Nyår 2022, sjukstuga och en deal jag sannolikt får ångra

Sjukstuga

Vi öppnar upp det nya året med sjukstuga, förmodligen varken för första eller sista gången, men vem räknar. Det är nån vanlig förkylning, du vet den där sorten när barnen mår bra på dagen och sen har 39,5° på kvällen. Varje dag tillåter vi oss att tro att det har vänt, och varje kväll deckar båda pojkarna i soffan och är allt annat än redo att gå till fritids dagen därpå. 

Nyår 2022

Detta är min enda bild från nyår 2022. Jag tog den eftersom en vän skickade selfies från deras nyårsfirande och jag inte ville vara sämre.

På nyårsafton låg jag bredvid Simon, som kämpat som en galning för att hålla sig vaken men som slängt in handduken strax efter 23, och lyssnade på hans rossliga andetag och tänkte att det gjorde ingenting att det var nyårsafton. Det är liksom inte så stort som det var förr, vilket förstås beror på att jag är äldre och inte värderar det lika högt längre – det är liksom inte värt det att gå runt och känna sig baksjuk i två dagar efteråt, inte på grund av nån alkohol men på sömnbrist – men också på att det inte är lika mycket raketer som skjuts längre. I alla fall inte häromkring.

VAB

Idag är det jag som är hemma med dem. Jag mutade dem med löftet om varm choklad, om de gick ut i trädgården och lekte i en timme själva först. Det gick bra. Visst, det var 40 min lek och 20 min skrik, gråt, ret och skvaller, men de klarade det. Under tiden har jag städat köket och tvättstugan, och läst mig till att man kan olja in skärbrädor och liknande med kokosolja. Vi får se hur det går, jag testar på en torr trött skärbräda i bambu och det ska stå över natten. 

Såna här dagar gäller det att inte hoppas på att man ska få tid att göra något eget. Det får bli en vacker bonus i så fall, men att hoppas på det innebär att man måste bli besviken och irriterad om och om igen. Istället har jag idag gått in för att jag inte ska få ett andetag för mig själv. Det gör underverk med tålamodet. 

The deal

Jag tycker mycket om att vara med pojkarna, men när de är understimulerade retstickor som längtar efter kompisarna och klättrar på väggarna hemma, då känner jag lätt att lite egen tid vore på sin plats – både för mig och för dem. Så nu har de vila efter lunch. Det innebär att jag vilar, och de river sina rum på varsitt håll. Just idag har de till och med förvarnat och vi har en deal:

De får tömma sina garderober på innehåll som de vill, om de städar det innan kvällen igen. Garderoben ska vara i samma skick som innan, när de är klara. Det här påhittet ska inte innebära massa extrajobb för mig.
I “pant” för att få tillstånd att göra detta, lämnar de film och efterrätt. Om de, med andra ord, väljer att inte upprätthålla sin del av avtalet så kommer jag dra in både film och efterrätt, sen kommer jag städa tillbaka garderoberna och sen kommer jag skruva fast inredningen i dem så att det ens inte går att försöka med detta igen.

Det var vad vi kom överens om. Det kan gå hursomhelst. Jag buffrar med andra ord energi för att borra och skruva i deras garderober ikväll efter maten.

Nyår 2021: Adrian slog personbästa i feber

barn feber

Adrian har varit sjuk länge

Den 26 december blev Adrian väldigt sjuk. Han var ju dålig över julafton redan men den här kvällen steg febern och för varje gång jag drog hudtermometern över pannan på honom så var han hetare. Björn brukar alltid säga att man inte ska vara så orolig för feber; febern är kroppens sätt att försvara sig mot bakterier och virus som får svårare att föröka sig i högre temperaturer, så vi väntade med att ge Adrian medicin. Taktiken brukar vara att ge honom när vi går och lägger oss, för att han ska ha över natten (och för att jag ska kunna slappna av). Men när jag mätte 40,8°, såg de digitala siffrorna lysa rött i mörkret vid sängkanten och kände oron börja sticka i huden på samma sätt som när foten har somnat, fast i ultrarapid, så struntade jag i taktiken och gav honom ändå. 

Jag var själv inte kry och Björn höll på att bli dålig han med. Efter att Adrian fått sin Ipren ringde jag 1177 för att be om råd, eftersom det står på deras hemsida att vid 41,0 så ska man söka läkarvård oavsett omständigheter. Jag fick sitta 45 min i telefonkö, och under tiden rasade febern ner till 38,2° så när jag väl kom fram tog känslorna över och jag gråtpratade med en sjuksköterska som gav tydliga råd för kommande dygn, samt försäkrade mig att det inte alls är säkert att man dör vid 42° feber. Hon sa att febern inte är farlig i sig, utan orsaken till den. 

Jag kunde såklart inte gå och lägga mig någon annanstans än i Adrians rum den kvällen, så jag sov på utdragssängen i 4 nätter. Den madrassen är ganska tunn, så nu är jag blåmärksöm på höften av det, men det var ganska lugnt. Efter tre nätter tänkte jag att det var dags att flytta tillbaka till min egen säng, men då fick Adrian 40° feber igen så det vara bara att lägga sig. 

Värst att bara se på

Det är alltid jobbigt när barnen är sjuka, men jag tycker det är absolut värst (av de saker som brukar hända, inte värst av allt jag kan komma på) när de får hög feber, för det kan man inte kontrollera. Det är bara att sitta bredvid och se det ha sin gång och vara beredd att åka till sjukan om det skulle visa sig vara farligt.

Nu är han frisk … ta i trä. Han var lite trött efter så många dagars feber, men det märks att det är ur kroppen på honom. Händer ingenting konstigt så får han gå till förskolan imorn och det ser han väldigt mycket fram emot. 

Nyår

Nyår blev med andra ord som vilken annan slö dag som helst, det enda som var extra i år var att Carina, Björns faster, tillbringat några dagar med oss när vi varit som sjukast. Än är hon frisk, men jag tror inte hon får vara det så länge till. Hon åkte hem igår eftermiddag, och jag hoppas verkligen att förkylningen blir lindrig för henne. 

Gott Nytt År!

2022 kommer jag att …

  • Lämna på förskolan för sista gången
  • Skola in Adrian i förskoleklass
  • Få en ettagluttare i huset
  • Planera ett uterum
  • Fira ett år på min nya arbetsplats

… och en massa annat. Har du funderat på om det väntar någon milstolpe för dig det här året? Om inte så gör det när du känner dig pigg; då känns det roligare.

Nyår 2020 – trendigt firande, kriminell verksamhet och vilsna örfilar

”Vad ska ni göra på nyår, då?” frågade min mor över telefon.

”Inget särskilt – förutom att bli väckta av raket … fast nä, det blir vi ju också varenda natt sen flera dar tillbaks så INGET särskilt alls, faktiskt,” svarade jag med blicken genom fönstret, förlorad i det evighetsgrå diset ovanför hustaken.

”Som de flesta andra då,” kontrade hon och övergick till att lägga fram sin plan för att hålla sin stackars hund från paniken genom nyårsnatten.

Jag kan inte annat än att hålla med; vi firade på trendigast möjliga sätt i år. Den generella raketskjutningen nådde även den nya höjder – men det tycker jag varje år – och med risk för att upprepa mig; jag FATTAR inte varför vissa upplever det som en bra idé att skjuta smällare och raketer några dagar innan och efter nyårsafton. Det känns osannolikt att det rör sig om provskjutningar, uppvärmning eller folk som har ”otur när de tänker”, som Björn brukar säga. Inte heller kan jag föreställa mig att det på allvar finns så mycket folk som är så pass osäkra på vilket datum det är, att de skjuter lite varje dag för att vara säkra på att pricka rätt nån av dagarna.

Fyrverkerier på tolvslaget är tradition, och vackert. Fyrverkerier kl 00:42 den 2 januari har mer gemensamt med kriminell verksamhet* än festlighet och firande. Och det är inga smågrejer heller. Vissa av de pjäser som skjuts i sin ensamhet flera dagar för sent låter som riktigt dyra historier – och då räknar jag inte med den böter de nonchalant riskerar.

Jag tycker att fyrverkerier ska sluta säljas till allmänheten, och så tycker jag att kommunen, eller annan lämplig, kan få anordna fyrverkeri här och var istället.

Oh les gifles qui se perdent

”O alla örfilar som går vilse” – ett av alla de franska uttryck jag saknar översättning till.

Irritationen som pyrt i hjärtat sedan ett par dagar, över det här med livsfarliga pyrotekniska varor i händerna på folk som fullständigt missuppfattat syftet med dem, toppade dagen efter nyårsafton.

Vi gick en promenad med pojkarna sent på eftermiddan, efter att det blivit mörkt. De behövde komma ut igen. De hade varsin ficklampa som de gick och lyste med i skogen alldeles intill parkleken. Skogen är typ 40 m bred, med ficklampa i mörkret syns man garanterat, och våra pojkar hörs ganska väl.

Simon fascineras av vad ljuset gör med lervattnet i mörkret.

Plötsligt brann det av en fyrverkeripjäs helt nära oss, max 20 m bort. Jag hoppade runt mot ljudet och hann se några gnistor, men det gick inte att avgöra om det var en raket som smällt för lågt eller om det var en regelrätt dundersmällare. Adrian ville gå närmare men jag började styra om honom åt andra hållet och pratade högt om att det var farligt att komma för nära. Jag såg en ljus jacka försvinna i andra änden av parkleken, och sen fick jag syn på liten grupp svartklädda tonåringar borta vid gungorna.

Jag stegade ut ur skogen gick på dem.

”Var det ni som smällde alldeles nyss!” ropade jag argt och vibrerade nästan av ilska och, såklart, fördröjd rädsla. ”SÅ JÄVLA RESPEKTLÖST!” fortsatte jag medan jag kom närmare.

Grabbarna radade upp sig alla fyra och vid en närmare titt kan de inte ha varit mer än 13-14 (??) år. De svor med ärligt uppvända ansikten där i regnet på att det inte var de, att de också hade blivit rädda och pekade mot andra sidan parkleken, där den ljusa jackan försvunnit.

Jag har alltid så svårt att lugna ner känslor som väl kommit igång. Jag fortsatte svära över det som hänt, men riktade det inte längre mot tonåringarna framför mig. Efter några ramsor samlade jag mig och bad om ursäkt för att jag skrikit åt dem.

Då kom Adrian ikapp, och började utan vidare förklara för de långa ljusskygga gestalterna i svarta luvor, att de som skjutit nog inte hade nån kalender och att nån borde slå dem på huvudet med en kalender så de lär sig vilken dag det är.

Grabbarna skrattade förläget och började dra sig därifrån.

”OM NI SER DEM IGEN SÅ KOM IHÅG ATT SÄGA DET TILL DEM!!” vrålade han efter dem.


*Såhär skriver Polisen om fyrverkerier:

  • Du ska ha fyllt 18 år för att köpa, inneha och använda fyrverkerier. Fyrverkerier som polisen anträffar hos personer under 18 år kommer att beslagtas och förstöras.
  • Smällare och fyrverkerier med knall som främsta effekt är som huvudregel förbjudna och får inte användas eller säljas utan särskilda tillstånd.
  • Många kommuner har lokala bestämmelser om när och var fyrverkerier får avfyras.
  • Ofta krävs det tillstånd från polisen för att hantera fyrverkerier.

Nyår och nyårsdagen i lugn och ro

Nyårsafton

Vi var bjudna till Björns bonussyster på nyårsafton. Mingel från kl 19 och middag från kl 20. Det hade varit fantastiskt trevligt – om vi inte hade haft barn som dricker välling kl 19 och somnar kl 20.

Man kan göra undantag såklart och pusha barnen nån timme eller två över vad de egentligen orkar eller brukar, men för vems skull då? Så vi var hemma, bara vi, och festade till det med efterrätt och bubbel. Vi hade jättemysigt.

12-slaget blev värre än jag minns det från förra året. Jag hade inga planer på att vara vaken till dess, men när folk inte kunde hålla sig utan helt lugnt började smälla ordentliga saker från kl 22 så tänkte vi båda att det var lika bra att hålla ut.

Vid 23:55 dundrade det lös utan bara fan. Stora prylar helt nära huset med knallar som kändes i bröstbenet, och tårta på tårta tuttades på nere på ängen (300 m bort). I babymonitorn hörde vi dessutom alla smällar som genljöd i Adrians rum, och tänkte att fan, han kommer vakna och hålla igång till 03, sådär som han får för sig att göra ibland.

Men, kors i taket, inget av barnen vaknade, och på nyårsdagen fick vi sova ända till 07:30, då Adrian lärde sig att klättra ur sin säng på egen hand.

Nyårsdagen

Vi gick en rask promenad till stranden (med nya vagnen, mer om den imorn) 25 min bort på förmiddan och tittade på ankorna, grävde i sanden med raketpinnar och gungade.

Adrian tultade runt i sin något för stora signalfärgade overall från morfar och marmor Pia, och Simon tvättade händerna med vantarna på i sjön. Sen gick vi hem igen, och på eftermiddan kom mamma hit och roade pojkarna medan jag rustade upp gamla vagnen inför försäljning.

Det har varit mysiga dagar över julledigheten. Idag är barnen tillbaka på föris, jag ska ta mig samman och plugga, och Björn ska vara ledig en vecka till.

Reflektion 2016

Förra nyår kunde Simon ännu inte gå själv. Han bar storlek 68 och vi hade inga konkreta planer på ett barn till.

Det här året har varit ett av de… dubblaste, är det ett ord? Ett av de dubblaste, i alla fall. Några exempel:

  • Jag har hunnit med en hel graviditet, där jag ett tag mådde så dåligt att tillvaron blev grågrön, samtidigt som Simon gav mig mer glädje än jag trodde någon kunde.
  • Jag jobbade i 6 månader. Jag tyckte det var jätteskönt att vara hemifrån, men jag saknade min lilla familj så mycket att det gjorde ont.
  • Jag var med om min andra förlossning, utan smärtlindring, där det gick så snabbt att jag är glad för det.

  • Jag är föräldraledig för andra gången i mitt liv, det är en sann fröjd men det är inte ett odelat nöje att vara ensam med båda barnen. Det finns dagar då jag väntar på Björns hemkomst med samma tålamod som nån som skadats i en bilolycka och väntar på ambulans.

  • Det har gått framåt med huset. Det är mest (dvs bara) Björn vi har att tacka för det, jag har inte kunnat hjälpa till av uppenbara skäl men det har ändå varit jobbigt att inte bidra på den fronten.

  • Bloggen, mitt egna ställe, mitt roder, har bytt adress inte mindre än 2 gånger. Hål i huvet. Statistiken har blivit bättre, det ligger mycket jobb bakom det men jag har inte i närheten av så mycket tid över till den som jag skulle vilja.
  • Jag och Björn var på inte mindre än en (1) dejt.

Nyårslöften

Jag är inte mycket för nyårslöften, nyårsafton har inte någon egen tyngd hos mig när det kommer till motivationen att fortsätta försöka uppnå mina mål. Därför kallar jag det mållista, eller kanske bara…

Mål 2017

  • Prioritera familjen. De här underbara småbarnsåren kommer aldrig tillbaka. Det blir en intensiv period, det kommer att kräva så mycket energi att det smartaste nog är att bara följa med, och inte ha så mycket andra projekt.
  • Dejta Björn minst 2 gånger.
  • Jobba mer seriöst på bloggen.
  • T-R-Ä-N-A.  Jag vill bli sådär härligt stark och pigg som man blir av regelbunden gruppträning.

Det känns som rimliga mål, detta. Borde inte bli så svårt. Vad gäller appen MammaMage så har jag fortfarande inte öppnat den fler än en handfull gånger, totalt alltså. Men det ska minnsann bli ändring på det nu. Jag börjar ikväll! – Ok, det tror jag inte ens på själv, men vilken dag som helst nu. När som helst så händer det.

Planer för nyår

Nej, det har vi inga. Vi fick en inbjudan, och vi får se hur det blir. Med tanke på barnen är vi helst hemma, det har varit mycket för Simon de här dagarna och han orkar aldrig vara uppe till midnatt. Att få honom att somna borta vet vi inte om vi vill använda just nyår till att träna honom i, det är så att säga inte rätt läge just nu – mer om det en annan gång.

Nu måste jag gå och plocka upp honom, han sov bara 25 minuter efter lunch och sen dess har han gnällt… dvs i en timme nu. Dags att bryta här, det får bli en tidig kväll istället.

 

 

SaveSave

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂

2015 är till ända (!)

Haha vad roligt, jag fick ett mail från wordpress:

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Konsertsalen på Sydney-operan rymmer 2 700 personer. Den här bloggen besöktes cirka 11 000 gånger under 2015. Om den hade varit en konsert på Sidney-operan skulle det ta cirka 4 utsålda föreställningar för att lika många personer skulle få se den.

Det var ju kul, att de uttrycker sig så. De flesta av de där besöken tror jag i och för sig att Simons farmor och mormor står för så helt realistiskt är det nog inte med jämförelsen med Sydney-operan.

Ikväll ska vi på nyårsmiddag hos en kompis till Björn och hans flickvän. Vi blir 4 par, och de vi ska till väntar barn i maj (tror jag det var). Andra paret ska ha  nu i januari så de kanske till och med uteblir – hoppas inte! Jag har sytt en fräsig nyföddpresent till dem, tadaaa:

nyfödd leopard

Tredje paret är Robban och Maria, Humpes föräldrar, och så vi då. Det ska bli jättekul, men jag ställer mig tveksam till hur jag ska lyckas hålla mig vaken ända till 12… Anna tyckte, när jag luftade dessa farhågor för henne, såhär:

”Men varför måste man? Kan man inte bara samlas i goda vänners sällskap och ägna det gångna året en varm tanke, skåla för det och och sen nöja sig med det? MÅSTE man vara vaken till 12? Raketer har väl för sjutton alla sett förut!”

Det är väl mest att det känns lite trist att inte skåla in det nya året… Anyway, det blir nog bra i vilket fall. Jag känner mig omåttligt tacksam för 2015 och kommer nog alltid tänka på det som ett av mina bästa.

Gott Nytt År!

Gott nytt år