Etikett: bebisbubblan

Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Bebistiden kommer alltid glittra av värme och kärlek i mitt minne. Jag antar att det är vad tiden gör med oss; den suddar de hårda märkena efter sömnlösa nätter, orolig vaka och uthärdande av otröstliga skrik designade att krossa en moders hjärta, tills vi bara anar skuggorna efter dem. Minnesluckorna fylls ut av de fina stunderna, och därför kan vi längta efter fler barn*.

himlen i min famn

Vackraste minnena

Mina minnesluckor fylls av två minnen – ett för Simon, och ett för Adrian.

Vid Simons minne hänger chocken av att blir förälder. Jag sitter i soffan med min nyfödde son vid bröstet, och tittar på honom. Det finns bara han och jag, ingenting annat är viktigt. Jag försöker anpassa mig till att centrum för mitt liv flyttats utanför mig.

Vid Adrians minne hänger lättnaden över hans förmåga att själv ta det han behöver från mig. Jag hade inte lika mycket tid med honom under dagarna, men han accepterade det och tog igen det under nätterna då han vägrade sova någon annanstans än mage mot mage med mig. Hur många kvällar lade vi oss inte till rätta, tätt intill varandra i min säng, och tankade närhet?

Jag ligger i det svaga månljuset och tittar på honom, känner hans lilla kropp mot min, och undrar om jag inte kan få stanna tiden nu. Här är meningen med mitt liv.

Det är tungt nog att bli religiös för.

Det är förvisso vackert med tro, men jag är inte troende så för mig är juletiden så som vi känner den baserad på en saga. Det som är bra med sagor, bland annat, är att de har någon form av sensmoral och julen är full av dem.

Bortom tro och sagor

Det är svårt att beskriva musik, svårt att sätta ord på vad den gör med en. Det är därför som musik finns; för att vi inte kan sätta ord på allt. För vissa saker räcker orden inte till.

Allt jag kan säga är att jag förstår Maria, när hon ser in i sin nyfödde sons ögon där mitt i mörka natten och undrar, om det är själva himlen hon fått i sina armar.

Det är inte alla mödrar förunnat att känna såhär, förlossningsdepressioner och andra komplikationer är bara några anledningar till det, och fick jag önska någonting under välgörenhetens tecken så skulle det vara detta. Att alla nyblivna mödrar som behöver det ska få känna sin version av den lyckan.

*Vi – dvs vi kvinnor, inte jag och Björn. Här är fabriken nedlagd.

Det mysigaste som finns

Det gick jättebra i morse, Tvåan sov och Simon och jag tog oss igenom morgonen som vi brukar göra. När det var dags att gå och Simon var påklädd gick jag upp och hämtade Tvåan, stoppade honom direkt i åkpåsen och babyskyddet och så gick vi till bilen alla 3. Bebisen vaknade inte ens. Det enda som var bökigt var att bära babyskydd, väska (med extrakläder till föris) och Simon samtidigt den korta biten från bilen till grinden, typ 5 meter. Jag bar Simon eftersom jag alltid brukar göra det och eftersom jag inte litar på att han inte blir distraherad och börjar gå åt helt fel håll.

Nu är huset tyst och lugnt. Klockan är inte ens 10 än och jag har hela dagen framför mig, så jag ligger i soffan och gottar mig i min alldeles egna lilla bebisbubbla. Äntligen. Det finns ingen annan som behöver mig just precis nu, jag måste inte planera middag, tvätta, sy gardiner eller simonmössa riktigt än. Jag ligger i soffhörnet med min lilla på dagen 2 veckor gamla son på bröstet och datorn i knät. Hans huvud vilar i höjd med halsgropen och bebisdoften, du vet den där som brukar få det att rycka i äggstockarna på så många kvinnor, hänger runt huvudet på mig och det känns som att tiden står stilla. Det finns bara vi i hela världen.

Det enda som fattas i den idylliska bilden är en kopp te.

Och ett blöjbyte, märker jag nu.

Knappt styrfart på vardagen

Jag har inte tränat på 4 månader och måste nu medge att min kropp håller på att rasa samman som resultat av detta – i kombination med graviditet/förlossning/amning/sömnbrist/isolering, förstås.

Men som jag brukar säga, eller snarare repetera som ett sorts ihåligt mantra för mig själv (och andra); om man inte trivs får man se till att göra nåt åt det. Man kan inte bara slänga sig på rygg och gnälla.

Nu har jag känt mig sänkt i flera dagar och har dessutom ont i både rygg och knä (gammal skada), så då får jag väl börja där.

Träning.

Yeeey.

Det är alltid så svårt att komma igång, att skapa träningsrutinen i vardagen. Speciellt nu när min vardag helt saknar styrsel, jag menar jag har ju för fan knappt styrfart. Gaah.

krypträningSats har tydligen barnpassning för barn som är minst 3 månader. Jag tänkte ta mig dit idag men då har Simon en usel dag, antagligen som kompensation för den braiga dagen igår, så jag törs inte. Inte idag. Kanske imorgon.

Istället har jag kämpat med att få honom att sova så att jag kan träna själv lite grann, men han var inte alls med på noterna och körde kombinerad kryp- och gapträning tills vi ÅTERIGEN hamnade i soffan.

Alla gillar inte bebisar

Den upplevelse som min förlossning var, på gott och ont, de känslor jag har för mitt barn och inställningen att just mitt barn är Guds gåva till mänskligheten delar jag möjligen med barnets far och i övrigt ungefär noll andra personer. Så känner alla mödrar för sina ungar.

En av mina bästa vänner höll fest i vintras, och hon ville att det skulle vara barnfritt. Min vän har inga barn, hon gillar inte barn och vill helst inte ha dem i sitt hem. Och nej, hon är inte en hemsk människa, elak mot ungar eller osympatisk i största allmänhet. Långt ifrån. Hon är bara inte förtjust i barn.
Hursomhelst, ett kompispar till henne hade då nyligen fått barn, och hon frågade dem om de kanske kunde skaffa barnvakt och lämna ungen hemma. Barnet var väl 2 månader eller nåt sånt. Mamman tog illa upp, vilket jag kan förstå; min vän kan vara lite väl rättfram ibland med uttryck som inte alltid landar som det är tänkt.
Kompisparet tackade stelt nej, och så var det inget mer med det.

Samma vän hade fördelsedagsfika hos sig för ett tag sedan. Samma kompispar bjöds, men vis av erfarenhet var denna gång även barnet välkommet. Paret tvekade, med töntiga och alltså sårande ursäkter, men bestämde sig för att närvara ändå till slut.
Min vän är övertygad om att det var mamman som inte riktigt ville, som inte riktigt hade släppt ”förolämpningen” från i vintras. Det tror jag med.

Jag förstår henne, även om jag inte håller med. Är hennes barn inte välkommet så vill inte hon heller komma, de två är ju ett. Ok, det väljer man själv. Men att bli stött för det känns onödigt.
Barn är inte som vuxna; de skriker och monopoliserar sina föräldrar, de river saker, de stör. De är ett orosmoment som inte alltid passar överallt, så är det bara.
Alla vuxna trivs inte med barn, inte ens med mitt. Det är lätt att glömma för en nybliven mor som tycker att just hennes barn är allas skäl att andas.

Min vän jämför det hela med sin hund;
”Jag skulle aldrig ta för givet att min hund är välkommen nånstans bara för att jag är det. Aldrig skulle jag erbjuda andra att klappa honom om de inte bad om det eller visade att de ville. På samma sätt förväntar jag mig att bli tillfrågad om man får klappa innan man börjar greja med honom.”

Som sagt, hon är inte van vid barn och visste inte att man under första levnadsåret inte kan bjuda mamman utan att förvänta sig barnet på köpet. Men som mamma kan man inte heller ta det personligt när ens barn inte får vara med.

Det bara är så. Ta det inte personligt, jösses.

hålla i en nyfödd

Att få en bebis att sova

Björn har kommit hem efter sin Krakow-resa. Han skulle ha kommit i torsdags kväll men missade anslutningsflyget i Berlin, så det blev ett efterlängtat återförenande här hemma igår förmiddag istället.

Det har varit tungt utan honom. Mycket som sagt på grund av kontrasten 100% närvaro mot 100% frånvaro, men också på grund av att det inte är förrän man blir ensam som man inser hur mycket man har avlastats.

Jag fick honom att sova som vanligt på dagarna, även om det också var lite stökigt mellan varven men min nya bästis Lolaloo bed rocker hjälpte till så det gick ändå.

lolaloo hemma

Simon har varit grinig på kvällarna, mer än vanligt och på ett nytt sätt. I onsdags kom mamma över, vi lagade mat och hon snusade på Simon så mycket det gick. Framåt kl 20 började han skrika, och jag fattade inte vad som var problemet; han var ju nybytt och nymatad och ändå gick benen i ett kör och rösten var uppe och balanserade på okontrollerbar falsett.

”Han har ju ont i magen”, sa mamma sakligt medan hon höll honom mot axeln och klappade honom rytmiskt på ryggen. ”Lilla gubben…”. Mitt hjärta var på väg att gå sönder. ”Det här är magkörare, precis såhär höll din lillebror också på”, fortsatte hon. ”Det är inte så mycket man kan göra mer än såhär, det går bara att vänta ut det.”

Jag blev tvungen att ta över efter ett tag, jag stod inte ut med att ha honom skrikande som om han höll på att bli mördad i någon annan famn än min. Jag berättade att han verkade ha vänt på dygnet och varit krånglig ett tag och mamma tyckte att vi skulle börja bli tydligare i våra kvälls- och nattningsrutiner för att få honom att sova längre än bara 2 timmar i sträck.

Sagt och gjort, hon hjälpte mig att hålla honom vaken fram till 21:30 — och det var inte helt lätt — då hon åkte hem och jag gick och la mig med honom; blöja, pyjamas, amning, sova.

OMFG jag har fått sova 4+1,5+2 timmar i natt! Halleluja!!

Det var början på ett blogginlägg som aldrig fick nån fortsättning. Mamma kom över även i torsdags kväll, då exakt samma sak hände. Amma, fäkta, sprätta, gallskrika i vågor, utmattas, hållas vaken. Mamma gick vid 21:30 igen, jag gick och la oss, och ungen sov 6 timmar…! Jag sov kanske 5 timmar, men ändå. Sen var det läge att kliva upp, tyckte han, så då var det till slut bara att foga sig.

kl 05.47

Ja, sånt här roar jag mig med när jag inte får sova.

Igår kom Björn hem och jag sålde in hela konceptet kvällskaos med nattro som konsekvens till honom. Vi kom överens om att testa att hålla Simon vaken mellan 19 och 22, ge honom mat då och se till att han äter ordentligt innan han somnar.

Sagt och gjort, och barnet sov 7 timmar och 25 minuter — visserligen med lite trasslande efter dyga 5 timmar men han vaknade aldrig helt, så det räknas!

 

Vad händer sen, i bebisbubblan?

Apropå frågeställningen ”Var är mitt rosa moln?” — den här kvinnan (nedan) slapp det helt och hållet… Jag känner mig inte längre lika känslig för andra kvinnors skrivna berättelser, min hjärna hinner med att minnas att de inte pratar om mig och min framtid. Jag hinner filtrera det jag läser (jag läser ju så löjeväckande långsamt) så att jag inte behöver bli rädd att drabbas av samma sak som hon bara för att hon vågar berätta.

Mitt hjärta går nästan sönder för hennes skull. Vi matas med bilden av allt vi ska klara av, allt fluff och puff som våra liv måste bestå av, att många bara skäms när det inte blir så och sväljer sitt mörker i stället för att vädra ut det.

Inte hon. Hon är stark, och hon skriver starkt:

Jag är rädd för bebisbubblan

Jo, jag är rädd. Egentligen inte för förlossningen, BB-tiden eller stökeriet som blir innan man fått snurr på vardagen igen.

Nä, jag är rädd för tiden efter det. Tiden i hemmabubblan. När det har gått några veckor och man ”borde” vara lite stabilare i själ och hjärta, men kanske inte är det. Kanske har ett psyke i fritt fall och förtvivlan i tankarna. Som förra gången.

Här är min story från den tiden.

respekt

Respekt.