Vi har fått påskägg på jobbet…
Hur, jag menar HUR kan jag förväntas sitta med detta på nästan en hel armlängds avstånd utan att röra?
Jag kommer att sockerchocka min unge så till den grad att han kanske vill komma ut, stackarn. Jag måste jobba på min självdisciplin, det funkar inte med mitt jobb att han kommer ut nu.
Klockan ställdes som bekant om till sommartid natten till igår så det var inte förrän runt halv elva vi kom igång. 2,5 tim för bakning samt röj och städ… Yeey. Men det gick ju det med.
Björns mamma med sambo kom prick kl 13, sen kom Tessan med jättefina babykläder i present (”jag kan ju inte komma tomhänt”)
och så var det lugnt i nån timme innan typ alla kom. Jag vet inte hur många det var, men en 6-7 ungar röjde konstant på övervåningen, vardagsrummet och köket var fulla med folk, jag försökte hinna med att prata med alla men det var ju så svårt att räcka till. Jag stekte våfflor, dubbel sats, men de tog slut lite för fort ändå. Kladdkakorna räckte precis, äppelkakan jag kom på att jag skulle göra på morgonen tog tvärslut (trots att jag bränt (och skrapat) ytan), kokostopparna har vi kvar en hel del av liksom havrekakorna. Grädden tog slut, och jag glömde bort att vi hade glass i frysen.
En av grannfamiljerna kom och hade med sig hemmagjord äppelmust från deras egna träd. Verkligen snällt av dem 🙂 På det lilla jag hann med att prata med dem så verkade de dessutom stabila.
Tiden bara flög iväg. Jag höll på att tappa rösten efter 2 timmar, men den hämtade sig. Johanna och Markus lämnade babyskyddet vi skulle få köpa och gick dessutom igenom varenda funktion och abrovink med oss inne i tvättstugan. Blommorna med tillhörande gäster vällde in genom ytterdörren, skor och väskor låg i drivor i hallen, braskaminen var tänd, 2 fönster öppna, varmt som i juli och jättetrevligt.
De sista drog vid 18:30, och då var jag så trött att jag knappt visste på vilken fot jag skulle stå.
Trots att vi hade skrivit i inbjudan att vi inte önskade några presenter så kommer ju folk sällan tomhänta. Vilka fina vänner vi har.
Jag kommer alltid en bra bit efter frukost, men sen blir jag hungrig och det slutar med att jag bara sitter och glor. Som nu. Jag löser hungern med att äta kokostoppar med päronsmak som Björn har gjort för i morgon.
Vi försöker få undan så mycket grejer som möjligt eftersom vi kommer få besök av inte så få människor. Vi har satt tiden till drop in under timmarna mellan 13 och 17… Även grannarna vars tomter gränsar till vår är inbjudna, vi tänkte att om det blir lite awkward så är det i alla fall tidsbegränsat. Vi skyller på mitt ”tillstånd” om vi måste.
Klädkammaren är så gott som klar. Det fattas golvlister, dörrfoder på insidan och dörr (som mitt smyckesskåp ska hänga på) men jag orkade inte vänta på det så jag flyttade in. Äntligen.
Björn håller på med sitt arbetsrum, han kom så långt som till att få upp skrivbordet och installera datorn. Sen fastnade han framför den.
Jag var ju hos barnmorskan igår, och här kommer en sammanfattning:
Jag drömmer så sjukt mycket sjuka drömmar.
Jag har alltid sovit stillsamt men drömt livligt — livligt alltså till den detaljgrad att jag när jag vaknar ofta inte kan avgöra om det har hänt eller inte. Vissa sådana drömmar kan följa mig en hel dag; ”har det där hänt, eller har jag drömt det?”.
Detaljrikedomen täcker färger, minnen, känslor och förnimmelser som tex vinden mot huden, lukten av havet eller solen i ansiktet.
Om jag drömmer att jag är en fågel som flyger, så känner jag spänningen från mina vingar i bröstmusklerna.
Om jag drömmer, som jag gjorde i natt, att det är en KYCKLING (du vet den där råa huvudlösa hela kycklingen man köper i mataffären) jag har i magen och inte ett människobarn, så vaknar jag och vet att livet, så som jag känner det, aldrig mer kommer att bli sig likt. Och inte på ett bra sätt, heller.
Det var det äckligaste jag någonsin drömt, och jag fick naturligtvis detaljer om kycklingbarnet; hur det var ledat, hur det kändes att röra vid det, hur det kändes att drabbas av en medicinsk och biologisk omöjlighet.
Jag vaknade och mådde illa… Lite, visade det sig, för att jag hade en spretig baby mot magsäcken, som dessutom roade sig med att leta efter utgången runt mina revben.
Hela den här graviditeten har lite handlat om att hitta saker som jag står ut med att äta. Socker har som regel funkat, men det är det enda och jag tror det är för att hjärnan kör nån form av egen override på kroppens signaler bara för att det är just socker. Strax därefter kommer jos och frukt, men sedan är det ett nystan av grejer som alla byter plats med varandra och inget av det är ok en längre tid.
Nu till exempel. Nu är jag hungrig och mår lite illa av det så klart. Allt jag önskar är att aldrig mer behöva vara hungrig. Jag vill slippa ta mig igenom ät-processen, slippa känna smaker och jobba med att få ner maten för att sen må illa av att ha massa mat i magsäcken för att SEN, 30 min senare, känna att energin är tillbaka med humöret.
Jag är hungrig, men jag vill inte äta. Tanken på mat kväljer mig. Måste allting vara så jävla äckligt hela tiden?
Gick just från jobbet och hittade följande meddelande från Björn på mobilen:
”Gissa vem som la golv två timmar i morse, men ändå var på jobbet kl 09:00? 
Solsken gör mirakel!”
Ja, solsken gör mirakel. Solen lyser och jag hittade just ett chokladpaket i väskan — med lite choklad kvar i!
Om jag äter fort så kanske chokladlukten hinner försvinna innan jag träffar min barnmorska nu om en kvart.
Hon vill ju inte att jag käkar sånt…
Mamma sa i början av min graviditet att jag skulle få uppleva massa nytt nu som jag aldrig upplevt förut.
Hon hade rätt, så klart — jag menar, det är ju mamma.
Så, jag har gjort en liten lista över de mest framträdande exemplen:
