Ruggig söndagsförmiddag på Naturhistoriska (bra museum för barn)

Söndag morgon, 07:36. Snöblandat regn landar tungt utanför köksfönstret. En järngrå himmel kastar sitt bleka sken över den gula gräsmattan och syrénhäckens nakna grenar, och får rutchkanan i knallgrön plast att se nästan självlysande ut. Varför har vi den, egentligen? Pojkarna leker ju inte med den, och gräset ruttnar under fötterna.

”Mamma?”

Den lilla pojken lägger försiktigt sin hand på min arm. ”Vad är det med dig…?” frågar han ängsligt och med ens är jag tillbaka vid frukostbordet. Jag ler roat och kramar honom.

”Det är ingenting med mig, hjärtat. Jag satt och tänkte på annat bara.”

Ruggig söndagsmorgon

Jag såg antagligen ganska dyster ut, där jag satt och stirrade ut genom fönstret med armarna i kors och frånvarande min; sånt där väder har gärna den effekten på mig. Det sista jag vill är att ta med mig familjen ut till nån öde lekplats och stå och känna den råa kylan långsamt tränga sig genom kroppen, medan barnen roar sig för egen maskin.

”Det dumma med inomhusaktiviteter är att det brukar finnas massor med andra barn där. Där det finns barn, finns det smittor,” sa jag till Björn, som en fortsättning på det samtal som dittills endast ägt rum i mitt huvud. Simon åkte på en ny släng av magsjuka kl 04 i fredags, det höll i sig i ett par timmar och sen var det över (ta i trä). Han var frisk nu, men vi börjar misstänka att vi navigerar genom den här vinterns sista veckor med ordentligt nedsatt immunförsvar allihop.

”Museum, då?” sa Björn, som hoppade över den delen i samtalet där vi kom överens om att lekland är uteslutet på grund av sagda smittor.

Datorn åkte fram, och efter att ha hittat artikeln 6 bra museum för barn i Stockholm (verkar vara en intressant blogg dessutom) bestämde vi att Naturhistoriska var lämpligt.

Naturhistoriska Riksmuseet

Sagt och gjort. Naturhistoriska öppnar kl 10 på söndagar (och är gratis alla dagar) och vi tänkte att vi nog inte var de enda som kommit på den briljanta idén att åka dit just den här dagen.

Det stämde att vi inte var de enda. Det var mycket folk, men inte så mycket att det inte gick att vara där, om man säger så. Vi tittade på utställningen med dinosaurier, såklart, och sen om människan och om polartrakten.

Den som fick ut mest av besöket var förstås Simon, vars favoritbok är Min uppslagsbok med väldigt viktiga saker om djur* och som memorerar förvånande mycket ur den när vi läser den som godnattsaga om kvällarna.

”Titta, mamma. Titta där!”

Jag har som bekant problem med spindlar – där ”problem” möjligen kan vara en mild underdrift – men även med insekter rent generellt. Inte alla, bara de med många myllrande ben, exoskelett och/eller tentakler.

Det är med andra ord inte onyttigt för mig heller att knalla runt bland alla vackra (och framför allt harmlösa) exemplar av alla de insekter man kan tänka sig.

Adrian gillade det också, särskilt pekskärmarna vid dinosaurierna och sen pingvinerna, och så filmen med valar såklart – entusiast av rörlig bild som han är. Han var fascinerad av neandertalarna också, liksom elefantskeletten. Han var faktiskt ganska storögd under hela besöket.

Allt som allt kan vi säga att Naturhistoriska Riksmuseet är ett riktigt bra museum för barn, även de lite mindre – det var mycket barn där, många var mycket mindre än Adrian. Där finns mycket att titta på och de hade till och med en slags sandhörna där barnen kunde leka arkeologer och pensla fram dinosaurieben ur sanden.

Det enda som inte var bra var lunchen. Inte för att vi egentligen fick nån sportslig chans att prova den, men för att det blev rusning strax efter kl 11 och när vi väl hittat sittplatser och skulle börja rodda i matbeställning så hade kön blivit så lång att det blev ohanterligt. Vi åkte hem istället, barnen fick dela på en nödbanan i bilen och sen blev det klassisk barnmat med köttbullar och makaroner innan middagsvilan.

---

*Min uppslagsbok med väldigt viktiga saker om djur, en bok som varmt rekommenderas till vetgiriga fyraåringar. Finns här (ej sponsrat).