Let go … then what ?

Mina social skills har lite kvar att lära

”Mina pojkar ska bli feminister!” förkunnade jag med rak ton och stadig ögonkontakt med min väns nya karl, en timme efter att vi presenterats för varandra. Inte från ingenstans, förstås; han har en 4-årig dotter sedan tidigare och vi pratade om … ja, jag minns inte exakt, men barnrelaterat var det och mitt ställningstagande var relevant i sammanhanget – tyckte jag.

Han såg på mig med distans i blicken, hela hans kroppsspråk sa att han var på sin vakt och jag blev, igen och tyvärr, tvungen att förklara att det är skillnad mellan feminist och manshatare.

När det väl gick upp för honom att jag helt enkelt hävdar lika rättigheter, lika villkor och lön för lika arbete, kvinnans rätt att inte få sin klädsel (bland annat) ifrågasatt i samband med en våldtäkt, liksom min egen och alla andra kvinnors rättighet till lika stort utrymme som vilken (normal) man som helst utan att smutskastas och få höra ”bitch” mumlat från halvt bortvända ansikten och så vidare – den här listan kan göras kilometerlång men du förstår vad jag menar – så mjuknade han tveksamt igen. Han var inte säker på att han ville använda ordet ”feminist” på det sättet.

Jag förstår inte varför det ska ta emot så hårt med det här ordet. För mig är det märkligt när man idag, och särskilt efter #metoo, undviker att ta det i sin mun.

Det här blir inte ett sånt inlägg, men lite kort bara

Jag kommer inte skriva ett genomtänkt inlägg med välformulerade argument, det finns det många andra* som gör så mycket bättre än jag, men jag vill ändå säga några korta saker:

• ”Inte alla män” är INTE ett argument som hör hemma i debatten, för den handlar inte om det. Gör inte de oskyldiga männen till huvudpersoner och offer i kvinnornas kamp.
• Om du inte drabbats själv, eller inte ens känner nån kvinna som drabbats, så har du en osannolik tur (eller är möjligen blind/rekordnaiv) och tillhör en minoritet som jag avundas. Jag är glad för din skull, men att du inte upplevt sexism eller dylikt i någon form kan inte ogiltigförklara andras upplevelser.

Det är fullständigt vidrigt att bli uppringd av sin nära väninna som precis blivit våldtagen. Det lämnar känslor som för alltid är svåra att reglera, särskilt när någon vinklar huvudet snett bakåt och säger något i stil med ”jamen, asså så där är det ju inte, det där är ju bara så det låter nu, för att det är modernt, typ”.

Det vore schysst om någon – allra helst en man – intill då kunde lägga sig i och säga nåt i stil med att ”det är klart att hon (/han) blir arg, det där är ju som att säga till en krigsflykting att det inte är så farligt där borta som det sägs”.

Jag vill att mina söner ska bli såna personer som hör det här och lägger sig i, som säger till andra män att du, det där funkar inte, säg inte såna saker. Jag vill förstås att de ska ta diskussionen också, om de orkar, för det är det som behövs.

Vi lever i ett partiarkat, där skämt om flator, horor, slynor, blondinen (som aldrig är en man) med flera är så vanliga att vi knappt hör dem. Dras sådana skämt i sociala sammanhang så korrigeras det sällan (min erfarenhet); i bästa fall hakar ingen på.

Jag vill att mina söner ska bry sig om att påpeka det smaklösa i skämtet, våga ta ställning. I det större hela lyssnar den sortens män bara på andra män, inte på kvinnor, så det är väl för sjutton självklart att jag vill att mina pojkar ska bli feminister. Hur kan man inte vilja det?

*Hej hej vardag är ett exempel.

PS. Läs lite om de olika grenarna inom feminismen här. Kan vara bra att veta vad en talar om.