En drömmorgon för småbarnsföräldern; sånt där som liksom aldrig händer

En bruten rutin

I vanliga fall lämnar jag barnen på förskolan, och Björn hämtar dem, men så var det så att Björn hade kvällsplaner både i torsdags och i fredags, så jag skulle hämta barnen. Eftersom jag måste gå tidigare från praktiken/jobbet när jag hämtar, så tänkte vi att då tar Björn dem på morgonen istället.

En magisk drömmorgon

Björn sov inne hos Adrian. Jag hade ett helt rum bara för mig själv. Hela natten. Ingen kröp upp över sängkanten och väckte mig, inte en enda gång. Ingen drömde om Star Wars, urspårande tåg, karate eller 100-meterslopp intill. Nothing.

När jag gick upp var det mörkt och tyst. När jag gick ner för trappan kom jag på att jag skulle duscha, eftersom jag kunde det. Eftersom ingen annan kunde komma och sabba det. Med handen på badrumsdörren tänkte jag att den här stunden kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer kunna uppskatta en sån här stund lika mycket som jag gör nu, det går inte. Så jag gick till köket och tände ett blockljus. Med den lilla lågan som enda belysning i duschångan blev det så drömskt att jag vacklade mentalt på om det var på riktigt eller inte.

Ljuset följde med ut till bordet i köket. Jag tände inga lampor, åt frukost i total stillhet, dröjde mig kvar med fortfarande varmt te i koppen och kunde liksom inte fatta att det var sant.

drömmorgon

Rädd att bryta min magiska morgon smög jag uppför trappan för att, håll i dig nu, klä på mig som en obruten serie småhändelser utan parallella aktiviteter what so ever.

Allt sånt som i vanliga fall tar ca 90 min att klara av när barnen är med hade nu tagit 20 min. Men ingenting varar för evigt. På väg ner för trappan för andra gången denna morgon åtföljdes jag av Simon, och sen var det som om allting saktade ner i slow motion – utom klockan då, som istället ökade farten – och det tog en evighet att plocka ihop matlådan och sen blev jag distraherad och tappade bort nycklarna och så vidare, och så vidare.

Jag kom ändå iväg mycket tidigare än vanligt, var på jobbet först av alla och tänkte rosenskimrande att man kanske skulle börja gå upp före alla andra lite oftare.

Ha.Ha. Det kommer förstås inte hända … och den här morgonen går ändå inte att upprepa.

Alla inskolningarna (uppdatering) med temasång och woodoo

Inskolning med woodoo

Inskolningen på nya föris går jättebra för Simon. Vi är inne på andra veckan nu, och under tiden som barnen skolas in ska tillhörande föräldrar sy en docka som barnet ska ha vid samlingen på morgonen. Det är övervägande pappor som sköter inskolningarna, och det har blivit lite av en prestigetävling dem emellan. Björn har många talanger, men att sy har aldrig varit en av dem.

Förrän nu, då.

Visst är den snygg? Den föreställer Simon. Liiiite woodoo-varning är det väl men de andras är inte bättre. Jag har bara hjälpt till med att sy byxsömmarna, men bara för att jag är svartsjuk när det gäller min overlockmaskin och tröjan tråcklade han för hand.

Sjukt impad.

Anyway… under tiden så är Adrian hemma med sin far om dagarna. Vi håller på att försöka få honom att sova ett pass mitt på dagen istället för 2 som alltid tidigare. Går sådär. Dagarna går bra men det är fantastiska nätter han bjuder oss på; vi får sova ganska bra ända till 02:30. Sen brottas han med oss, kudden, täcket eller – i händelse av brist på redan nämnda motståndare – sig själv.

Jag hittade till och med en egen theme song till honom idag:

Och så jag då

Första skolveckan pågår för min del. Det är nya rutiner som ska på plats både i och utanför hemmet, som till exempel:

  • Vilken sidan på tunnelbanan som är i skugga (höger).
  • Hur många minuter det tar att gå och cykla hemifrån till tåget. Och från tåget till skolan. (13, 5, 12)
  • Vad innebär schemaläggning till 16.30, egentligen? Nån som vet?
  • Björns väska som jag lånar. Stor ryggsäck. Tom väger den som en mindre bebis. Jag ser ut som ett barn med den på ryggen MEN den har oräkneliga fack, som en sekretär från sent 1800-tal. Jag sorterar ner saker i den och sen roar jag mig med att leta efter dem.
  • Matlåda. Haha. Lycka till med den rutinen säger jag bara.
  • Planera tid för barnmys på morgonen. Mottages tveksamt från barnsidan men fuck it, gilla läget. Jag vill kramas. Blandad framgång.
  • Min garderob… Klädval PÅ KVÄLLEN, SA JAG.
  • Glasögon. De jag har är repiga.
  • TÄNK INTE PÅ BARNEN HELA JÄVLA TIDEN. Gah. Hjärntvättad.
  • Hur får man tiden på tunnelbanan att gå? Artikelrace! Jag är i himlen.

 

SaveSave

SaveSave

Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan ”beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla ”NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

”Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

”Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

”Ja men gå då.”

”NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

”Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

”Ja!”

”Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

Vad är det som tar sån jäkla TID?

Varenda morgon!

Målet är att gå hemifrån ungefär kl 08:30. Som regel lyckas vi missa bussen som avgår kl 08:42 med typ 3 minuter. Ibland passerar vi busshållplatsen strax efter kl 9 utan uppenbar anledning.

Och ja, vi går upp ungefär samma tid.

”Då får man starta tidigare” skulle min far säga, så det gjorde jag imorse. En halvtimme tidigare gick jag upp, och plötsligt tog morgonrutinen endast en timme. Inte 90 minuter som annars. Vi var på föris 45 minuter före beräknat.

Jag fattar ingenting.

Är det inte fascinerande att man kan ha 2 till synes EXAKT likadana morgnar på raken, och trots det är den ena 30 min längre? Va?