Glad Påsk 🙂
Jag har insett att det bara är löjligt att fortsätta skjuta bebisprylar på framtiden. Jag menar, vagn, säng, skötbord och babyskydd måste man nästan skaffa innan, men allt det där andra… som jag har lite dålig koll på vad exakt det är.
Han måste ju klä sig i nåt, men det är inte så lätt att välja storlek till nån som ingen vet storleken på. Men tydligen börjar man på strl 50/56. Jag hade inget att göra på jobbet igår så jag loggade in på Tradera, fick storhetsvansinne och shoppade kläder av hjärtans lust tills jag insåg att människan ska hinna använda dem också innan han växer ur dem.
Man behöver säkert skaffa nån sorts nappflaska, kanske, och hygienartiklar. Men det är också svårt, vi kan inte direkt bunkra upp innan för rätt som det är får ungen exem av det eller det materialet och så måste man byta.
Det här är lätt att ta reda på, jag vet. Jag har bara svårt att få ändan ur eftersom det blir så… jag vet inte, konkret.
Klockan ställdes som bekant om till sommartid natten till igår så det var inte förrän runt halv elva vi kom igång. 2,5 tim för bakning samt röj och städ… Yeey. Men det gick ju det med.
Björns mamma med sambo kom prick kl 13, sen kom Tessan med jättefina babykläder i present (”jag kan ju inte komma tomhänt”)
och så var det lugnt i nån timme innan typ alla kom. Jag vet inte hur många det var, men en 6-7 ungar röjde konstant på övervåningen, vardagsrummet och köket var fulla med folk, jag försökte hinna med att prata med alla men det var ju så svårt att räcka till. Jag stekte våfflor, dubbel sats, men de tog slut lite för fort ändå. Kladdkakorna räckte precis, äppelkakan jag kom på att jag skulle göra på morgonen tog tvärslut (trots att jag bränt (och skrapat) ytan), kokostopparna har vi kvar en hel del av liksom havrekakorna. Grädden tog slut, och jag glömde bort att vi hade glass i frysen.
En av grannfamiljerna kom och hade med sig hemmagjord äppelmust från deras egna träd. Verkligen snällt av dem 🙂 På det lilla jag hann med att prata med dem så verkade de dessutom stabila.
Tiden bara flög iväg. Jag höll på att tappa rösten efter 2 timmar, men den hämtade sig. Johanna och Markus lämnade babyskyddet vi skulle få köpa och gick dessutom igenom varenda funktion och abrovink med oss inne i tvättstugan. Blommorna med tillhörande gäster vällde in genom ytterdörren, skor och väskor låg i drivor i hallen, braskaminen var tänd, 2 fönster öppna, varmt som i juli och jättetrevligt.
De sista drog vid 18:30, och då var jag så trött att jag knappt visste på vilken fot jag skulle stå.
Trots att vi hade skrivit i inbjudan att vi inte önskade några presenter så kommer ju folk sällan tomhänta. Vilka fina vänner vi har.
Vi hade kompisar här på middag igår.
Det är så lustigt, men inte konstigt förstås, att man aldrig har så fin ordning på sitt hem som när man får besök. Precis som när man flyttar; det är aldrig så rent som när man flyttar ut. Alla detaljer man färdigställt, äntligen. Allt man velat göra; gjort.
Igår var deras besök sparken som behövdes för att dammsuga för första gången, ställa i ordning soffan äntligen, rulla ut mattan, röja tv-bänken, frigöra matbordet under all bråte, tända lite ljus här och var samt premiärelda i kaminen… Jag älskar att vi har en kamin.
Det bästa var att under hela kvällen sas det inte många ord om bebisar, småbarnsliv, hur begränsande familjebildning är eller annat upplyftande. Nej. Det var normalsnack. Vi var normala — hela kvällen! 🙂
Idag har vi äntligen varit iväg och både tittat på, valt och köpt golv till övervåningen. Leverans på tisdag. Björn har därmed slappnat av lite och kommit ner i varv, lite mer golv har rivits på övervåningen och jag har preppat klädkammaren för målning.
Jag tror att vi ska in med elfa-system för att få plats med allt och lite till, men det är inte helt klart än.
Den typiska dagboksredogörelsen för Helgen… Det blev en kort helg, med mycket gjort:
Förlossningskurs
I torsdags var vi på förlossningskurs på Sophiahemmet, andra delen går av stapeln nu på torsdag. Man får mest höra de praktiska detaljerna om hur det går till, hur förlossningen kan starta, de olika smärtlindringsmetoderna som finns och saker man bör veta om dem samt annat nyttigt.
Barnmorskan
I fredags var jag hos barnmorskan som konstaterade lågt blodtryck, sen var jag och träffade min nya PT och sen var det uppackning av flyttlådor.
Våffelbrunch
I lördags var vi och hämtade vaggan hos mamma, bar lite blommor och grejer åt henne och sen var vi på våffelbrunch hos tremännings-Anna. Jag har lånat hennes egna tjusiga bild eftersom jag är dålig på att fota när det händer roliga saker 🙂 Efter våfflorna var vi på Bauhaus och kollade på golv.
Photo session
I söndags, dvs igår, var vi och träffade min vän som bland annat jobbar som fotograf. Björn har uttryckt önskemål om att föreviga mitt sältillstånd i bild så vi åkte till stranden och knallade runt där och posade.
Björn drog sedan till Ikea medan jag var kvar hos henne och fotades från topp till tå i hennes mysiga lilla ateljé.
Vi hade verkligen tur med vädret; varmt och soligt. Ska bli kul att se resultaten 🙂
Sedan, framåt kl 21, kom vi på att vi skulle åka in till stan och köpa en barnvagn, men det får jag berätta mer om sen.
Jag var inne i en affär en sväng för att fördriva tiden medan jag väntade på bussen. Jag hade 7 minuter och det var kallt ute. Helt nära kassan hängde sagolikt mjuka tröjor av modell Oformlig på 70% rea, så jag parkerade mig där och stod och var helt nöjd, i en minut eller två, med att bara klappa på dem.
Sedan smög sig tanken på att skiljas från dem in i periferin. Jag tänkte: Jag kommer att ångra mig. Jag tänkte: När jag ångrar mig och kommer tillbaka är de slut. Jag tänkte: Jag BEHÖVER FAKTISKT en sån här.
Jag köpte en, utan att prova den, och undrade om jag skulle få ångra det.
Nu bor jag i den.
Den är gjord av återvunnen polyester. Den är som en morgonrock man inte måste hålla på att rätta till för att det inte ska dra kallt. En halv morgonrock.
Björn säger att jag ser ut som en säl i den. Han har rätt, förstås, men jag får ju ha ett MJUKISDJUR på mig. Vad bryr jag mig om utseende? Mina tjusiga dagar har tagit ett sabbatsår; smink, snygga kläder, till och med underhåll av ögonbryn har tappat nästan all sin charm.
Nu är det sältröjor, te och trött kropp som gäller.
I förrgår gick det stora flyttlasset till huset.
Jag tar bilder för att dokumentera kaoset, för det gjorde alltid pappa när vi var små, men jag vet ju att enda gången jag kommer titta på dem kommer vara när jag inte får ändan ur att göra det jag ska göra, du vet när tiden bara går, till ingenting.
Så jag stjäl med andra ord tid av mig själv i framtiden genom att ta dessa bilder.
Jag tar dem ändå.
”Det kan vara kul att ha senare.”
Jag ägnade gårdagen till att organisera köket, och det tog verkligen hela dagen. Men vilken känsla det var att ha allt pulande och fixande och, ja, boande framför sig. Jag gjorde te och satte på Spotifys mest passande playlist; Hangover Friendly Singer-Songwriter.
Nu är det nästan klart. Det tog ett tag att räkna ut vad som ska vara i vinstället (nere till höger på bilden), eftersom nästan inga schyssta vinflaskor får plats där och det dessutom är placerat mitt i eftermiddagssolen, men för tillfället hyser det blockljus och tändare.
Ja, jag vet att det inte kan vara en permanent plats eftersom det är så lättillgängligt för barn men än så länge funkar det. Jag hinner tänka ut nåt bättre sen.
Vår frulletjej på jobbet fyller snart 20, och vi lever, surprise, helt olika liv. Hon kallar sig vår maskot eftersom hon är 15 år yngre än alla andra, och jag älskar att höra om hennes eskapader under helgerna, om killarna hon träffar, instagramtjafsen och Stockholms uteliv. Hon är så ung, och egentligen har vi inte så mycket gemensamt, men vi kan ändå mötas.
Igår morse berättade hon om hur hon hade suttit bredvid en gravid tjej på tunnelbanan. Mittemot tjejen satt hennes polare. Vad de än pratade om, vad polaren än sa, så lyckades gravidtjejen i varenda mening vända det till att handla om hennes graviditet. Hur jobbigt det var, vad hennes kille gjorde för att hjälpa eller stjälpa osv. Maskot höll på att tappa det. Förståndet, alltså. Det gick så långt att hon satt och försökte formulera en tillsägelse i huvudet, men som hon sa till mig, det går ju inte.
Jag känner mig precis likadan, även om jag vet att det inte är fullt så illa. Men så händer såna här saker, och det blir svårt att låta bli:
Vi var med mamma och såg Chicago på Stadsteatern igår.
Det var svinbra.
Bra musik.
Snyggt, så otroligt snyggt, gjort. Jag vill ha allas kläder i min garderob.
Bra skådespelare/sångare. Lisa Nilsson var fantastisk.
Och… jag måste böja mig för faktum. Det är fullständigt omöjligt att få glömma sitt uppblåsta, klumpiga och framför allt opraktiska tillstånd ens för en kort stund. Halvvägs genom första akten återupptäckte ungen min urinblåsa och la sig på den.
När det händer blir man akut kissnödig, men inte på det där normala vanliga sättet utan på ett svidande sätt. Så charmigt.
Även om jag själv kräks på blivande mammor som tappat greppet om tillvaron så till den grad att de inte lyckas skona sin omgivning lite, som hon på tunnelbanan, så kan jag förstå var det kommer ifrån.
Det har jag aldrig kunnat förut.
Hursomhelst; om nån frågar så säger jag att Chicago var jättebra, eftersom den var det. Jag sätter mig inte ner och börjar klaga i långa utläggningar över hur jobbigt det är att inte kunna gå på toa var 10e minut. Ingen bryr sig om mina toalettvanor. Och, allvarligt talat, jag vill inte heller att nån ska göra det.
