Etikett: familj

Påskserien del 3: En svärdotters mardröm

Anna korsfästes av sin svärmor i påskas, och när hon berättade det tänkte jag intensivt på hur glad jag är att MIN svärmor är både normal, varm och omtänksam om mig. I Annas fall är relationen komplicerad av en rad anledningar, och säkert mycket på grund av att de är olika. Olika värderingar, olika bakgrund, olika inställning till saker som till exempel sjukdom.

Där Anna tycker att om man är sjuk, då är man sjuk och detta måste accepteras och respekteras, och helst ska folk försöka hjälpa till – eller åtminstone inte förvärra saker och ting – , där tycker svärmodern att det är väl för fasen bara att resa sig igen.

Dessa två fundamentalt olika inställningar till livet i största allmänhet bäddar för en artig men sval relation. Anna, som är varm och livlig som en sol och förstående åt alla håll och kanter, lider såklart ordentligt av detta.

Uppspikad

I påskas då, så var de och hälsade på hos svärföräldrarna. Anna hade en helvetesvecka bakom sig med mycket stress och lite sömn, och när hon och hennes älskade tilldelades gästrummet på övervåningen med en säng från 1923 med, visade det sig, ORIGINALMADRASS*, så blev det inte mycket till sova alls.

Dagen för hemfärd, efter att Anna låtit spänd över något, tog svärmodern henne åt sidan och sade (jag ryser när jag berättar det) något som betydde att de älskar sin son och de vill älska henne, men att hon gör det svårt för dem.

Fan, tänk dig att få höra det…!

Barnens farmor

Björns mamma är inget av det där. Hon skulle troligen lida lika mycket som jag om något var på tok mellan oss.

Jag funderar på hur jag hade gjort om hon hade varit som Annas svärmor; hade jag orkat stanna med Björn? Svaret på den frågan hade förstås hängt på Björn. Hade han lämnat mig ensam i konflikten vete sjutton om jag hade fixat att bilda familj med honom… men nu känner jag honom tillräckligt väl för att veta att han hade stöttat mig, men försökt att inte själv dras in i det.

Men nu är ju inte det aktuellt ändå, och jag vet att jag är lyckligt lottad som inte behöver hantera relationsproblem av den där sorten.

 

*Originalmadrass från 1923! Hård som golvet med knölar som lämnar blåmärken på revbenen. Tänk vad den madrassen måste ha sett mycket i sina dar. Svärföräldrarna förstår inte heller hur det kan vara ett bekymmer, de tänker säkert att ”det var bättre förr” och går all in för det. Jag kan inte låta bli att se det som en sanitär olägenhet om inte annat.

Återbesök på väg hem

Pappa och Pia var här i söndags eftermiddag på fika. Eftersom de bor i Skåne ses vi sällan, därför känns det extra lyxigt att de kommer förbi både på vägen till Höga Kusten och på vägen hem igen. Pia är lite av en shopoholic, till övrig familjs stora förtjusning (även om pappas förtjusning håller ett osvikligt tag om handbromsen), och innan de dök upp här skickade hon bilder på sina senaste triumfer till Simon, och använde pappa som modell.

mössor från morfar

De hade hämtat upp Pias mamma på vägen. Pias mamma hör olympiskt dåligt med hörapparat (utan den är hon nästan döv), och pappa tycker det är jättetrist för det blir så kämpigt. För alla. Framför allt för Pia eftersom hennes mamma trädgårdshänghör när pappa pratar, men när Pia, vars röst är ljusare, försöker kommunicera så går hennes mor från olympisk mästare i ”va?” till stendöv.

När de kom hit blev det samling på gräsmattan — av oklar anledning, jag menar, kaffet stod ju framdukat och Pias mamma satt vid bordet — runt Simon. Nej, han låg inte på marken, han låg i Pias famn… Kanske behövdes en paus efter 40 mils bilskrikande åt varandra.

Hursomhelst, de var inte här så länge, så Simon fick mannekänga i efterhand.

test av mössor från morfar

Lillebror fyller 30

”Åh herregud, den där var inte gammal!”

”Nej, han är 6 veckor.”

”Ja njut, tiden går så fort” — sa ingen på Jonas 30-årsfirande igår eftermiddag, men det är vad alla brukar säga. Njut. Ja det gör vi, ibland lite pliktskyldigt eftersom folk mellan raderna tycks hota med elände och förtvivlan när ungarna blir äldre.

Hursomhelst, vi var på födelsedagsfika igår hos min bror som fyllde 30 i torsdags (då vi också var där fast då som våldgästande familj). Vi skulle ha varit där till 16 men när det började bli dags att plocka ihop sig och jag virade ut Simon ur bärsjalen visade det sig att han bajsat ner både sjal och mig, och sig själv, så det blev till att byta allt. Sen fick ungen hungerslag och det blev till att amma. Sen fick jag hungerslag och blev tvungen att äta. Sen ville Jonas att vi skulle handla lite på vägen så vi kom ungefär en timme sent.

”Schysst att du nu har en anledning du kan använda när du kommer sent”, sa Jonas skämtsamt torrt och verkade mena att jag alltid kommer sent. Det gör jag inte. Fast det har väl hänt. Nån gång sådär.

Det var bara vi i familjen där först, men sen vid 18:30 började hans överförfriskade — men trevliga — polare droppa in direkt från ölandet och spelandet på Elitloppet och vid det laget hade Simon skrikit, vrålat och gnällt konstant sen ankomsten så vi kände att det var läge att lämna plats i soffan åt… um… yngre förmågor.

Jäklar vad gammal jag kände mig när vi drog, och det är ändå bara 4 år mellan oss.

30 år

Morfar & Pia kom på besök

Det har varit en ganska strid ström av besökare här de senaste dagarna, men vi har begränsat oss till max ett besök om dagen för att hålla tempot nere.

Igår var min pappa och hans fru uppe och hälsade på, de skulle ha kommit långt tidigare men de bor i Skåne så för dem är det inte direkt bara att svänga förbi en eftermiddag på vägen hem.

Jag har längtat till pappas besök, han tycker det är så överväldigande kul — ”magiskt” för att använda hans eget återkommande uttryck — att bli morfar och dessutom träffar jag honom så sällan så det var verkligen skönt att de äntligen kom hit och träffade pojken.

stolta morföräldrar

Sen är min far den sorten som aldrig kommer tomhänt, och Pia lite av en shopoholic, och till det kommer att vår pojke är första barnbarnet, och att de har haft 2 veckor (minst) på sig att gå hemma och längta efter att få träffa honom. De hade med sig en brandbilslåda med kläder…

presentbord

… och, alltså, ett simpelt ”tack” känns inte alls tillräckligt i sammanhanget. Pojkens garderob är för sjutton säkrad för ett år framåt…!

Jag blir gråtfärdig av tacksamhet.

Hur hinner folk med…

…att blogga med småbarn??

tidätare

Seriöst, vi är två, vi har varit hemma en dryg vecka nu, ändå räcker tiden inte till att ta upp datorn. Hur gör folk? Jag har ju massor att berätta hela tiden men vår son, som äter så enegiskt att han även tycks dra i sig mitt underhudsfett av bara farten, verkar även suga i sig tid. Ungefär som ett svart hål suger i sig ljus, lite. Tiden liksom dras mot honom, börjar rotera runt honom, och snurrar till sist in i honom för att knappt ens lämna några minnen efter sig.

Det är lite orättvist att jämföra honom med ett svart hål, vill jag ändå tillägga. ”Svart hål” låter väldigt negativt, men jag syftar förstås främst på gravitationen; jag, och allt som det ordet innebär — dvs hela min existens — roterar inte längre runt min egen axel utan runt honom. Jag kan nu förstå mammor som förlorar greppet om sin egen identitet och glömmer att det fortfarande finns liv utanför familjen, även om jag inte alls är överens med dem.

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv, men helt lätt är det nog inte. Björn tog med vår pojke ut på en promenad själv i förrgår för att jag skulle hinna få klart den här evighetsteckningen jag hållit på med sedan urminnes tider; de hade varit borta 5 min när jag blev tvungen att gråta en skvätt och sedan ringa mamma för att förklara att jag hade problem. Jag tappade fokus helt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det slet nåt alldeles hjärtskärande i själen över att vara separerade, det la sig som ett fysiskt tryck över bröstkorgen.

”Det är dina hormoner, Lisa. Det är så det ska vara. Han är ju inte ens en vecka gammal!” sa mamma med ett skratt. Jag tyckte inte alls det var kul men lugnade mig, och lyckades samla ihop sms-trackandet av Björn till ett kort förhör om förhållandet klädlager / väder / temperatur på barnet.

A Tale of Two Brains

Glad Påsk 🙂

Vad händer sen, i bebisbubblan?

Apropå frågeställningen ”Var är mitt rosa moln?” — den här kvinnan (nedan) slapp det helt och hållet… Jag känner mig inte längre lika känslig för andra kvinnors skrivna berättelser, min hjärna hinner med att minnas att de inte pratar om mig och min framtid. Jag hinner filtrera det jag läser (jag läser ju så löjeväckande långsamt) så att jag inte behöver bli rädd att drabbas av samma sak som hon bara för att hon vågar berätta.

Mitt hjärta går nästan sönder för hennes skull. Vi matas med bilden av allt vi ska klara av, allt fluff och puff som våra liv måste bestå av, att många bara skäms när det inte blir så och sväljer sitt mörker i stället för att vädra ut det.

Inte hon. Hon är stark, och hon skriver starkt:

Jag är rädd för bebisbubblan

Jo, jag är rädd. Egentligen inte för förlossningen, BB-tiden eller stökeriet som blir innan man fått snurr på vardagen igen.

Nä, jag är rädd för tiden efter det. Tiden i hemmabubblan. När det har gått några veckor och man ”borde” vara lite stabilare i själ och hjärta, men kanske inte är det. Kanske har ett psyke i fritt fall och förtvivlan i tankarna. Som förra gången.

Här är min story från den tiden.

respekt

Respekt.

Profylax

Vi var på profylaxkurs i helgen, den på Götgatsbacken (sthlm) 9-12 lördag och söndag.

Man lär sig andas, får jobba med mental träning, massage, tryckpunkter, diskuterade partnerns roll, hur man föreställer sig att man vill ha det samt vad man kan göra för att påverka att det blir så. Och en massa annat.

Det var en bra kurs. Jag är inte mindre nervös över förlossningen, än, men det känns mycket mer stabilt nu. Jag kan känna att det kommer att gå bra. Jag längtar till och med.

Vi fick litteraturtips:

litteraturtips

att-mota-forlossningssmartanMen jag håller fortfarande på med Abascals bok Att möta förlossningssmärtan, där det står en del av det vi gick igenom på kursen. Jag har bara kommit drygt halvvägs men jag rekommenderar den starkt ändå.

 

Att möta förlossningssmärtan finns bland annat på Adlibris och Bokus