En drömmorgon för småbarnsföräldern; sånt där som liksom aldrig händer

En bruten rutin

I vanliga fall lämnar jag barnen på förskolan, och Björn hämtar dem, men så var det så att Björn hade kvällsplaner både i torsdags och i fredags, så jag skulle hämta barnen. Eftersom jag måste gå tidigare från praktiken/jobbet när jag hämtar, så tänkte vi att då tar Björn dem på morgonen istället.

En magisk drömmorgon

Björn sov inne hos Adrian. Jag hade ett helt rum bara för mig själv. Hela natten. Ingen kröp upp över sängkanten och väckte mig, inte en enda gång. Ingen drömde om Star Wars, urspårande tåg, karate eller 100-meterslopp intill. Nothing.

När jag gick upp var det mörkt och tyst. När jag gick ner för trappan kom jag på att jag skulle duscha, eftersom jag kunde det. Eftersom ingen annan kunde komma och sabba det. Med handen på badrumsdörren tänkte jag att den här stunden kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer kunna uppskatta en sån här stund lika mycket som jag gör nu, det går inte. Så jag gick till köket och tände ett blockljus. Med den lilla lågan som enda belysning i duschångan blev det så drömskt att jag vacklade mentalt på om det var på riktigt eller inte.

Ljuset följde med ut till bordet i köket. Jag tände inga lampor, åt frukost i total stillhet, dröjde mig kvar med fortfarande varmt te i koppen och kunde liksom inte fatta att det var sant.

Rädd att bryta min magiska morgon smög jag uppför trappan för att, håll i dig nu, klä på mig som en obruten serie småhändelser utan parallella aktiviteter what so ever.

Allt sånt som i vanliga fall tar ca 90 min att klara av när barnen är med hade nu tagit 20 min. Men ingenting varar för evigt. På väg ner för trappan för andra gången denna morgon åtföljdes jag av Simon, och sen var det som om allting saktade ner i slow motion – utom klockan då, som istället ökade farten – och det tog en evighet att plocka ihop matlådan och sen blev jag distraherad och tappade bort nycklarna och så vidare, och så vidare.

Jag kom ändå iväg mycket tidigare än vanligt, var på jobbet först av alla och tänkte rosenskimrande att man kanske skulle börja gå upp före alla andra lite oftare.

Ha.Ha. Det kommer förstås inte hända … och den här morgonen går ändå inte att upprepa.