Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Simon fasar

Simon går igenom en till fas, vilket får oss att se fram emot när han går att lägga ifrån sig igen utan så mycket strul.

Igår kunde han bara sova på mig, och vaknade dessutom ganska tidigt så han var trött och kinkig mer eller mindre hela dan, vilket till slut gjorde mig precis lika trött och kinkig. Bärsjal var bara att glömma. Babysitter var ok i 5 minuter. Jag tilläts ändå nästan äta upp min lunch innan världen tydligen återigen rasade. Det ENDA som gav lugn och ro var att lägga sig under honom i soffan. Jag ogillar verkligen Lucky Dog på 4:an, apropå det.

Efter att han vrålat förtvivlat oavbrutet i 2 timmar igår kväll kom vi överens om att det mest humana var att lägga honom en timme tidigare, och hoppas på att han helt magiskt skulle sova lika länge som vanligt i alla fall.
Det gjorde han inte.

image

Idag har vi haft lite samma visa, nästan, med den skillnaden att jag av outgrundlig anledning blivit sjuk och till följd av det blir yr när Simon vrålar och när bilderna växlar för fort på TV.
Men det är lugnt ändå.