Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked

Förberedelser

Vi har förberett honom ett bra tag nu, på att nappen skall ta vägen nån annanstans. Han började för länge sen med att sova utan napp på förskolan – det måste vara snart ett år sen – men sen kom det som av en händelse i dagen att det hade han kringgått genom att stjäla en napp, hävda att det var hans och kommit undan med det i flera månader. Dvs, tills den gick sönder och vi ombads leverera en ny.

Nu är han äldre, förståndigare, och vill själv. Härom veckan frågade jag honom på kvällen, när vi läst färdigt sagan och det var ”mysdags”, vad han ville göra med sin napp nu när det snart skulle bli dags att sluta med den. Han tänkte efter noga, sedan valde han kaninerna.

”Kaninerna, ja då blir de glada,” sa jag stillsamt.

”Nej förresten. Jag ändrade mig. Nappträdet.”

”Ok, då tar vi med dem till nappträdet i helgen.”

”Fåren.”

”På 4H-gården finns det ett nappträd inne hos fåren. Blir det bra, tror du?”

Adrian pressade fram en tår i ögat. ”Ska vi åka dit nu?”

”Nejdå hjärtat, nu är det ju kväll. Vi ska inte åka dit nu och inte i morgon heller så det behöver du inte tänka på nu. På lördag – eller söndag om det är bättre väder då.”

Adrians ögon svämmade över en aning: ”Jag vill åka dit nuuuuuuu,” började han, utan att orka fullfölja ett sista regelrätt utbrott för dagen.

Jag kan förvånat konstatera att det här tvångsmässiga trotset inte är så himla dumt ibland. Adrian glömmer inte, och han ville verkligen lämna nappen nu så han frågade om det två gånger om dagen till det blev fint väder på söndagen.

Avskedet

När Simon lämnade nappen, vilket var på precis samma ställe, så deltog han endast lättvindigt i det hela (och krävde ilsket att få tillbaka den senare samma kväll). Det kan inte nog understrykas hur olika våra pojkar är – Adrian investerade själ och hjärta i sitt avsked.

Först stod han en stund vid fårens grind och tittade på dem, och sög energiskt på alla napparna i tur och ordning. Det riktigt syntes hur försjunken han var i det stundande avskedet.

Sedan kom en tjej som skötte fåren och såg hur det var fatt. Hon började prata med Adrian, som efter 20 sekunders blyghet räckte henne napparna och sedan noga följde henne med blicken när hon gick in hos fåren, som naturligtvis kom springande för att se vad hon hade med sig.

Han stod och pekade och hojtade var hon skulle hänga dem, och sedan stod han kvar en stund och såg på snöret mellan träden. Det kändes som att napparna likväl hade kunnat vara passagerare med viftande vita näsdukar i aktern på ett 1920-talsfartyg.

Fåren hade som sagt skockats nära grind och stängsel, så vi klappade dem en stund och sen var det som om det hela var över och redan glömt.

Efterspelet

Den kvällen tog det längre tid än vanligt för Adrian att komma till ro, men det var inte värre än att det var lite stökigt. Vid ett tillfälle, bakom sin stängda sovrumsdörr, började han ropa att han ville ha saker – jag vill ha min nalle/täcke/sovstrumpa/lampa/whatever – och så kom det; ”JAG VILL HA MIN napp …” och där kom han av sig. Jag svarade inte på det, och han har inte bett om den sedan dess så han står fast vid sitt beslut.

En och annan kommentar om att det var spännande att ge bort nappen till fåren har han avlagt för några släktingar över facetime, men nu såhär en dryg vecka senare är det som om han verkligen hade slutat med napp då när vi försökte första gången – för snart ett år sen.

Simons napp funkar inte

Tisdag morgon, kl 06:45

Jag lägger mig bredvid Simon i hans säng så att han vaknar i lugn och ro. Ibland killar jag honom på ryggen, ibland håller jag bara om honom; det beror på hur han reagerar. Jag har upptäckt att morgonen förflyter aningen smidigare om vi startar hans dag på det här sättet.

Dessa blev de första orden vi bytte med varandra i tisdags

Simon: Mamma?

Jag: Ja.

Simon: Min napp funkar inte.

Jag: Funkar den inte? Varför inte det?

Simon: Den är trasig.

Jag: Får jag titta på den då.

Han ger mig nappen, jag vänder och vrider på den och letar efter trasigheter. Nappen är hel.

Jag: Var är den trasig då?

Simon:  Titta här.
Han stoppar den i munnen, men det visar sig att han är så täppt i näsan att han inte kan andas och suga samtidigt.

Simon: Jag kan inte andas.

Jag: Nej, jag märker det. Nappen är nog trasig.

Simon: Ja.
Han suger medan han håller andan en stund, sedan går vi upp.

Snart är det slut

Till veckan ska vi gå till tandläkaren med honom för första gången. Hon kommer sannolikt säga att bettet är påverkat av nappen och att han måste sluta med den, men även om hon inte säger det så är det dags nu. Han är gammal nog.

Jag tänker att vi nog får åka till Skansen och ge nappen till djurungarna där, eller hur man nu gör… Kom gärna med tips, om du har några?

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Hen och Inese

Henriette och Inese var här och hälsade på Simon (och mig) (och Björn) igår på fika. Jag hade bakat kladdkaka, för det är typ det enda fikabröd jag kan baka som inte tar en halv dag, och så satt vi ute och frös i solen innan jag tröttnade på kylan i vinden och tvingade alla att gå in.

babypresent från stammis

Henriette hade med sig en egenhändigt kostruerad blöjtårta med tillhörande klädpresent, och en present från en av mina favoritstammisar på jobbet (också kläder).

ännu mer presenter

Förunderligt att det finns stammis(ar) på jobbet som skickar med presenter till mig… 🙂 <3 Jag måste åka dit och hälsa på snart.