavdelningen och min bror låg i famnen på ännu en charmad syrra, så vände han sig åt mammas håll när han hörde hennes röst i rummet.

Mamma sa att det var då som bandet knöts åt ordentligt, det var då hon kände att han visste vem hon var.

Jag hade också ett sådant ögonblick med Adrian. Det var på återbesöket hos barnläkaren när Adrian var 2 dagar gammal. De skulle ta blodprov, det där man droppar på ett papper och skickar på analys du vet, men Adrian var spänd och då kom det inget blod.

Sköterskan försökte massera den stenhårt knutna handen, och det kom lite grann men inte tillräckligt. Jag lät honom amma i famnen för att se om det skulle hjälpa, men icke. Efter ett tag tänkte jag att ja, det här tar väl en stund till, så jag började nynna.

Byssan lull har jag sjungit otaliga gånger för Simon när jag nattat honom, jag gillar verkligen melodin. Jag är ingen sångerska, men lyckas träffa någorlunda rätt i den visan ändå.

Efter de första tonerna kände jag hur hela ungen slappnade av i famnen och blodet rann som det skulle.

”Ååå, jamen visst, mammas sång hjälpte,” sa sköterskan rört och min blick suddades av tårar. Då först kände jag hur det föll på plats. Adrian visste vem jag var; hans trygghet, precis som jag alltid varit.

Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Egen tid – nästan generande bra

Det är så att jag knappt törs skriva det, jag vill inte jinxa det liksom, men just nu, just den här tiden på dagen (klockan är 09:42) är bara min och jag älskar och passar på den som Gollum’s Precious.

Simon är lämnad på föris. Adrian somnade i bilen och sover vidare i babyskyddet i soffan. Jag har tänt en brasa i kaminen, gjort te i chokladfonduekoppen – en av mina käraste ägodelar, för övrigt. En skatt från en ängsloppis i Frankrike – och krupit upp i soffan med en filt och datorn i knät.

Egen tid.

Bara min.

Bara jag.

Jag sitter och gottar mig i mitt alldeles egna Precious Moment, väl medveten om att det kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Det är lite som en brutalt tidig morgon när man lyckas vara först upp OCH utsövd. Allt är tyst och stilla, och stunden liksom andas löften och inspiration. Man står på tröskeln till en ny dag som man fortfarande kan forma precis som man vill.

Allt är möjligt.

Sen är det nån som vaknar och skriker, och stunden slutar med ett mentalt frispel à la Gollum.

Sedan blir allt bra ändå men lugnet, stillheten, MIN stund är borta.

När man är trött kortas stubinen avsevärt, det tror jag de flesta kan skriva under på. När man är sjuk och sover lite tokigt och ändå ska hålla samma tempo som vanligt så försvinner den helt. Min tålamodsbuffert reserverar jag till Simon så stackars Björn får det inte så lätt alla gånger.

Tydligen står han ut med mig ändå. Jag har det nästan generande bra…

Jag skulle kunna använda den här tiden till att sova, eller tvätta, städa, sortera kläder, planera lunch och middag eller nåt annat evighetskul, men äsch. Skitsamma.

 

 

God morgon, Januari

Med Simon i min famn betraktade vi tillsammans vad som hänt utomhus under natten.

”Fantastiskt, eller hur Simon? Massa snö…!”

”Ja-a.”

Simon älskar att vara ute. Han älskar snö, och sin pulka, och snowracern. Jag älskar också snö, jag blir glad av det. Jag blir mindre glad av vad det innebär i praktiken när man ska leverera någon på förskolan – och inte om fyra timmar då, när bilen är framskottad, utan inom en lite snarare framtid… men man kan inte vara arg på snön för det.

Jag tänkte först att vi skulle ta vagnen,

men kom på bättre tankar. Det tog inte mer än 20 min att komma iväg, räknat från när jag gick ut ur huset första vändan med Simon på armen. Bilen mosade sig ut från grusgången, plöjde genom snön upp till stora (större) vägen där andra bilar redan plattat den.

Jag älskar snö. Jamen faktiskt, på riktigt. Kolla bara, är inte det här gulligt?

Och visst vill man bara slänga sig i buskarna och krama dem när de är så fina?

Kanske behöver saker klargöras:

  1. Jag är inte ironisk.
  2. Jag försökte inte krama buskarna. Inte den här gången.
  3. Vagnen är borstad nu och står i garaget.

När vi kom till föris var de inne, utan troliga planer på att gå ut. Alltså, besvikelsen…! Hade jag inte fortfarande varit sjuk så hade jag tagit med Simon hem igen. Fast om jag inte fortfarande hade varit sjuk så skulle vi inte ha åkt till föris från början. Egentligen borde jag vila och sova nu, men jag har ont i huvet och eftersom vår varmvattenberedare gick sönder (?) igår så håller jag på och kollar felmeddelanden på uppdrag från Björn som sitter i möte på jobbet och tjuvmessar mig.

Sjukdomsvolley

Nyårsafton var precis lagom. Vi packade ihop oss allihop och åkte till Björns bonussyster Joanna & Ron. Jessica och PerOve var också där (Joannas syster), samt Joannas barndomskompis och hennes sambo från Irland. Större delen av kvällen fördes därför på engelska, vilket var en kul krydda till ett redan mysigt gäng.

Simon höll låda som vanligt. Han var mer reserverad än han varit förr, men efter inte särskilt lång tid började han röra sig fritt och mot slutet när vi skulle åka hem så delade han frikostigt ut kramar på löpande band. Han satt till och med i famnen på irländaren med den starka rösten.

Klockan var strax före 22 när vi lämnade dem, jag är fortfarande förvånad att Simon höll sig pigg och på gott humör hela kvällen.

När vi satte oss i bilen mådde jag fortfarande kanon, om än trött, men la märke till att halsmandeln ömmade på utsidan. När vi var nästan hemma hade jag sjukdomsont i hela kroppen och på 12-slaget mådde jag så kasst att det kändes som om jag hade en omöjlig natt framför mig.

Idag är det lite bättre. Björn har tagit en föräldradag och varit hemma med oss, och jag har sjukanmält mig. Imorgon kommer han antagligen jobba halvdag och hämta Simon på föris (vi ringde och kollade om vi kunde komma ändå, även fast vi inte anmält) efter lunch. Allt jag behöver göra är att se till att han kommer dit till 9 ungefär.

På nyårsafton var det 10 grader varmt och regn, nu är det -2 och lite snö. Jag mår SKIT. Jag är yr och har ett mysigt konstant tjut i öronen. Men, men… jag är jätteglad att jag hann fira nyår i alla fall. Det här är utan tvekan Björns förkylning, och han satt ju med den på julafton så det kunde definitivt varit värre.

Från det ena till det andra; jag har upptäckt en bildtjänst; Unsplash*. Antagligen flera århundraden efter alla andra MEN upptäckt, icke desto mindre. Gratis bilder att använda precis som man vill. Hurra 🙂

 

 
*OBS ej sponsrat såklart

Semestern är slut, allvaret är här

Simon har alltid varit lättlagd. Alltså det har kanske tagit tid ibland – periodvis lång tid – men det har alltid slutat med att man lämnat hans rum med uppfattningen av att större delen av kvällen fortfarande ligger framför en.

No more.

Under julhelgen blev det för mycket för vår äldste, man ack så lilla, pojke. Olika människor kom och gick, det öppnades julklappar och en massa nya leksaker gjorde intåg i Simons liv samtidigt. Vanor frångicks, inredningens färgskala ändrades, förskolan uteblev, glädjechock på glädjechock dök upp som gubben i lådan i och med saknade släktingar som ringde på dörren och sedan försvann iväg igen.

Kort sagt, det har varit intensivt och Simon har naturligtvis reagerat. Plötsligt, från ingenstans, med start på annandagen, vägrade han att sova själv. Det gick inte att lämna honom ensam i hans rum. Även om han somnade och Björn smög ut så vaknade han efter ett tag och blev förtvivlad.

Vi svarade med att fälla upp Simons resesäng bredvid vår, och sedan dess har han sovit inne hos oss om nätterna men i sitt rum på eftermiddagarna.

Igår kväll prövade Björn att natta honom i hans eget rum och det gick bra. Vi kan fortfarande inte lämna honom innan han har somnat, men han somnar på 30 min så det hade kunnat vara betydligt mer komplicerat än så.

Idag var första dagen som jag tog läggningen efter lunch, och alltså herrejävlar vilken fight! Två gånger tog jag time-out och gick därifrån och stängde dörren medan han gnällgrinade, andra gången var det när han hade bitit mig i handen och jag blev tvungen att gå iväg och andas.

Jag vägrar ge mig. Såklart. Dels för att jag är för stolt, dels på princip, men allra mest för att Björn börjar jobba igen på måndag. Simon har ingen förskola nästa vecka. Jag kan inte lägga en och en halv jävla timme på att få Simon att sova efter lunch om ingen kan passa Adrian samtidigt. Idag och imorgon har jag all tid i världen. Kör hårt, unge! Jag är beredd.

Han trilskas inte med Björn på det här sättet, det är bara med mig… vilket är ännu en anledning till att vägra ge sig. Nu somnade han till sist kl 15, vilket annars är den tid han brukar vakna men det är ju nyår. Men vad spelar det för roll? Han kanske orkar längre ikväll istället.

Vi ska till Björns bonussyster på middag. Inga planer på att stanna till tolvslaget eller så, men kul att komma iväg och fira i alla fall en stund.

Gott Nytt År alla, kramar från oss

 

Reflektion 2016

Förra nyår kunde Simon ännu inte gå själv. Han bar storlek 68 och vi hade inga konkreta planer på ett barn till.

Det här året har varit ett av de… dubblaste, är det ett ord? Ett av de dubblaste, i alla fall. Några exempel:

  • Jag har hunnit med en hel graviditet, där jag ett tag mådde så dåligt att tillvaron blev grågrön, samtidigt som Simon gav mig mer glädje än jag trodde någon kunde.
  • Jag jobbade i 6 månader. Jag tyckte det var jätteskönt att vara hemifrån, men jag saknade min lilla familj så mycket att det gjorde ont.
  • Jag var med om min andra förlossning, utan smärtlindring, där det gick så snabbt att jag är glad för det.

  • Jag är föräldraledig för andra gången i mitt liv, det är en sann fröjd men det är inte ett odelat nöje att vara ensam med båda barnen. Det finns dagar då jag väntar på Björns hemkomst med samma tålamod som nån som skadats i en bilolycka och väntar på ambulans.

  • Det har gått framåt med huset. Det är mest (dvs bara) Björn vi har att tacka för det, jag har inte kunnat hjälpa till av uppenbara skäl men det har ändå varit jobbigt att inte bidra på den fronten.

  • Bloggen, mitt egna ställe, mitt roder, har bytt adress inte mindre än 2 gånger. Hål i huvet. Statistiken har blivit bättre, det ligger mycket jobb bakom det men jag har inte i närheten av så mycket tid över till den som jag skulle vilja.
  • Jag och Björn var på inte mindre än en (1) dejt.

Nyårslöften

Jag är inte mycket för nyårslöften, nyårsafton har inte någon egen tyngd hos mig när det kommer till motivationen att fortsätta försöka uppnå mina mål. Därför kallar jag det mållista, eller kanske bara…

Mål 2017

  • Prioritera familjen. De här underbara småbarnsåren kommer aldrig tillbaka. Det blir en intensiv period, det kommer att kräva så mycket energi att det smartaste nog är att bara följa med, och inte ha så mycket andra projekt.
  • Dejta Björn minst 2 gånger.
  • Jobba mer seriöst på bloggen.
  • T-R-Ä-N-A.  Jag vill bli sådär härligt stark och pigg som man blir av regelbunden gruppträning.

Det känns som rimliga mål, detta. Borde inte bli så svårt. Vad gäller appen MammaMage så har jag fortfarande inte öppnat den fler än en handfull gånger, totalt alltså. Men det ska minnsann bli ändring på det nu. Jag börjar ikväll! – Ok, det tror jag inte ens på själv, men vilken dag som helst nu. När som helst så händer det.

Planer för nyår

Nej, det har vi inga. Vi fick en inbjudan, och vi får se hur det blir. Med tanke på barnen är vi helst hemma, det har varit mycket för Simon de här dagarna och han orkar aldrig vara uppe till midnatt. Att få honom att somna borta vet vi inte om vi vill använda just nyår till att träna honom i, det är så att säga inte rätt läge just nu – mer om det en annan gång.

Nu måste jag gå och plocka upp honom, han sov bara 25 minuter efter lunch och sen dess har han gnällt… dvs i en timme nu. Dags att bryta här, det får bli en tidig kväll istället.

 

 

SaveSave