Inte så lätt med sockervett – framför och med barnen

sockervett

Inte så lätt med sockervett

Det är inte helt lätt alla gånger att få med sig ALLA på tåget när det kommer till att inte ge barnen socker. Vi har i vår närhet mest generationsklyftan, om man kan kalla den det, mellan oss och våra föräldrars generation att skylla för detta.

Idag vet man långt mer om vad socker gör med kroppen än vad man visste när jag var liten, eller när mina föräldrar var små. Sockervett var liksom inte en grej.

”Men alltså åååaaahh… Hur farligt kan det va, liksom?” – har ingen sagt till mig men jag vet att den tanken ligger nära till hands för många, rent generellt.

Jag ska inte dravla på om forskning, statistik och iögonfallande påståenden, för inlägget skulle bli långt och bristfälligt då jag är långt ifrån expert i ämnet. Men på SVT Play finns en film, Sockerfilmen, som kan vara hälsosam att se för den som vill vidga sin horisont lite grann. Den filmen propagerar också, men MOT socker, för att väga upp bilden vi matas med dagligen.

För egen del är jag a lost cause, men mina ungar ska inte starta livet i detta. De hamnar där förr eller senare ändå, och ju senare desto bättre.

Än så länge äter jag godis ibland framför Simon, men när han vill ha och jag säger ”nej, hjärtat, det är inte för barn” så accepterar han det, för han har aldrig fått. Än så länge funkar det, men det kommer en dag då han börjar gå på barnkalas och då är nolltoleransen detsamma som att inte låta honom gå. Då är det slut med mitt godisätande när jag vill… Man kommer inte undan, men vi vill verkligen, verkligen, dra ut på det så länge som möjligt.

Ta ställning

Här finns en artikel om det gastkramande beroende som socker oftast framkallar hos oss, och framför allt barn. Jag tycker definitivt att detta är något som alla föräldrar borde fundera på och ta ställning till. För eller emot, alla gör efter bästa förmåga, men ta ställning.

Och här kommer trailern till Sockerfilmen som du hittar på SVT Play:

Må väl…


Uppdatering Juni 2018
Filmen finns inte längre kvar på SVT Play. Kanske går den att få tag i på andra sätt, det vet jag inte.

Uppdatering Februari 2018
Uppföljning om vår inställning kom senare i form av en intervju med en dietiststudent.

Uppdatering:
Jag fick ett mail från en läsare utomlands som hade problem att öppna länken till SVT Play, dvs svensk TV, så här kommer hennes tips till eventuella andra i samma situation: Hur man kan se svensk TV utanför Sverige.

Älskade barn – jag är nybliven mamma och skräckslagen

Att vara nybliven mamma är inte lätt. Jag förstår att alla föräldrar, speciellt mödrar, oroar sig för sina barn – det är naturligt, det är en av anledningarna till att de faktiskt överlever. Jag förstår att oron aldrig kommer släppa helt och att de i våra hjärtan förblir små så länge vi lever. Det är så det ska vara, antar jag.

Dov skräck som nybliven mamma

Men … jag känner mer än så. Jag våndas om kvällarna över saker som kunde ha hänt under dagen, saker som kan hända imorgon, och saker som inte rimligen kan hända alls men som jag tydligen ändå måste tänka på.

När bilder som de på Alan Kurdi, den arme pojken på stranden, dyker upp oförberett på TV så känner jag, i en skärva av en sekund, att det är Simon som ligger där innan jag hinner värja mig. Då känns det som att jag faller baklänges, ögonen svämmar över, jag vänder bort blicken och kämpar för att återfå balansen.

Bilderna jagar mig genom nätterna, de håller mig vaken och triggar vakenmardrömmar utan ände, de sträcker sina bleka armar framåt mot semestern vi planerar i mars och får mig att känna tveksamhet inför en resa. Inför att alls röra på oss. En del av mig vill bara att vi ska låsa in oss hemma och aldrig lämna det trygga, så att ingenting hemskt kan hända. Min dova skräck förstör allt den rör vid.

Mörkret som ingen vill höra

När jag luftar min oro över den känslomässiga obalans som jag upplever att jag befinner mig i får jag bara höra att det är normalt. Såhär är det att vara förälder, får jag höra. Såhär är det att vara någons mor. Jag är dömd till livstids ångest, tydligen, över allt som kan och inte kan hända mitt lilla barn.

Jag blir så arg, när man viftar bort min oro med ”det är normalt”. Hör de inte vad jag säger? Jag säger ju att jag inte mår bra, jag säger ju att jag inte kan sova. Hur är det normalt? Jag vägrar tro på det.

”Jodå, det är visst normalt,” säger min mamma, ”vad som inte är normalt är hur du hanterar dina starka känslor.”

Så kan det förstås vara… men det är svårt att skilja på vad som är befogad eller obefogad oro och vad som är konsekvenskänslor av oron. Vad är verkligt och vad är egenproducerade tokigheter?

Såhär har jag haft det sen vi fick Simon. Som nybliven mamma var jag beredd på oron och förklarade den för mig själv som resultat av hormoner och livsförändringar, men istället för att lugna ner sig och lägga sig på en realistisk nivå så har det blivit värre. Glappet mellan mina katastroftankar och verkligheten är en ljusårslång avgrund, och jag har svårt att njuta av min mammaledighet. Min dova skräck rör vid allt jag kommer i kontakt med.

Hanteringsplan

Nu har jag äntligen slutat vifta undan den här mörka röken jag bär omkring på, och tagit tag i saken. I onsdags förra veckan var jag på MVC för samtal, och blev instruerad att kontakta min husläkare så att denne kan skicka en remiss till KBT*. Idag var jag där, hos husläkaren alltså, och blev tappad på blod – hon är av den seriösa sorten som bryr sig (hon har känt mig sen jag var 12) och inte skickar iväg mig på nåt utan att träffa mig först och ta blodprov – och senast nästa vecka ska jag bli kallad på samtal.

Jag har gått i KBT förut, efter uppbrottet från Frankrike och mitt manipulative ex (men det är en annan historia), så jag vet hur jobbigt det är men också hur gott det gör. Nu längtar jag till att samtalen ska börja, så att jag kan få hjälp att komma vidare och se livet som det är.

Älskade unge

I love you to the moon and back” kan man läsa här och var, men det räcker inte. Jag blir bokstavligen tårögd när mina fingrar far över tangenterna i jakt på rätt ord … men det finns inga ord.

Älskade barn, jag älskar dig mer än själva livet.
Allting jag är och allting jag har är ditt.
Alltid.

*KBT = Kognitiv BeteendeTerapi